TV

Positiv

Positiv
  1. -Vem är du?
    -Vem du vill.

  2. Okej.

  3. Han sa: "Alla provvärden är bra
    och du är frisk bortsett från en sak."

  4. "Vad?", sa jag.
    Han sa: "Du är hiv-positiv."

  5. Ingen vill prata om det här.
    Det uppfattas som oartigt.

  6. "Vadå hiv? Sånt finns inte här."

  7. Jag minns det
    som ett stort, svart hål.

  8. Man försökte se sig själv om tio år.
    Hur ser livet ut?

  9. När jag var liten sa jag: "Hej.
    Jag heter Robert. Jag har aids."

  10. Mamma blev upprörd
    när jag jämt sa så, och hon sa:

  11. "Du måste inte säga det till alla."

  12. De första åren var jag känslig för-

  13. -hur folk reagerade
    när de fick veta att jag hade hiv.

  14. Jag lade nog själv in reaktioner
    som kanske inte fanns.

  15. Jag var ute ibland med kompisar,
    och då kanske man raggade.

  16. Det hände
    att jag berättade för någon i baren.

  17. Det blev sällan lyckat.

  18. Och att vänta med att berätta
    tills man kom hem till någon-

  19. -var inte heller särskilt lyckat.

  20. Så jag slutade helt enkelt
    att dejta folk från krogen.

  21. Det var alldeles för jobbigt
    att berätta att jag har hiv.

  22. Det är fortfarande många
    som har fördomar.

  23. Många tror att det smittar
    genom att man kysser varandra.

  24. Det var enklare att vara
    öppen med det på nätet, på det viset.

  25. Redan i min profiltext
    skrev jag att jag har hiv.

  26. När jag går hemifrån måste jag fylla på.

  27. Jag tar ett par kondomer och lägger
    dem i plånboken innan jag går.

  28. Om jag går till en klubb-

  29. -tänker jag kanske
    att jag inte ska bli intim med någon.

  30. Jag vill bara dricka min öl
    och gå hem.

  31. Men med alkohol i kroppen
    börjar man tänka: "Bara en gång".

  32. Det är i såna lägen
    som många människor råkar illa ut-

  33. -för att man
    kanske inte har skydd med sig.

  34. Man raggar upp någon på en klubb
    och tänker att det inte är någon fara.

  35. "Hon har inte hiv. Hon är vacker.
    Det gör väl inget om vi ligger?"

  36. Sen gör man saker man kan få ångra.

  37. Jag heter Andrew.

  38. Jag är nöjesreporter.

  39. Jag gillar jobbet verkligen,
    eftersom man ofta får gå ut-

  40. -och träffa många kändisar.

  41. Jag festar ofta
    och går ofta på klubbar.

  42. Ibland blir jag full och tänker:

  43. "Den här tjejen är söt och trevlig.
    Jag vill ta hem henne."

  44. Men å andra sidan är jag mycket rädd
    för att någonting ska hända.

  45. Även om jag skyddar mig med kondom
    är jag rädd, för den kan spricka.

  46. Såna saker händer ju.

  47. Jag är rädd,
    men jag tänker roa mig ändå.

  48. "Brevet är till dig,
    Robert Francis Shay, Junior."

  49. "Du kommer att få det när du
    kan förstå vad som har hänt dig."

  50. "Det skriver jag för att du
    kommer att leva till dess."

  51. "Du föddes på Sutter memorial
    hospital. Du var en hårig herre."

  52. "Du vägde 3 293 gram
    och var 51 centimeter lång."

  53. "Du var det bästa
    en förälder kan önska sig."

  54. "Jag ska berätta om
    de första nio månaderna av ditt liv."

  55. Jag heter Robert Shay. Jag är 24 år.

  56. Jag bor i San Rafael i Kalifornien,
    i Marin county.

  57. Det är en bra plats att växa upp på.

  58. Det finns mycket av vacker natur här.

  59. Jag älskar att känna havet fläkta.
    Det är härligt.

  60. Jag var 16 år när jag läste brevet
    för första gången.

  61. "Det började vid en månads ålder.
    Du fick en kraftig torskinfektion. "

  62. "När du var tre månader gammal
    blev du förkyld, snorig och täppt."

  63. "Efter det
    hade du jämt någon krämpa."

  64. "Jag tog dig jämt till läkaren,
    som behandlade dig för förkylning."

  65. "Du hade svårt för att öka i vikt."

  66. "Jag visste att någonting var fel,
    men väntade mig inget så allvarligt."

  67. När jag var sex månader
    och blev diagnosticerad-

  68. -skrev min mamma ett brev
    som blev 13-16 sidor långt.

  69. Hon bad mig om ursäkt för
    ifall jag inte skulle få en framtid.

  70. "Jag var rädd för din skull
    och önskade..."

  71. "...att jag kunde
    ha varit sjuk i ditt ställe."

  72. "Min lilleman såg så hjällpös ut,
    och du var ju en så snäll pojke."

  73. "När pappa och jag till slut
    fick träffa dig, inlagd på ett rum"-

  74. -"på BIVA"-

  75. -"alltså
    barnintensivvårdsavdelningen"-

  76. -"kom doktor Kristy Halstead in"-

  77. -"och sa sig vara infektionsläkare"-

  78. -"och att de trodde
    att du hade aids."

  79. "Det betyder att jag också har det
    och är skälet till att du har det."

  80. "Sjukdomen går just nu inte att bota
    och den har dödat många människor."

  81. "Men det ska inte drabba oss,
    för vi ska övervinna sjukdomen."

  82. "Jag älskar dig, lilleman. Mamma."

  83. "Den 23 oktober 1990."

  84. Här är ett foto på morfar
    som håller mig i famnen som nyfödd.

  85. Här syns jag min första Halloween
    iklädd Batman-mantel.

  86. Det är rätt svårt att se
    men jag har en matningssond-

  87. -som kommer ut på baksidan.

  88. Jag föddes 1990, och på den tiden
    var hiv fortfarande ganska nytt.

  89. Jag tror
    att det då var känt sedan tio år.

  90. Hade man hiv väntade sig folk inte
    att man skulle leva mer än några år.

  91. Särskilt om man föddes med hiv-

  92. -sas medellivslängden vara
    tre till fyra år.

  93. Prognosen var
    att jag bara skulle bli tre år.

  94. Det har jag ju klarat.

  95. Med tiden har tekniken
    bakom medicinerna utvecklats mycket.

  96. De ingår i en hiv-positivs livsstil.

  97. Man tar mediciner morgon och kväll.

  98. Inom sex år möjliggjorde mediciner
    för alla som var hiv-positiva-

  99. -att leva ett fullödigt liv.

  100. Jag vill ständigt
    bära med mig det brevet-

  101. -för att det
    står för så mycket av mitt liv-

  102. -och för hur mitt liv
    kunde ha påverkats av det här.

  103. Det fick mig nog att känna allvaret
    i vad jag genomlever.

  104. Särskilt eftersom hon trodde att vi
    inte skulle överleva mer än tre år.

  105. FÖRVANDLA DIG SJÄLV

  106. UTMANINGEN BÖRJAR I DAG

  107. Utmaningen gäller varje dag.
    Jag börjar med den i dag.

  108. Jag ska ta en färgglad minneslapp
    och skriva en komplimang till mig.

  109. Jag har minneslappar här.

  110. Jag tar den här. Då så...

  111. Jag blir påmind om att jag är...

  112. DU ÄR VACKER

  113. Första dagen.

  114. Människor som har hiv-

  115. -förväntas ibland se ut
    och bete sig på ett visst sätt.

  116. Skönhetsvård
    har också en terapeutisk verkan.

  117. Det håller humöret uppe.

  118. För när man ser bra ut, mår man bra.

  119. När jag mår bra
    fungerar mitt immunsystem också bra-

  120. -och jag håller mig frisk.

  121. Jag märker
    att folk ofta förväntar sig-

  122. -att hiv-personer
    ska göra vissa saker men inte andra.

  123. Folk bör få veta att hiv-personer
    inte bara gör vissa saker-

  124. -utan är en del
    av det stora samhället-

  125. -och att vi kan samexistera
    utan känna oss stigmatiserade.

  126. För det är den värsta sortens
    stigma-

  127. -att känna sig utanför och annorlunda
    på grund av sitt tillstånd.

  128. Vem vill inte ha en vaken tjej som du?

  129. Det handlar inte om det.
    Det handlar om många saker.

  130. Han kanske inte är ämnad för mig,
    och jag inte för honom.

  131. Varför ser du det så negativt,
    innan du ens börjat?

  132. Jag är sån. Jag har
    en mycket kritisk syn på saker.

  133. Jag slits mellan att vilja
    och inte vilja ha ett förhållande.

  134. En del av mig vill inte ha det,
    medan en del trängtar efter det.

  135. De flesta killar jag har varit
    ihop med har varit hiv-negativa.

  136. Min senaste pojkvän
    var också hiv-negativ.

  137. Vi var ihop två, nästan tre år.

  138. Jag minns hur besvärligt det var.

  139. Trots att han visste att jag var hiv-
    positiv valde han att strunta i det.

  140. Det var så han kunde hantera det.

  141. En gång när kondomen sprack
    blev det ståhej.

  142. Det var som en scen
    från en actionfilm.

  143. Lite som en actionfilm
    och lite som en skräckfilm.

  144. När kondomen sprack, upptäckte jag-

  145. -hur han kände inför mitt tillstånd.
    På morgonen ilade han till läkaren.

  146. Läkaren frågade honom varför han
    var ihop med en hiv-positiv person.

  147. Han sa att han älskade mig.

  148. Men jag kände att han var osäker över
    varför han utsatte sig för risken.

  149. För det var tydligt-

  150. -att han tyckte sig sätta
    sitt liv på spel genom förhållandet.

  151. Min son
    är det bästa som har hänt mig.

  152. Han skänkte mig färg,
    som en regnbåge efter ett oväder.

  153. Min son vet inte
    att jag är hiv-positiv.

  154. Men han frågar mig varför jag
    tar tabletter om kvällarna.

  155. Jag vill inte tynga honom
    med oro för min hälsa.

  156. Om han ser mig hosta,
    tror han att jag ska dö då?

  157. Kommer han fortsätta vilja leka
    utomhus och lämna mig ensam i timtal?

  158. Jag vill att han ska leva normalt.

  159. Jag har varit öppen med att jag
    är hiv-positiv i fyra, fem år.

  160. Jag blev
    ordentligt öppen med det år 2010.

  161. Men jag tänkte inte på
    vad det innebar för honom.

  162. Men jag vet att vi snart nått en
    tidpunkt när han måste få veta det.

  163. Det började med att jag
    fick hög feber och kräkningar.

  164. Jag kräktes jättemycket. Till slut
    kunde jag inte resa mig ur sängen.

  165. När jag hade legat inlagd ett par
    dagar hörde en kille av sig på sms-

  166. -som jag hade
    haft sex med ett par veckor innan.

  167. Jag skrev att jag låg på sjukhus
    och visste inte vad jag hade fått.

  168. Då ringde han upp, väldigt nervös.

  169. Han berättade då att han hade hiv.

  170. Och att jag var den första han
    inte hade berättat om sin status för-

  171. -innan vi hade sex.

  172. Han var väldigt...
    Han var helt förstörd.

  173. Och han bad mig
    att inte polisanmäla honom.

  174. Han trodde
    att han hade smittat mig och jag...

  175. ...var säker på att jag inte hade hiv
    för att vi hade skyddat oss.

  176. En vecka senare fick jag beskedet om
    att jag hade hiv.

  177. Allting var väldigt konstigt.
    Det tog nästan en månad-

  178. -innan jag riktigt
    hade tagit in det här.

  179. Kommer jag att kunna träffa någon?
    Kommer någon att vilja träffa mig?

  180. Sen fick jag en massa information.

  181. Min första reaktion var:

  182. "Oj, man kan inte använda
    body lotion till kondom."

  183. Det hade jag gjort
    med killen jag hade träffat.

  184. Där fick jag en förklaring till
    varför jag hade fått hiv.

  185. Jag fick ett tips av läkaren.

  186. "När du nu åker hem"-

  187. -"berätta inte att du
    har fått hiv för alla du känner."

  188. "Utan åk hem
    och låt det här sjunka in"-

  189. -"och sen väljer du väldigt noga
    vem du ska berätta det för."

  190. Förekomsten av hiv och könssjukdomar-

  191. -är mycket hög
    och växer för varje minut.

  192. De sjukdomarna dyker ju upp, men folk
    är räddare för ebola, till exempel.

  193. Folk säger att ebola är farligare,
    men det är farligt att säga så.

  194. Man ska inte riskera att få sjukdomen
    bara för att man kan överleva den.

  195. När det gäller att gå för att
    testa sig för hiv, har jag insett-

  196. -att jag inte skulle vilja.

  197. De flesta av mina tjejer
    vill inte heller gå.

  198. Vissa skulle
    känna sig tryggare av att veta.

  199. Man hyser hopp om
    att man har klarat sig och är frisk.

  200. Även om man mår dåligt, försöker man
    intala sig att man klarat sig.

  201. Men har man tagit sig över tröskeln
    och testat sig, vet man åtminstone.

  202. Jag har precis slutat mitt arbete
    för drygt tio dagar sen.

  203. De fick reda på att jag är smittad.

  204. Jag praktiserade
    på Kentucky fried chicken i Phayao.

  205. Det började med att jag var sjuk.

  206. Det var bara en vanlig förkylning.

  207. Jag var borta från jobbet i en vecka.

  208. Det fanns en arbetskamrat som var
    från byn, som visste ett och annat.

  209. De pratade om hur det var med mig.

  210. Jag bestämde mig
    för att säga sanningen till chefen.

  211. Efter att ha talat
    i drygt tio minuter med chefen-

  212. -återvände jag för att arbeta.

  213. Då kom områdeschefen och sa:

  214. "Chefen har pratat med dig
    om att lämna oss, eller hur?"

  215. "Du får lämna oss
    men jag betalar dig en månadslön."

  216. "Det är inte lämpligt
    att du fortsätter inom KFC."

  217. "Inte heller
    att du jobbar på restaurang."

  218. Jag måste skaffa pengar och arbete.

  219. Om jag inte gör det, hur ska jag då
    klara av vardagslivets kostnader?

  220. Min mamma gick bort
    när jag var tre år.

  221. Min pappa gick bort när jag
    var sju år och gick i andra klass.

  222. Pappa levde då
    fortfarande i förnekelse.

  223. "Mina barn har inte det här.
    De är inte smittade."

  224. "Det är bara jag och min fru
    som är smittade."

  225. Han ville inte acceptera det
    och skämdes.

  226. Han var rädd att hans dotter
    skulle vara drabbad av det här.

  227. Mormor tog mig i smyg till sjukhuset
    för att ta blodprov och få medicin.

  228. Min mormor har gått bort
    och nu är jag ensam kvar.

  229. När jag gick i femte, sjätte klass
    blev jag retad av kompisarna-

  230. -och började förstå vad aids var.

  231. Att det inte fanns något botemedel.

  232. Föräldrarna till mina vänner sa till
    dem att de inte borde umgås med mig.

  233. Att det inte var bra för dem
    att träffa mig.

  234. Jag har tänkt att fastän jag
    inte har haft föräldrar-

  235. -har jag lyckats växa upp och
    inte blivit lämnad att dö som liten.

  236. Jag tänker
    att vi hela tiden i våra liv-

  237. -måste fortsätta framåt
    och ha ett mål i sikte.

  238. Jag vill ha min egen affär.
    En dag måste jag uppnå det.

  239. Jag tänker att en dag-

  240. -om folk vet att jag är smittad-

  241. -och om jag blir framgångsrik-

  242. -och min familj inte har det svårt-

  243. -då måste folk acceptera mig.

  244. Det tror jag.

  245. Det är förbjudet är prata om sex
    i skolan. Det är tabu.

  246. Om föräldrarna får höra
    att man pratat om sex med barnen-

  247. -särskilt om icke-traditionellt sex-

  248. -så kan läraren hamna i fängelse.
    Så är det faktiskt.

  249. Ett regelrätt krig
    skulle föras mot honom.

  250. Jag vill inte ens tänka på
    hur det skulle sluta.

  251. Jag hade gått klart
    första året på universitetet.

  252. Jag blev antagen till andra året-

  253. -och knappt tre dagar
    innan jag fyllde år, så fick jag höra:

  254. "Hej på dig. Du har hiv."

  255. Jag var skräckslagen, ärligt talat.

  256. Freddie Mercury dog ju.

  257. Det var så min logik funkade.
    Alla dog av det här.

  258. Att det fanns en behandling,
    det visste jag inte heller.

  259. Och ingen vill prata om det.

  260. Det uppfattas som oartigt.
    "Vadå hiv? Sånt finns inte här."

  261. "Droger? Vadå? I Ryssland är det ingen
    som knarkar och dricker sprit."

  262. "Här är det ingen som har sex."
    Staten har bestämt att sånt inte finns.

  263. I Ryssland finns det över 860 000
    registrerade hiv-smittade personer-

  264. -enligt den officiella statistiken.
    Antalet infekterade ökar i hög takt.

  265. Den riktiga siffran överstiger
    en procent av befolkningen.

  266. Men ingen vill prata om det-

  267. -för då måste ju staten erkänna
    sina misstag-

  268. -att de inte vidtagit
    effektiva åtgärder.

  269. Folk som pratar öppet om det här
    blir ofta trakasserade-

  270. -eftersom de avslöjar sanningen.

  271. Och när man försöker sig på en dialog,
    vägrar staten att lyssna.

  272. Staten har andra prioriteringar.

  273. Min mamma fick reda på
    att jag var gay när jag fyllde arton.

  274. Jag kom ut inför henne.
    Hon blev chockad.

  275. När jag fick min diagnos ett år senare-

  276. -tyckte jag inte att det var rätt
    tidpunkt att tala om det för henne.

  277. Jag sa: "Jag har lite problem
    med hälsan och måste ta tabletter"-

  278. -"en gång om dagen. Ingen fara."

  279. Hon behöver inte bli indragen i det här.
    Hon frågar bara:

  280. "Du äter väl dina tabletter?"
    "Ja." "Då så."

  281. Det jag minns från det första året
    var att jag...

  282. ...var lite lyckligare än vanligt.

  283. Livet var lite viktigare,
    lite större.

  284. Jag var inte bara övertygad om
    att jag skulle överleva.

  285. Jag skulle också ha ett bra liv
    och njuta av livet-

  286. -och inte låta småsaker
    komma i vägen.

  287. Det är verkligen en klyscha men det
    brukar hålla i sig ett år, och sen...

  288. Sen är det lika mycket av petitesser-

  289. -och att ha ångest och "hangups",
    som alla andra.

  290. Men det första året
    var lite speciellt.

  291. När jag sitter på infektionskliniken
    får jag besked om mitt positiva test.

  292. Sen minns jag inte mycket mer.
    Det blir svart-

  293. -och jag får tunnelseende
    och alla andra chockreaktioner.

  294. Jag har ingen aning om
    hur länge jag satt i rummet.

  295. Sen slår mig tanken
    att jag aldrig kommer att få barn.

  296. Då börjar jag bara skrika,
    och skrika, och skrika.

  297. De säger, mycket riktigt,
    på kliniken ett flertal tillfällen-

  298. -att hiv dör man inte av.
    Hiv dör man med.

  299. I väst är det inte dödligt,
    utan kroniskt.

  300. De säger det
    hur många gånger som helst.

  301. Men det var ingenting jag
    fattade det första dygnet.

  302. En av de saker de försöker förklara
    är att jag fortfarande kan få barn.

  303. Jag minns att jag tyckte att det var
    helt obegripligt. Helt obegripligt.

  304. Jag upplevde
    att jag hade gift i mina ådror.

  305. Tanken på att någonting
    skulle växa i mig var ju bara...

  306. ...bortom all rimlighet.

  307. Mina barn ska inte känna-

  308. -att de bär på en hemlighet
    som man inte pratar om.

  309. Den är en del av dem.

  310. Det är jätteviktigt
    att de är stolta över dem de är.

  311. Då kan inte jag säga till dem:
    "Du får inte berätta för någon."

  312. Vi har fyra barn.

  313. Tre stycken
    är adopterade från Etiopien.

  314. Två stycken är hiv-positiva.

  315. Omgivningen har haft synpunkter på
    hur öppen man ska vara.

  316. Många som lever med
    eller kanske jobbar med hiv-

  317. -tycker så klart att man kan vara
    öppen, men de hör om det varje dag-

  318. -emedan de flesta tycker att man inte
    ska det för att det kan bli negativt.

  319. Vi resonerar att alla människor
    antingen föds med något annorlunda-

  320. -eller så drabbas man
    av någonting i livet.

  321. Det är få människor som går genom
    livet utan att ha något annorlunda.

  322. Det känns konstigt att det ska
    "vara en grej" runt hiv.

  323. Det borde "vara en grej" runt
    diabetes och alla andra sjukdomar.

  324. Varför ska vi dölja vissa tillstånd?
    Vem har bestämt det?

  325. Det är för mig jätteförlegat
    att man ska vara rädd-

  326. -för en sjukdom som det inte finns
    anledning att vara rädd för.

  327. Jag är rätt förvånad över
    hur hemska saker folk kan säga.

  328. Det är att vi är egoistiska
    och bara tänker på oss själva.

  329. Att vi inte tar hänsyn
    till resten av samhället.

  330. Att vi belastar systemet.

  331. Att vi utsätter
    våra andra barn för risker.

  332. Att vi utsätter hela familjen för
    andra människors åsikter och rädslor.

  333. "Vad ska folk tänka?"

  334. Jag blir arg, men vet att jag
    kommer ingenstans med att bli arg.

  335. Utan jag tränar på
    att acceptera att det är så.

  336. Positiva reaktioner
    kan också vara lite...

  337. "Vad fint att ni adopterat barn med
    hiv." "De måste vara så tacksamma."

  338. Det blir jag också ledsen av,
    för det är vi som ska vara tacksamma.

  339. Det är inget fint av oss.

  340. Det är ju ingen som tänker: "Vad fint
    av mig att jag har fött ut ett barn".

  341. Det sägs ju alltid i all välmening.

  342. Men om man funderar lite, så blir det
    lite... Ska mina barn vara tacksamma?

  343. Det blir konstigt i min värld.

  344. Vi är tacksamma att vi har dem.

  345. Jag började gå till en stödgrupp.

  346. Första gången jag gick dit var det för
    att jag inte hade något att förlora.

  347. Jag kom dit och såg en massa
    människor som såg jättefriska ut.

  348. Jag tänkte: "Va? De ska ju vara
    döende. Varför dör de inte?"

  349. Det var första gången jag hörde-

  350. -att man kunde
    leva med hiv i 15-20 år.

  351. Hur var det möjligt? Jag förstod inte.

  352. Sen förklarade man för mig
    att behandlingen inte var lätt-

  353. -men att den
    kunde ge en ett normalt liv.

  354. Jag fick en chock, men den har
    hjälpt mig att bygga ett normalt liv.

  355. De drömmar jag närde före diagnosen
    är numera bara rena drömmar.

  356. Fast mina drömmar före diagnosen
    var vidunderliga.

  357. Men mina mål har förändrats.

  358. Det är förbjudet att jobba
    inom mitt område om man har hiv.

  359. Även om man enligt lag har rätt
    att arbeta, så är verkligheten en annan.

  360. Hiv-smittade personer
    ombeds säga upp sig-

  361. -och inte ta upp frågan igen.

  362. Så ser verkligheten ut.

  363. Hur mycket man än kämpar för sin sak,
    för sin rätt, får de en att sluta.

  364. Man får inte sparken, men det slutar
    ändå med att man slutar frivilligt.

  365. Jag ser till att jämt tänka framåt.

  366. Jag avslutade mina studier, fick
    mitt diplom från tekniska högskolan.

  367. Jag kommer att använda diplomet
    som en grund.

  368. Jag vet att jag
    måste skaffa mig en till utbildning.

  369. Mitt nästa mål
    är ett diplom i humaniora.

  370. Om jag inte kan göra det jag ville,
    så kan jag ju välja en annan bana.

  371. Livet kretsar inte kring enbart en idé
    och ett mål.

  372. Drömmen om barn
    låg där latent hela tiden.

  373. Men det kunde finnas stunder
    av tvivel och stunder av hopp.

  374. Utan medicinering
    eller utan någon form av behandling-

  375. -är överföringsrisken
    från mor till barn jättehög.

  376. Det är medicinerna som har gjort det
    möjligt i väldigt stor utsträckning-

  377. -att så otroligt många barn kan i dag
    födas av hiv-positiva mödrar-

  378. -utan att själva få hiv.

  379. Det tog jättelång tid för mig
    att fatta-

  380. -att den lilla skrumpna saken
    var min.

  381. Jag tyckte att hon var ful.

  382. Jag tänkte
    att hon var välkommen ändå.

  383. Jag är jättekär.

  384. Jag är jättekär.

  385. Jag tycker att hon är världens bästa,
    och att andra också-

  386. -borde tycka
    att hon är världens bästa.

  387. När jag fick mitt besked-

  388. -hade jag 660 000 virus
    per milliliter blod, har jag för mig.

  389. I dag, men bromsmedicinerna, har jag
    under 40 virus per milliliter blod.

  390. Under 50 räknas som omätbart.

  391. Det innebär i princip
    att man inte smittar längre.

  392. För mig känns det fantastiskt att jag
    inte riskerar att smitta någon.

  393. Jag trodde att det skulle
    vara jättesvårt att hitta någon-

  394. -som ville leva med en hiv-positiv.

  395. Jag har en tatuering.

  396. Den står väl egentligen
    för smittsamt avfall.

  397. Jättecharmigt...

  398. Och den såg Håkan.

  399. Och hade ingen aning om vad det var.
    Jag frågade om det betydde någonting.

  400. Då sa du att det betydde
    att du hade hiv.

  401. Så var det sagt.

  402. Att Joakim har hiv
    är verkligen en icke-fråga. Det är...

  403. Det är lika ointressant
    som att du är från Medelpad.

  404. Men...

  405. Problemet med Joakim är inte att han
    har hiv. Det är hans morgonhumör.

  406. Det enda som begränsar Joakim är
    att han inte får äta grapefrukt.

  407. Eftersom det tycks vara
    något jox med medicinen då.

  408. Det har jag koll på.
    Ingen grapefruktjuice på morgonen.

  409. Jag låter inte det
    ta så stor del av mitt liv.

  410. Jag låter Joakim
    ta en stor del av mitt liv.

  411. Jag trodde att jag skulle bryta ihop.
    Jag var helt säker på-

  412. -att om jag skulle få hiv, skulle jag
    bryta ihop. Det hade jag tänkt.

  413. Jag var förvånad över
    att jag inte gjorde det.

  414. Ingen av mina vänner eller min familj
    behandlade mig annorlunda.

  415. Vi pratade mycket om det.

  416. Om vi vore bättre på att prata om hiv
    som det faktiskt ser ut i dag-

  417. -skulle det göra saken lättare
    för många hiv-positiva.

  418. Översättning: C.Holmberg/O.Ericsson
    www.btistudios.com

Vill du länka till en del av programmet? Välj starttid där spelaren ska börja och välj sluttid där den ska stanna. 

Länken till ditt klipp hamnar i rutan "Länk till klipp".

Positiv

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Hur är det att leva med hiv? Möt åtta personer från olika delar av världen, som berättar om hur det är att leva med eller i skuggan av hiv idag. Behandlingen av hiv har utvecklats så att man idag kan leva ett bra liv med viruset i kroppen, med hjälp av mediciner. Men myter kring och rädslan för viruset lever kvar. Tre av de medverkande bor i Sverige, de övriga i Sydafrika, Zimbabwe, USA, Ryssland och Thailand. Här berättar de om sina personliga erfarenheter av hiv. Projektet är ett samarbete med Musikhjälpen i P3.

Ämnen:
Biologi > Kropp och hälsa > Sjukdomar och ohälsa > Fysisk ohälsa, Samhällskunskap
Ämnesord:
Allmän medicin, HIV, HIV-positiva personer, Infektionssjukdomar, Medicin
Utbildningsnivå:
Grundskola 7-9, Gymnasieskola

Mer grundskola 7-9 & biologi

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TVDoktor NO

Uppdrag muskler

Doktor NO får i uppdrag att försvaga sina muskler. Dessutom träffar vi David som är cirkusartist.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
RadioHångla

Frågespecial

Sexualupplysaren Lisa Larsson reder ut hur säkert det är att ha oskyddat samlag under så kallade säkra perioder. Hon svarar också på frågor om könshår, kondomer, olycklig kärlek och varför man kan bli kissnödig efter man onanerat.