TV

UR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

UR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

Om UR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

Hur kan man förstå uppmärksamhetsproblem? Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare från Kanada, berättar om uppmärksamhetens anatomi, några vanliga uppmärksamhetsproblem, vilka naturliga förklaringar som kan finnas till ADD och ADHD och vad man kan göra för att hjälpa barn att växa ur problemen. Arrangör: Himmelstrand mentor. Inspelat den 12 november 2012.

Till första programmet

UR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?: Del 4 - växa ur problemen
  1. Välkomna till fjärde delen
    av det här seminariet.

  2. I första delen lade vi de teoretiska
    grunderna, förståelsen.

  3. Vi måste förstå problem
    för att kunna ta itu med dem.

  4. Den kunskapen har fallit i skuggan
    av kontroverserna-

  5. -runt uppmärksamhetsproblem.

  6. I andra delen tittade vi främst
    på två problem som kan uppstå-

  7. -på grund av svårigheter
    med avskärmningsmekanismen.

  8. Dels avskärmningsmekanismen,
    som i princip har blivit kapad-

  9. -genom en flykt från sårbarhet
    när det blir övermäktigt-

  10. -och dels neurologiska svårigheter
    i retikulära aktiveringssystemet.

  11. I tredje delen tittade vi
    på ett mycket vanligt problem.

  12. Mycket vanligt.
    När barn är starkt oroade-

  13. -men hindras
    att uppleva och känna oro.

  14. Problemet att uppmärksamhetsbristen
    är en del av det här-

  15. -inklusive alla tre saker
    som används för diagnos:

  16. Rastlöshet, impulsivitet
    och avledningsbarhet.

  17. Det är goda nyheter,
    för det är inget fel på hjärnan.

  18. Men hjärnan ska utföra två uppgifter
    som den inte klarar samtidigt:

  19. Skydda mot sårbarhet
    för överbelastning, och kunna...

  20. ...uppmärksamma det
    som måste uppmärksammas.

  21. I den här avslutande delen
    ska vi titta på hur man hjälper barn-

  22. -att växa ifrån alla uppmärksamhets-
    problem, oavsett problemets ursprung.

  23. Att mognad är svaret. Mognad.

  24. Det finns hopp om att åtminstone
    växa ifrån de utmattande aspekterna.

  25. Vi kan inte göra barn mindre känsliga
    än så som de föddes.

  26. Vi kan inte ta bort-

  27. -det som har hänt
    det retikulära aktiveringssystemet.

  28. Men hjärnan är otroligt bra på att
    hitta nya vägar om miljön är gynnsam.

  29. Om det finns nån plasticitet,
    om det finns nån lyx i systemet-

  30. -om det finns stöd för mognad-

  31. -finns det sätt att komma runt det.

  32. Det handlar om att hjälpa barn
    växa ifrån det, göra vad ni kan.

  33. De flesta av er här
    finns i skolsystemet.

  34. Där har man inte samma tillgång
    till såna saker som familjerna har.

  35. Men mycket kan göras ändå, om man
    åtminstone vet vad som ska göras.

  36. Om man vet vad som behövs
    i barnets liv-

  37. -kan man bry sig mer,
    ha mer medkänsla och förståelse.

  38. Då skäller man inte,
    eller skäller ännu högre-

  39. -på ett barn
    som redan försvarar sig mot det.

  40. Att veta att de råkar illa ut för att
    hjärnorna inte gör dem försiktiga.

  41. Den sortens tålamod och förståelse
    bevarar åtminstone förhållandet.

  42. Först tittar vi på varför mognad
    är svaret på uppmärksamhetsproblem.

  43. Just här, när vi inser
    att mognad är svaret-

  44. -att bli mer anpassbar, integrativ,
    alltså att mognad är svaret-

  45. -då förstår vi
    problemen med medicinering.

  46. Medicinering fungerar som...

  47. De stimulerande mediciner som
    används för uppmärksamhetsproblem-

  48. -har i princip samma effekt
    som koffein.

  49. Men i det stimuleras
    det sympatiska nervsystemet.

  50. Det gör att det leder till
    en ökad avtrubbning av känslor.

  51. När jag står här
    och presenterar det här för er-

  52. -tolkar min hjärna det som en
    stressig situation. Det gör jag med.

  53. Så det sympatiska nervsystemet
    är högaktiverat.

  54. Med det kommer
    avtrubbning av känslor.

  55. Det gör att jag kan vara fokuserad
    och göra mitt arbete.

  56. Men det får bara vara i situationen,
    inte genomgående.

  57. Vi har upptäckt-

  58. -att nyckeln till mognad
    ligger i känslor.

  59. Barn behöver ha rätt känslor
    för att kunna mogna.

  60. Känna sorg
    när man möter meningslöshet.

  61. Känna välbehag och mättnad
    när anknytningsbehovet tillgodoses.

  62. Känna de motstridiga elementen.
    Känslor är mognadens motor.

  63. Det blev en enorm upptäckt för oss.

  64. Vi kan inte lära oss att bli mognare
    eller få nån att bli vuxen.

  65. Vi säger till våra barn och makar:
    "Väx upp!" Men det fungerar aldrig.

  66. Vi kan inte beordra det
    eller lära ut det.

  67. Det ska inte förstärkas.
    Det är spontant men inte oundvikligt.

  68. I slutänden måste vi ha
    våra ömma känslor.

  69. Vi måste lätt kunna bli berörda
    för att kunna växa upp.

  70. Det är svaret. Och det är
    just problemet med medicinering.

  71. Medicinering... Ingen påstår
    att medicinerna botar problemet.

  72. Men de kontrollerar symtomen.
    Men problemet är-

  73. -att de för att minska impulsiviteten
    måste avtrubba mer känslor.

  74. De bistår försvaret.

  75. Om man bara ökar medicineringen lite
    ser man just det-

  76. -hos elever eller vuxna, att de helt
    tappar känslorna. De blir avtrubbade.

  77. Det tar dem bort från de ömma känslor
    som de behöver för att bli vuxna.

  78. Det är ett offerspel.
    Vi får bättre akademiska resultat-

  79. -bättre beteende,
    men till vilket pris?

  80. Vi får kortsiktiga vinster
    för långsiktiga brister.

  81. Det är ett misstag.
    Vi måste akta oss för det här.

  82. Det är vad djuppsykologer sa
    för längesen, för mer än 100 år sen.

  83. Det är de två sakerna:
    Om hjärnan går i försvarsställning-

  84. -om hjärnan går i försvar
    mot en sårbarhet mot överbelastning-

  85. -blir det tillväxten som offras,
    mognaden.

  86. Och även bieffekterna.
    Man har nu kommit till insikt om-

  87. -att när man medicinerar långsiktigt
    mot uppmärksamhetsproblem-

  88. -kan det faktiskt hämma
    fysisk tillväxt. Den blir störd.

  89. Det visste vi intuitivt.
    Vi sa till barnen...

  90. Medicinen baseras ju
    på samma substans som koffein-

  91. -som stimulerar det sympatiska
    nervsystemet - så vi sa till barnen:

  92. "Nej, du får inget kaffe. Du är
    för ung. Det hämmar din tillväxt."

  93. Vi hade den tanken intuitivt,
    och den visar sig riktig.

  94. Men om det är...
    Det är när det är som allvarligast.

  95. Men de inkräktar på de känslor
    som barn behöver känna.

  96. Sorgen över det som inte fungerar.
    Motstridiga känslor.

  97. De behöver känna känslorna
    för att kunna växa upp.

  98. Man kan då undra om jag som kliniker
    var emot alla diagnoser.

  99. Nej, kära nån! Det är bara
    att hjärnan får spela ett offerspel.

  100. Hjärnan beslutar i vissa lägen
    att tillväxten inte ser lovande ut.

  101. Vi måste försvara barnet som är
    känsligt, vänja det vid situationer.

  102. Vi kan inte ändra miljön, så vi
    tar på det en kemisk tvångströja.

  103. Det är ett hemskt beslut att ta,
    men ibland tycks det vara nödvändigt.

  104. Men det ska alltid tas
    med stor sorg i vårt inre.

  105. Med blandade känslor,
    att om vi ger oss in på det-

  106. -är vi med
    på det yttersta offerspelet.

  107. Att öka för att kunna minska
    impulsiviteten.

  108. Att anpassa barnet till situationen.

  109. Att hindra att familjen splittras
    för att barnet är för impulsivt.

  110. För att få nån prestation hindrar vi
    problemets slutgiltiga lösning.

  111. Vi hindrar den slutgiltiga lösningen,
    eftersom den ligger i mognaden.

  112. Vi ägnar oss åt
    att hindra utvecklingen.

  113. Vi borde känna en stor inre konflikt
    för att vi ägnar oss åt det-

  114. -inte tro att vi har funnit
    nåt undermedel, som botar allt-

  115. -inte tro att medicinering är svaret.
    Nej, det är ett offerspel.

  116. Ibland är det lämpligt,
    men det ska ske med tungt hjärta-

  117. -med en känsla av:
    "Om det ändå fanns ett annat sätt!"

  118. Det vore mer adekvat respons.

  119. Så hur är mognad svaret?

  120. I anpassningsprocessen bevaras
    eller återställs neuroplasticiteten.

  121. När barn kan beröras, bli ledsna,
    över det som inte kan ändras i livet.

  122. Det visar hjärnans neuroplasticitet-

  123. -att se nya vägar i livets labyrint,
    inte fastna i det som inte fungerar.

  124. Det resulterar i läkning och
    tillfrisknande när det är möjligt.

  125. I annat fall ska barnet
    åtminstone kunna få-

  126. -återhämtningsförmåga och rådighet.
    Så anpassning är viktig.

  127. Sen är förstås integrationsprocessen
    helt avgörande.

  128. Det är så uppmärksamhetssystemet
    mognar. Man når ett slutsystem-

  129. -och tar itu med impulsiviteten
    ur känslosynpunkt.

  130. Även individuation,
    när anknytningsbehov tillfredsställs.

  131. Barnet känner sig nöjt.
    Energin vänds till att gå framåt.

  132. Göra det själv. Nyfikenhet.
    Få intressen och lidelser.

  133. Det drar barnet vidare
    och bort från bristerna som finns.

  134. Så intresset leder inlärningen och
    kompenserar uppmärksamhetsbrister.

  135. Och genom individuationsprocessen
    får barnet livskraft som individ-

  136. -kan stå på egna ben, ta egna beslut,
    sätta egna gränser-

  137. -och påverkas därmed mindre
    av separationer.

  138. Ju mer separat som individ,
    desto mindre trauma-

  139. -av separationer i livet,
    och desto mindre försvarsställning.

  140. Och än en gång: Precis som mognad
    är svaret, är medicinerna det inte.

  141. Det finns inga mediciner för mognad.

  142. Om hoppet står till
    att barnet mognar bort från det-

  143. -måste barnet ha känslor
    i största mån.

  144. Vi måste tillåta mer röra
    runtomkring-

  145. -i fråga om beteende, impulsivitet,
    att jobba runt det.

  146. Men när det inte tycks möjligt,
    och vi måste kontrollera symtomen-

  147. -då är det ett offerspel.

  148. Hur hjälper vi barn
    att få tillbaka sina känslor-

  149. -så att de kan känna sig rädda,
    oroliga, ängsliga? Det låter väl fel!

  150. Vi vill att barn, som inte känner sig
    otrygga, rädda, oroliga-

  151. -ska känna sig så.
    Känns inte det lite bakvänt?

  152. Kan ni övertyga nån
    att de måste känna sig lite räddare?

  153. "Du måste vara oroligare!"
    Det känns inte rätt.

  154. Ändå är det sant.

  155. Enda chansen att nå dit-

  156. -är genom starka anknytningar
    på ett eller annat sätt-

  157. -där de kan känna saknad,
    ensamhet och nöd.

  158. Jag, föräldrar och lärare
    hyllar när barnet kan säga:

  159. "Jag saknar." "Jag känner mig ensam."
    "Jag kände mig sårad i dag." Ja!

  160. Fast inte inför dem.
    Det där är goda nyheter.

  161. Inte att de hade sårade känslor,
    men att de kunde känna dem.

  162. När försvaret veknar fungerar de
    bättre. Det är ett tufft budskap.

  163. Men vi behöver våra känslor.
    Barnen kommer ifrån sina.

  164. De ska kunna känna hopplöshet och
    fälla tårar vid sorg och besvikelse.

  165. Så hur ska vi kunna få dem att bli
    känsligare? Hur bär vi oss åt?

  166. Kan ni lärare vara delaktiga?
    Hur bär vi oss åt?

  167. Först och främst
    finns den viktiga tanken-

  168. -om hur vi skyddar dem mot yttre sår.

  169. Vi säger att ni vet om
    att ett barn har det tufft hemma.

  170. Ni känner att barnet aldrig bjöds in
    eller var önskat.

  171. Det kan ha försummats,
    blivit nedtryckt eller utskämt.

  172. Hur skyddar man barnet mot det?
    Hur gör naturen?

  173. Helt bortsett från samhällets ansvar
    - hur sker det i naturen?

  174. Det är väldigt enkelt.

  175. Naturens sätt att skydda mot yttre
    sår, av alla möjliga olika orsaker-

  176. -från familj, jämnåriga, syskon-

  177. -från förnedring,
    att känna sig oönskad-

  178. -är en stark känslomässig koppling
    till en kärleksfull, trygg vuxen.

  179. Forskningen kring det är otvetydig.

  180. 90 000 tonåringar ingick
    i den här studien i USA-

  181. -om tonåringars hälsa. Frågan var:

  182. "Vilken är den viktigaste faktorn"-

  183. -"som håller tonåringar
    ifrån högriskaktiviteter"-

  184. -"och håller dem
    känslomässigt friska?"

  185. Den viktigaste faktorn
    var ett starkt känslomässigt band-

  186. -till en kärleksfull vuxen.

  187. Det gäller för alla tonåringar.
    Det gäller för...

  188. Jag skänkte mitt hjärta till mamma
    och till min fröken. Det vet ni.

  189. Jag minns mobbarna i skolan tydligt:
    Nick, Jim och Butch.

  190. Holly med, men hon gjorde inget
    med mig. Hon var på tjejerna.

  191. Men Jim, Nick och Butch
    hade mobbarinstinkten att håna.

  192. Om jag fick bättre betyg var det
    deras ansvar att håna mig-

  193. -trycka ner mig och liknande.

  194. Jag minns det som i går.
    Jag skärmar inte av.

  195. Jag kände alla känslor då,
    så jag beskyddades inte från det.

  196. Orsaken var att jag brydde mig
    mer om vad fröken tyckte om mig.

  197. Så det spelade ingen roll.
    Visst gjorde det ont. Jag blev sårad.

  198. Men hjärnan behövde inte
    beskydda mig-

  199. -för jag skyddades redan
    av starka anknytningar.

  200. Anknytningen till mamma var trygg:
    Hon förnedrade eller hånade mig inte.

  201. Jag blev aldrig förödmjukad.
    Jag kände mig trygg. Även med fröken.

  202. Jag skänkte dem mitt hjärta,
    och de vårdade det tryggt.

  203. Det är en grundläggande fråga-

  204. -att när ett barn
    knyter an känslomässigt till en-

  205. -när de gillar en, själva faktum
    att man betyder mer för dem-

  206. -kan man fungera som en sköld
    mot allt sårande i deras omgivning.

  207. Vare sig det är ett äldre syskon
    som sårar, eller nån i hemmet-

  208. -eller om det handlar om övergrepp,
    så fungerar det som en sköld.

  209. Det är fenomenalt.
    Forskningen visar att i många fall-

  210. -var den mest betydelsefulla skölden,
    anknytningen-

  211. -som de kunde se i ett barns liv,
    var till läraren.

  212. Vet lärare det? Nej, man vet aldrig
    vad man betyder för ett barn.

  213. Det är anknytningens styrka.

  214. Men när man känner
    att ett barn är helt okontrollerbart-

  215. -de har stängt av, gått i försvar,
    de flyr sårbarheten-

  216. -hjärnan har beslutat
    om skydd mot en sårande värld...

  217. Om ni kan odla en anknytning där de
    får ett känslomässigt band till er-

  218. -så att de är trygga, kan det minska
    effekten av sårandet som de upplever.

  219. Det krävs bara lite
    för att göra skillnad.

  220. Bara lite, så ser man när hjärtat
    veknar och försvarsmuren rivs.

  221. Man känner sårbarheten.
    Barnet får kontakt med sina känslor.

  222. Varningskänslan:
    "Jag är rädd och orolig."

  223. Man kan se ögonen tåras när de möter
    sånt som de inte kan påverka.

  224. Blandade känslor kommer.
    Jag har sett enorma förändringar-

  225. -där det enda förhållandet
    som var viktigt var det till läraren.

  226. Och som föräldrar och mor-
    och farföräldrar är vi jätteviktiga.

  227. Det är en av våra viktigaste roller,
    att vinna våra barnbarns hjärtan.

  228. När vi väl får barnbarn-

  229. -är vi för trötta för
    att bry oss om småsaker i livet.

  230. Det är förhållandet som är viktigt,
    inte beteendet. Förhoppningsvis.

  231. De behöver veta att inget kan ta bort
    mormors eller morfars kärlek.

  232. Där är de trygga.
    Det skyddar dem mot såren.

  233. Världen är sårande. Såren är enorma.

  234. De sociala nätverken
    är en sårande värld.

  235. Umgänget med jämnåriga
    är en sårande värld.

  236. Det här är anknytningsrustningen.
    Inget barn ska vara oskyddat.

  237. Vartenda barn behöver beskyddas-

  238. -men de skyddas bara om de
    har anknytning, och om vi är trygga-

  239. -och inte förödmjukar eller sårar dem
    eller angriper deras självaktning.

  240. Då kan deras hjärtan
    tillåtas att vekna.

  241. Vi kan inte få barn att växa upp.
    Vi kan inte lära dem att bli mogna.

  242. Det gör naturen. Men om vi får
    dem veka kan naturen göra sitt-

  243. -blanda känslor och få dem att mogna.
    De måste få tillbaka känslorna.

  244. Om möjligt
    skydda dem från sårande umgänge.

  245. Vissa barn hör inte hemma
    i jämnårigt umgänge än.

  246. Det går långt över deras huvuden.
    De hamnar alltid i förödmjukelse.

  247. Tanken att låta barnen
    sköta sig själva är så felaktig.

  248. Så felaktig.

  249. När barn får sköta sig själva
    blir de väldigt grymma och elaka.

  250. De kan inte ta ansvar för varandra.
    De ska kretsa runt ansvariga vuxna.

  251. Så håll dem utom fara.

  252. Om barnet råkar illa ut
    under jämnårigt umgänge-

  253. -ska vi ta det ansvaret själva,
    som lärare, som beslutstagare-

  254. -som hjälpande yrkesfolk, att hitta
    sätt att hålla barnet ifrån problem.

  255. Han är blind och faller jämt dit.
    Kan strukturen ändras?

  256. Eller situationen?
    Kan han få bli biblioteksassistent-

  257. -och få självaktning
    i stället för kompisumgänge?

  258. Hur kan jag skydda honom?
    Jämför det med att säga till barnet:

  259. "Hitta inte på dumheter!"
    Det vet ni att barnet gör.

  260. "Jag måste få in det
    i din tröga skalle."

  261. Alltså: Om de vet bättre
    beter de sig bättre. Tyvärr inte.

  262. Jag får acceptera att barnet
    är blint, ta på mig ansvaret-

  263. -och fråga mig själv:
    "Vad kan jag göra?"

  264. "Vad kan jag göra
    så att han inte råkar illa ut"-

  265. -"och hålla honom ifrån
    det sårande umgänget?"

  266. Värme är förstås alltid
    ett sätt att sänka försvaret.

  267. Aisopos fabel,
    där solen och nordanvinden-

  268. -tävlar om vem som kan få
    den gamle mannen att ta kläderna-

  269. -att ta av sig sina kläder,
    vittnar om försvarsmekanismen.

  270. Nordanvinden blåser bistert, och den
    gamle drar åt kläderna allt hårdare.

  271. När solen gjuter sin värme på den
    gamle smälter försvarsmekanismen.

  272. Det här är precis likadant.
    Försvarsmekanismer får i gång oss.

  273. De vill få oss att skrika,
    att vi ska driva igenom nåt.

  274. Vi känner försvaret och vill störta
    det. Men det går bara med värme.

  275. Vi måste komma ihåg att hjärnan
    skyddar barnet mot det övermäktiga.

  276. Var de för känsliga
    för den värld de hamnade i?

  277. Finns det nån okänd skada?

  278. De kanske inte kan sänka garden,
    för att livet blir outhärdligt.

  279. Ibland är försvarsmekanismen bara så,
    och vi måste jobba runt det.

  280. Hjärnan bedömde att det var bäst
    för barnet att inte se sanningen.

  281. Verkligheten var för sårande.

  282. De blir dysfunktionella
    och tappar fattningen.

  283. Men med värmen kan vi åtminstone,
    när vi ser det här-

  284. -ge dem en chans.

  285. Vi kan inte tvinga barn att sänka
    garden, men vi kan göra det lättare.

  286. Att leda dem in på sårbar mark.
    Barnen går inte in där själva.

  287. Vi kan inte säga: "Du måste ha mer
    tårar och känna dina känslor mer."

  288. De är redan på flykt från smärtan.

  289. De går endast in på sårbar mark
    om de följer er.

  290. De följer endast med
    på grund av anknytning.

  291. Därför är det så viktigt
    att inte driva på, utan leda.

  292. De följer endast dem
    som de känner anknytning till.

  293. Sen leder man och berör ett blåmärke:
    "Det gjorde dig nog ledsen."

  294. Sen byter man samtalsämne,
    för det räcker: "Skicka saltet."

  295. Eller: "Jag råkade höra...
    Det gjorde nog ont."

  296. Sen: "Vad håller ni på med här?"
    Man bara nuddar det.

  297. Man leder in på sårbar mark.
    De har knutit an till er-

  298. -följer er dit, och ni kan beröra
    det. Ni kan göra enorm skillnad.

  299. Ni ser vad som inte fungerar för dem.
    De talar inte om det spontant.

  300. På så sätt kan ni nudda det
    helt lätt, ge en antydan om-

  301. -att det går att uthärda,
    man kan klara det.

  302. "Det är okej. Jag är här."
    Och leda dem in i det.

  303. Samma med immuniseringen.

  304. När man försiktigt nuddar blåmärkena
    visar man dem att det är okej.

  305. Världen går inte under. Man säger
    till hjärnan att det går att hantera.

  306. Det är en uppmjukning. Se er som
    mjukmedel, som bara nuddar vid nåt.

  307. Ni kan inte ta ett barn
    som beskyddas mot uppmärksamhet...

  308. När ni försöker få dem
    att faktiskt vara uppmärksamma-

  309. -möta separation eller förkastelse,
    kan de inte. De bekämpar det.

  310. När ni visar vägen och har deras
    uppmärksamhet, så nudda vid nåt.

  311. Ge bara rätt signaler.
    Ge bara en antydan.

  312. Ibland får man hålla på i veckor
    och nudda ett blåmärke försiktigt.

  313. Efter två veckor kan de landa i det
    och äntligen börja prata om det:

  314. "Jag blev sårad." "Det funkade inte."
    "Jag blev upprörd."

  315. Då vet ni
    att ni har gjort ofantliga framsteg.

  316. Om ni kan. Men det här är privat.
    Om ni märker när ni berör det-

  317. -att barnets ögon vattnas,
    måste ni få dem åt sidan.

  318. De jämnåriga tycks straffa rejält-

  319. -alla barn
    som visar minsta sårbarhet.

  320. Man måste tala privat. Vi kommer dit.
    Skydda alltid deras självaktning.

  321. Om nån börjar gråta i klassrummet
    ska man alltid släta över det.

  322. Det kräver mycket mod
    för att visa sig sårbar-

  323. -mycket mer än att dölja det.
    Så man måste släta över det.

  324. Deras värld kretsar runt jämnåriga.
    Coolhet är den nya sjukdomen.

  325. All sårbarhet straffas.

  326. Så fort de lämnar klassrummet
    blir de förnedrade, förödmjukade.

  327. Det finns de som hoppar på varje
    tecken på svaghet och sårbarhet.

  328. När man som lärare märker
    att ett barn håller på att vekna-

  329. -måste man tillhandahålla en säker
    plats för det, där det är okej.

  330. För det andra:
    Att kunna få hjärtat att vekna-

  331. -för att förminska separationen
    till en hanterbar nivå.

  332. Att möta separation
    är en primär känsla för oro-

  333. -en primär känsla
    för försvarsställning.

  334. Det upphävs genom minskad
    separation, vilket går mot strömmen-

  335. -mot all rådande behandling.

  336. För det mesta av behandlingen nu
    går mot ökad separation.

  337. Man ger ultimatum.

  338. Man drar tillbaka inbjudan
    för barnet att vara i ens närvaro.

  339. Föräldrarna skickar barnen
    till sina rum. "Time out."

  340. Allt är separationsbaserat,
    vilket orsakar försvarsställning.

  341. Många föräldrar och lärare
    använder sig av det.

  342. Det här är dagens verktyg.

  343. Om man vill att en nioåring
    uppför sig i skolan-

  344. -och vet att han verkligen vill
    följa med på en utflykt nästa vecka-

  345. -säger man: "Om du inte uppför dig
    får du inte följa med."

  346. Man söker det som han tycker om.

  347. Man känner intuitivt
    att ens makt ligger där-

  348. -och använder den mot honom.
    Det fungerar inte med de här barnen.

  349. De har ju redan
    ett försvar mot sårbarhet.

  350. Hjärnan vet redan
    hur man ska hantera det:

  351. "Du har inte råd att bry dig,
    för det gör för ont."

  352. Inom timmar eller dagar säger barnet:
    "Det kvittar. Den utflykten suger."

  353. Då har vi bidragit
    till förhärdandet av hans hjärta.

  354. Föräldrar och lärare säger: "Jag har
    inget kvar att ta bort för honom."

  355. I desperation. Man tycker synd om
    den vuxne, men främst om barnet.

  356. Det är ett fientligt förhållande.

  357. Barnet har blivit helt förhärdat.

  358. Vi använder det viktiga för barnet
    emot det.

  359. När man vet att barnet har de
    problemen, att det flyr sårbarheten-

  360. -ställer man det absolut inte
    inför fler separationer.

  361. Man säger inte:
    "Vad ska jag göra med dig?"

  362. "Om du inte uppför dig
    får du inte vara med."

  363. "Du får inte bo här om du är sån."
    Då tvingas de möta separationen.

  364. Då blir de än en gång mycket oroliga
    och skyddar sig mot oron.

  365. Det förvärrar saken.
    Därför kommer vi ingen vart.

  366. Därför blir de som har problemen i
    fyran och femman värre på högstadiet.

  367. De växer inte ifrån problemet.
    Därför måste vi göra nåt annat.

  368. Så undvik alla separationer
    som kan undvikas om det går.

  369. Rådfråga föräldrar eller lärare och
    hitta sätt att minska separationer.

  370. Se varifrån de kommer: Känslomässig,
    fysisk, psykologisk separation.

  371. Om de går att minska. Definitivt...

  372. ...minska upplevelser
    där barnet möter separationer.

  373. Om ni kan.

  374. Absolut inte använda
    separationsbaserade bestraffningar.

  375. Det kräver självförtroende.
    För dagens föräldrar och lärare-

  376. -skapar det här
    behandlingsprogrammen.

  377. Ultimatum. Kontrakt.
    "Du får inte vara med om du är sån."

  378. Time out. Ignorera dem.

  379. Allt sånt som ställer barnet
    inför separation.

  380. För de här barnen har det
    motsatt effekt. Det förvärrar saken.

  381. Vi måste hitta andra sätt
    att hantera det:

  382. Struktur och rutin
    för att tvinga fram ordnat beteende.

  383. Stimulera goda avsikter.
    Vi måste hitta nåt sätt-

  384. -att göra det inom förhållandet,
    inte bestraffa med separation.

  385. En av de största frågorna med barnen-

  386. -bland det viktigaste, är att
    överbrygga oundvikliga separationer.

  387. Jag har förklarat om
    den primära anknytningsritualen-

  388. -i alla kulturer: Hälsningen. Så får
    vi i gång anknytningsinstinkterna.

  389. Vi stöttar barns önskan
    att vara snälla-

  390. -och ber om deras uppmärksamhet.

  391. Man får en blick, ett leende
    och en nick.

  392. Nu har vi en fungerande anknytning
    att jobba med.

  393. Vi ska inte jobba i sammanhang där
    anknytningsinstinkterna inte är med.

  394. Men det finns en andra ritual
    som är lika viktig.

  395. När ett förhållande väl har bildats-

  396. -måste vi se till
    att inget kommer emellan.

  397. Vi måste bevara förhållandet. Därav
    min boktitel: "Hold On to Your Kids."

  398. Man måste bevara förhållandet.
    Det är adjö-ritualen.

  399. Det låter inte bra på engelska.
    "Goodbye" är hemskt abrupt.

  400. "Det var det! Nu sticker vi."

  401. Så är det inte på andra språk,
    säkert inte här i Sverige.

  402. Det är en överbrygganderitual:
    "Gud vare med dig tills vi ses igen."

  403. "Au revoir." "Auf Wiedersehen."

  404. Vad är er motsvarighet?

  405. Det är alltså "vi ses".

  406. Det är just överbrygganderitualen.
    Inget annat får komma emellan.

  407. Man tar barnets ansikte,
    som står inför separation-

  408. -och vänder det
    mot nästa förbindelse.

  409. Det är så vi vänder deras ansikte
    ifrån separationen.

  410. Det vet vi intuitivt.

  411. Vi tar ert eget barn, eller barnbarn,
    på 3,5 år. En lillgammal flicka.

  412. Hon anar att nåt hemskt kan hända dig
    och säger: "Mamma!"

  413. "Kan du dö? Kan nåt hemskt hända?"
    Man säger inte till en 3,5 åring:

  414. "Du är smart, du. Du förstår
    din existentiella osäkerhet."

  415. "Att ingen vet när tiden är inne.
    Lycka till med det."

  416. Det är det sista vi skulle säga.
    Vad skulle vi säga?

  417. Alla här vet nog vad vi skulle säga,
    utan att tänka på det.

  418. Utan minsta paus skulle vi säga:

  419. "Var inte orolig.
    Jag ska vara din mamma i evighet."

  420. Det är sant. "Död eller levande."
    Men det säger vi inte.

  421. Varför?
    Hon måste se mot kontinuiteten.

  422. Det som inte förändras.
    Den obrutna förbindelsen.

  423. Eller så säger vi: "Lugn, jag har
    inte planerat att gå nånstans."

  424. Det är sant, men hon vet inte att
    dina planer inte har nån betydelse.

  425. Då skulle hennes ansikte
    vändas mot oron.

  426. Det är inte meningen att vi människor
    ska möta separationer.

  427. Barn får möta
    alldeles för många separationer.

  428. Vi trycker upp det i ansiktet på dem.

  429. "Du kommer att ta död på mig."
    "Du kommer att ta död på mamma."

  430. "Jag kan inte vara din vän om du
    är sån." Det finns tusentals sätt.

  431. "Du är för jobbig.
    Vad ska jag göra med dig?"

  432. En massa sätt
    att tvinga dem se separationer.

  433. Om man vill att de ska sänka garden
    och vekna i hjärtat ska man bara-

  434. -överbrygga det som kommer emellan.
    Det är lätt.

  435. När ni nattar era barn, eller
    barnbarn, stäng inte dörren och säg:

  436. "Inget mer prat. Det är sista gången
    du kissar och dricker vatten."

  437. Det är separationer. Det ökar oron
    och försvarsmekanismer mot oro.

  438. Fokusera på återvändandet i stället:
    "Jag har en kram som du får strax."

  439. "Vi ses i drömmarna."
    Det finns miljoner sätt.

  440. Vi överbryggar med kontinuitet
    tills barnet äntligen slappnar av-

  441. -vet att vi håller i dem, att inget
    kommer emellan, och de kan somna.

  442. Det är själva problemet.

  443. Barnet knyter an till er lärare,
    kanske på högstadiet.

  444. Ni vet att ni kommer att vara borta
    i tre dagar, kanske för operation.

  445. Ni måste hålla kvar dem,
    och hittar på nåt i den stunden:

  446. "Jag ser fram emot att träffa dig
    på onsdag när jag är tillbaka."

  447. "Jag har planerat nåt för oss."
    Man fokuserar på nästa förbindelse.

  448. Nu vet barnet att ni håller kvar dem
    och då håller de kvar er.

  449. Förbindelsen bryts inte. De möter
    inte separation, utan förbindelse.

  450. Det är adjö-ritualen.

  451. Den är jätteviktig. Det är kulturens
    två viktigaste anknytningsritualer.

  452. När de faller ihop rasar kulturen.
    Vi håller inte kvar de här barnen.

  453. Vi tvingar dem att möta separation,
    inte förbindelse.

  454. Den vanligaste frågan jag får är: Vad
    gör man när barn uppför sig dåligt?

  455. Svaret är så lätt:

  456. Låt inte deras problembeteende
    skilja er åt, bryta förbindelsen-

  457. -för då går de i försvarsställning.
    Relationen skadas.

  458. Man mister ramen för att hantera det.
    De går i försvar. De klarar det inte.

  459. Om man ropar: "Överträdelse!
    Så här säger man inte."

  460. "Så här behandlar man inte andra.
    Det är inte tillåtet i klassrummet."

  461. Då måste man fortsätta med: "Jag är
    ännu din lärare. Det är okej."

  462. "Jag ser fram emot lektionen efter
    lunch. Vi ska läsa dina dikter."

  463. Hitta på nåt i stunden, bara fokus
    ligger på nästa förbindelse.

  464. Då känner man att barnet är lättat.
    Relationen är tydliggjord.

  465. Man håller kvar dem. De möter ingen
    separation, utan en förbindelse-

  466. -exakt vad deras hjärna vill.

  467. Man kan känna hur
    deras försvarsmekanism börjar smälta.

  468. De vet att man håller kvar dem.

  469. Vi har gjort fel. Vi blir desperata.
    När vi inte förstår problemet-

  470. -söker vi efter desperatare åtgärder
    och påtvingar mer separation.

  471. Vi borde säga: "Hjärnan försvarar sig
    mot det. Barnet klarar inte mer."

  472. "Sårbarhet mot det övermäktiga.
    Vad kan jag göra"-

  473. -"för att minska separationen
    som barnet står inför?"

  474. Att minska oron
    till en nivå där den kan kännas.

  475. När barn inte hör på oss,
    inte är uppmärksamma-

  476. -och vi inte kan få dem försiktiga-

  477. -vill vi instinktivt trappa upp
    och höja rösten.

  478. Vi vill försöka skrämma dem
    att komma till sans.

  479. Med de här barnen, som uppvisar
    uppmärksamhetsproblem...

  480. ...är det viktigt
    att undvika att höja rösten.

  481. Undvik varningar, hot och ultimatum,
    för de går redan i försvar mot oro.

  482. Och undvik upptrappning.
    Sen måste vi kompensera-

  483. -genom att "förbereda"
    försiktigt beteende. Ett exempel:

  484. I Vancouver är vi alla lite oroade-

  485. -för vi förväntar oss
    en enorm jordbävning.

  486. Den borde redan ha inträffat,
    och den blir troligen förödande.

  487. Så våra barn måste göra
    jordbävningsövningar varje år.

  488. De måste förberedas på alla sätt,
    men vi får inte skrämma dem-

  489. -för den sårbarheten blir övermäktig.

  490. Det blir för mycket.
    Ingen kan se direkt på det.

  491. Som när man flyger
    och de går igenom instruktionerna.

  492. Det är rena skämtet.
    "I händelse av..."

  493. I den händelsen blir det inga
    överlevande! Man kan inte se på det.

  494. Ändå går de igenom rutinerna
    och visar vilka tampar man ska dra i.

  495. Alla går igenom föreskrifterna.

  496. Och rösten är så lugn.

  497. Det är precis så med barn
    som inte kan se problem i antågande-

  498. -som är beskyddade mot oro,
    som är oförsiktiga.

  499. De är inte otillräckligt rädda,
    utan alltför oroade och skyddar sig.

  500. Den adekvata responsen är
    att minska oron till en kännbar nivå.

  501. När barn inte säger att de är rädda
    betyder det att de är alltför rädda.

  502. Det finns ett väldigt litet fönster
    för att kunna fungera.

  503. Vår instinkt ska inte vara
    att skrämma dem mer, utan mindre.

  504. I Vancouver förbereder vi
    det försiktiga beteendet.

  505. "När marken gungar gör vi så här:"

  506. Sen finns en hel radda procedurer,
    från årskurs ett till årskurs tolv-

  507. -för när marken gungar
    måste alla känna till föreskrifterna.

  508. Men man ska förbereda,
    inte skrämma.

  509. Ju mer ett barn är beskyddat mot oro,
    desto viktigare-

  510. -att ha enkla regler, procedurer
    och föreskrifter.

  511. Försök inte att oroa barnet, som
    redan är i försvarsställning mot oro.

  512. Gör allt för att hålla barnet
    utom fara.

  513. De kommer att gå rakt in
    i problem och faror.

  514. Överbrygga problembeteende
    och påföljande bestraffning.

  515. Om ni använder bestraffning
    så överbrygga.

  516. Om ni skickar ut barnet
    för att det stör: Överbrygga.

  517. Låt barnet veta
    att ni håller kvar det.

  518. Med rösten förklarar ni bara
    problemet på enklaste sätt:

  519. "Det fungerar inte.
    Jag kan inte undervisa klassen."

  520. "I dag måste jag skicka dig
    till arbetsrummet."

  521. "Men så fort klassen är i gång
    kommer jag och ser hur det går."

  522. Man lägger fokus
    på en vänskaplig förbindelse.

  523. Man bevarar förhållandet
    på det sättet.

  524. Överbrygga varje skamkänsla de får,
    att nåt är fel på dem-

  525. -för att de inte kommer ihåg saker,
    alltid råkar illa ut:

  526. "Hjärnan gör misstag. Ibland får man
    en tanke och tappar en annan."

  527. Säg nåt om er själva,
    så de vet att ni sitter i samma båt.

  528. Alla gör tabbar.
    Hjärnan är full av glitchar.

  529. Normalisera det. Om de skäms är det
    ännu en anledning till försvar.

  530. Och överbrygga brister
    och misslyckanden där det går.

  531. Hur hjälper man barn
    att växa ifrån impulsivitet?

  532. Det finns mycket som vi kan göra.

  533. När man väl blir medveten om det
    blir det ganska naturligt.

  534. Dansen formas.

  535. Det grundläggande här
    är att jobba med känslor.

  536. Då kommer resten av sig självt.

  537. Man jobbar med känslor:
    "En del av dig känner si, en del så."

  538. Men man jobbar i fråga om relationer.

  539. Man vill visa dem
    deras blandade känslor.

  540. För att visa vägen dit måste man
    jobba i en relationskontext-

  541. -där man känner deras önskan
    att hålla kvar en, vara bra för en-

  542. -vara lik en, och så vidare. Gör det
    med viss distans till intensitet.

  543. När jag jobbade med de mest skadade,
    med tonåringar-

  544. -som alla satt i fängelse
    för sexualbrott...

  545. De var där, för programmen var
    för tonåringar med allvarlig...

  546. Jag tappade bort ordet. Alkohol...

  547. Vad heter det?
    Hjälp mig snabbt, snälla.

  548. Nej... Jo.

  549. Det fetala alkoholsyndromet.

  550. Alla hade det, och en IQ under 60.

  551. De här barnen var i dåligt skick.
    Och de var väldigt impulsiva.

  552. Vi försökte få fram blandade känslor,
    för att de skulle få impulskontroll.

  553. Deras impulser hade sexualiserats
    för att få närhet. Andra var i fara.

  554. Enda chansen till rehabilitering
    var att de fick blandade känslor.

  555. Att de ville röra tjejen
    men inte hamna i trubbel.

  556. Att den de hade anknytning till
    sa nej.

  557. Men vi måste vänta minst två dygn
    efter händelser med starka känslor-

  558. -för att få dem att blanda känslor.

  559. "En del av dig ville svära,
    en del vill inte råka illa ut."

  560. Man kan jobba
    med blandade känslor överallt.

  561. I kontextskapandet kan man leta efter
    känslorna. Man kan göra lekar av det.

  562. I princip säger man att barnet
    har blandade känslor i sig-

  563. -han har slag och kramar i sig-

  564. -för systern, men måste kunna
    känna dem samtidigt.

  565. Man jobbar utifrån händelsen,
    och intensiteten-

  566. -inuti förhållandet,
    när man anar motstridiga känslor.

  567. Man visar vägen med att normalisera
    och gestalta blandade känslor.

  568. Många barn vet inte
    att blandade känslor är bra.

  569. Många tror att det är nåt fel på dem
    om känslan inte är ren.

  570. Så är det när man är liten. Om den
    inte är ren tror de att nåt är fel.

  571. Min son sa till mig en gång,
    när han var tretton år:

  572. "Pappa, det är nåt jättefel på min
    hjärna." Han är neuroforskare nu.

  573. Om han skulle bli psykolog hade han
    sagt: "Det är nåt fel på mitt sinne."

  574. "Fel på min hjärna"
    pekar på neuroforskare.

  575. "Det är nåt hemskt fel."
    "Vad då?" undrar jag.

  576. "Jag diskuterar ständigt. För varje
    tanke får jag en anti-tanke."

  577. "För varje tes finns en anti-tes."
    Han var redan forskare.

  578. "Jag strider mot mig själv jämt."
    Jag sa: "Ja!"

  579. "Välkommen till vuxenlivet."

  580. "Du får aldrig mer en ren tanke.
    Allt är hopblandat."

  581. Det är priset för balans
    och perspektiv. Det måste ske.

  582. Det är rörigt, men så är det.
    Och barn vet inte ens om det.

  583. När man visar vägen
    med blandade känslor - inte om dem:

  584. "En del av mig vill krossa den,
    men det vore dumt."

  585. "Jag vill inte det. En del av mig
    känner så. Det gör mig rädd."

  586. "Jag är nervös, men lockad."

  587. Man visar med sina blandade känslor,
    och så hittar de sina.

  588. Man kan göra mycket
    för att gestalta och visa vägen.

  589. Man speglar varje känsla separat.

  590. De kan inte blanda känslor
    som de inte vet om.

  591. Vi säger inte "sluta".
    Ofta säger vi till barn: "Sluta!"

  592. "Slåss inte!" "Inget fult språk!"
    "Gör inte så!"

  593. Men vi drar inte fram
    den underliggande känslan.

  594. Ett barn svär åt oss: "Dumma idiot!"
    Vi ger oss på språket-

  595. -och inte den underliggande känslan:
    "Du är arg på mig, frustrerad."

  596. "Det är normalt. Vi blir frustrerade
    på dem som vi älskar mest."

  597. "Jag kan ge dig rätt
    att vara frustrerad. Det är okej."

  598. "Det är inte fel, men det finns
    fler sätt att känna på."

  599. Förutom frustration finns känslan av
    att inte vilja stöta bort.

  600. Det tar tid att få blandade känslor,
    men vi säger till barnen:

  601. "Känn inte. Var inte arg, ledsen,
    rädd, frustrerad..."

  602. Det leder till problembeteendet.
    Det är inte naturens svar-

  603. -inte stänga ute nåt, utan känna
    det motsatta - blandade känslor.

  604. Att få det andra svaret.
    Vi måste låta dem känna det de gör.

  605. Och sen stegvis lära dem att hitta
    den andra känslan som ger svar.

  606. Det är därifrån självbehärskningen
    kommer, inte från vårt: "Sluta!"

  607. Den kommer från vårt: "Det är okej
    att känna sig frustrerad."

  608. "Frustrationen ska ut,
    men där finns fler känslor."

  609. När vi kan blanda dem
    får vi impulskontroll.

  610. Vi visar vägen genom att acceptera
    båda känslorna, inte bekämpa dem.

  611. Jag tror att jag nämnde
    den här forskningen:

  612. De som spontant växer ifrån
    ADD-diagnosen...

  613. Jo, det nämnde jag.

  614. Det enda som hade förändrats
    i barnens hjärnor-

  615. -var kapaciteten
    i prefrontala barken-

  616. -så de hade blandade känslor.

  617. Det är ett fenomenalt sätt att hjälpa
    barn växa ifrån impulsivitet-

  618. -och öka deras uppmärksamhet.

  619. Underlätta för dem
    att vidkännas känslorna-

  620. -genom att förstå känslorna som ska
    blandas. Och ta ett steg i taget.

  621. En tanke till här,
    innan vi börjar avrunda seminariet.

  622. Hjälpa barnet att hitta en viloplats.

  623. Alla barn behöver vila. Vi vet att
    all tillväxt stammar ur en viloplats.

  624. Även fysisk tillväxt sker
    när barnet sover.

  625. Hjärnans tillväxt sker
    när hjärnan vilar.

  626. Sann mognad kommer inte
    av att man jobbar med det-

  627. -utan att barnet får vila.
    Psykologisk vila är mycket djup.

  628. Det är en djup vila när nån vuxen
    i barnets liv gör jobbet-

  629. -så att barnet kan vila. Barnet måste
    vila från jobbet med relationer.

  630. Barn som jobbar med att bli älskade,
    få status, bli betydelsefulla.

  631. Barn som jobbar med att bevara
    närhet. Många barn gör det.

  632. Det är vuxenjobb. Det är vårt jobb.
    Vi måste göra det.

  633. Vi ska jobba med att bevara kontakt
    och närhet, överbrygga separationer.

  634. Vi ska inbjuda dem
    till att existera i vår närvaro-

  635. -överbrygga problembeteende
    och nära tillhörigheten.

  636. Vi är rädda för att göra det ibland,
    att de i så fall-

  637. -ska uppföra sig illa
    och uppvisa problembeteende.

  638. Men relationen
    blir faktiskt starkare.

  639. De mognar
    och får mer självbehärskning.

  640. De har en stark önskan att vara
    snälla mot dem de har anknutit till.

  641. Vi kan förlita oss
    på utvecklingsprocessen.

  642. Anta alfa-rollerna i barnens liv.
    Med "alfa" menar jag här rollerna...

  643. Att vara försörjaren, den omvårdande-

  644. -som har ansvaret att ta hand om dig.
    Som lärare, som förälder.

  645. Att erbjuda en trygg hemmabas,
    skydda barnet och dess självkänsla-

  646. -vara kompassriktningen,
    den som håller kvar-

  647. -att ta initiativ, vara den som ger
    näring, det meningslösas ombud-

  648. -och tröstens ängel.
    De alfa-rollerna.

  649. Barn behöver känna sig
    omhändertagna och trygga-

  650. -för att få energi
    att ta sig till en lyxigare plats.

  651. All tillväxt stammar ur en viloplats.
    Det här är inget arbete för barn-

  652. -utan för alla dem som fostrar barnen
    till sin fulla potential.

  653. Den sista tanken:
    Att ge mer än barnet eftersträvar.

  654. Låt oss säga att ens barn
    kommer till en och säger:

  655. "Mamma, jag vill ha en kram."

  656. Man har fullt upp och säger:
    "Här har du din kram."

  657. Det hjälpte inte.
    "Jag vill ha en kram!"

  658. "Okej, här är en kram!" Det hjälpte
    inte heller. Ingen befrielse.

  659. Det blir det först när man basunerar
    ut att det finns mer än de önskar.

  660. Det tog tid innan jag insåg det.
    Min äldsta dotter var sju år-

  661. -när hon lärde mig läxan. Den var
    lätt, men tog mig tid att förstå.

  662. Hon sa: "Pappa, jag älskar dig."
    Jag visste att hon fiskade.

  663. Jag lämnade tillbaka kroken:
    "Jag älskar dig med."

  664. Sen följde en tät tystnad. Hon sa:
    "Om du verkligen älskade mig"-

  665. -"hade du sagt det först."

  666. Till alla män här:
    Det här är riktigt kvinnlig logik.

  667. Men alldeles riktig.
    För när kvinnan i ditt liv-

  668. -ber dig köpa blommor och du undrar
    vilken sort, och hon svarar:

  669. "Påskliljor och tulpaner,
    lite vårkänsla."

  670. Du köper exakt det hon ville
    och då blir hon arg.

  671. Varför? Du följde ju anvisningarna.
    Men det finns ett problem:

  672. Du ska ta ledningen, låtsas att det
    var din idé, köpa mer än önskat.

  673. Det är alltid svaret. Hur får man
    ett barn att släppa taget?

  674. Genom att ge mer än önskat.

  675. Vi är så utmattade att vi bara
    reparerar det gnisslande hjulet.

  676. Barnen får inte sin vila. De blir
    krävande, vilket vi klandrar dem för.

  677. Men vi ger inte mer än önskat,
    vilket är vuxnas jobb.

  678. Om vi ger mer än önskat
    kan de släppa taget-

  679. -och våga sig ut med en begynnande
    energi. Det här blir nyckeln:

  680. Mer uppmärksamhet, mer förbindelse,
    mer bekräftelse än önskat-

  681. -och mer betydelsefullhet.

  682. Och kom ihåg:
    Anknytning är mognadens sköte.

  683. All mognad hos en växt beror på
    att rötterna hittar det de söker.

  684. Samma sak gäller mänskligt liv.
    Anknytning är mognadens sköte.

  685. När barnen knyter an
    till oss föräldrar-

  686. -mor- och farföräldrar, lärare
    och så vidare...

  687. ...får vi fungera
    som en sköld mot yttre stress.

  688. Det skyddar sårbarheten
    och ger så mognad.

  689. Den blir ett sköte
    åt det begynnande jaget.

  690. Plötsligt vänder energin och blir
    en livskraftig separat individ.

  691. Den skapar en hemmabas
    som barnet kan våga sig ifrån.

  692. När vi tillhandahåller det kan
    naturen främja självständigheten.

  693. Den utser anvisare och tröstare.

  694. Det gör att naturen
    kan förbereda anpassning-

  695. -genom att vidarebefordra processen-

  696. -så att meningslöshet sjunker in.

  697. Det här var
    en ganska rask rundvandring.

  698. Fast ni har varit här länge,
    så gick det ganska raskt.

  699. Det som jag hoppas på är
    att jag kunde bidra till förståelse.

  700. Att förstå uppmärksamhetsproblem
    inifrån och ut.

  701. Jag har inte kommit med många
    föreskrifter, eller löst problem.

  702. Varje barn, varje elev,
    har ett problem.

  703. Men jag hoppas ha gett er information
    så att ni kan fatta kloka beslut-

  704. -om barnen i er vård.
    Om ni är kliniker:

  705. Jag hoppas att det hjälper er
    med diagnoser och rekommendationer.

  706. Om ni är lärare hoppas jag att ni
    kan förstå vad som pågår i eleverna-

  707. -och vad ni kan göra.

  708. Om ni är föräldrar hoppas jag
    att ni förstår era barns problem-

  709. -och att ni ser en utväg.
    Tack för att ni kom.

  710. Jag har jobbat som lärare
    i cirka ett år.

  711. Jag har mött många barn
    med uppmärksamhetsproblem.

  712. Jag vill fråga
    om din personliga åsikt:

  713. Ska jag låta barnen veta att de har
    problem för att hjälpa dem på spår?

  714. Är det klokt av mig
    att göra nåt sånt?

  715. Nej, det är inte klokt
    att använda det språket.

  716. "Du har uppmärksamhetsproblem."
    Snarare:

  717. "Tänk så konstigt hjärnor fungerar."

  718. Man vill normalisera det,
    så att de kan prata om det.

  719. Visa vägen
    med tankefnurror som man själv har.

  720. När man använder terminologin
    att nåt är "fel" på dem-

  721. -blandar sig skammen in
    i allt det andra.

  722. Vi ska inte använda skammens språk.

  723. En orsak till att hela
    störningssynsättet kom-

  724. -var att föräldrar
    äntligen slapp klandra sig själva.

  725. "Jag kan inte rå för det."
    Samma för barnet.

  726. Men när vi förstår
    hur hjärnan fungerar-

  727. -behöver ingen skämmas
    över hjärnor som gör dumheter.

  728. Det gör alla hjärnor.
    Man ska normalisera det, tala om det.

  729. Barn känner stor lättnad när de vet
    att det inte är nåt fel på dem.

  730. "Det är bara så hjärnan fungerar."

  731. Då kan man komma in och ge förslag
    och hjälp med vad som kan göras.

  732. Men vi måste komma ihåg-

  733. -att inte ge dem känslan
    att det är nåt fel på dem.

  734. Det skapar bara
    fler försvarsmekanismer, inte färre.

  735. Finns det problem
    med fler diagnoser?

  736. Diagnoser leder inte till förståelse.

  737. Diagnoser tar egentligen frågan
    från föräldrar och lärare-

  738. -och lägger den i experternas händer.

  739. De får oss att känna
    att vi inte förstår vad som pågår.

  740. De leder oss bort från vår intuition.

  741. När vi får insikt återförenar det oss
    med vår naturliga intuition.

  742. Om man kan se barnet inifrån och ut-

  743. -känner man att "nu kommer dansen".

  744. Det finns nåt att göra.
    Det skapar självkänsla.

  745. Jag önskar att vi kunde göra det
    utan diagnoser.

  746. Föräldrar säger ofta till mig tio år
    efter att vi jobbade med problemet:

  747. "Du berättade inte
    att mitt barn hade ADD."

  748. "Var det viktigt?
    Hur fungerar ert barn i dag?"

  749. "Perfekt."
    De går på universitet och så.

  750. Ofta handlar det om: "Då hade jag
    vetat att det inte var mitt fel."

  751. Problemet var inte diagnosen,
    utan skammen och skuldkänslan.

  752. Jag känner att när vi verkligen
    förstår saker inifrån och ut-

  753. -blir ingen dömd, ingen pekar finger.

  754. Man förstår människans villkor.
    Det finns medlidande.

  755. Vi kan gå jämsides
    och dela med oss av våra skavanker.

  756. Vi kan dela med oss av vårt eget.
    Här finns värdighet.

  757. Jag tycker att vi går åt fel håll.

  758. Är jag optimist
    och tror att vi kan ändra det snabbt?

  759. Inte direkt. Men jag försöker.

  760. Tack för att jag fick möjlighet
    till det. Vi avslutar där.

  761. Tack.

  762. Översättning: Karin Eek
    www.broadcasttext.com

Vill du länka till en del av programmet? Välj starttid där spelaren ska börja och välj sluttid där den ska stanna. 

Länken till ditt klipp hamnar i rutan "Länk till klipp".

Del 4 - växa ur problemen

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Lösningen på uppmärksamhetsproblem är mognad. Det säger Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare. Han ger tips på hur man kan hjälpa barn att växa ur problemen och menar att allt grundas i en stark anknytning till en kärleksfull vuxen. Arrangör: Himmelstrand mentor. Inspelat den 12 november 2012.

Ämnen:
Pedagogiska frågor > Specialpedagogik > Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
Ämnesord:
Adhd, Barn med adhd, Barnpsykologi, Neuropsykiatriska diagnoser, Psykiatri, Psykologi, Ungdomspsykologi, Utvecklingspsykologi
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TVUR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

Del 1 - så fungerar uppmärksamhet

Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare, berättar om anatomin bakom uppmärksamhet. Han menar bland annat att många barn idag får diagnosen ADD på grund av omognad.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TVUR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

Del 2 - två vanliga problem

Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare, berättar om två grundläggande former av uppmärksamhetsproblem. Neufeld förklarar vad de är, hur de yttrar sig och vad man kan göra för att underlätta dem.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TVUR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

Del 3 - allt är inte ADD

Kan det finnas en naturlig förklaring till symptom som är likadana som uppvisas vid ADD? Ja, det hävdar Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare. Han förklarar hur det fungerar och hur det kan upptäckas.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TVUR Samtiden - Varför lyssnar inte Kalle?

Del 4 - växa ur problemen

Lösningen på uppmärksamhetsproblem är mognad. Det säger Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare. Han ger tips på hur man kan hjälpa barn att växa ur problemen och menar att allt grundas i en stark anknytning till en kärleksfull vuxen.

Produktionsår:
2012
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning

Mer högskola & pedagogiska frågor

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TVUR Samtiden - Slöjdbiennalen 2014

Slöjd och genus

Erik Sigurdsson är slöjdlärare och forskare som här berättar om jämställdhet och slöjd. Han beskriver att det finns stora möjligheter att arbeta med identitetsfrågor i slöjden, till exempel de som handlar om könsroller och genus. Inspelat den 7 oktober 2014 på Konsert & Kongress i Linköping. Arrangör: Linköpings universitet.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
RadioBildningsbyrån - sex

Barns sexualitet gör vuxna osäkra

Är det okej att en tvååring onanerar på dagis? Förskolepedagoger efterlyser utbildning och ett gemensamt förhållningssätt. Och en pappa funderar på hur han ska göra för att inte hämma sin dotters sexuella utveckling. RFSU:s frågelåda vittnar om vuxnas funderingar och oro, säger sexualupplysare Maria Bergström.