Titta

UR Samtiden - Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen

UR Samtiden - Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen

Om UR Samtiden - Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen

"Gränsen för vad man kunde acceptera flyttades hela tiden fram." Livia Fränkel förlorade sin familj under Nazitysklands systematiska utrotning av judar. Hon växte upp i dåvarande Transsylvanien i en välbärgad familj. Allting förändrades när de deporterades från sin hemstad. Här berättar hon sin historia för högstadieelever i Estniska Skolan i Stockholm. Inspelat 23 maj 2012. Arrangör: Estniska Skolan i Stockholm.

Till första programmet

UR Samtiden - Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen: Livia Fränkel: Minnen av FörintelsenDela
  1. Om vi ska tala om förintelsen
    måste vi titta på nazismen-

  2. -som förorsakade den stora katastrof
    som förintelsen innebar.

  3. Vad är nazismen för slags ideologi?

  4. Grundideologin vilar på fördomar.

  5. Jag vågar påstå
    att vi alla har fördomar.

  6. Jag tror inte att nån som sitter här
    är fri från fördomar.

  7. Man kan häva ur sig saker-

  8. -som att smålänningar är snåla.

  9. Jag har också hört folk säga:
    "Jag är snål som en jude."

  10. Men det kan man inte säga-

  11. -för man kan inte tillskriva
    en hel folkgrupp vissa egenskaper.

  12. Alla smålänningar är inte snåla.

  13. Men nazisterna tillskrev judarna
    alla möjliga hemska egenskaper.

  14. De dehumaniserade dem. Judarna
    var inga människor i tyskarnas ögon-

  15. -utan de var
    mindre värda än en insekt.

  16. När man dehumaniserar dem
    på det sättet-

  17. -är det lätt
    att tala om för människor-

  18. -att den folkgruppen
    inte har nåt människovärde.

  19. Tillbaka till nazisternas ideologi.

  20. De delade in mänskligheten i grupper,
    och nazisterna talade om raser.

  21. Men det finns inte några raser
    när det gäller människan-

  22. -utan bara en enda mänsklig ras.

  23. Vi tillhör alla den rasen, oavsett
    etnisk härkomst, utseende, o.s.v.

  24. Vi är alla lika,
    för vi tillhör den mänskliga rasen.

  25. Vår plikt är att respektera varandra
    och att kräva respekt av vår nästa-

  26. -så som en människa har rätt
    att bli respekterad av sin nästa.

  27. Det är enkla regler,
    och om man har dem i åtanke-

  28. -så kan man kanske-

  29. -lägga grunden för en bättre framtid
    där alla människor har lika värde.

  30. I nazisternas ögon
    har inte alla människor lika värde.

  31. Det fanns sämre och bättre människor.

  32. De var naturligtvis bättre,
    och de pratade jämt om "vi" och "de".

  33. "Vi" var tyskarna, som kallades
    "arier" eller "den ariska rasen".

  34. Men vi talar inte om raser
    när vi talar om människan.

  35. Sen fanns det lägre stående varelser-

  36. -som inte tillhörde
    den högstående ariska rasen.

  37. De hade inget människovärde,
    och var inte värda att leva-

  38. -så dem kunde man slå ihjäl.
    De skulle inte finnas på denna jord.

  39. Det gick de ut med och propagerade.

  40. När man har bestämt vem som är bättre
    och vem som är sämre börjar man...

  41. Förföljelser börjar med mobbning,
    och det brukar jag ta upp i skolorna-

  42. -för det är säkert nåt
    som ni alla känner till.

  43. Mobbning har vi inte blivit av med
    hur mycket vi än har försökt.

  44. Skolpersonal inrättar anti-vålds-
    och anti-mobbningsgrupper-

  45. -och jobbar intensivt för att försöka
    bli av med det-

  46. -men de är
    mer eller mindre framgångsrika.

  47. Jag pratar om det därför att-

  48. -alla ni som sitter här
    faktiskt har en plikt att ingripa-

  49. -om ni ser att en kompis far illa
    på skolgården och blir mobbad-

  50. -så duger det inte att vara
    en passiv åskådare eller gå därifrån-

  51. -och säga "Det angår inte mig".

  52. Man ska stå upp och ta ställning
    och reagera på orättvisor.

  53. Om man inte vågar ingripa själv
    kan man tillkalla hjälp.

  54. Det finns alltid hjälp att få.

  55. Det kallar jag civilkurage.

  56. Det är viktigt att tänka "Jag törs".

  57. Man ska reagera när nån far illa-

  58. -och inte acceptera orättvisor
    utan visa civilkurage.

  59. Civilkurage är nåt som jag saknade-

  60. -under de år som förföljelsen pågick.

  61. Hur mycket jag än försökte,
    träffade jag ingen med civilkurage-

  62. -inga klasskamrater, grannar
    eller nån som kunde säga:

  63. "Nej, det är inte rätt.
    Det är inte okej"-

  64. -"att man förföljer judar."

  65. Nåt civilkurage har jag inte upplevt-

  66. -och därför vill jag bibringa
    dagens ungdom hur viktigt det är-

  67. -att aldrig vara en passiv åskådare
    utan att ingripa och ha civilkurage.

  68. Nu ska jag berätta om min bakgrund.

  69. Jag föddes i en judisk
    medelklassfamilj, i en småstad-

  70. -som hette Sighet.

  71. Staden låg vid tiden av min födelse
    i norra Rumänien-

  72. -i landsdelen Transsylvanien.

  73. När jag nämner Transsylvanien
    brukar alla le stort-

  74. -för ni har hört talas om det-

  75. -i synnerhet nu
    när det är populärt med vampyrer.

  76. Jag berättar om Dracula, för tror ni
    att han bara är en fantasifigur-

  77. -har ni fel.

  78. Dracula har existerat på riktigt.

  79. Det fanns en krigsherre på medeltiden
    som hette greve Vlad Tepes.

  80. Han bodde i Transsylvanien-

  81. -i ett stort slott,
    som var omgivet av Karpaterna.

  82. Namnet betyder
    "Han som spetsar på pålar"-

  83. -för han var ute och stred
    och tog krigsfångar.

  84. Det var mest krig mot turkarna.

  85. Han lät inte krigsfångarna
    behålla livet, enligt kutymen-

  86. -utan tog livet av dem
    och spetsade dem på pålar-

  87. -och prydde staketet runt slottet
    med dem. Därav fick han sitt namn.

  88. Sen blev han omdöpt till Dracula,
    som betyder "djävulen" på rumänska.

  89. Vi läste om honom på
    historielektionerna-

  90. -eftersom han var en historisk figur.

  91. När jag första gången hörde historien
    om Dracula tänkte jag:

  92. "Han är ondskan personifierad.
    Ingen kan vara så ond som han är."

  93. Men det var
    innan jag fick kontakt med Hitler.

  94. När jag sen hörde talas om Hitler
    förstod jag-

  95. -att Hitler-

  96. -vida överträffade greve Dracula
    när det gällde ondska.

  97. Hitler låg ett steg före.

  98. Sen hörde nån skräckhistorierna
    om Dracula och började göra filmer.

  99. Jag vet inte
    hur många filmer det var, men sen...

  100. ...gjorde man om honom till blod-
    sugare och gav honom vampyrtänder-

  101. -och sen kom en massa vampyrfilmer.

  102. Det är bara saga, men att han
    har funnits på riktigt vet ni nu.

  103. Den lilla staden som jag föddes i-

  104. -hade 30 000 invånare,
    så det var en småstad.

  105. En tredjedel av invånarna,
    d.v.s. 10 000, var judar-

  106. -vilket är mycket:
    var tredje människa i staden.

  107. Mina kompisar och stadens läkare
    och advokater var judar.

  108. Det var inget konstigt.

  109. Men antisemitismen, eller judehatet,
    var ganska stort-

  110. -i Mellaneuropa på den tiden.

  111. Antisemitismen har funnits
    sen tidernas begynnelse.

  112. Jag har ingen förklaring på det,
    så om nån kan ge en så lyssnar jag.

  113. Men judarna har varit illa omtyckta
    sen tidernas begynnelse.

  114. Mina...

  115. Min far var egenföretagare.
    Vår familj bestod av fyra personer:

  116. Storasyster, jag, pappa och mamma.

  117. Pappa var som sagt egenföretagare
    och hade tillverkning-

  118. -av förpackningsmaterial.

  119. Vi hade en skaplig ekonomi,
    för affärerna gick bra.

  120. Vi bodde i ett mycket vackert hus.
    Det var ett under av modernitet-

  121. -och det fanns till och med wc.

  122. Jag hade
    en trygg och lycklig barndom-

  123. -och är tacksam mot mina föräldrar
    som gav mig den-

  124. -för det blir lättare att uthärda
    livets prövningar med en trygg grund.

  125. Mina tidigaste minnen om hur jag
    mobbades för min härstamning-

  126. -ska jag berätta om.

  127. Jag började skolan vid sex år-

  128. -och det var en efterlängtad dag.

  129. Jag kunde läsa och skriva, så det var
    trist att inte gå i skolan.

  130. Dessutom gick min storasyster
    i skolan, vilket jag avundades.

  131. Äntligen kom den efterlängtade dagen,
    vilken dessvärre inte blev nån succé.

  132. Redan första rasten kom
    några stöddiga grabbar fram till mig-

  133. -och slängde glåpord i ansiktet
    på mig, som i översättning låter:

  134. "Ditt äckliga, stinkande judesvin"-

  135. -"vad gör du här bland oss?
    Du förpestar luften."

  136. "Din plats är inte här. Åk tillbaka
    till det land du kommer från."

  137. "Du är inte välkommen här."

  138. Jag blev jätterädd
    när jag hörde de orden-

  139. -och vände mig om
    och började springa.

  140. En av grabbarna satte krokben,
    så jag ramlade-

  141. -och skrubbade knät
    och började gråta.

  142. Knät blödde och jag bara sprang hem.

  143. När mor såg mig blev hon förskräckt
    och undrade vad som hade hänt.

  144. Då berättade jag vad som hade hänt
    och frågade henne:

  145. "Varför gör de så mot mig?
    Jag har inte gjort honom nåt."

  146. "Jag har inte ens pratat med honom.
    Varför är de så onda och elaka?"

  147. Mor försökte trösta mig och förklara:

  148. "Du är ju en mycket duktigare elev
    än de dumma pojkarna."

  149. Jag var ganska försigkommen.

  150. "Du kan läsa och skriva,
    men det kan inte de"-

  151. -"och avundsjuka
    kan ibland ta sig såna uttryck."

  152. Det kunde jag acceptera-

  153. -men de sa ju också att jag skulle
    åka tillbaka till mitt eget land.

  154. Helt oförstående frågar jag mamma:

  155. "Vilket är vårt land? Är inte vi och
    mor- och farföräldrar födda här?"

  156. Tre generationer tillbaka
    var vi födda där.

  157. "Vilket är vårt land
    om inte det här?"

  158. Det var en svår fråga. Inte ens
    min kloka mamma kunde besvara den-

  159. -utan sa bara: "Bry dig inte om det.
    Vi är födda här."

  160. "Vi är ungerska medborgare
    och hör hemma här."

  161. Till saken hör också-

  162. -att Transsylvanien var en landsdel
    som utgjorde en stor del av Rumänien-

  163. -och två nationer gjorde anspråk
    på den sen tidernas begynnelse.

  164. Både ungrarna och rumänerna
    ville ha Transsylvanien.

  165. Därför var det ofta krig mellan
    de två nationerna om Transsylvanien.

  166. Och området bytte härad
    beroende på vem som vann kriget-

  167. -och tillhörde då
    Ungern eller Rumänien.

  168. Mina föräldrar föddes
    före första världskriget-

  169. -och då tillhörde Transsylvanien
    Ungern.

  170. Alltså föddes mina föräldrar
    i samma stad som jag, men i Ungern.

  171. Följaktligen talade de ungerska.
    Det var deras modersmål-

  172. -och de talade de det med oss barn,
    så vi har ungerska som modersmål.

  173. Rumänska lärde vi oss
    i skolan och av kompisar-

  174. -så vi blev tvåspråkiga.

  175. Det är väldigt bra
    att vara tvåspråkig-

  176. -för man har ännu lättare
    för att lära sig språk i vuxen ålder-

  177. -om man är tvåspråkig från början.

  178. Det var mina tidigaste minnen.

  179. Sen hände en viktig sak
    i vår familj...

  180. Far kom hem och hade köpt hushållets
    första radio. Det var stort.

  181. Det var i radions barndom, och radion
    var inte alls var mans egendom-

  182. -utan det var då
    radion började spridas.

  183. Min syster och jag
    tyckte att det var stort-

  184. -och helt fantastiskt
    att ratta in stationerna-

  185. -och kunna lyssna på musik
    från Berlin, London och Paris.

  186. Det var stort.

  187. Men radion tjänade ett annat syfte
    för föräldrarna.

  188. De ville ha den
    för att lyssna på nyheterna.

  189. Året var 1933. Under mellankrigstiden
    hände mycket i Europa.

  190. Mellankrigsåren i Europa
    var väldigt turbulenta och dåliga.

  191. Tyskland var då en republik,
    en demokratisk republik-

  192. -men hade förlorat världskriget
    och kunde inte komma på fötter igen.

  193. Det var stor arbetslöshet
    och pengarna förlorade sitt värde.

  194. Och...

  195. Statschefen i Tyskland var
    en gaggig gubbe som hette Hindenburg-

  196. -och han var oförmögen att regera.

  197. På grund av det
    höll inte regeringarna-

  198. -utan de föll,
    och det blev nyval väldigt ofta.

  199. 1933 skulle det bli nyval i Tyskland-

  200. -och det var då
    som ett nytt parti såg dagens ljus:

  201. Det nationalsocialistiska partiet
    med Adolf Hitler...

  202. ...som ordförande.

  203. Nazisterna spred...

  204. Hitler var väldigt angelägen-

  205. -om att få tillräckligt många röster
    för att komma in i riksdagen-

  206. -så han åkte runt och agiterade.
    Han var en otroligt skicklig talare.

  207. Jag hörde honom tala många gånger
    i radio.

  208. Han berättade att han var medveten om
    att det var dåliga tider-

  209. -men sa att allt var judarnas fel.
    Han propagerade mot judarna.

  210. Han sa också att...

  211. ...om medborgarna
    röstade in honom i riksdagen...

  212. ...så skulle han ta hand om
    alla judar i Tyskland...

  213. ...och allt skulle bli jättebra
    om judarna försvann.

  214. Jag hörde honom tala i radio,
    som sagt-

  215. -och han var en gudabenådad talare.

  216. Han började varje tal ganska lågmält
    och höjde rösten under talets gång.

  217. Varje tal avslutade han
    på samma sätt, med ett slags mantra.

  218. Han skrek högt:

  219. "Alle Juden werden ausgerutet."

  220. Det betyder:
    "Alla judar kommer att utrotas."

  221. Det sa han gång på gång,
    och då greps jag av skräck-

  222. -och kröp upp i mammas knä
    och frågade varför han sa så där.

  223. Hon försökte trösta mig och sa:
    "Det är inte farligt."

  224. Hitler hade skrivit boken
    "Mein Kampf" i slutet av 20-talet.

  225. I den boken beskrev han
    vad han hade för planer för Europa.

  226. Han drömde om det tusenåriga riket,
    om Stortyskland-

  227. -som skulle innefatta hela Europa.

  228. Och det tusenåriga riket-

  229. -ska befolkas
    av den perfekta ariske mannen.

  230. Det ska inte bo andra än arier där:

  231. Den perfekta blonda, blåögda mannen
    gifter sig med den perfekta kvinnan-

  232. -och föder massvis med
    perfekta, blonda, blåögda barn.

  233. Det var hans drömrike,
    men problemet var-

  234. -att Europa inte bara bestod av
    den blonda, blåögda människan-

  235. -utan det fanns många judar, zigenare
    och negrer-

  236. -som bodde i Europa.
    Vad skulle man göra med dem?

  237. Hitler skriver i "Mein Kampf"-

  238. -att han är medveten om
    att det finns andra element i Europa-

  239. -men dem kan man deportera
    till en öde ö-

  240. -och ge dem autonomi,
    så att de sköter sig själva.

  241. Men det är inte säkert att det går-

  242. -och i så fall, skriver han-

  243. -så är han inte alls främmande
    inför tanken på att utrota dem.

  244. Det står svart på vitt i boken-

  245. -att Hitler var beredd
    att utrota de europeiska judarna.

  246. Boken översattes till flera språk
    och fick väldigt stor spridning.

  247. Omvärlden läste den, men valde
    att inte sätta nån tilltro till den.

  248. De sa: "Det är så mycket gallimatias,
    så det kan inte vara sant."

  249. De valde att nonchalera honom
    i början-

  250. -vilket var det första stora felet.

  251. Hitler lyckades med att i valet 1933-

  252. -få tillräckligt många röster
    för att bli invald i parlamentet.

  253. När han kom in i riksdagen
    gjorde han en kupp.

  254. Han avsatte
    den gamle, gaggige chefen-

  255. -statschefen Hindenburg-

  256. -och utropade sig själv
    till rikskansler.

  257. Han avskaffade demokratin
    och införde diktatur.

  258. Vad händer när man inför diktatur?
    Man stryper det fria ordet.

  259. Alla tyskar var inte nazister,
    men alla som vågade opponera sig-

  260. -förföljdes, arresterades
    och slängdes i fängelse.

  261. Bara ett enda parti fick existera:
    det nazistiska partiet.

  262. Både socialdemokratin och kommunismen
    förbjöds enligt lag.

  263. Så började Hitlers skräckvälde 1933.

  264. Han införde genast judelagar-

  265. -så judarnas rörelsefrihet
    började mer och mer begränsas.

  266. Man konfiskerade förmögenheter-

  267. -och införde mängder av
    så kallade Munchenlagar.

  268. Sen kastade han blickar över Europa,
    och drömde om det tusenåriga riket.

  269. Till det behövde han
    nåt som på tyska heter "Lebensraum"-

  270. -d.v.s. utrymme.

  271. För att få det ockuperade han
    smärre områden i Europa.

  272. Han lade under sig mindre områden,
    och kom hela tiden med förklaringen-

  273. -att alla Europas invånare
    som var tyskspråkiga-

  274. -de fanns i olika länder-

  275. -skulle tillhöra
    det tusenåriga riket.

  276. Så han ockuperade smärre områden.

  277. De dåvarande europeiska stormakterna
    var England och Frankrike-

  278. -och de borde ha ingripit tidigare-

  279. -men de var slöa, ryckte på axlarna
    och lät Hitler hållas.

  280. Ingen hade kurage nog
    att hejda honom medan tid var.

  281. När de hejdade honom
    var det för sent.

  282. Hitler anslöt Tjeckoslovakien 1938
    därför att...

  283. Nej, det var Österrike.

  284. Österrike var också tyskspråkigt-

  285. -och alla tyskspråkiga områden
    skulle tillhöra det tusenåriga riket

  286. De lät det passera. Ingen ingrep.

  287. Det var i mars månad 1938
    som Österrike anslöts till Tyskland.

  288. På hösten, i september, 1938-

  289. -var Hitler i färd med att ockupera
    halva Tjeckoslovakien-

  290. -den del som kallades Sudetenland.

  291. Där fanns det också tyskspråkiga,
    så kallade "sudettyskar".

  292. Han var i färd med
    att marschera in i Tjeckoslovakien-

  293. -när engelsmännen, alldeles för sent,
    skulle sätta stopp för det.

  294. Den engelske premiärministern
    hette Chamberlain.

  295. Han ville då
    syna Hitler lite närmare i sömmarna-

  296. -så han ville ha ett möte med Hitler-

  297. -och de bokade in ett möte i Munchen
    en dag i september 1938.

  298. Chamberlain, hans franske kollega,
    Hitler och Mussolini-

  299. -diskuterade Europas framtid.

  300. Chamberlain försökte avråda Hitler
    från att ockupera Tjeckoslovakien-

  301. -och sa: "Så där gör man bara inte."

  302. Men Hitler var envis på den punkten
    och sa:

  303. "Det är det sista jag vill göra,
    och om ni låter mig hållas"-

  304. -"har jag inga fler territoriella
    anspråk. Sen är allt frid och fröjd."

  305. Chamberlain överlade med sin franske
    kollega, och de kom fram till-

  306. -att de kunde offra
    ett litet land som Tjeckoslovakien.

  307. Det var det värt för att uppnå fred.

  308. Chamberlain kom tillbaka efter att
    ha rådgjort med fransmannen och sa:

  309. "Jag går med på det, men då
    får du inte ta andra områden."

  310. Hitler skrev på en lapp att han
    avstod fler territoriella anspråk-

  311. -och Chamberlain
    var stolt över vad han uppnått.

  312. Han flyger tillbaka till London-

  313. -och vid flygplatsen
    blir han emottagen av en skara-

  314. -journalister och andra som hyllar
    honom som en stor statsman.

  315. Chamberlain stannar på trappan,
    viftar med lappen och utbrister:

  316. "This means peace in our time."

  317. Det är en väldigt viktig del
    av världshistorien.

  318. Den här scenen har tagits upp-

  319. -av journalister och på film.

  320. När man gick på bio
    visades den som förfilm.

  321. Jag har fortfarande Chamberlains
    löjliga figur på näthinnan.

  322. Vi som sitter med facit i hand
    vet att papperslappen-

  323. -som Chamberlain var så stolt över-

  324. -var inte mer...

  325. Freden var inte mer värd
    än lappen som Hitler skrev på.

  326. Ett år efter mötet i Munchen,
    nästan på dagen-

  327. -glömde Hitler sina goda föresatser
    och underskrifter-

  328. -och anföll Polen.

  329. England och Frankrike
    var Polens allierade-

  330. -och hade ett fördrag med Polen
    om att hjälpa Polen vid ett angrepp.

  331. Engelsmännen gav Hitler ett ultimatum
    där det stod att-

  332. -om de inte drog tillbaka trupperna
    så skulle det bli krig.

  333. Det struntade Hitler i.

  334. Engelsmännen förklarade då krig-

  335. -och så bröt andra världskriget ut.

  336. Datumet var den 1 september 1939-

  337. -och som med alla viktiga dagar
    kommer jag väl ihåg omständigheterna.

  338. Den 1 september var en fredag-

  339. -och det var en vacker sensommardag.

  340. Skolan skulle börja veckan därpå.

  341. Jag var utanför huset
    och hoppade hage med mina kompisar-

  342. -men jag blev hungrig
    och sa till dem-

  343. -"Jag kommer strax.
    Jag ska ta en macka."

  344. Sen stannade jag upp i köksdörren-

  345. -för där satt mamma och lyssnade
    djupt koncentrerat på radion.

  346. Jag ser att mamma gråter. Stora tårar
    rullar ner för hennes kind.

  347. Då stannade jag upp, för det var
    läskigt att se mamma gråta.

  348. "Vad har hänt? Varför gråter du?"

  349. Då så hon:
    "Kriget har brutit ut igen."

  350. Generationen som föddes
    vid förra sekelskiftet-

  351. -hade redan upplevt krig. Mamma var
    14 år när första världskriget kom-

  352. -och far var 18 år. Han var inkallad-

  353. -och tjänstgjorde vid fronten.

  354. Mamma hade klara minnesbilder av
    alla de hemskheter som krig innebar.

  355. Därför började mamma gråta och sa:

  356. "Nu är kriget visserligen i Tyskland,
    men det kommer troligen hit också."

  357. "Hur går det med oss om det blir krig
    och pappa måste kriga?"

  358. "Vem ska försörja oss?
    Hur får vi pengar till mat?"

  359. Mamma grät länge, och jag tyckte krig
    var läskigt, så jag satte mig där-

  360. -och började gråta jag med.

  361. Efter ett tag tänkte jag:
    "Kriget är ju så långt ifrån oss."

  362. "Det är inte alls säkert
    att det når hit. Det tar nog slut."

  363. Jag torkade tårarna, gick ut
    och lekte och glömde bort kriget.

  364. I början var det lugnt hos oss.
    Vi hade inte mycket känningar av det.

  365. Under mellankrigsåren sa man-

  366. -att det aldrig mer
    skulle bli krig i Europa-

  367. -så inget land
    rustade för ett nytt krig.

  368. Bara tyskarna förberedde sig på krig-

  369. -som hade en modern,
    motoriserad armé.

  370. Följaktligen kunde inget land
    i Europa bjuda dem nåt motstånd.

  371. Polackerna hade bara kavalleri-

  372. -som tog emot den framrusande
    moderna, motoriserade armén.

  373. Resultatet kan ni räkna ut.

  374. Polackerna kapitulerade
    efter tre veckor.

  375. Efter det vände tyskarna blicken
    västerut. Nästa mål var Frankrike-

  376. -och fransmännen
    hade inget att bjuda emot.

  377. Tyskarna marscherade in
    och Paris ockuperades.

  378. Hitlers stora triumfdag var när han
    paraderade längs hela Champs Elysées.

  379. Fransmännen kapitulerade
    efter tre veckor... Nej, tre månader.

  380. Halva Frankrike
    blev ockuperat utav tyskarna.

  381. Så kriget pågår för fullt.

  382. Tyskarna avancerar
    och ockuperar hela Europa-

  383. -och till saken hör också att
    i alla länder som tyskarna ockuperar-

  384. -inför de samma förordningar-

  385. -som de gjorde i Tyskland.

  386. Europas judar
    börjar få allt svårare att existera-

  387. -för deras förmögenheter konfiskeras,
    och de får inte utvandra.

  388. Fällan slås så småningom igen.

  389. Så småningom
    öppnades även koncentrationsläger-

  390. -men vi sitter ganska tryggt
    i vårt lilla hem.

  391. Vi visste inte
    vad som hände i Europa.

  392. 1940,
    när nästan hela Europa är ockuperat-

  393. -bestämmer Hitler att Transsylvanien
    ska överlämnas till ungrarna.

  394. Det ska inte tillhöra Rumänien
    utan Ungern.

  395. Det betyder för vår del
    att vi byter medborgarskap.

  396. Från att ha varit rumänska medborgare
    blev vi ungerska medborgare, och...

  397. Och...

  398. Det var 1940, på hösten,
    då skolan just skulle börja-

  399. -och fast vi har gått i rumänsk skola
    undervisas vi plötsligt på ungerska.

  400. Vi får en helt ny lärarkår,
    och det blir ett nytt språk.

  401. För mig var det inga problem,
    för jag behärskade ungerskan.

  402. Jag var en duktig elev. Jag älskade
    skolan och det gick bra för mig.

  403. Men nu började vårt liv förändras.

  404. Ungrarna skulle tacka Fuhrern
    för den storslagna gåvan, och...

  405. De gick med i kriget med en gång.

  406. Då förklarar engelsmännen krig-

  407. -och vi befinner oss
    i ett krigstillstånd.

  408. De började mobilisera.
    Männen blev inkallade-

  409. -och samtidigt införde de judelagar-

  410. -så judarna blev
    andra klassens medborgare.

  411. De började mobilisera-

  412. -och judarna skulle också inkallas,
    men de hade inte förtroendet-

  413. -att tjänstgöra på samma villkor som-

  414. -den övriga befolkningen

  415. Det var i speciella grupper-

  416. -och de kallades "arbetsbrigaden"-

  417. -för de fick inte bära uniform.
    De hade ett gult band på armen-

  418. -och fick inte bära uniform-

  419. -utan hade egna kläder och skor.

  420. Naturligtvis hade inte nåt gevär,
    utan spadar-

  421. -och de fick gräva skyttegravar
    och kolla om marken var minerad.

  422. När marken var minerad så var det
    judarna som sprängdes i luften.

  423. Sen fanns det en hel del förordningar
    för judarna. Det var ju...

  424. Icke-judar fick inte handla av judar,
    och vi började få ont om pengar-

  425. -för pappas kundkrets minskade.

  426. Sen konfiskerades förmögenheter.
    Judar fick inte ha pengar på banken-

  427. -de fick inte ha några dyrbarheter-

  428. -inga smycken, dyra pälsar, o.s.v.

  429. Allt det lämnades till myndigheterna.

  430. Man fick inte inneha några fordon.

  431. Det fanns inte många bilar, men jag
    hade fått en cykel av min far.

  432. Jag fick inte ha kvar
    min fina, röda cykel.

  433. Men det gick fortfarande att leva-

  434. -och vi hoppades
    att Hitler inte skulle vinna kriget-

  435. -så att vi klarade oss.

  436. Vi hörde att de höll på
    att utrota judarna i Europa-

  437. -men vi hade inga bevis,
    för det fanns ingen tv-

  438. -så man valde
    att antingen tro på det-

  439. -eller att avfärda det som påhitt.

  440. "Folk snackar så mycket."

  441. Det gick två år till, och Europas
    judar var i princip utplånade-

  442. -men därom visste vi inget.

  443. Under tiden öppnade Hitler
    en andra front, östfronten-

  444. -och började kriga mot ryssarna.

  445. Där började Hitler lida nederlag,
    och vi började hoppas återigen-

  446. -på att de
    kanske inte skulle vinna kriget.

  447. Hitler led stora förluster, för
    ryssarna avancerade ganska snabbt.

  448. Sighet är en liten...

  449. Det är en gränsstad, och ryssarna...

  450. Vi hoppades att ryssarna skulle hinna
    till Sighet innan det hände oss nåt.

  451. Hitler förstod vid det här laget...
    Det var 1944.

  452. Nej, 1943, och Hitler började inse
    att han hade förlorat kriget.

  453. Det gjorde honom inte mycket
    att han förlorat kriget-

  454. -för han var nöjd med
    en del av det han hade åstadkommit.

  455. Han hade skapat ett judefritt Europa.

  456. Det fanns inga judar kvar i livet
    i det av honom ockuperade områdena.

  457. De enda judar som ännu levde
    var 800 000 ungerska judar-

  458. -som ännu levde med sina familjer.

  459. Han fick det där på hjärnan-

  460. -och om skulle gå under-

  461. -så ville han ta med sig
    de där judarna i döden.

  462. Det skulle ske snabbt,
    för han hade inte mycket tid kvar.

  463. Han vände sig till den ungerska
    regeringschefen, amiral Horthy-

  464. -och krävde
    att få de ungerska judarna utlämnade.

  465. Amiral Horthy ville inte
    tillmötesgå honom.

  466. Man vet inte om det var på grund av
    människokärlek eller rädsla-

  467. -men han nekade honom begäran.

  468. Hitler accepterade inte ett nej,
    utan gjorde nåt drastiskt:

  469. Han ockuperade landet. Plötsligt
    var vi ockuperade av tyskarna.

  470. Anledningen till ockupationen var
    att komma åt ungerska judar-

  471. -och nu hände saker förfärande fort.

  472. 1900...

  473. Jag måste också berätta om
    nyårsnatten 1943-44.

  474. Jag skulle vaka in det nya året
    med mina kompisar.

  475. Vi var ett litet gäng tonåringar-

  476. -med sex pojkar och sex flickor
    som hade hållit ihop sen barnaåren.

  477. Nu skulle vi fira nyåret tillsammans.

  478. Vi var fulla av tillförsikt-

  479. -för vi var övertygade om
    att kommande nyårsafton-

  480. -skulle vi vara fria människor
    och leva som om inget hade hänt.

  481. Vi pratade om våra framtidsplaner-

  482. -om vad vi skulle studera, o.s.v.-

  483. -och vi bestämde
    att kommande nyårsafton-

  484. -skulle vi återses på samma ställe-

  485. -och berätta vad vi hade gått igenom.

  486. Men ett år senare, nyårsafton 44-45-

  487. -så var bara fem av tonåringarna
    kvar i livet.

  488. Vi fem som levde befann oss
    väldigt långt därifrån-

  489. -och hade inte en chans
    att återse varandra då.

  490. 1944 väntade vi på
    att ryssarna skulle närma sig.

  491. Det var ryssarna
    som skulle rädda oss.

  492. Men Ungern var ockuperat av tyskarna-

  493. -och Hitler agerade snabbt och
    skulle deportera de ungerska judarna-

  494. -för de fanns ännu i livet,
    och han ville inte lämna dem.

  495. Han ville inte förlora kriget
    och lämna 800 000 judar i livet.

  496. Nu hände saker
    med en förfärande hastighet.

  497. På den tiden, när myndigheterna
    skulle meddela befolkningen nåt-

  498. -så, eftersom det inte fanns
    nån radio eller tv-

  499. -gick en budbärare på stadens gator
    och slog på trumma.

  500. Man hörde trumslaget och visste
    att nåt nytt var på gång, en ny lag.

  501. Efter ockupationen står budbäraren
    på gatuhörnet och slår på trumma-

  502. -och han förkunnar att stadens judar
    är pålagda att från nästa dag...

  503. Varje jude ska bära
    den sexuddiga, gula judestjärnan.

  504. Det är en stjärna av gult tyg
    som sys på ytterplagget.

  505. En sån måste varje jude bära...

  506. ...även små barn över sex år.

  507. Vi undrade vad det skulle betyda-

  508. -men far sa: "Vi sätter på oss
    stjärnorna. Det är inte så farligt."

  509. Så vi klippte och klistrade,
    och tänkte: "Så kan man också leva."

  510. "Bara det inte blir värre."
    Men små försämringar fortsatte komma.

  511. I fjorton dagar hade vi stjärnan.

  512. Sen stod återigen mannen i gatuhörnet
    och slog på trumman.

  513. Då fick vi höra att-

  514. -myndigheterna hade bestämt-

  515. -att ett getto
    skulle inrättas i stadens utkant.

  516. Stadens 10 000 judar skulle-

  517. -samlas ihop där, i ett område
    som skulle utgöra stadens getto.

  518. Vi får höra att vi har 24 timmar
    på oss att plocka ut våra grejer-

  519. -och förflytta oss till gettot.

  520. Vi får lämna vårt hem och våra saker.
    Det var inte tal om att låsa-

  521. -för tyska officerare flyttade in
    i vårt hem, som var ett vackert hus.

  522. Det var bara att ta det nödvändigaste
    och göra oss klara för avresa.

  523. I gettot fick vi
    ett litet rum till förfogande.

  524. Där skulle vår familj bo.

  525. Vi hade tur som fick ett rum-

  526. -för dem som kom senare
    fick dela rum med en annan familj.

  527. Vi packade upp och inrättade oss
    för en längre vistelse i gettot-

  528. -för vi trodde att vi
    skulle avvakta ryssarnas ankomst där.

  529. Vi trodde fortfarande
    att ryssarna skulle rädda oss.

  530. Efter fyra veckor...

  531. Att evakuera 10 000 judar till gettot
    tog lite tid, ungefär fyra veckor.

  532. Sen var de 10 000 hopfösta på området
    som utgjorde stadens getto.

  533. Efter fyra veckor
    låstes gettots portar hermetiskt.

  534. Då tänkte vi:
    "Nu kommer snart ryssarna."

  535. Jag tänkte inte på nåt annat.

  536. Efter sex veckors vistelse i gettot-

  537. -står återigen budbäraren där,
    och vi hör ljudet av trummorna.

  538. Då greps vi av stor skräck-

  539. -för hittills,
    varje gång när budbäraren kom-

  540. -skulle de ta ifrån oss nåt,
    men vi hade inget kvar att lämna.

  541. De hade berövat oss allt som vi ägde.

  542. Vi hade bara kläderna vi hade på oss.

  543. Då var den logiska tanken:

  544. "Vi har bara livet kvar.
    Är det livet det handlar om?"

  545. Budbäraren förkunnar
    att myndigheterna har bestämt-

  546. -att staden... Nej, att gettot
    ska tömmas på sina invånare.

  547. Judarna ska i väg.

  548. Förflyttningen skedde gatuvis,
    och vår gata var bland de första.

  549. Vi fick ta med oss en liten kappsäck
    som vägde femton kilo-

  550. -och vi skulle vara klara för avfärd
    klockan sex nästa morgon.

  551. Vi frågade budbäraren-

  552. -vart vi skulle transporteras-

  553. -men han hade ingen aning.
    Han bara ryckte på axlarna och gick.

  554. Vi frågade varandra:
    "Vad tror ni ska hända?"

  555. Det var olika bud. En del sa:

  556. "De kommer nog transportera oss
    inåt landet för att bruka jorden."

  557. Det var 1944 på våren-

  558. -och vi skulle kanske bruka jorden,
    för vårsådden var inte gjord än.

  559. Sen sa nån: "Så dumma ni är!
    Fattar ni fortfarande inget?"

  560. "Begriper ni inte
    att de kommer att mörda oss?"

  561. Det kunde vara vilket som-

  562. -för vi hade inga bevis.
    Vi visste inget.

  563. Den natten sov nog ingen hos oss.
    Var och en packade sin lilla väska.

  564. Jag slängde ner lite kläder
    och några fotografier.

  565. Jag skulle inte ha mycket med mig
    för femton kilo är inte mycket-

  566. -och vi visste inte
    vad som skulle ske.

  567. Nästa morgon kommer
    de ungerska gendarmerna-

  568. -ett mellanting mellan militärer
    och poliser, och föser i väg oss.

  569. Gettots portar öppnades.
    Det var en vacker försommarmorgon.

  570. Vi passerade parken, där jag som barn
    lekte och som tonåring svärmade.

  571. Där stod alla träd och buskar
    i full blom, och fåglarna sjöng.

  572. Det var så vackert väder
    som det är nu.

  573. Det var samma årstid,
    för det var i början av maj.

  574. Vi gick genom staden, och jag förstod
    att jag måste ta farväl av den-

  575. -för jag skulle nog aldrig återvända.

  576. Jag tog farväl av parken och skolan-

  577. -och det kändes som om det var
    sista gången jag gick där.

  578. Sen kom gruppen av människor
    fram till järnvägsstationen-

  579. -där vi stannade.

  580. Där var boskapsvagnar framkörda-

  581. -och det var fullt av SS-män
    och ungerska pilkorsare.

  582. Det var boskapsvagnar
    som inte var så stora.

  583. Det stod på utsidan av dem:

  584. "Boskapsvagnar för 10 hästar."

  585. I de vagnarna
    skulle det vara 80 judar-

  586. -och de pressade in dem i vagnarna.

  587. Det var väldigt fullt,
    så de sista 10 personerna-

  588. -fick man pressa in.

  589. Sen fick vi fyra hinkar:

  590. Två hinkar för avträde
    och två med dricksvatten.

  591. Sen låstes dörrarna hermetiskt
    utifrån-

  592. -och plomberades med ett hänglås.
    Jag minns det metalliska klickljudet.

  593. Sen satte tåget i gång, och jag
    skulle kolla åt vilket håll vi åkte.

  594. Om vi åkte inåt landet
    skulle vi utföra jordbruksarbete.

  595. Jag ställde mig på en kappsäck
    och tittade ut genom luckan.

  596. Dag 1 befann vi oss ännu i Ungern-

  597. -så det fanns en strimma hopp kvar.

  598. Dag 2 märkte jag till min förfäran
    att vi befann oss Polen.

  599. Namnen på stationerna var på polska.

  600. Då förstod jag att den här resan
    bara kunde sluta på ett sätt.

  601. Den kunde bara sluta med döden.
    Jag började acceptera det.

  602. Den dagen började
    situationen i vagnen bli ohållbar-

  603. -för hinkarnas innehåll
    började lukta nåt oerhört-

  604. -men värre var att dricksvattnet
    var slut, och törsten plågade oss.

  605. När tåget stannade vid stationer
    vädjade jag till människorna där-

  606. -om att få vatten-

  607. -men de som såg oss
    vände bort huvudet-

  608. -och låtsades att inte höra.

  609. Det civilkurage som krävdes
    för att hämta en hink vatten-

  610. -och lämna till de döende
    hade ingen.

  611. Nåt vatten fick vi inte,
    och dag 3 låg vi apatiska i vagnarna-

  612. -och bad till Gud
    att resan skulle ta slut-

  613. -för även döden
    skulle hälsas som en befriare.

  614. Dag 3, på kvällen, stannade tåget-

  615. -och det var
    ett oerhört oväsen där ute-

  616. -med tyska kommandorop, kvinnor
    som skrek och hundar som skällde-

  617. -så jag förstod att vi
    hade kommit fram till slutstationen.

  618. Jag skulle se vart vi hade kommit-

  619. -och tittade ut genom luckan.

  620. Överst stod det polska bokstäver-

  621. -med en sån där accent
    som polackerna har-

  622. -så jag stavade mig fram
    till "Oswiecim".

  623. Under det stod det på tyska
    "Auschwitz-Birkenau".

  624. Det sa mig absolut ingenting.
    Jag hade aldrig hört talas om det.

  625. Jag bara meddelade medpassagerarna
    att vi var i Auschwitz.

  626. Jag bara väntade på
    att nån skulle öppna dörrarna-

  627. -så att vi fick
    frisk luft och vatten.

  628. Dörrarna öppnades,
    men det var ingen frisk luft där ute-

  629. -utan en kväljande stank,
    så vi fick hålla för näsan.

  630. Vi hoppade ner på perrongen-

  631. -och vi hörde tyska kommandorop-

  632. -om att männen-

  633. -skulle samlas i en grupp
    och kvinnor och barn i en annan.

  634. Då förstod jag
    att vi skulle skiljas från pappa-

  635. -så jag vände mig om
    för att krama om honom-

  636. -men det var så kaotiskt-

  637. -så jag hittade inte pappa
    och plötsligt fick jag acceptera-

  638. -att gruppen var borta
    och att männen var försvunna.

  639. Jag fick aldrig krama min far igen.

  640. Kvar i gruppen var kvinnor och barn.

  641. Vi fick order om att ställa oss
    i rader om fem och vänta på vår tur.

  642. Vi visste inte vad det innebar,
    men det var sent på natten-

  643. -den 17 maj 1944.

  644. Området var belyst
    av jättelika strålkastare-

  645. -och vi såg att det hände nåt
    långt borta, men vi visste inte vad.

  646. Där stod vi i alla fall: Min syster
    och jag på var sin sida om mamma.

  647. Jag minns inte att vi pratade,
    men jag minns mina egna tankar.

  648. Jag var övertygad om att det var
    mina sista timmar på jorden.

  649. Jag var övertygad om att jag
    aldrig skulle uppleva gryningen.

  650. "De tar livet av oss allihop."

  651. Sen funderade jag över hur de
    skulle mörda så pass många människor.

  652. "De kan inte meja ner alla
    med en kulspruta."

  653. "Det skulle inte se snyggt ut."

  654. Men vilken metod de använde kunde jag
    inte förstå. Fantasin räckte inte.

  655. Jag accepterade att jag
    inte skulle bli mer än sexton år.

  656. "Det är krig nu, och alla dör."

  657. Jag hoppades att det skulle gå fort
    och inte göra ont.

  658. "Så är det bara. Det är mitt öde."

  659. Medan tankarna malde,
    var vi framme där nåt hände.

  660. Vi stod framför en tysk SS-officer.

  661. Vi fick veta sen att det var
    den beryktade doktor Mengele.

  662. Han bestämde vilka som skulle leva
    och vilka som skulle dö.

  663. Doktor Mengele tittade på mamma,
    mönstrade henne noga-

  664. -och viftade med tummen mot vänster.

  665. Sen tittade han på min syster samma,
    men hon skickades till höger.

  666. Sen kom turen till mig, och jag
    skulle åt samma håll som min syster-

  667. -men mamma höll i oss krampaktigt
    och vädjade till SS-mannen:

  668. "Det är mina döttrar.
    Snälla, kan de inte komma med mig?"

  669. Hon försökte dra oss till sitt håll.

  670. "Nej", sa han bestämt.

  671. "Ni träffas i morgon. De unga går,
    och ni som är äldre åker lastbil."

  672. "Ni träffas i morgon",
    sa han lugnande.

  673. "Får jag lite vatten?" vädjade mamma.
    "Nej!", sa han otåligt.

  674. "Du får vatten sen,
    men vi har inte hela natten på oss."

  675. Mamma fick släppa taget.

  676. Hennes sista ord till oss var:
    "Ta hand om varandra, flickor."

  677. Gruppen av äldre och alla småbarn
    fick gå till vänster och åka lastbil.

  678. De fick åka till ett område
    och man sa att de skulle duscha.

  679. De fick ta av sig kläderna
    och föstes sen in i duschrummet.

  680. Men det var inget duschrum, och det
    var inget vatten som kom från taket-

  681. -utan det var gas.

  682. Det var på det sättet tyskarna-

  683. -tog livet av mina föräldrar
    den natten i maj 1944.

  684. Vi som var kvar i gruppen
    av unga kvinnor fick fortsätta-

  685. -och gick en bra stund tills vi kom
    till en barack där vi föstes in.

  686. Det var fullt av kvinnor och män-

  687. -i randiga kläder. De var fångar.

  688. Där inne fick vi order
    om att klä av oss nakna.

  689. Vi skulle lägga kläderna i en hög,
    så där stod vi nakna.

  690. Var och en fick en pall att sitta på-

  691. -och sen kom männen fram till oss.
    De hade var sin hårklippningsmaskin-

  692. -och skalade av oss håret.

  693. De rakade oss. Jag hade långa, mörka
    flätor som räckte mig till stussen-

  694. -och jag tittade förfärad
    på lockarna som föll till marken.

  695. Det var den yttersta förnedringen.

  696. Jag såg på mina kamrater,
    och alla var likadana:

  697. Nakna kroppar och blanka hjässor.

  698. Jag såg inte längre skillnad på dem,
    och jag såg inte min syster.

  699. Jag ropade hennes namn
    och grät förtvivlat.

  700. Hon fick syn på mig
    och kom fram och tog min hand.

  701. När det var klart fortsatte vi-

  702. -till en annan barack,
    där vi fick duscha.

  703. Sen slängde de till oss fångkläder.
    Det var grå klänningar och kalsonger.

  704. Sen fortsatte vi rakt in åt lägret.
    Vi passerade den berömda portalen-

  705. -där det står "Arbeit macht frei",
    alltså "Arbete befriar"-

  706. -och vi blev emottagna av en orkester
    som spelade glada marscher.

  707. Jag fattade ingenting längre
    om vart jag hade kommit.

  708. Sen kom vi fram till
    en stor tegelbarack där vi skulle bo.

  709. Det var ett hus som var ganska stort-

  710. -och 800 kvinnor skulle bo där.

  711. Det var möblerat
    med tre bås ovanpå varandra.

  712. Båsen var 1,70 x 2 meter-

  713. -och 70 cm höga.

  714. Det låg 10 kvinnor på den ytan-

  715. -så de låg ungefär som sardiner.

  716. Det var den enda platsen vi hade.

  717. Sen blev det morgon, och
    till min stora förvåning levde jag.

  718. Då drog jag mig till minnes
    att tysken kvällen innan hade sagt-

  719. -att mamma skulle komma nästa dag,
    och jag ville ta reda på när.

  720. Jag tog min kusin vid handen-

  721. -och gick ut till våra överordnade
    som var polska judinnor-

  722. -som hade funnits i Auschwitz
    sen två år tillbaka.

  723. De var våra överordnade-

  724. -så jag gick fram till en av dem och
    frågade: "När kommer våra mammor?"

  725. Hon tittade på mig, tog min arm
    och drog mig till fönstret.

  726. Hon pekade på en skorsten som spydde
    svart rök och eld, och sen sa hon-

  727. -"Ser du skorstenen?". "Ja", sa jag.
    Jag trodde att de brände sopor.

  728. "Ser du flammorna? Där inne brinner
    era föräldrar och småsyskon upp."

  729. "Tro inte att ni ska få återse dem.
    Det här är ett förintelseläger."

  730. Jag stirrade på henne,
    för jag begrep inte ordets innehåll.

  731. Jag bara stirrade, och sen gick jag
    förstenad fram till min syster-

  732. -och återgav ordagrant
    det jag nyss hade fått höra.

  733. Men jag tillade: "Det är sant.
    Hon säger det för att vara elak."

  734. "Vi lever inte på medeltiden,
    utan på 1900-talet"-

  735. -"och tyskarna är ett civiliserat
    folk. De bränner inte folk."

  736. Min syster som var väldig framåt
    hade tagit reda på sanningen-

  737. -men hon ville skydda mig,
    så hon höll om mig och sa:

  738. "Nej, det är inte sant.
    Hon hittar på."

Vill du länka till en del av programmet? Välj starttid där spelaren ska börja och välj sluttid där den ska stanna. 

Länken till ditt klipp hamnar i rutan "Länk till klipp".

Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

"Gränsen för vad man kunde acceptera flyttades hela tiden fram." Livia Fränkel förlorade sin familj under Nazitysklands systematiska utrotning av judar. Hon växte upp i dåvarande Transsylvanien i en välbärgad familj. Allting förändrades när de deporterades från sin hemstad. Här berättar hon sin historia för högstadieelever i Estniska Skolan i Stockholm. Inspelat 23 maj 2012. Arrangör: Estniska Skolan i Stockholm.

Ämnen:
Historia > Efter ca 1900 > Andra världskriget
Ämnesord:
Förintelsen, Historia, Judarnas historia
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen

Livia Fränkel: Minnen av Förintelsen

Livia Fränkel förlorade sin familj under Nazitysklands systematiska utrotning av judar. Hon växte upp i en välbärgad familj i dåvarande Transsylvanien. Allting förändrades när de deporterades från sin hemstad. Här berättar hon sin historia för högstadieelever i Estniska Skolan i Stockholm. Inspelat 23 maj 2012.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning

Mer högskola & historia

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Kvinnor skrivs bort från historien

UR Samtiden - Kvinnor skrivs bort från historien

Kulturarvsinstitutionernas berättelser saknar ofta skildringar om kvinnors liv och arbete. Det säger Wera Grahn som forskar kring genus och kulturarv vid Linköpings universitet. Vilka konsekvenser får urvalet av kulturarv för historiens officiella berättelser? Här berättar hon om de resultat hon kommit fram till när det gäller samer i en norsk kontext. Inspelat den 20 januari 2015, Linköpings universitet. Arrangör: Linköpings universitet.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
LyssnaBildningsbyrån - historia

Ett läsande folk

Under 1800-talet slog romanen igenom som litteraturform och böcker lästes av allt fler. Vi hör historien om Martina von Schwerin som kallats den första moderna läsaren.

Fråga oss