Titta

UR Samtiden - Mietek Grocher - Jag överlevde

UR Samtiden - Mietek Grocher - Jag överlevde

Om UR Samtiden - Mietek Grocher - Jag överlevde

Förintelseöverlevaren Mietek Grocher berättar om sina upplevelser från andra världskriget - hur han förlorade hela sin familj medan han lyckades överleva nio av nazisternas läger. Efter andra världskriget kom han till Sverige och reser nu runt i landet för att berätta om sina upplevelser. Inspelat på Lindeskolans gymnasium i Lindesberg den 15 februari 2012.

Till första programmet

UR Samtiden - Mietek Grocher - Jag överlevde : FöreläsningDela
  1. Ja, jag vill börja med
    att tacka för välkomsthälsningen.

  2. Jag vill börja med att säga god
    morgon till er morgonpigga ungdomar.

  3. Är ni släkt med varandra?
    Ni är så många.

  4. Det har ingen betydelse för mig
    om ni är 10 eller 800.

  5. Det är samma tema
    och samma föreläsning.

  6. Jag ska presentera mig själv.

  7. Vad jag heter det vet ni redan,
    eller hur?

  8. Vad jag ska prata om vet ni också.
    Då kan jag åka hem.

  9. Jag fick lite tid till förfogande.

  10. Jag är bosatt i Västerås
    sen många år tillbaka.

  11. Annars är jag född i Warszawa
    i Polen.

  12. Under andra världskriget
    var jag i Warszawas getto–

  13. –från början till slut.

  14. "Till slut" menar jag när hela
    gettot var helt sönderbombat.

  15. Utjämnat med marken praktiskt taget.

  16. Då fanns jag fortfarande i en bunker
    under jorden med min familj.

  17. Sen satt jag
    i nio olika koncentrationsläger.

  18. Innan jag befriades av engelska armén
    den 2 maj 1945.

  19. Jag kommer att berätta lite av varje
    för att ni ska få en inblick i–

  20. –vad som händer under det 5,5 år
    långa kriget–

  21. –under förintelseåren, vad som händer
    i Europa, med min familj, med mig...

  22. Alla dessa koncentrationsläger.

  23. Tills jag kom till Sverige
    med svenska Röda korset–

  24. –efter befrielsen 1945.

  25. Jag har föreläst för ungdomarna
    i över 30 år.

  26. Men på den tiden har jag arbetat
    på ABB, eller Asea, som det hette då.

  27. Då kunde jag inte utnyttja min fritid
    till fullo–

  28. –men på lördagar och söndagar,
    besökte jag ungdomsgårdar–

  29. –kyrkor och Röda korset.

  30. Sen 1991, då jag blev pensionär,
    jag jobbade till 65–

  31. –har jag ägnat resten av mitt liv
    att resa runt på skolor.

  32. Jag fokuserar framför allt på skolor.

  33. Och här bärs jag med tanke
    på utvecklingen i vårt land–

  34. –med rasismen,
    antisemitismen och nynazismen.

  35. Nynazisterna frodas i vårt land–

  36. –och de har en förmåga
    att värva våra bästa skolungdomar.

  37. De försöker involvera den
    fruktansvärda nazistiska ideologin.

  38. Det är det som är faran.
    När ni ska lyssna...

  39. ...på min resa i Europa
    under andra världskriget...

  40. ...kommer ni själva dra slutsatsen om
    vad nazismen går ut på.

  41. Jag har lärt mig,
    under mina 30 år som föreläsare–

  42. –att ungdomar inte är intresserade
    av massor av siffror och data.

  43. Det går in den vägen
    och ut den vägen.

  44. Det jag berättar är fakta
    och det ger eftertanke–

  45. –och det är det som är viktigt–

  46. –för våra ungdomar här i vårt land.

  47. Jag ska börja med 30–talets Tyskland.

  48. På 1930–talet bodde det
    ca 500 000 judar i Tyskland.

  49. Efter Hitlers maktövertagande 1933–

  50. –började judeförföljelserna
    träda i kraft med omedelbar verkan.

  51. Det började med slagord,
    bojkotter mot judiska affärer–

  52. –man avsatte judar
    från offentliga poster...

  53. Det var pogromer
    mot judarna emellanåt.

  54. Nu ska jag hoppa
    över ganska många år.

  55. Jag vill komma till
    den 9 november 1938.

  56. Ett år
    innan andra världskriget utbröt.

  57. Natten
    mellan 8:e och 9:e november 1938–

  58. –släppte nazisterna en orgie
    med pogromer mot judar i Berlin.

  59. De tvingade judarna lämna sina hem,
    de brände deras egendom–

  60. –brände alla synagogor i Berlin, de
    krossade fönster på judiska affärer–

  61. –skövlade och plundrade
    ca 7 000 judiska företag.

  62. 91 judar dödades och 30 000 skickades
    till koncentrationslägret Buchenwald.

  63. Buchenwald har Hitler förberett
    långt före kriget för kommande behov.

  64. Allt detta skedde under en och
    samma natt. Den 9 november 1938.

  65. Denna natten döptes
    till kristallnatten.

  66. Varför just "kristallnatten"?

  67. Det fanns miljoner med krossat
    glassplitter på gator och torg.

  68. Än i dag... Varje år den 9 november–

  69. –brukar man minneshålla denna dag
    över hela världen.

  70. Den 1 september 1939
    utbröt andra världskriget.

  71. Det började med Polen–

  72. –och sen följde andra europeiska
    länder som Holland, Belgien, Danmark–

  73. –Norge, Grekland, Frankrike.
    baltstaterna med flera.

  74. Nästan hela Europa
    invaderades av tyskarna.

  75. Det tog ungefär fyra veckor
    innan Polen var erövrat.

  76. I oktober 1940 upprättades ett getto
    för judarna i Warszawa.

  77. Eftersom jag är född i Warszawa,
    som jag nämnde tidigare...

  78. Jag var i Warszawa in i det sista
    och ska berätta lite grann–

  79. –om livet i gettot.

  80. Jag kan försäkra er
    att livet i gettot–

  81. –var minst lika svårt som i vilket
    koncentrationsläger som helst.

  82. Vi fick ett antal kvarter
    som vi skulle flytta in i.

  83. De reste en tegelmur runt gettot.
    Den var tre meter hög.

  84. Ovanpå muren var det fastgjutna,
    krossade glasbitar.

  85. Ovanpå det 60 cm taggtråd.

  86. Det fanns ca åtta infartsportar
    till gettot–

  87. –men de var avsedda för dem,
    inte oss.

  88. Man packade in i det lilla gettot
    över 400 000 människor.

  89. Inte bara dem som bodde i Warszawa.

  90. Även dem som bodde
    i mindre samhällen runt Warszawa.

  91. Allt packade de in i gettot. Det
    innebar att vi var mycket trångbodda.

  92. Det bodde 12–16 personer i en tvåa
    i bästa fall.

  93. Många hade inte ens tak över huvudet.
    De bodde på gatorna, i parkerna...

  94. Det rådde hungersnöd och sjukdomar.

  95. Då var vi över 400 000
    1940 i oktober.

  96. 1943 fanns inte mer än 30 000 kvar
    i gettot.

  97. Då frågar man sig:

  98. Vart tog dessa
    370 000 människor vägen–

  99. –från oktober 1940 till 1943?
    Det ska jag mycket kort berätta.

  100. Vad som pågick dagligen i gettot...
    Tyskarna körde in med sina lastbilar–

  101. –och genomförde så kallade blockader.

  102. "Blockad"
    motsvarar razzia på svenska.

  103. De omringade ett,
    två eller tre kvarter–

  104. –beroende på hur många hundra
    soldater de hade till förfogande.

  105. De tvingade brutalt människor
    från sina hem–

  106. –precis som de gjorde
    under kristallnatten.

  107. Antingen blev de skjutna
    eller ihjältorterade på platsen–

  108. –eller så lastades de upp på bilarna
    och kördes bort.

  109. Det fanns två ändstationer dit
    man kunde forsla invånarna i gettot.

  110. Antingen till
    den judiska begravningsplatsen–

  111. –där det fanns
    förberedda massgravar–

  112. –eller till en omlastningsplats.
    Det var en skola före kriget.

  113. De hade packat in så många
    människor de kunde i klassrummen.

  114. På den här skolan
    fick man vänta på boskapsvagnarna–

  115. –som skulle forsla människorna
    vidare till nåt koncentrationsläger.

  116. I bästa fall kunde man hamna
    på de två platserna.

  117. Razziorna pågick dagligen
    och befolkningen minskade ständigt.

  118. Då behövde vi inte ha det stora
    gettot som var trångt lite ändå.

  119. Då var vi tvungna att flytta
    till mindre och mindre getton–

  120. –till det var 30 000 kvar 1943.

  121. Jag hoppar över ganska mycket,
    men 1942...

  122. Vi var inte så många kvar i gettot.

  123. Vi fick reda på av partisaner–

  124. –att det fanns många uppbyggda
    koncentrationsläger i Europa–

  125. –inte minst i Polen.

  126. En ung man i gettot
    som hette Mordechai Anielewicz.

  127. Han blev legendarisk–

  128. –och organiserade i gettot
    en motståndsgrupp–

  129. –som bestod av 500 ungdomar som
    skulle göra motstånd mot nazisterna.

  130. Men vad skulle de göra motstånd med?
    Vi saknade pengar och vapen.

  131. För sista ägodelar som man ägde...

  132. Man kanske hade
    en guldring eller ett guldhalsband...

  133. För dessa ägodelar köpte man av
    polska partisaner enkla små pistoler–

  134. –som man smugglade in i gettot
    via kloakerna.

  135. Man började tillverka flaskbomber–

  136. –och med dessa enkla vapen
    skulle man göra motstånd mot tanks.

  137. Det var som en mygga mot en elefant–

  138. –men parollen i gettot var
    "hellre dö med vapen i hand"...

  139. ..."än att låta sig
    slaktas och gasas."

  140. 1943 pågick fortfarande
    dessa blockader dagligen.

  141. 1943,
    när vi var 30 000 kvar i gettot–

  142. –började vi bygga bunkrar under jord.

  143. Varje familj byggde sin egen bunker.

  144. Min pappa...
    Innan jag fortsätter med bunkern...

  145. När gettot upprättades 1940–

  146. –bodde jag i gettot
    på gatan Karmelitska 8.

  147. Det var mitt födelsehem. Jag bodde
    där med min familj på fem personer.

  148. Min mor, far–

  149. –storebror och storasyster.

  150. Jag var yngst.
    När kriget utbröt var jag tolv år.

  151. Då bodde jag i gettot,
    i mitt eget hem.

  152. Vägg i vägg
    låg det evangeliska lasarettet.

  153. En morgon hörde jag många
    armélastbilar köra in i gettot–

  154. –med tjutande sirener.
    De omringade lasarettet.

  155. De parkerade på trottoaren
    efter husväggen till lasarettet.

  156. De gick upp till tredje våningen–

  157. –och stuvade in
    alla nyfödda bebisarna i säckar–

  158. –som sen slängdes ned
    på de parkerade bilarna–

  159. –och kördes bort till massgravarna.

  160. Det var en liten, bagatellartad
    episod jag berättar för er.

  161. Några veckor senare... Det fanns
    ett annat lasarett mitt i gettot.

  162. De fick för sig att sätta eld på det
    tillsammans med patienterna–

  163. –men först kopplade soldaterna
    på bajonetterna på sina karbiner–

  164. –och stack alla havande kvinnor
    med bajonett genom magen.

  165. De tog alla nyfödda bebisar
    och krossade deras huvuden.

  166. Sen tände de på lasarettet. Det
    var en annan bagatellartad episod.

  167. Jag skulle kunna sitta här till
    i morgon kväll...om jag fick–

  168. –och bara berätta om dessa grymheter–

  169. –som jag upplevde under det
    5,5 år långa kriget runt om mig.

  170. Allt detta har jag rabblat ned
    i min bok "Jag överlevde".

  171. Den är inte så gammal.

  172. Jag har velat skriva den här boken
    sen 25, 30 år. När min hustru levde.

  173. Men hon gick bort i cancer
    för 21 år sen.

  174. Varje gång jag tog upp pennan
    för att skriva bröt jag samman.

  175. Jag försökte många gånger
    skriva boken–

  176. –men för varje gång bröt jag samman.
    Jag kunde inte skriva.

  177. Det var... Tårarna bara forsade.

  178. 1997 sa jag till mig själv:
    "Antingen nu eller aldrig mer."

  179. Med många, många etapper–

  180. –har jag skrivit ned
    sex kollegieblock för hand.

  181. Jag har rabblat ned allt
    jag har kunnat komma på.

  182. Jag ska fortsätta nu med min resa.

  183. Jag har nämnt tidigare
    att många som bodde i gettot...

  184. Man bodde 12–16 stycken i en tvåa.

  185. 1943...

  186. Jag har berättat att vi, 1942–43...

  187. ...fick veta att det fanns
    många koncentrationsläger i Europa.

  188. 1943 var vi 30 000 kvar i gettot
    av 400 000.

  189. Då började vi bygga bunkrar
    under jord.

  190. Min pappa och bror byggde en bunker
    i ett sönderbombat hus–

  191. –som hade bombats sönder 1939,
    när kriget utbröt.

  192. I källaren fanns
    ett sönderbombat bageri.

  193. De grävde sig ned under bageriet–

  194. –och gjorde i ordning ett rum
    med en kamouflerad lucka.

  195. Där skulle vi gömma oss i hopp om
    att överleva kriget.

  196. Men ska man bygga en bunker behöver
    man mat och det var problemet.

  197. Människor dog som flugor av svält.

  198. Men konstigt nog pågick smugglingen
    genom muren från ariska sidan jämt.

  199. Alla de på andra sidan muren...
    Det kallade "ariska sidan".

  200. Det var bara kristna som bodde där,
    men smugglingen pågick jämt.

  201. Ofta var det tolv–, trettonåriga
    pojkar som gjorde hål i muren.

  202. De tog sig över–

  203. –och försökte skaffa potatis, mjöl,
    morötter, socker... Allt ätbart.

  204. De stoppade fickorna fulla
    och försökte ta sig tillbaka igen.

  205. Men i 99,9 % av fallen–

  206. –blev de här småbarnen
    upptäckta av gendarmeriet–

  207. –som patrullerade runt gettot.

  208. De blev ifråntagna all mat,
    men sköts inte ihjäl.

  209. De torterades brutalt till döds
    mitt på körbanan.

  210. Det lilla fåtal
    som lyckades ta sig tillbaka–

  211. –försökte sälja dessa matvarorna
    till grova pengar.

  212. Pappa hade fortfarande jämna pengar–

  213. –och lyckades köpa
    upp smuggelgodset–

  214. –och bygga upp ett matförråd
    i vår bunker.

  215. Razziorna pågick dag och natt.
    Dag och natt.

  216. För att göra historien kortare...

  217. Nu kommer jag till den 19 april.
    Denna dag kan ni lägga på minnet.

  218. Nazisterna har planerat
    att den 19 april 1943–

  219. –genomföra den "slutliga lösningen".

  220. Det menas att de skulle utplåna
    den sista skaran på 30 000 judar–

  221. –som fanns kvar
    och enligt deras beräkningar...

  222. Enligt historieböckerna
    räknade de med att behöva tre dagar–

  223. –för att genomföra
    den slutliga lösningen.

  224. Det skulle också vara
    en present till Hitler–

  225. –eftersom han fyllde år den 20 april.

  226. Rensningen skulle
    vara en present till honom.

  227. Men de blev stort besvikna.

  228. Det tog inte tre dagar
    utan nästan tre månader.

  229. Den sista partisanen
    sparade sista kulan åt sig själv.

  230. Den 19 april 1943
    körde det in tio tanks i gettot.

  231. Men de kunde inte hitta oss.
    Hela gettot låg under jorden.

  232. De var gömda i sina bunkrar.
    De hittade bara små barn på gatorna.

  233. De tog barnen mitt på torget–

  234. –och torterade dem brutalt till döds
    i hopp om...

  235. I fall deras föräldrar,
    hade de räknat med–

  236. –skulle upptäcka
    att man torterade deras barn...

  237. De hade räknat med att de skulle
    lämna bunkrarna och stoppa tortyren.

  238. Då skulle tyskarna
    ha kunnat pressa ur dem–

  239. –var de andra bunkrarna
    och människorna fanns.

  240. Tyvärr var dessa barn redan gatubarn.

  241. De var föräldralösa och syskonlösa.

  242. Jag har sett många gånger
    mina klasskamrater–

  243. –torteras till döds mitt på torget
    utan att någon har kunnat ingripa.

  244. Mina klasskamrater–

  245. –med vilka jag spelade fotboll
    på skolgården.

  246. Såna scener upprepades
    dag in och dag ut.

  247. Den lilla motståndsgruppen
    bestod av 500 unga män.

  248. De har placerat ut sig
    på olika hustak–

  249. –olika tomma affärer och lägenheter
    för att bemöta dessa tio tanks.

  250. På den tiden
    fanns det ingen komradio–

  251. –men de hade kommit överens om
    att inte attackera med detsamma–

  252. –utan låta dem köra in
    i det lilla gettots centrum.

  253. Till Muranoplatsen,
    där vi hade vår bunker.

  254. När de kom till Muranoplatsen angreps
    de med pistoler och flaskbomber.

  255. De lyckades spränga
    alla de tio tanksen i luften–

  256. –och döda 21 soldater.

  257. Tyskarna hade inte räknat med att
    de fega judarna skulle göra motstånd.

  258. Tidigare kunde två soldater
    promenera in i gettot–

  259. –och tortera män, kvinnor och barn
    i hemmet och på gator och torg–

  260. –utan att möta nåt motstånd.

  261. De hade kunnat döda både två och
    200 tidigare också, men man avstod.

  262. Skulle man ha dödat en soldat
    i gettot–

  263. –skulle de ha genomfört en massaker
    i gettot dagen därpå.

  264. Man tog hänsyn till
    att många oskyldiga skulle bli offer.

  265. Den 19 april hade vi inget att
    förlora. Där var det parollen:

  266. "Hellre dö med vapen i hand,
    än att låta sig slaktas och gasas."

  267. Nu har tyskarna konstaterat att
    judarna har organiserat motståndet.

  268. Nästa dag vågade de sig inte in
    med bara tio tanks.

  269. Det kom hundratals
    tungt beväpnade soldater–

  270. –men de kunde fortfarande
    inte hitta oss.

  271. Det pågick en kamp man mot man
    i tre veckor. En intensiv kamp.

  272. Sen blev det uppehåll i tre dagar.
    Det hände ingenting.

  273. Under de tre dagarna
    omorganiserade de sig.

  274. De placerade ut artilleri runt
    om gettot på den ariska sidan.

  275. På den fjärde dagen
    började de med artilleribeskjutning–

  276. –och de bombade
    hela gettot från luften.

  277. Hela gettot jämnades med marken.
    Det var helt sönderbombat.

  278. Sen vågade de sig in.

  279. För att tvinga upp oss ur bunkrarna
    kastade de gasbomber.

  280. När gasen trängde in
    var vi tvungna att ge upp.

  281. Det var inte tätt. Vi visste inte
    att de skulle kasta gasbomber.

  282. Först gick mor upp. Hon blev sparkad
    och slagen. Min syster likaså.

  283. Sen kom jag upp. Då var jag 16 år.

  284. Om ni visste vad stryk jag fick.
    Sen kom min bror och pappa.

  285. Då ville tvinga pappa att berätta var
    de andra bunkrarna fanns nånstans.

  286. Vi visste det,
    men pappa ville inte förråda dem.

  287. Varje gång han sa "jag vet inte"
    fick han ännu mer stryk.

  288. Han var alldeles blå i kroppen
    av sparkar och slag.

  289. Till slut förde de oss
    till Muranoplatsen.

  290. Där mötte jag tusentals andra–

  291. –som också fått lämna sina bunkrar
    på grund av gasen.

  292. Vi fick order att klä av oss
    helt nakna där mitt på torget.

  293. De genomförde kroppsvisitation.

  294. De letade efter eventuella gömda
    vapen. De hade blivit brända förut.

  295. Innan en ung kvinna
    skulle ta av sig trosorna–

  296. –plockade hon fram en granat
    och kastade på SS–mannen.

  297. Efter kroppsvisitationen fick
    vi klä på oss och springa till–

  298. –den här skolan
    som jag berättade om i början.

  299. Där har de packat in många människor
    i vartenda klassrum.

  300. De hade tagit ut inventarierna.

  301. På denna skolan var jag i tre dygn
    i väntan på boskapsvagnarna.

  302. Utan vatten och mat.
    Alla, inte bara jag.

  303. Det fanns bara en toalett
    på varje våning.

  304. Det var långa köer
    och svårt att komma fram.

  305. Då gjorde man sina behov
    i klassrummet man var i.

  306. Ni kan ju föreställa er miljön
    i klassrummen.

  307. Medan vi väntade på boskapsvagnarna–

  308. –hälsade soldaterna på oss
    i klassrummen.

  309. De kunde skjuta barn
    i föräldrarnas åsyn eller vice versa.

  310. Det var medan vi väntade. På den
    fjärde dagen kom boskapsvagnarna.

  311. De tömde våning efter våning,
    klassrum efter klassrum.

  312. De stuvade in 140, 150 personer
    i varje boskapsvagn.

  313. Kan ni tänka er en boskapsvagn
    avsedd för fem kossor eller hästar...

  314. Det stod 150 personer tätt packade.

  315. Man kunde varken
    sätta sig eller knäböja.

  316. De stängde dörrarna och
    man visste aldrig vart man skulle.

  317. Man visste aldrig
    vad som skulle hända en kvart senare.

  318. Om man fick reda på nåt
    fick man reda på det efteråt.

  319. Målet var att deportera oss till
    det kända koncentrationslägret–

  320. –Majdanek, som också ligger i Polen.

  321. Majdanek byggde tyskarna 1941–1942...

  322. ...med tvångsarbetande slavar.
    Polacker och judar.

  323. Det var näst störst efter Auschwitz.

  324. De hade modernare gaskammare
    och krematorium–

  325. –med fem stora ugnar–

  326. –och hade kapacitet
    att ta emot folk från hela Europa.

  327. Om man skulle resa med tåg eller bil
    från Warszawa till Majdanek–

  328. –kunde det ta 3–3,5 timme.

  329. Vår resa tog tre dygn.

  330. De stannade många gånger på vägen.
    Då trodde vi att vi skulle få vatten–

  331. –eller att vi skulle få göra
    våra behov utanför vagnen.

  332. Vagnarna stank av urin och avföring.

  333. Men det stannade bara för att släppa
    fram militärtransporter till fronten.

  334. På den fjärde dagen
    nådde vi ändstationen.

  335. Spåren slutade inte
    utanför själva lägret–

  336. –utan på ett fält flera hundra meter
    längre bort.

  337. SS–soldaterna väntade med piskor
    och schäferhundar på transporterna.

  338. När de öppnade vagnarna var det
    mellan 40 % och 50 % lik i vagnarna.

  339. De som hade dött på vägen. Mammor
    höll sina döda barn i armarna.

  340. De skrek "los, los". Man skulle
    fort hoppa av de höga vagnarna.

  341. Det var människor i alla åldrar
    och alla orkade inte med tempot.

  342. Många bröt armar och ben
    innan de lyckades ta sig ned.

  343. Sen fick man springa till lägret.

  344. De som inte orkade springa
    sköts på vägen.

  345. Lyckligtvis kunde hela min familj
    springa till Majdanek.

  346. Där var det uppställning
    utanför block 44.

  347. Under föreläsningen kommer
    jag upprepa "block" flera gånger.

  348. "Block" kallades husen i samtliga
    koncentrationsläger i Europa–

  349. –oavsett om det var byggt
    av virke, tegel eller sten.

  350. Varje block var numrerat.

  351. Utanför block 44 pågick
    den så kallade selektionen.

  352. Jag vill fråga er... Hur många av er
    har sett filmen "Schindler's list"?

  353. Kan ni lyfta på armen?

  354. En del.

  355. Men inte så många ännu. Jag lovar er
    att ni ska få se den i skolan.

  356. Ni som har sett "Schindler's list"
    eller "Pianisten" av Polanski–

  357. –vet redan var "selektion" betyder.

  358. Jag ska definiera det så att även
    ni som inte sett filmen ska förstå.

  359. "Selektion" betyder...
    sortering av människor.

  360. Det innebär att kvinnor och barn
    gick på ena sidan, män på andra.

  361. Alla passerade SS–officerare
    och SS–läkare.

  362. De pekade med piskan eller tummen.
    Höger eller vänster.

  363. Höger innebar att man fick arbeta
    som slav ett tag till.

  364. Vänster innebar
    gasning och kremering.

  365. Procedur till höger i Majdanek
    var följande:

  366. De som pekades till höger
    gick med högra ingången av block 44.

  367. Man tog av sig alla kläderna–

  368. –och de genomförde
    en mycket noggrann kroppsvisitation.

  369. Man fick gapa.

  370. På den tiden
    hade många äldre guldtänder.

  371. De ryckte ut guldtänderna med tänger
    och slängde dem i en kista.

  372. Om man hade guldring, guldhalsband,
    guldklocka eller guldörhänge–

  373. –slängdes de i kistan.
    De hade lärt sig att många människor–

  374. –gömde värdeföremål i ändtarmen.

  375. De petade där också
    och hittade också saker och ting.

  376. Allt detta guld
    som de rövade från människor–

  377. –och slängde i kistan
    skickades till Berlin.

  378. För nedsmältning till guldtackor.

  379. För dessa guldtackor
    kunde de köpa från neutrala länder–

  380. –som Schweiz och Sverige,
    allt de behövde ha i kriget.

  381. Det var hårdvaluta för tyskarna.

  382. De köpte kemikalier från Schweiz
    och reservdelar och ammunition.

  383. Från Sverige köpte de malm och vapen.

  384. Reservdelar och kemikalier också.

  385. Allt de behövde ha i kriget
    köpte de för det här guldet.

  386. Eftersom...

  387. Det fanns 462–

  388. –olika uppbyggda
    koncentrations– och förintelseläger.

  389. Eftersom...
    Rutinerna var väl planerade i Berlin.

  390. Samma rutin
    gällde samma koncentrationsläger.

  391. Överallt tog man reda på detta guld
    som de rövat av människor–

  392. –och skickades för nedsmältning
    till tackor. Det var en hårdvaluta.

  393. Man fick veta mycket efter kriget.

  394. Efter kroppsvisitationen
    fick man passera en rad med frisörer.

  395. 20, 25 frisörer klippte hår överallt
    på kroppen. Inte bara på huvudet.

  396. Sen fick man hoppa i en betongbassäng
    de kallade för desinficering.

  397. Det var starkt som ammoniak.
    De hade slagit människor i huvudet–

  398. –och man var tvungen
    att även doppa huvudet.

  399. Sen fick man passera
    en rad med duschar.

  400. När de hade samlat några...
    Sen fick man randiga fångkläder.

  401. När man samlat några hundra
    marscherade man in i lägret–

  402. –och började göra plats för nästa
    grupp. Det var proceduren till höger.

  403. Nu återkommer jag till selektionen
    där pappa, min bror och jag väntade–

  404. –på vår tur.

  405. Vart tog min mor och syster vägen?
    Det var tusentals kvinnor.

  406. Jag har aldrig återsett dem mera
    i mitt liv.

  407. När jag väntade på min tur fick jag
    uppleva en episod som utspelade sig.

  408. På den kvinnliga avdelningen.
    Fyra, fem meter ifrån mig.

  409. SS–officeren som sorterade kvinnorna
    och avgjorde deras öde...

  410. Det var en ung kvinna
    med en liten bebis på armen.

  411. Hon var med i samma transport
    som jag från Warszawa.

  412. Hon har klarat sig med bebisen
    i sex dygn utan vatten och mat.

  413. Precis som vi andra.
    Han ville ha in kvinnan i lägret–

  414. –men inte bebisen, så klart.

  415. Han beordrade henne att lämna ifrån
    sig bebisen till en kvinna bredvid–

  416. –som han redan
    hade bestämt skulle till gaskammaren.

  417. Vilken mor vill släppa ifrån sig sin
    bebis? Hon höll fast den, hon grät.

  418. Hon bad att få behålla bebisen
    och jag såg med mina egna ögon–

  419. –hur hon knäböjde och kramade om
    hans stövlar och vädjade till honom.

  420. Han hade bestämt sig
    att behålla henne men inte bebisen.

  421. Till slut ryckte han ifrån henne
    den lilla bebisen.

  422. Han rev isär bebisen.
    Det är så sant som jag heter Mietek–

  423. –och sitter framför er och berättar
    en liten, bagatellartad episod.

  424. Hon kom in i lägret.
    Nu återkommer jag till selektionen.

  425. Först gick min pappa. Han pekades
    till höger. Sen min bror. Till höger.

  426. Sen kom knatten
    och jag pekades till vänster.

  427. Jag visste inte
    att jag var på väg till gaskammaren.

  428. När jag väl kom in konstaterade
    jag att jag var i en gaskammare.

  429. Det var ett konstigt rum utan fönster
    med kamouflerade duschar på väggen.

  430. I detta rum var vi blandade.
    Nakna män, kvinnor och barn.

  431. Vi hade inte klippt av håret. Då för–
    stod jag att det var en gaskammare.

  432. När man gick genom dörren hade
    de pressat människorna mot väggen–

  433. –för att de skulle kunna
    få rummet fullt, stänga dörren–

  434. –och släppa in gasen genom takluckan.

  435. I stället för att gå fram mot väggen
    höll jag mig så nära dörren det gick.

  436. Nästa grupp kom in, de pressade
    dem mot väggen, men jag backade.

  437. Jag hade inga visioner, planer
    eller tankar på att rymma.

  438. Det var omöjligt.
    Det var för välbevakat.

  439. Det fanns bara en ingång,
    men ingen utgång.

  440. Det var instinkten som räddade mig.

  441. Plötsligt kom en tysk soldat på mc.

  442. Han hade nåt
    att rapportera till SS–officerarna–

  443. –som stod utanför block 44
    och sorterade människor.

  444. SS–vakten,
    som vaktade gaskammardörren–

  445. –var nyfiken på att lyssna vad de sa
    och gick fem, sex steg ifrån dörren.

  446. Då passade jag på.
    Jag var så nära dörren.

  447. Jag sprang mot andra änden av
    block 44 dit pappa och min bror var.

  448. Han hörde mig, vände sig om
    och sköt sex skott efter mig–

  449. –men han träffade bara sex andra
    i gruppen.

  450. På andra sidan såg jag annorlunda ut
    än de övriga.

  451. De hade klippts, desinficerats–

  452. –och fått sina
    blåvitrandiga fångkläder.

  453. De väntade på marschorder.
    Jag stod där naken med hår!

  454. Då var det en kristen tjeck...

  455. Tro inte att det bara var judar
    och zigenare i lägren.

  456. Många kristna förföljdes också.
    Han var en kristen tjeck–

  457. –och jobbade där som frisör. När
    han såg mig grep han tag i min arm–

  458. –böjde huvudet på mig
    och klippte mig fort–

  459. –och knuffade mig
    mot pappas och min brors grupp.

  460. När de började marschera in slängde
    han till mig en jättestor fångdräkt.

  461. Men huvudsaken var
    att jag hade samma färg som de andra–

  462. –och på det viset klarade
    jag mig undan gaskammaren.

  463. Jag marscherade in i lägret
    med pappa och min bror.

  464. Teorin säger
    att om vakten skulle ha jagat mig–

  465. –hade det blivit panik i gaskammaren
    och då hade många fler stuckit.

  466. Han hade dessutom bestraffats för–

  467. –att han inte hållit vakt ordentligt.

  468. Det var den stora slumpen, eller
    miraklet. Han fick inte jaga mig.

  469. Jag kan tala om för er.
    Jag har bott här sen 1945...

  470. Jag kom till Sverige
    efter befrielsen.

  471. Jag har aldrig träffat nån som har
    lyckats rymma från en gaskammare.

  472. Jag har aldrig läst om det heller.

  473. Det var rena rama slumpen.

  474. I Majdanek fanns det fyra fält
    för män och ett femte för kvinnor.

  475. Jag hamnade på fält fem.

  476. Det var en vaktstuga
    innan vi beträdde grinden.

  477. De räknade oss när vi kom
    in i lägret. Så fort vi kom in–

  478. –var de mycket noggranna med
    att registrera alla.

  479. Man talade om vem man var
    och vilket land man kom ifrån.

  480. Sen fick man ett nummer
    som man sydde på jackan och byxorna.

  481. Man fick även ett märke man sydde på.
    Judarna fick en Davidsstjärna.

  482. En...

  483. En zigenare fick en brun triangel.

  484. En kristen fick en röd triangel
    med en bokstav i–

  485. –som skulle tala om vilket land
    han kom ifrån.

  486. F betydde Frankrike,
    H Holland, B Belgien och så vidare.

  487. Jehovas vittnen var också förföljda.
    De fick röda trianglar.

  488. De var varken kristna eller judar.

  489. Homosexuella tyskar fick
    rosa trianglar, kriminella svarta.

  490. Några namn existerade
    inte hädanefter.

  491. Så här många symboler som ni
    ser här på det här A4–papperet...

  492. Så många färger och trianglar
    fanns i varje koncentrationsläger.

  493. De var påsydda på kläderna.
    I varje koncentrationsläger.

  494. Några namn existerade inte.

  495. Med hjälp av nummer och symboler
    kunde de identifiera fångarna.

  496. De ropade upp fångarna
    med ett sexsiffrigt nummer.

  497. Vi placerades sen ut på olika block.
    Det var treradiga britsar.

  498. Utan madrasser.
    Kl. 05 var det allmän väckning–

  499. –med hjälp av tjutande sirener,
    piskor och hundar.

  500. Vakterna trängde in i barackerna.

  501. De piskade oss för att vi
    skulle hoppa av britsarna fort.

  502. Utanför barackerna... Det fanns
    ingen toalett eller vatten i blocken.

  503. Utanför fanns det en kallvattenränna–

  504. –och vi var tvungna att tvätta
    oss till hälften åtminstone.

  505. Bakom oss stod vakterna
    som sparkade och slog oss–

  506. –så det gick fort. Efter tvättning
    fick vi springa till appellplatsen.

  507. I varje koncentrationsläger
    fanns en "appellplats".

  508. En uppställningsplats. I vissa fall
    var den stor som en fotbollsplan.

  509. Det berodde på
    koncentrationslägrets storlek.

  510. Ju större läger,
    desto större uppställningsplats.

  511. Varje block ställde upp för sig.
    Fem i rad och i strikt soldatgivakt.

  512. De räknade oss morgon och kväll.
    Vi kunde stå i givakt i 90 minuter.

  513. Vi väntade tills en tysk soldat
    behagade räkna oss.

  514. När han äntligen kom
    tittade han på allas skospetsar.

  515. Skorna skulle vara i perfekt linje.

  516. Om nån stod två centimeter
    för långt fram eller bak–

  517. –bestraffades hela blocket.

  518. Då fick man springa några varv
    runt appellplatsen.

  519. Eftersom vi inte hade stått perfekt
    som soldater.

  520. Om det var vinter
    kunde man få ligga på mage i snön–

  521. –därför att raden inte var perfekt.

  522. Varje morgon har de sorterat oss
    på olika arbetsuppgifter.

  523. Olika koncentrationsläger
    hade olika arbetsuppgifter.

  524. I Majdanek fanns det stenkrossning,
    rent slavarbete.

  525. Vi byggde fler baracker eftersom
    det hela tiden kom fler transporter.

  526. Man byggde fler vaktkaserner.

  527. Det fanns ingen toalett
    så på varje fält fanns det en latrin.

  528. Där fick fångarna göra sina behov,
    men inte när de behövde.

  529. En gång på morgonen och en gång
    på kvällen fick man gå på latrinen.

  530. Varje arbetsplats hade
    sina ansvariga vakter–

  531. –som var ansvariga och de torterade
    fångar till döds på arbetsplatserna.

  532. Den arbetsledare som hade
    ansvaret för tömningen av latrinerna–

  533. –som fångarna tömde
    och körde bort varje morgon–

  534. –hade sin egen speciella hobby.

  535. Varje morgon dränkte han tio, tolv
    fångar i skiten i latrinen.

  536. Det var hans nöje.
    Han ropade upp första bästa fånge–

  537. –som fick order att lägga sig
    på marken. Han var själv kraftig.

  538. Han ställde sig på hans hals,
    tog fram en cigarett, tände den–

  539. –och njöt av den
    medan han kvävde honom.

  540. Sen sparkade han ned honom i latrinen
    och ropade fram nästa.

  541. Det var hans nöje.

  542. Jag är inte i stånd att berätta
    alla detaljer i de dagliga scenerna.

  543. Då skulle jag få sitta här
    tills i morgon kväll.

  544. Efter tre veckor
    blev min bror utsorterad.

  545. Han skulle få bära tegel och virke
    utanför taggtråden.

  546. Jag åkte på nåt annat, pappa likaså.
    När min bror marscherade till jobbet–

  547. –utanför taggtråden,
    mötte han en kvinnogrupp.

  548. Det var fångar på fält fem.

  549. De marscherade i motsatt riktning.

  550. De gick om varann på fyra, fem meter.

  551. Han såg vår syster för första gången.

  552. Han ropade: "Paula, var är mamma?"

  553. Då fick han veta–

  554. –att vår mor blev ihjälgasad
    vid ankomsten till Majdanek.

  555. När min bror berättade det här
    för pappa och mig–

  556. –förstår ni säkert
    hur det kändes för mig.

  557. När jag fick höra
    att min underbara mor–

  558. –som gav mig sån kärlek och omtanke
    bara försvann genom skorstenarna...

  559. Jag vet inte ens var askan finns,
    men det får jag leva med.

  560. Den sjätte veckan sorterade de ut min
    bror igen men sa inte vad det gällde.

  561. Samma dag fick vi veta–

  562. –att det gick en transport till
    Auschwitz. Min bror överlevde inte.

  563. Vår syster deporterades också till
    Auschwitz. Hon kom aldrig därifrån.

  564. Pappa och jag lyckades
    vandra i sju olika läger ihop.

  565. Vi gick igenom
    många olika selektioner.

  566. Selektioner skedde inte
    bara vid ankomsten.

  567. De pågick varje morgon och kväll
    på appellplatsen.

  568. Det kom nya transporter varje dag
    och de ville bereda plats för nya.

  569. Då måste de göra sig av med
    några av de gamla.

  570. "Du, du och du. Ut."

  571. De gasade dem
    och beredde plats för nästa grupp.

  572. Många gånger skilde de mig
    och min pappa åt.

  573. Pappa var i en grupp
    och jag i en annan.

  574. Jag kunde tala lite tyska–

  575. –och gick fram till
    den ansvarige SS–officeren–

  576. –och bad honom
    att få gå över till pappas grupp.

  577. Om ni visste vad många piskslag
    jag fick–

  578. –för att jag ville återförenas
    med min pappa. Det gick inte.

  579. Men vi lyckades byta grupp
    bakom ryggen på dem.

  580. Antingen sprang jag över till hans
    eller vice versa.

  581. Utan att i förväg veta
    vilken grupp som var bäst.

  582. Det väsentliga för oss var att få
    vara ihop oavsett var vi hamnade.

  583. På det viset lyckades
    vi vandra i sju läger tillsammans.

  584. Efter ca 2,5 månad i Majdanek–

  585. –genomfördes en selektion–

  586. –och pappa och jag flyttades
    till ett annat koncentrationsläger–

  587. –som också låg i Polen. Detta
    samhälle hette Skarzysko–Kamienna.

  588. Ibland avbryter jag min resa
    i Europa.

  589. Jag brukar komma
    med små kommentarer.

  590. Jag läser aldrig mina föreläsningar.
    Jag har inget manus framför mig.

  591. Jag improviserar. Det är inte säkert
    att jag berättar exakt samma sak–

  592. –i övermorgon i en annan skola.
    I Norrköping.

  593. Eller att jag berättar
    samma sak som i förrgår. I Enköping.

  594. Jag improviserar. Om jag fick skulle
    jag kunna prata tills i morgon kväll.

  595. Det finns mycket att berätta,
    men jag måste begränsa mig.

  596. Jag kommer med färska kommentarer.
    Om någon framför mig tror–

  597. –att det bara var gamla, sjuka, klena
    och barn som pekades till vänster–

  598. –gasades och brändes,
    så har ni stort, stort fel.

  599. Det var många unga friska
    som pekades till vänster–

  600. –gasade och brändes. De hade
    ändå inte plats för alla i lägret.

  601. Det var inte meningen
    att vi skulle överleva.

  602. Tidigare använde de gas som verkade
    i 40 minuter innan människor dog.

  603. Innan de slängdes i ugnarna.

  604. Under tiden utvecklade de
    en modernare gas som hette Zyklon B.

  605. Zyklon B tillverkades i färgfabriker
    i Auschwitz–

  606. –och den gasen skulle verka
    i bara 10, 15 minuter.

  607. De utvecklade inte den för
    att underlätta människans lidande.

  608. "I stället för 40 minuter
    plågas de nu bara i 10, 15."

  609. De utvecklade den för att de skulle
    kunna gasa fler människor per timma.

  610. Många människor dog aldrig av gasen.

  611. De brändes då levande.

  612. Man hörde skrik från folk
    som brändes levande.

  613. Vi var ju inte människor, så de
    brydde sig inte om om de var döda.

  614. Nästa kommentar. Observera.

  615. De som arbetade som frisörer eller
    städade vagnar efter transporterna–

  616. –de som grävde massgravar
    och fyllde dem–

  617. –de som tog hand om liken
    i krematorierna–

  618. –var inte tyskarna utan fångarna.

  619. De valde ut en grupp
    som kallades "sonderkommando".

  620. De gjorde grovarbetet åt SS–

  621. –och så har det fungerat
    i alla de 462 koncentrationslägren.

  622. Det var fångarna
    som gjorde grovjobbet åt SS.

  623. Det var första kommentaren jag
    kom på. Jag kanske kommer på fler.

  624. Då återkommer jag.

  625. Min mor var strax över 40 år.

  626. Hon var en ståtlig,
    vacker, ung kvinna.

  627. Hon pekades vänster
    och gasades ihjäl.

  628. Jag ska fortsätta nu med min resa.

  629. Pappa och jag flyttades till
    samhället Skarzysko–Kamienna.

  630. Det ligger också i Polen.

  631. Före kriget,
    tre km utanför Skarzysko–Kamienna–

  632. –hade polackerna ammunitionsfabriker.

  633. Vi tillverkade granater
    och ammunition i det här lägret.

  634. I det här lägret fanns bara judar.

  635. Det fanns varken
    gaskamrar eller krematorier–

  636. –men det fanns en skjutbana i skogen.

  637. Varje morgon och kväll
    vid uppställningen–

  638. –pekade de ut ett antal personer–

  639. –som lastades upp på bilar.
    De fick gräva sina egna massgravar.

  640. De sköts i gravarna.
    När nästa transport kom–

  641. –fyllde man de första gravarna och
    grävde sen egna. Ett löpande band.

  642. De hade överallt resurser
    att döda oss på olika sätt.

  643. Vilket koncentrationsläger som helst,
    även utan gaskamrar.

  644. I detta lägret...

  645. Miljön i detta lägret
    var värre än den i Majdanek.

  646. Vi fick ännu mindre mat,
    men stryk fick vi alltid.

  647. De skonade oss aldrig.
    De misshandlade oss brutalt.

  648. Vi arbetade i produktionen. Det
    var mycket smutsigt i barackerna.

  649. Massor med vägglöss hade sina bon
    under golvet och bakom väggarna.

  650. När vi låg på britsarna–

  651. –kröp dessa illaluktande vägglöss
    i våra näsborrar, öron, ögon...

  652. När de tände lyset
    stack de tillbaka till sina bon.

  653. Trots att vi var snaggade
    hade vi massor av hårlöss.

  654. På grund av hårlössen
    härjade också en tyfusepidemi.

  655. Det härjade också i gettot.
    Det finns två sorters tyfus.

  656. En invärtes,
    som börjar i magen och utvecklas.

  657. Sen finns det utvärtestyfus,
    som kallas fläcktyfus.

  658. Blir man biten av en smittad lus
    får man röda fläckar på kroppen.

  659. Man får 40 graders feber
    och blir medvetslös.

  660. Om man överlever den trettonde...
    Sjukdomen brukar gro i tolv dagar.

  661. Om man överlevde den trettonde dagen
    kunde man överleva–

  662. –under förutsättning att man fick
    mat och dryck, framför allt vatten.

  663. I lägret fanns varken
    det ena eller andra–

  664. –så många dog
    andra, tredje, fjärde dagen.

  665. Tyskarna var rädda eftersom det
    är en mycket smittosam epidemi.

  666. De bar skyddskläder
    för att inte bli smittade.

  667. När de fick veta att nån hade tyfus
    kördes han till skogen.

  668. Efter två veckor i lägret upptäckte
    min pappa att jag hade fått fläckar–

  669. –och hög feber. Jag hade
    blivit smittad av någon annan.

  670. Det är så smittosamt
    att om man har tyfus–

  671. –och nån står två meter bort
    blir de också smittade.

  672. Nu skulle de döda mig i skogen.

  673. Pappa hade räddat mitt liv i lägret
    på ett mirakulöst sätt.

  674. Jag kan inte berätta detaljer,
    men jag vet att åhörare är nyfikna.

  675. Jag ska kort berätta på vilket sätt
    min pappa räddade mitt liv i lägret.

  676. Jag kan sitta här i dag
    och berätta om mitt liv–

  677. –tack vare min pappa.

  678. För att kunna berätta det får
    jag gå tillbaka till Warszawagettot.

  679. I Warszawagettot har SS valt ut tio,
    tolv mycket bildade män i gettot.

  680. De kallades judiska rådet.

  681. Om Gestapo eller SS
    ville genomföra nåt grymt i gettot–

  682. –gav de judiska rådet order om
    att göra grovarbetet åt dem.

  683. Om de inte åtlydde blev de skjutna
    och sen valde de ett nytt råd.

  684. Nu återkommer jag till Skarzysko–
    Kamienna med bara judiska fångar.

  685. En jude skulle vara kontaktman
    mellan fångarna och SS.

  686. Denne mannen, han var deras
    utvalde och kallades "min Jude"...

  687. Han var privilegierad.
    Han fick mer soppa och mer bröd.

  688. Han hade varmare kläder,
    riktiga skor...

  689. Han fick ett eget litet rum
    i ena änden av baracken.

  690. Han hade halmmadrass och filt.

  691. Han var privilegierad.

  692. Denne man hade lite makt i lägret.
    Min pappa...

  693. Denne man råkade vara
    en gammal bekant till min pappa.

  694. Pappa sa till honom: "Min son är
    smittad. De kommer att skjuta honom."

  695. "Om du kan rädda hans liv,
    lovar jag dig"–

  696. –"att om vi överlever kriget
    kommer jag att belöna dig."

  697. Pappa var känd i Warszawa.
    Han ägde en konfektionsfabrik–

  698. –med 300 anställda och han
    hade alltid skänkt gåvor och pengar–

  699. –till Röda korset,
    barnhem, fattiga pensionärer...

  700. Han hade alltid skänkt pengar. Mannen
    visste att pappa var en god man.

  701. Han räknade med
    att om han räddade mitt liv–

  702. –så skulle min pappa belöna honom
    om vi överlevde kriget alla tre.

  703. Vad gjorde han?
    Bakom hans rum fanns en skrubb.

  704. Han gömde mig i den lilla skrubben
    och avskrev mitt nummer.

  705. Han har rapporterat att jag är död.
    Han kunde göra det.

  706. Han skaffade en halmmadrass och filt.
    Han bar skyddskläder.

  707. Han gav mig vatten, soppa, bröd...
    Jag överlevde den trettonde dagen.

  708. Sen började febern
    sjunka från 40 grader till 37.

  709. Då gav han mig ett nytt nummer–

  710. –och såg till
    att jag slapp arbeta i fabriken–

  711. –och bära tunga granater.
    Jag fick lättare jobb.

  712. Jag fick städa barackerna och tomten.
    Han kunde göra det.

  713. När jag återsåg pappa
    kände jag inte igen honom.

  714. Innan jag insjuknade
    var han stor och kraftig–

  715. –men under tiden jag var sjuk–

  716. –hade han lämnat ifrån sig
    sin soppa och sitt bröd.

  717. Han matade mig med mat
    så jag skulle återhämta mig.

  718. Han har bantat i stället. Tack
    vare min pappa sitter jag här i dag.

  719. Han räddade mitt liv. Efter två
    månader i lägret var det selektion.

  720. De flyttade oss till ett
    tredje polskt koncentrationsläger.

  721. Staden hette Czestochowa på polska.

  722. Tyskarna ägde fabriker
    i ockuperade länder–

  723. –som tillverkade krigsmaterial. Där
    fanns det fyra olika produktioner...

  724. ...fabriker med olika produktioner.
    Jag hamnade i utkanten av staden.

  725. Jag hamnade i gjuterierna.

  726. Pappa och jag arbetade i gjuteriet–

  727. –ihop med de kristna polackerna
    som bodde i stan.

  728. De kunde komma i egna kläder,
    inte som fångar.

  729. På kvällen gick de hem.
    De var avlönade.

  730. Vi talade samma språk, men vi
    var förbjudna att prata sinsemellan.

  731. Det såg vakterna till.
    Många av dem var partisaner.

  732. Bakom ryggen på vakterna gav de oss
    ofta ett äpple eller en skiva bröd.

  733. De skrev lappar
    och berättade vad som hände i Europa.

  734. Vi visste inte hur långt
    andra världskriget hade framskridit.

  735. Vi fick första brev.

  736. Då skrev de att amerikaner
    och fransmän är med i kriget.

  737. Röda armén och engelska armén
    är med i kriget.

  738. Alla fyra allierade
    kämpar mot nazisterna.

  739. Sen fick vi nästa brev.

  740. Tyskarna får stryk på fronten.

  741. Det går dåligt på fronterna.
    Det var januari 1945.

  742. Sen fick vi nästa nyhet. Röda armén
    stod tre km utanför Czestochowa.

  743. De hade börjat befria staden.
    För att göra historien kort...

  744. Den 16 januari 1942.

  745. Denna dag fick vi inte gå till
    arbetet utan att veta varför.

  746. Tyskarna visste varför.
    Ryssarna var tre km utanför lägret.

  747. Det var vanligt... I lägret brukade
    vi få promenera på appellplatsen–

  748. –men denna dag fick vi inte ens lämna
    barackerna. Vi visste inte varför.

  749. Samma dag på kvällen
    lastades vi upp på lastbilar–

  750. –och körde oss till järnvägsstationen
    och packade in oss i boskapsvagnar–

  751. –och körde oss till Buchenwald.
    De hann evakuera tre av fyra läger.

  752. Två manliga till Buchenwald.
    Där åkte min pappa och jag.

  753. Det tredje var kvinnligt och de
    deporterades till Bergen–Belsen.

  754. Det fjärde lägret
    befriades av Röda armén–

  755. –därför att det inte räckte inte till
    med vagnarna.

  756. De stack med sina familjer för
    att inte hamna i rysk fångenskap.

  757. I det fjärde lägret satt en känd
    person. Ni unga vet inte vem han var–

  758. –men ni vuxna lärare vet nog
    vem professor Einhorn var.

  759. Han var känd cancerforskare
    i Stockholm och han befriades.

  760. Med sin familj. Av rysk armé.

  761. Därför att tyskarna inte
    hann deportera dem.

  762. Jag och pappa var på väg till
    Buchenwald. Det tog tre dygn.

  763. Halva transporten kom fram levande,
    bland dem pappa och jag.

  764. När vi kom fram packade de in oss
    i tomma baracker.

  765. Vi låg åtta, tio på varje brits–

  766. –för att så många
    som möjligt skulle få plats.

  767. Vi låg skavfötters,
    som sardiner i en plåtburk.

  768. För att så många som möjligt skulle
    få plats, men det räckte ändå inte.

  769. Pappa, jag och hundratals andra
    låg på golvet.

  770. Jag vaknade på natten
    och kände att han bredvid var kall.

  771. Jag vände ryggen till
    och försökte slumra lite till–

  772. –innan vakterna kom med piskorna
    och väckte mig kl. 05.

  773. Alla dem som dog i barackerna
    på nätterna–

  774. –fick vi släpa ut på morgonen.

  775. På morgonen kom folk från
    krematorierna och hämtade dem.

  776. Det var såna högar med lik
    utanför krematorierna–

  777. –att de inte hann bränna allt folk,
    men de löste problemet överallt.

  778. Man grävde en grop, slängde i liken–

  779. –återfyllde massgraven
    och växte en gräsmatta ovanpå den.

  780. I januari 1945 bombade
    de allierade häftigt Tyskland.

  781. Vi hörde ofta flyglarm
    och bombanfall.

  782. När amerikanerna började närma sig
    ett koncentrationsläger–

  783. –tillämpade tyskarna en metod
    som gällde hela Tyskland.

  784. De evakuerade oss i boskapsvagnar–

  785. –och körde oss
    till andra koncentrationsläger–

  786. –för att komma undan de allierade
    som närmade sig.

  787. Detta hände i Buchenwald.
    Amerikanerna närmade sig.

  788. Då flyttade de pappa och mig
    till Dora.

  789. Dora ligger mitt i Tyskland. Det var
    ett stort läger med 40 000 fångar.

  790. Där hade de ammunitionsfabriker
    under jorden.

  791. Första veckan i produktionen var rena
    rama paradiset för pappa och mig.

  792. Det var plus fem grader varmt.
    I kylskåpet hemma är det åtta, nio.

  793. Det var lite mindre. Plus fem.
    Vi fick arbeta ihop med tyska civila.

  794. Det var strängeligen förbjudet
    att viska till dem.

  795. Om vakterna märkte
    att nån hade viskat nåt till en tysk–

  796. –gjorde de inte några stora saker
    på arbetsplatsen.

  797. De skrev bara upp hans nummer
    och sen försvann han på kvällen.

  798. Han kom aldrig tillbaka och det
    var många som försvann på det viset.

  799. Första veckan jobbade vi
    i produktionen, resten på fältet.

  800. Då var det andra köttbullar.
    Det var meningslösa arbetsuppgifter.

  801. Man kunde gräva en grop ena
    dagen och fylla igen den nästa.

  802. Huvudsaken var att de kunde
    piska och sparka oss till döds.

  803. Vintern 1945 var en av de kallaste
    i Europa.

  804. Jag tror inte att någon här–

  805. –är så gammal
    att de minns vintern 1945.

  806. Det var 15–25 minusgrader
    i hela Europa.

  807. Många frös ihjäl.

  808. Många tuppade av,
    men tyskarna var väl påpälsade.

  809. De frös ändå.

  810. För att hålla sig varma
    och få blodet att cirkulera–

  811. –piskade oss till döds.

  812. Alla som dog på arbetsplatsen
    fick vi släpa tillbaka till lägret.

  813. De räknade oss på morgonen–

  814. –och antalet måste stämma
    när vi kom tillbaka.

  815. Då måste man räkna av dem som dog.

  816. Nu måste jag förkorta det.

  817. En vacker morgon
    vaknade pappa tidigare än jag.

  818. Han sa: "Jag har sett nåt
    jag varken såg i går eller förrgår."

  819. Jag började bli misstänksam.
    Vad hade han sett?

  820. Utanför taggtråden stod
    det många stora lastbilar parkerade.

  821. Han hade rätt. Tidigt på morgonen var
    det uppställning på appellplatsen.

  822. Det var som vanligt. Varje block
    för sig, fem i rad, strikt givakt...

  823. 50 soldater
    kom springande framför varje block.

  824. 25 på varje sida med en korridor
    i mitten. Bilarna körde fram.

  825. Vi fick springa genom korridoren
    och hoppa på bilarna.

  826. De skulle köra oss
    till andra koncentrationsläger–

  827. –eftersom amerikanerna
    började närma sig Dora.

  828. Varje soldat slog och sparkade oss
    medan vi sprang till bilarna.

  829. Som tack för den goda tiden i Dora.

  830. Vi visste inte vart vi skulle.
    Olika bilar åkte åt olika håll.

  831. Jag har forskat efter kriget.

  832. Vart skulle jag och pappa deporteras?

  833. Jag har kommit fram till att vi
    skulle deporteras till Nordhausen.

  834. Nordhausen var ett känt läger,
    inte långt ifrån Sachsenhausen–

  835. –som var ännu större, men halvvägs
    visade det sig att det var fullt där.

  836. Då släppte de av oss i en tysk by.

  837. Det var inget koncentrationsläger
    eller arbetsläger.

  838. Det var tre tomma bilgarage,
    omringade med taggtråd.

  839. De hade taggtråd i varannan by.
    Överallt hade de folk bakom taggtråd.

  840. Vi låg på betonggolvet.
    Vi hade inget att dricka eller äta–

  841. –men stryk fick vi
    för alla de 5,5 åren.

  842. Ju närmare krigets slut man kom...

  843. ...desto mer var vakterna–

  844. –tvungna att visa
    för sina överordnade–

  845. –att de fortfarande dög
    som vakter i koncentrationslägren–

  846. –genom att misshandla och tortera oss
    ännu mer.

  847. Hade de inte gjort det,
    hade de skickats till fronten.

  848. Då var det bättre för vakten
    att vara ännu elakare–

  849. –och tortera oss ännu mer.

  850. Då kunde de bibehålla funktionen
    att vara vakt i koncentrationslägret.

  851. Jag... Samma kväll i garagen
    genomförde de en selektion.

  852. De skulle plocka ut några
    tusen fångar för en marsch.

  853. Vi visste inte
    vad det var för marsch.

  854. Pappa och jag separerades.

  855. Pappa hamnade i garage ett,
    jag i nummer två.

  856. Vi visste inte vad
    ett och två betydde–

  857. –men jag gick fram till SS–officeren–

  858. –och sa:
    "Får jag vara med i pappas grupp?"

  859. Jag hade fått mycket stryk tidigare,
    men nu fick jag mer stryk än nånsin.

  860. Jag hade glasögon som barn
    och lyckades behålla glasögonen–

  861. –till och med det sjunde lägret.

  862. Det var det sjunde lägret i rad
    vi lyckades vara tillsammans.

  863. Han sparkade mig överallt och
    krossade mina glasögon i småbitar.

  864. Denna gång gick det inte
    att förena mig med pappa.

  865. För att förhindra att folk
    tog sig över till garage ett–

  866. –bildade soldaterna kedja. Så ingen
    kunde ta sig över till garage ett.

  867. Men det var meningen...
    Nu kan jag berätta...

  868. Dagen därpå i gryningen... De
    i garage ett skulle starta marschen–

  869. –till en stad som hette Schwerin.
    Det fick vi veta senare.

  870. Förlåt, inte Schwerin.
    Koncentrationslägret Sachsenhausen.

  871. När jag var i garage två
    kom en äldre man fram och sa:

  872. "Jag är gammal vän till din pappa.
    Nu har de separerat er."

  873. "Vi ska försöka hålla ihop." Jag var
    glad att en äldre ville vara med mig.

  874. Jag var snart 17, men så länge pappa
    levde kände jag mig som ett barn.

  875. Jag var beskyddad. Jag var
    tillsammans med honom hela natten.

  876. På morgonen hörde jag flyglarmet
    och ett bombardemang.

  877. Det var amerikanska bombplan
    som bombade hela vägen.

  878. De kom närmare och närmare
    våra garage.

  879. Då såg jag att de tyska vakterna
    började smita iväg från lägret.

  880. Några av de våra också. Då sa jag:
    "Titta, David. Tyskarna sticker."

  881. "Några av de våra också.
    Vi sticker också." Han höll mig fast.

  882. "Nej, Mietek. Vi stannar."
    Han var rädd för att lämna garagen.

  883. Instinktivt
    släppte jag mig lös från hans grepp–

  884. –med mina sista krafter–

  885. –och började jag springa mot
    taggtråden 20, 25 m längre bort.

  886. När jag kom till taggtråden
    kom 15, 20 amerikanska bombplan–

  887. –och jämnade alla tre garagen med
    marken. De bombade allt runt omkring.

  888. Jag låg framstupa utanför taggtråden.
    Jag fick näsblod av vibrationerna.

  889. Jag tittade till vänster och höger
    på mina medfångar.

  890. Armar och ben
    flög i luften av splittret.

  891. Jag var så bedövad att jag
    inte visste om jag var träffad.

  892. När flyglarmet stängdes av
    visade det sig att ca 200 fångar–

  893. –hade överlevt bombardemanget
    och jag var en av dem.

  894. Jag reste mig med mina sista krafter.
    Jag vägde 22, 23 kilo.

  895. Man kunde räkna revbenen
    och det rann var från bröstkorgen.

  896. Allt var fastklistrat vid bröstet.
    Jag luktade som en gris.

  897. Jag såg några lik utanför garage ett.

  898. Jag gick dit för
    att leta efter pappa.

  899. Jag försökte vända på dem,
    men de var kolsvarta. Brända.

  900. Man kunde inte skilja på ansiktet.
    Jag konstaterade att pappa omkom–

  901. –under bombardemanget och
    att jag var ensam kvar i min familj.

  902. Jag vill komma med en kommentar.

  903. De allierade mot slutet av kriget...

  904. De stora koncentrationslägren
    bombades aldrig för vår skull.

  905. Men det här var inget läger,
    bara vanliga bilgarage.

  906. Piloterna visste inte att det
    fanns tusentals fångar i garagen.

  907. Annars skulle de inte ha bombat
    på bekostnad av pappas liv.

  908. Det måste man förlåta.
    Jag vet att det inte var avsiktligt.

  909. Vi som överlevde delade in oss
    i små grupper och lämnade lägret.

  910. Vakterna kom inte tillbaka.
    Jag var ensam jude i min grupp.

  911. Alla andra var kristna.

  912. Det första jag gjorde var
    att ta bort Davidsstjärnan.

  913. Jag visste att det var farligt
    att vara jude i detta sammanhang.

  914. De hade inget kartotek
    och skulle inte veta vem jag var.

  915. Vi lämnade lägret några km och
    då hände nåt som inte borde hända.

  916. En tysk patrull passerade, omringade
    oss och ställde upp oss alla tio.

  917. De frågade var och en:
    "Vad heter du? Vem är du?"

  918. När de frågade mig... I stället
    för att svara "Mietek Grocher"–

  919. –sa jag "Mietek Grodzsky".

  920. Polska ariska namn
    slutar alltid på –sky.

  921. Precis som Andersson och Petterson
    så slutar de ariska namnen på –sky.

  922. "Är du jude", frågade de.
    "Nej, polack", sa jag.

  923. Hade jag burit Davidstjärna
    hade de skjutit mig på fläcken.

  924. De andra behövde de inte fråga
    vilka de är–

  925. –för de hade andra symboler.

  926. De marscherade oss tio, tolv km–

  927. –och överlämnade oss till
    ett annat koncentrationsläger–

  928. –men innan vi fick beträda lägret–

  929. –var vi tvungna
    att gå igenom duschproceduren.

  930. Då tänkte jag:
    "Nu blir jag naken i duschen."

  931. "Nu avslöjar de att jag är jude
    eftersom jag är omskuren."

  932. "De kommer att se att jag är jude."

  933. Men de märkte ingenting.
    Jag fick tillbaka mina lusiga kläder–

  934. –och kom in i lägret
    med de övriga tio.

  935. Här var jag bara tre, fyra timmar.
    Vi hörde flyglarmet på morgonen.

  936. De sammankallade hela lägret
    på appellplatsen–

  937. –och var och en av oss fick
    en hel limpa. En hel limpa!

  938. Vi hade inte sett en limpa
    på många år. Vad skulle det betyda?

  939. Jag tänkte: "Har Hitler vunnit
    kriget? Är det nån belöning?"

  940. Amerikanerna närmade sig–

  941. –så de bestämde att vi skulle
    marschera till ett annat läger.

  942. Det var meningen
    att vi skulle marschera–

  943. –mot
    koncentrationslägret Sachsenhausen–

  944. –men det visste vi inte. Det fick
    jag reda på två veckor senare.

  945. Enligt deras beräkningar
    skulle marschen ta 14 dagar–

  946. –och limpan skulle räcka i 14 dagar.
    Vi var helt utsvultna och hungriga.

  947. Vi åt upp den direkt och det
    gjorde inte vår diarré lättare.

  948. Den blev ännu värre.
    Vi var inte vana vid hela limpor.

  949. Vi marscherade fem i rad
    så länge det var ljust.

  950. Vi sov i skogen.

  951. Nästa dag marscherade vi,
    nästa natt sov vi i skogen.

  952. Tror ni att vi hade tält och filtar?

  953. Vi låg på den frusna marken.

  954. Det var 25, 30 cm snö.

  955. Vi försökte ligga bredvid varann
    för att hålla värmen.

  956. Jag åt snö för att få vatten.

  957. Jag skrapade bark med tänderna
    för att få nåt i magen.

  958. Ibland om det fanns en bondgård
    i närheten–

  959. –lyckades de tigga till sig några
    potatisskal som grisarna skulle äta–

  960. –och de delade tre, fyra
    såna råa potatisskal.

  961. Själva potatisen tog vakterna.

  962. Det hände två gånger på två veckor
    att vi fick tre, fyra potatisskal.

  963. Men det allra värsta var att de
    som inte orkade hålla sig fem i rad–

  964. –sköts och slängdes i diket.
    Många tuppade av av sig själv.

  965. Nån lämnade raden för att göra
    sina behov. Då sköts han i nacken.

  966. Jag ska demonstrera
    hur jag har marscherat.

  967. Jag kunde inte sträcka på mig på
    grund av varknölarna på bröstkorgen.

  968. Allt var fastklistrat på kroppen.
    Det var min position.

  969. Jag tittade åt vänster, höger...
    Jag höll mig i raden–

  970. –för jag visste att de skulle skjuta
    mig om jag stannade i bakre raden.

  971. Jag var rädd för att bli skjuten
    och kämpade för livet.

  972. Jag kämpade för att inte bli skjuten.
    Jag försökte hålla mig i raden.

  973. När vi var...
    De sköt många under marschen.

  974. När vi var på andra veckan
    hände nåt speciellt.

  975. Det kom många bilar från Röda korset–

  976. –och de visste att vi marscherade
    mot Sachsenhausen–

  977. –och att vi sov ute varje natt
    för att komma dit.

  978. De delade ut Röda kors–paket åt oss–

  979. –men de tyska befälhavarna ville inte
    släppa in Röda korset i skogen.

  980. "Om ni vill kan vi dela ut paketen."

  981. Vi lossade alla paketen,
    Röda korset åkte i väg–

  982. –och tro det eller ej, vi fick
    inte ens dofta på dessa paket.

  983. De beslagtog alla paketen
    och vi marscherade vidare.

  984. När vi närmade oss Sachsenhausen
    fick Röda korset reda på detta–

  985. –och sökte upp oss igen i skogen.
    Nu fick de tyskarna att gå med på–

  986. –att Röda kors–personalen
    fick dela ut paketen själva.

  987. Men den gången fanns det inte lika
    många paket. Paketen vägde fem kilo–

  988. –så vi delade ett paket på fem.

  989. För första gången fick vi
    smaka någonting av de här paketen.

  990. Exakt på den 14:e dagen
    nådde vi Sachsenhausen.

  991. Där fanns det redan 60 000 fångar.

  992. Innan jag fortsätter
    vill jag definiera ordet fånge.

  993. Vi kallades inte fångar. En fånge
    på tyska kallas "Gefangene".

  994. En "Gefange" är en soldat
    som blir tillfångatagen.

  995. Han kallas fånge på svenska
    och Gefangene på tyska.

  996. En koncentrationslägerfånge
    hade en annan tysk benämning.

  997. En "Häftling" på tyska
    betyder koncentrationslägerfånge.

  998. Hädanefter kommer jag
    att säga häftling–

  999. –som ligger mig närmare "fånge" eller
    "Gefangene". Det gäller alltså oss.

  1000. Det fanns 60 000 häftlingar
    i Sachsenhausen.

  1001. Jag hade varit där i tre dygn.

  1002. De hade en lite sjukstuga där
    och det var kilometerlånga köer dit.

  1003. Jag stod i kö i tre dagar,
    men så fort flyglarmet gick–

  1004. –var det förbjudet
    att vistas på appellplatsen.

  1005. Då fick man lämna kön,
    springa till blocket–

  1006. –och när flyglarmet var över
    hade en ny kö bildats.

  1007. Den som kunde springa fortare än jag
    hamnade först.

  1008. Jag kunde knappt gå
    och hamnade alltid sist i kön.

  1009. Under dessa tre dagar
    kom jag aldrig fram till sjukstugan.

  1010. Vad hade jag kunnat förvänta mig
    om jag hade kommit fram? Bedövning?

  1011. Riktigt förband? I bästa fall
    skulle de saxa några varknölar–

  1012. –och stoppa in lite torr gasbinda
    utan plåster. Men jag hann inte.

  1013. Den fjärde dagen hade de
    sammankallat alla 60 000 häftlingar.

  1014. De sa: "De som orkar gå
    ställer sig på den sidan."

  1015. "De som inte orkar gå
    ställer sig på den sidan."

  1016. Då förstod jag att det gällde nån
    marsch. De allierade närmade sig.

  1017. Jag visste inte vilken sida
    jag skulle välja.

  1018. Jag hade nyss marscherat i två
    veckor. Jag kunde knappt stå upp.

  1019. Jag visste inte om jag skulle ta
    höger eller vänster. När pappa levde–

  1020. –var det han som fattade alla kloka
    beslut som var bra för oss båda.

  1021. Nu var jag 17 år och tvungen
    att bestämma mitt liv själv.

  1022. Jag visste inte vad
    "bestämma" betydde–

  1023. –eller vilken sida jag skulle ta,
    men jag tog den högra.

  1024. 50 000 valde den högra sidan
    och 10 000 den vänstra.

  1025. Vi skulle starta marschen...
    Vi visste inte var nånstans–

  1026. –men vi skulle gå
    mot staden Schwerin.

  1027. Marschen skulle ta 14 dagar.

  1028. När vi startade marschen–

  1029. –gasades de 10 000,
    som valde vänstra sidan, ihjäl.

  1030. De brändes levande i barackerna innan
    tyskarna lämnade Sachsenhausen.

  1031. Det är livs levande historia man fick
    reda på med detsamma efter kriget.

  1032. Vi marscherade på samma sätt
    som tidigare.

  1033. Vi gick så länge det var ljust.
    Kom man efter blev man skjuten.

  1034. Den andra veckan
    flög en amerikansk pilot över oss.

  1035. Kriget närmade sig slutet.
    Det var april 1945.

  1036. Han kastade flygblad
    till våra vakter.

  1037. Någon av vakterna såg
    att en häftling tog upp ett flygblad–

  1038. –och sköt honom direkt. Jag
    fick ett flygblad mellan fingrarna.

  1039. Jag tittade mig om efter vakterna
    och stoppade det i jackan.

  1040. Sen har jag passat tillfälle på
    att läsa det. Amerikanerna skrev:

  1041. "Vi vet att ni marscherar
    med häftlingar och skjuter dem."

  1042. "Från och med nu får
    ni ett sista ultimatum."

  1043. "De häftlingar som inte
    orkar marschera lämnar ni kvar."

  1044. "Röda korset följer efter er
    och tar hand om dem."

  1045. "För varje, av Röda korset
    rapporterad, skjuten häftling"–

  1046. –"kommer vi att skjuta
    200 tyska krigsfångar."

  1047. De respekterade inte flygbladen alls.

  1048. De behandlade oss precis som förut.

  1049. När jag läste flygbladet
    spred jag ut ryktet till de andra.

  1050. Många av oss fångade upp
    såna flygblad och innehållet spreds.

  1051. Då fattade jag mitt sista beslut.
    Jag orkade inte gå längre.

  1052. Jag ville inte kämpa längre.
    Jag lämnade raden och satte mig ned.

  1053. Tio stycken följde efter mig. Vi var
    elva stycken som satte oss i kanten.

  1054. Då kom en Obersturmführer
    med schäfer och piska–

  1055. –och började sparka oss för
    att vi skulle fortsätta marschera.

  1056. Jag reste mig med mina sista krafter
    och sa på min skoltyska:

  1057. "Jag ber er om en tjänst.
    Ni har redan gasat min mor."

  1058. "Mina syskon är borta.
    Min pappa är borta."

  1059. "Jag ber er. Skjut mig."
    Han tog fram sin pistol–

  1060. –och tryckte den mot mig,
    men plötsligt stoppade han ned den.

  1061. Han ropade på en gammal man
    med karbin–

  1062. –viskade åt honom och beordrade
    honom att stanna med vår grupp–

  1063. –medan han själv fortsatte.

  1064. Vad han viskade att han
    skulle göra med oss anar ni nog.

  1065. Men nu återstår en psykologisk fråga:
    Varför sköt han mig inte?

  1066. Han var en grym mördare
    som hade sparkat ihjäl många.

  1067. Han hade skjutit många.
    Varför skonade han mig?

  1068. Jag har en teori
    som borde stämma med verkligheten.

  1069. Han visste att det bara återstod
    timmar innan de skulle kapitulera.

  1070. Han kanske tänkte:
    "Om han överlever kriget"–

  1071. –"får han fortleva resten av livet
    med plågorna som han har än i dag."

  1072. Han skonade mig inte
    för att han var snäll.

  1073. De andra tio hade suttit längre
    i Sachsenhausen och de sa–

  1074. –att han var kommendant
    i Sachsenhausen.

  1075. Han var så elak att till och med
    vakterna var rädda för honom.

  1076. Min teori bör stämma ganska bra.

  1077. Den gamla vakten lämnade oss
    efter några minuter.

  1078. Han kanske valde att gå hem
    och leta efter sin familj i ruinerna.

  1079. Jag var den enda som talade tyska.
    Jag såg en bondgård på andra sidan.

  1080. Jag gick till bonden och sa:
    "Jag är hungrig och törstig."

  1081. "Ge mig mat och dryck."
    Han skådade mig från topp till tå.

  1082. Han såg att jag var en häftling
    och vägrade ge mig mat och dryck.

  1083. Jag frågade igen,
    men han vägrade fortfarande.

  1084. Då sa jag: "Vi är tio stycken."

  1085. Då började han bli lite skraj.

  1086. Vi åt oss mätta
    för första gången på många år.

  1087. Sen sa jag: "Vi vill sova nånstans."
    Vi fick sova i ladugården.

  1088. Kan ni tänka er? Jag låg på halm.
    För första gången på länge.

  1089. Jag sov som en björn. När jag vaknade
    fick jag ett fruktansvärt gråtanfall.

  1090. Jag grät och grät...
    Jag vet inte hur länge.

  1091. Mina tankar gick bara runt. "Varför
    fick inte pappa ligga på halm?"

  1092. "Varför fick inte min mor ligga på
    halm?" Det snurrade bara runt.

  1093. Jag vet inte hur länge jag grät.
    När jag slutade gråta–

  1094. –lämnade jag ladugården och satte
    mig i vägkanten på stora vägen.

  1095. Efter några minuter såg
    en stor Röda kors–bil närma sig.

  1096. Från Internationella Röda korset. Jag
    viftade med händerna och de stannade.

  1097. Det kom ut två chaufförer.
    Två svenska Röda kors...

  1098. De talade tyska och frågade mig:
    "Varför sitter du här?"

  1099. Då berättade jag samma historia
    som jag nyss berättade för er.

  1100. "Är du ensam?" "Nej, vi
    är tio till. De är i ladugården."

  1101. "Hämta dem, ni får följa med oss."

  1102. Innan vi skulle klättra upp på
    deras stora bil vädjade de till oss:

  1103. "Kom ihåg en sak. Ni kommer
    att sitta på Röda kors–paket."

  1104. "Ät vad ni vill, men inga konserver."

  1105. "Ni är inte vana vid konserver.
    Ni har sjukdomar."

  1106. "Hoppa över konserverna." Men vi
    hade inte sett konserver på många år.

  1107. Jag och två, tre till
    gjorde inte det.

  1108. Övriga smakade på konserverna
    och det gjorde inte diarrén lättare.

  1109. Vi fick stanna varje timma.
    De skulle åka till Schwerin.

  1110. Utanför Schwerin fanns ett läger
    för allierade fångar.

  1111. De skulle förhandla med befälhavarna
    angående dessa fångar.

  1112. De hade beräknat
    att resan skulle ta 1–1,5 dag–

  1113. –men det tog 2,5 dygn–

  1114. –och det berodde på flyglarm och
    amerikanskt/brittiskt bombardemang.

  1115. De stannade bilen mitt på vägen. Det
    var pilgrimer av civila på vägarna.

  1116. Med kossor och hästar.
    De stannade bilen mitt på vägen–

  1117. –och satte på en siren i bilen
    som man hörde på två km avstånd.

  1118. De gömde sig i skogen
    under flyglarmet med de andra.

  1119. De sa till oss att vi också
    kunde gömma oss i skogen.

  1120. "Vi fortsätter efter flyglarmet."

  1121. De andra tio orkade
    fortfarande klättra ned från bilen–

  1122. –gömma sig i skogen, komma tillbaka
    och klättra upp.

  1123. Jag var så sjuk
    att jag inte orkade resa mig.

  1124. När jag kommer till den punkten
    brukar jag alltid berätta...

  1125. Det finns ett polskt ordspråk som
    hör samman med det jag vill berätta.

  1126. Ordspråket lyder:
    "När man hugger ved, ramlar spån."

  1127. När man skjuter kan man missa
    ett skott. Hade jag träffats av ett–

  1128. –skulle jag sprängas i luften.
    Jag satt på reservtanken.

  1129. De visste
    att Röda korset rörde sig på vägarna–

  1130. –och de hade ett stort Röda kors–
    tecken på taket för att synas–

  1131. –men när man skjuter kan man missa.
    Jag upplevde flera flyglarm på vägen.

  1132. Bilen träffades inte
    av ett enda skott.

  1133. Det fanns inte en levande kossa
    eller häst på vägen.

  1134. Ändå träffades inte bilen
    av ett enda skott.

  1135. Hela mitt liv var ett mirakel.

  1136. Den 2 maj nådde vi lägret.
    De gick in för att förhandla.

  1137. Efter åtta, tio minuter–

  1138. –såg jag på stora vägen
    20, 25 m längre bort–

  1139. –en trehjulig motorcykel
    med sidokorg.

  1140. På denna satt tre soldater och
    de svängde in på den lilla stigen–

  1141. –och stannade framför vår bil.
    Vem satt på motorcykeln?

  1142. Tre generaler i polska uniformer. Vad
    gjorde de där? Det ska jag förklara.

  1143. Under andra världskriget var
    det många polacker och judar–

  1144. –många från Jugoslavien,
    Holland och Belgien–

  1145. –som frivilligt kämpade
    i engelska armén mot nazisterna.

  1146. Generalerna var tre av dem.
    De frågade oss på polska:

  1147. "Finns det polacker bland er?"
    Jag svarade: "Ja, vi är tre stycken."

  1148. Det var jag och två kristna polacker.
    Då sa de:

  1149. "Var inte rädda.
    Om några minuter blir ni befriade."

  1150. "Vi är första patrullen. Det är
    möjligt att vi beskjuter Schwerin."

  1151. "Spring inte i panik. Sitt kvar
    på Röda kors–bilen." Sen åkte de.

  1152. Fem, sex minuter efter
    såg jag en engelsk tanks–

  1153. –med hundratals engelska soldater
    som rullade på stora vägen.

  1154. Vad hände då? De 50 000 som startade
    marschen från Sachsenhausen–

  1155. –var precis på andra sidan skogen.

  1156. När befälhavarna och vakterna insåg
    att engelsmännen närmade sig–

  1157. –började de smita i väg.

  1158. De hade civila kläder i ryggsäckarna.

  1159. De blev efterjagade av våra
    häftlingar och många tillfångatogs–

  1160. –och överlämnades till engelsmännen,
    men många hann smita.

  1161. Den 2 maj 1945 blev jag befriad–

  1162. –men andra världskriget var inte
    slut.

  1163. Hur jag upplevde min befrielse?
    De som var på andra sidan skogen...

  1164. De sprang ut på vägen med hurrarop
    och välkomnade befriarna.

  1165. Så många nationaliteter
    som fanns i skogen...

  1166. Så många nationalsånger
    hörde jag sjungas–

  1167. –och de åtföljde den engelska armén
    mot Schwerin.

  1168. Nu måste jag komma
    med en kommentar.

  1169. Ni är unga människor–

  1170. –och har inte hunnit läsa
    så många historieböcker–

  1171. –på alla språk, inte minst
    på svenska, om Förintelsen.

  1172. Ni kanske redan har läst nån och
    kommer förhoppningsvis läsa fler.

  1173. Då får ni hitta i varje historiebok
    två liknande ord.

  1174. "Dödsmarschen" och det var
    den marsch jag berättade för er.

  1175. Som jag var med om. Den döptes
    efter kriget till "dödsmarschen".

  1176. Av 50 000 häftlingar–

  1177. –som startade marschen
    kom inte ens 20 000 till befrielsen.

  1178. När ni kommer på det ordet ska ni
    komma ihåg att jag berättade om det.

  1179. Under tiden kom de svenska
    Röda kors–männen ut och sa:

  1180. Vi sa till dem: "Se, engelska armén.
    Vi är redan befriade."

  1181. De sa: "Ni måste tyvärr lämna bilen."

  1182. "Vi måste åka på ett annat uppdrag,
    men det kommer en annan bil snart."

  1183. De åkte i väg. De andra tio orkade gå
    för egen maskin–

  1184. –och anslöt sig till de andra
    och följde med den engelska armén.

  1185. Jag stannade ensam i skogen,
    Röda kors–bilen kom aldrig.

  1186. Det blev mörkt, jag fick panik.
    Med mina sista krafter–

  1187. –tog jag mig ut på vägen i hopp om
    att någon skulle hitta mig–

  1188. –men det var dödstyst. Efter 10,
    15 minuter kom en engelsk jeep–

  1189. –med tre militärpoliser.

  1190. De åkte väldigt fort. Jag viftade,
    men de blåste bara förbi.

  1191. Efter 50, 60 m stannade de.
    De backade tillbaka.

  1192. En officer kom fram
    och tilltalade mig på bruten tyska:

  1193. "Varför sitter du här?" Jag sa
    att jag var koncentrationslägerfånge–

  1194. –och att jag var så sjuk
    att jag inte orkade gå.

  1195. Han tittade på mig,
    jag tittade på honom. Det blev tyst.

  1196. Plötsligt sa han till mig: "Shalom."
    Han var engelsk jude.

  1197. Vi kände på lukten att båda var
    judar. Jiddisch är ganska likt tyska.

  1198. Hans dåliga tyska
    var mer jiddisch än tyska.

  1199. Jag brukar säga:
    "En bra jiddisch är en dålig tyska."

  1200. Han tog mig på jeepen
    och körde mig till Schwerin–

  1201. –där engelsmännen hade upprättat
    ett lasarett åt oss häftlingar.

  1202. Jag blev omhändertagen av
    militärläkare och Röda korset.

  1203. De tog väl hand om mig.
    De öppnade mina sår–

  1204. –och lärde oss äta som man lär
    bebisar äta. Med flytande välling.

  1205. För att vi ska lära oss
    och vänja oss äta.

  1206. Den 8 maj 1945
    var den slutliga kapitulation–

  1207. –och det var slut
    på andra världskriget.

  1208. Efter tre veckor
    hade jag återhämtat mig lite.

  1209. Jag gick ut i Schwerin
    med några andra i samma sal.

  1210. Vi var tio, tolv stycken.
    Staden var mycket sönderbombad.

  1211. Jag såg en liten tysk pojke
    som satt under ett sönderbombat hus–

  1212. –med utsträckt hand. Jag tittade
    på honom och fäste mig vid honom–

  1213. –och sen vände jag tillbaka.

  1214. Dagen innan hade jag fått
    en chokladkaka av en engelsk soldat.

  1215. Jag åt upp halva
    och hade resten i fickan.

  1216. Jag gav pojken min chokladkaka.
    Jag kunde inte hata honom.

  1217. Det var ju ett barn.

  1218. Samtidigt tänkte jag: "Det var kanske
    hans pappa som gasade ihjäl min mor."

  1219. "Eller min bror eller min syster
    eller miljoner andra oskyldiga."

  1220. Men jag kunde inte hata honom.

  1221. Vi har aldrig lärt våra barn
    att hata tyskarna. Jag brukar säga:

  1222. "Ett barn som får hårt inom sig under
    uppväxtåren"–

  1223. –"blir inget lyckligt,
    harmoniskt barn."

  1224. Man får inte lära barn
    att hata andra.

  1225. Det kanske låter konstigt,
    för jag hatar inte heller–

  1226. –men jag har svårt att förlåta. Mina
    barnbarn har inte lärt sig att hata.

  1227. Min fru och jag blev överlycklig. Man
    får inte lära barn att hata andra.

  1228. Efter några veckor till
    kom överläkaren på morgonen.

  1229. Han sa till oss:

  1230. "Tyskland har delats upp
    i fyra ockupationszoner."

  1231. "Engelsk, fransk, amerikansk, rysk.
    Schwerin kommer att bli rysk zon."

  1232. "Vi ska flytta till Bergen–Belsen,
    som blir engelsk zon."

  1233. "De som vill kan
    stanna hos Röda armén."

  1234. "De som inte vill kan följa med oss."

  1235. De flesta ville följa
    med engelsmännen.

  1236. De ordnade 200 tyska ambulanser–

  1237. –och vi åtföljde engelska armén
    till Bergen–Belsen.

  1238. Vi fick fortsatt vård och så
    småningom kom svenska Röda korset.

  1239. De ställde två frågor som vi kunde
    välja. "Ni har två möjligheter."

  1240. "Ni kan få fortsatt vård
    i Schweiz eller Sverige."

  1241. En del valde Schweiz, andra Sverige.

  1242. När jag brukar berätta
    varför jag valde Sverige–

  1243. –brukar många börja skratta.

  1244. När jag gick i skolan läste jag
    i geografiboken om Sverige.

  1245. Sverige är ett litet land
    med mycket vänliga människor.

  1246. De är så ärliga att man kan lämna
    en cykel olåst på gatan.

  1247. Det kan man inte göra nu för tiden.
    Det var allt jag visste om Sverige.

  1248. Vänligheten lockade mig,
    så jag valde Sverige.

  1249. Sverige kom med egna bilar och reste
    ett stort tält i hamnstaden Lübeck.

  1250. De brände våra kläder
    för att minimera smittorisken.

  1251. Vi desinficerades,
    avlusades, duschades...

  1252. Vi fick nya underkläder, kläder,
    skor...

  1253. Jag kände mig ren och fräsch.

  1254. De byggde om svenska lastbåtar–

  1255. –och förde över oss till olika
    ställen. Jag kom till Trelleborg.

  1256. Det var skollov,
    så de utnyttjade tomma lokaler.

  1257. Vi gick igenom en hälsoundersökning
    och satt två veckor i karantän.

  1258. Det visade sig
    att jag hade tbc på högra lungan.

  1259. De som hade tbc slussades ut
    till olika lungsanatorier–

  1260. –och övriga till uppsamlingslägret.
    Jag hamnade i Växjö.

  1261. Jag låg fem, sex månader
    på lungsanatorium–

  1262. –och när min fläck förkalkades
    flyttades jag till konvalescentläger.

  1263. Sen kom arbetsförmedlingen.

  1264. Då frågade de inte:
    "Vad har du gjort förut?"

  1265. "Vill du fortsätta studera? Är du
    skräddare? Urmakare? Guldsmed?"

  1266. "Vad är ditt yrke?"
    Nej, de frågade aldrig.

  1267. Alla slussades till fabriker.

  1268. Hela Europa var sönderbombat.
    Bara Schweiz och Sverige skonades–

  1269. –av andra världskriget och de
    behövde folk till produktionen.

  1270. Arbetsförmedlingen hittade ett jobb
    i Köping åt mig.

  1271. På ett gammaldags gjuteri.

  1272. Efter tbc:n
    fick jag spån och damm i lungorna.

  1273. 2012 skulle ingen läkare skicka
    en sån patient till ett gjuteri–

  1274. –men vi var en tacksam invandring
    och fick en fantastisk mottagning.

  1275. Jag glömmer aldrig den mottagning
    vi fick av svenska folket.

  1276. Jag ska snabbt gå tillbaka
    till karantänen i Trelleborg.

  1277. Vi satt i karantän i en skola,
    som hade ett lågt staket runt.

  1278. Det kom tiotusentals människor
    till staketet–

  1279. –med mat, soppor, kaffe, bullar...
    Allt möjligt.

  1280. De ville höra vad vi hade varit
    med om. Ett fantastiskt mottagande.

  1281. Jag önskar att dagens invandrare
    skulle få 25 % av denna omtanke–

  1282. –men det var en annan attityd då.
    Jag bodde fyra år i Köping–

  1283. –med min kompis,
    som fortfarande bor i Västerås.

  1284. Vi bodde inneboende hos en familj.
    I Köping bodde tio, tolv judar.

  1285. Överlevande.
    Men i Västerås, bara fyra mil bort–

  1286. –bodde över 300 överlevande
    som jobbade på Asea.

  1287. Asea importerade italienare,
    jugoslaver... Alla möjliga.

  1288. De bildade en judisk förening
    i Västerås.

  1289. Ibland på veckosluten cyklade
    jag från Köping till Västerås–

  1290. –för att träffa mina trosfränder.
    Jag sov över där.

  1291. På söndag cyklade jag tillbaka.
    Jag hade inte råd med buss eller tåg.

  1292. För att göra historien
    ännu kortare... 1948...

  1293. Vi har en judisk helg
    som heter chanukka–

  1294. –och alla svenska SO–lärare känner
    till den. Det är en rolig helgdag.

  1295. Chanukka handlar om återerövringen
    av templet år 175 f.Kr.

  1296. Det brukar vi fira med dans och
    glädje i åtta dagar. Vi tänder ljus.

  1297. Våra barn får presenter,
    det är julafton i åtta dagar.

  1298. Man har speciella maträtter.
    Judiska föreningen gjorde en bal–

  1299. –på Hotell Aros i Västerås. De
    anlitade Aseas italienska orkester.

  1300. De skulle spela på dansen. Jag
    cyklade från Västerås till festen.

  1301. Jag råkade dansa med en kvinna
    och dansade med henne hela kvällen.

  1302. Det blev kärlek direkt
    och hon blev min fru.

  1303. Hon bodde hos sin syster och svåger
    och de bjöd ofta in mig från Köping.

  1304. 1949 förlovade vi oss
    medan jag bodde i Köping.

  1305. 1950 flyttade jag till Asea. Jag
    gick i skola i tre år och fick jobb–

  1306. –på det företag
    som jag sen jobbade i 40 år på.

  1307. Vi gifte oss 1950.
    Låt mig berätta på 31,5 sekund–

  1308. –om vårt fantastiska bröllop.
    Vi var fattiga som kyrkråttor.

  1309. Vi hade bjudit 120 personer
    och lagat mat själva.

  1310. Lokalen fick vi gratis, vi lånade
    en brudklänning från Köping–

  1311. –brudslöja från Arboga,
    vita skor från en granne...

  1312. Vi plockade brudbuketten i trädgården
    och gick två km till fotografen.

  1313. Vi gick från fotografen till lokalen.
    Vi hade inte råd med taxi.

  1314. En rabbin skulle viga oss
    enligt judisk tradition–

  1315. –och bröllopsnatten tillbringade vi i
    köket med att diska efter 120 gäster–

  1316. –men vi var fortfarande två
    som fann varandra.

  1317. Det var bröllopsnatten.
    Vi diskade efter 120 personer.

  1318. Den stora lyckan kom när vi väntade
    första barnet. När Ester var gravid–

  1319. –sa doktorn: "Du måste göra abort."

  1320. Varför? Jag ska förklara varför.

  1321. När vi kom till Sverige fanns det
    ingen bot nånstans mot tuberkulos.

  1322. Mot tbc.
    Många som överlevde Förintelsen–

  1323. –förlorade sin familj,
    kom till Sverige och dog här i tbc.

  1324. Väldigt många. De flesta som
    var utsatta i tbc var unga kvinnor.

  1325. En kommentar, som inte har
    nåt med förlossningen att göra.

  1326. Ni ska veta att tyska läkare
    gjorde experiment på levande fångar.

  1327. Utan bedövning.

  1328. Kvinnor fick i vissa koncentrations–
    läger speciella tabletter i soppan–

  1329. –så de inte fick mens eftersom
    det var obekvämt för tyskarna.

  1330. Det innebar att deras
    kroppsutveckling avstannade.

  1331. De hade ingen mens
    och kroppsväxten stannade.

  1332. Många kvinnor som kom efter kriget...

  1333. Det tog ett, två år
    innan de återfick mensen–

  1334. –och började fungera
    som kvinnor igen. Bara en kommentar.

  1335. De flesta som fick tbc var kvinnor.

  1336. Jag kom lindrigare undan eftersom
    min lungfläck hade förkalkats.

  1337. Varför var hon då tvungen att göra
    abort? Jo, hon hade hål på lungan.

  1338. Hade man hål på lungan
    fanns det bara en enda metod.

  1339. Man sprutade gas i lungan
    så den skulle krympa–

  1340. –så hålet skulle växa ihop. Ibland
    gick det bra, ibland dog patienterna.

  1341. Min fru tog fem år gas i lunga.
    Hon hade hål på lungan–

  1342. –och skulle inte klara förlossningen,
    men hon nappade inte.

  1343. Hon sa: "Jag tänker föda barnet."

  1344. Efter 48 timmars smärta
    födde hon en välskapt flicka.

  1345. Före förlossningen
    hade vi funderat på namn–

  1346. –om det blev en pojke eller flicka.

  1347. När jag hälsade på min fru på BB
    första gången sa hon:

  1348. "Jag har hittat ett namn." Hon
    hade med sig en hebreisk ordlista.

  1349. Hon hade hittat ordet "atida"
    som betyder "framtid".

  1350. Hon fick namnet Atida,
    hon var vår framtid.

  1351. Jag kan inte beskriva i ord
    denna lycka.

  1352. Denna känsla att ha en levande,
    varm varelse på våra armar.

  1353. Vi började se framtiden. Om nån
    frågade mig när jag kom till Sverige–

  1354. –om jag var lycklig över
    att ha överlevt Förintelsen.

  1355. Jag sa "nej".
    De första åren hade jag skuldkänslor.

  1356. Varför överlevde jag
    när så många andra fina människor–

  1357. –försvann genom skorstenarna?
    Jag kunde inte arbeta med mig själv.

  1358. Det fanns inga psykologer.

  1359. Min fru och hennes syster var de
    enda överlevande i hela deras släkt.

  1360. Vi började bearbeta oss själva.
    Nu hade vi ett barn att tänka på.

  1361. Fyra år senare kom Miriam.
    Jag har två underbara döttrar.

  1362. De är själva mammor
    och har varsitt vuxet barn.

  1363. De bor i Stockholm. De har pluggat
    och har sina familjer där.

  1364. De har bott i Stockholm i 40 år.
    Jag vill avrunda med följande ord:

  1365. Det är inte jag som söker mig till
    skolor. Det är djungeltelegrafen.

  1366. Skolorna söker upp mig.
    Så är det i varje skola.

  1367. Jag träffar underbara ungdomar
    som ni–

  1368. –och det är ni som ger mig den
    respons så att jag orkar fortsätta–

  1369. –med detta ämne.
    Ni ska ha klart för er...

  1370. Det finns inte många
    överlevande vittnen som föreläser.

  1371. Förra året besökte jag 147 skolor. Nu
    är jag fullbokad till slutet av maj.

  1372. Tidigare hade jag 20 kollegor som
    föreläste. Nu är det fyra, fem kvar.

  1373. Sammanlagt är vi tio stycken i hela
    Sverige som fortfarande föreläser–

  1374. –för ungdomarna.

  1375. Våra SO–lärare är bekymrade. "Vad
    blir det efter er? När ni är borta?"

  1376. "Det blir aldrig samma sak
    när vi berättar för våra barn"–

  1377. –"jämfört med om överlevarna
    berättar. Då kommer känslorna fram."

  1378. Känslorna kan man inte rekonstruera.

  1379. I grund och botten... Ni är vår
    framtid, ni ska bygga vårt samhälle.

  1380. Det är på er vi litar på
    att ni ska redan här i skolorna–

  1381. –bekämpa antisemitism,
    rasism och nynazism.

  1382. Jag hoppas att denna föreläsning
    ger er många eftertankar.

  1383. Ni är underbara.
    Tack för att ni har lyssnat på mig.

  1384. Ni är jätteduktiga.
    Tack ska ni ha. Tack.

  1385. Tack ska ni ha. Tack.

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Föreläsning

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Mietek Grocher föddes i Warszawa. När han var tolv år invaderades Polen av nazisterna. Här berättar han för tre högstadieklasser i Lindesberg om hur han överlevde nio naziläger och flydde ut ur en gaskammare. Han överlevde - men det gjorde inte hans familj. Inspelat på Lindeskolans gymnasium i Lindesberg den 15 februari 2012.

Ämnen:
Historia > Efter ca 1900 > Andra världskriget
Ämnesord:
Biografi, Förintelsen, Grocher, Mietek, Historia, Judarnas historia
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Mietek Grocher - Jag överlevde

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Mietek Grocher - Jag överlevde

Föreläsning

Mietek Grocher föddes i Warszawa. När han var tolv år invaderades Polen av nazisterna. Här berättar han för tre högstadieklasser i Lindesberg om hur han överlevde nio naziläger och flydde ut ur en gaskammare. Han överlevde - men det gjorde inte hans familj.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Mietek Grocher - Jag överlevde

Elevernas frågor

Förintelseöverlevaren Mietek Grocher svarar på elevernas frågor efter sin föreläsning.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning

Mer högskola & historia

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Malmöforskare föreläser 2015

Tänka rätt och tycka lämpligt

Fredrik Alvén forskar vid Fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola och undersöker vad som är syftet med undervisning i historia. Är det medborgarfostran för en kollektiv förståelse? Eller handlar det om medborgarkompetens och att utveckla kritiskt tänkande, argumentationsteknik och källkritik? Inspelat på Malmö högskola den 20 oktober 2015. Arrangör: Malmö högskola.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Bildningsbyrån - historia

Darwin eller Gud

Hur mottogs Darwins utvecklingslära i Sverige?

Fråga oss