Titta

UR Samtiden - Demensdagarna 2017

UR Samtiden - Demensdagarna 2017

Om UR Samtiden - Demensdagarna 2017

Föreläsningar om den senaste forskningen och handfasta tips på hur man tröstar, hjälper och agerar i olika situationer i mötet med personer med demens. Inspelat den 3 maj 2017 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.

Till första programmet

UR Samtiden - Demensdagarna 2017: Om tröst och demensDela
  1. Platsar det i vården?
    Är det professionellt att ge tröst?

  2. Jag heter Christèl och är specialist-
    sjuksköterska inom demensvård.

  3. Jag är universitetsadjunkt
    på Högskolan Väst-

  4. -där jag undervisar
    blivande sjuksköterskor.

  5. Från början,
    när jag var en ganska osäker person-

  6. -som inte hade jobbat i vården
    och skulle läsa till sjuksköterska-

  7. -kom jag till ett demensboende
    och mötte "dementa".

  8. Jag var livrädd.

  9. De var arga, de slogs, de bits.
    Det var jätteläskigt.

  10. Jag tänkte: "Hur kan man jobba här?"

  11. Men jag märkte ganska snart
    att om jag visade personen respekt-

  12. -så fick jag till ett bra möte.

  13. Då väcktes ett intresse hos mig
    för att förstå det här.

  14. Här är fotografier från Blå hallen-

  15. -när jag fick min Silvia-
    och specialistsjuksköterskebrosch.

  16. Här är vi. Där nere är vi nio
    specialistsjuksköterskor som finns.

  17. Det kommer några till i maj,
    och vi hoppas på fler längre fram.

  18. På Högskolan Väst undervisar jag
    i bemötande förhållningssätt-

  19. -men i dag ska jag prata
    om min magisteruppsats om tröst.

  20. Jag kommer gå igenom
    varför och hur jag gjorde det.

  21. Vad kom jag fram till?
    Vad tänker jag kring det?

  22. Sen avslutar vi med lite frågor.

  23. Varför gjorde jag det här?

  24. Utifrån det jag sa om mig när jag var
    outbildad och nyfiken sjuksköterska-

  25. -så förstår ni
    att jag vill se människan.

  26. Jag förstod det här med att respekt
    kan generera ett bra möte.

  27. Som demenssjuksköterska
    blev jag oftast inkallad-

  28. -när det var problem
    på en enhet eller ett hem.

  29. I hemmet
    när hemtjänsten inte blev insläppt-

  30. -eller på enhet när någon inte
    ville duscha eller var arg.

  31. Jag kunde se i situationerna att
    ibland lyckades man och ibland inte.

  32. Vissa situationer och personer
    nådde fram, andra inte.

  33. Jag började tänka:
    "Vad beror det här på?"

  34. Jag började vända på det.
    "Vad gör vi när vi är där?"

  35. "När vi möter den vilsna, arga,
    ledsna, frustrerade"-

  36. -"irriterade,
    självständiga individen?"

  37. Jag tänkte:

  38. "Vi tröstar."

  39. Personerna vi möter lider.

  40. Då ger jag som personal tröst.

  41. Anton är ledsen.
    Han visar det genom att bli arg.

  42. Elsa känner sig vilsen.
    Hon visar det genom att gråta.

  43. Gunnar känner sig ensam.
    Han visar det genom att ropa.

  44. Anna förstår inte vad som sker.

  45. Hon visar det genom att protestera
    och slåss när vi ska hjälpa henne.

  46. Det vi gör när vi hjälper de här
    personerna som lider är att ge tröst.

  47. Hur gjorde jag då?

  48. Först sökte jag i litteraturen
    efter vad som är skrivet om tröst.

  49. Jag sökte om tröst och lidande-

  50. -tröst i relationer
    till personer med demens-

  51. -och förutsättningar för tröst.

  52. Det var inte mycket skrivet om tröst
    i relation till personer med demens.

  53. Då blev jag ännu mer intresserad.
    "Varför är det inte det?"

  54. Vad säger då litteraturen om tröst?

  55. Den säger att vad tröst är
    har sysselsatt människan länge.

  56. Man försöker förstå vad det betyder.
    "Vad är det vi gör?"

  57. En tanke är: Platsar det i vården?
    Är det professionellt att ge tröst?

  58. När vi möter någon som lider
    väcks något i oss.

  59. Det blir en medmänsklighet.
    Vi vill hjälpa.

  60. Kan det kallas
    professionellt vårdande?

  61. Litteraturen säger både att det är så
    och att det inte platsar.

  62. Jag säger att det är så.
    Att det platsar.

  63. Hur gör man då?

  64. När man förmedlar tröst
    till personen som lider-

  65. -sätter man sig själv och sina behov
    åt sidan.

  66. Det är där i stunden, när jag är
    i mötet, som trösten uppstår.

  67. Då är jag självutgivande, ödmjuk
    och prestigelös.

  68. Det är samma sak
    som att ge en god vård.

  69. Därför tyckte jag
    att det passade väldigt bra.

  70. Självklarheter i mötet
    med en lidande människa.

  71. Det kräver mod och erfarenhet.
    Jag måste våga se det jag ser.

  72. Jag måste gå in i det
    och veta hur jag ska göra det.

  73. Det behövs en mottaglighet, både
    från den som ger och tar emot tröst-

  74. -för att det ska bli
    en tröstsituation.

  75. Det kräver en närvaro och gemenskap
    i mötet.

  76. Det kan ge lindring, rofylldhet
    och lugn för den som har tröstats.

  77. Det här beskriver litteraturen,
    liksom att det är en svår uppgift.

  78. Trösten kan vara stödjande-

  79. -när det är bärande i mötet
    mellan patient och personal-

  80. -när man är där
    i både kropp och tanke.

  81. Att man är i nuet, har ögonkontakt-

  82. -och eftersträvar
    att förstå patientens upplevelse.

  83. Man kan som personal också känna sig
    rädd för att egna erfarenheter väcks.

  84. Då väljer man att gå undan.

  85. Det kräver mer än bara vilja.

  86. Det krävs arbete, livserfarenhet,
    mod och kärlek för att ge tröst-

  87. -säger litteraturen.

  88. Genom att visa empati och sympati,
    vara närvarande, lyssna, samtala-

  89. -eller sitta tyst bredvid
    kunde man ge patienten tröst.

  90. Vad är då tröst i mötet med personer
    med demenssjukdom?

  91. "Den vårdande trösten" syftar på
    något som uppstår mellan den lidande-

  92. -och den som prestigelöst visar vilja
    att vara i den stunden av lidande.

  93. Viss litteratur kallar det
    kärnan i omvårdnaden-

  94. -av personer
    med långt framskriden demens-

  95. -då personen tappar känslan
    för sig själv och behöver hjälp.

  96. Att ge tröst för en person med demens
    handlar om att ge stöd som personal.

  97. Att vara det vikarierande jaget.

  98. Det finns olika metoder.

  99. Levnadshistoria, aktiviteter,
    meningsfull vardag-

  100. -beröring, avledning och så vidare.
    Det känner ni till.

  101. Till uppsatsen valde jag
    två teoretiska utgångspunkter-

  102. -för att binda upp det här lite mer
    och få en struktur.

  103. Jag valde personcentrerad vård
    och palliativ vårdfilosofi.

  104. Personcentrerad vård handlar om
    att se personen före diagnosen-

  105. -och personens upplevelse.

  106. Jag som personal ska försöka förstå
    hur personen upplever situationen.

  107. Komponenterna i den personcentrerade
    vården är patientens berättelse.

  108. Jag måste ta del
    av upplevelser och erfarenheter-

  109. -för att kunna möta personen
    där den befinner sig.

  110. Vi måste ha en förtroendefull
    relation där vi anpassar varandra.

  111. Där vi har gemensamhet
    och delaktighet.

  112. Vi har en överenskommelse.
    Vi hjälps åt i det här.

  113. Palliativ vårdfilosofi
    har fyra dimensioner.

  114. Man tittar på det fysiska -
    det kroppsliga-

  115. -det psykiska -
    med oro, ångest och så vidare-

  116. -det sociala - gemenskapen
    och närstående runtomkring mig-

  117. -och det existentiella - tankar
    om livet, andlighet och så vidare.

  118. Man pratar också om fyra hörnstenar
    för att uppnå de olika dimensionerna.

  119. Det är fokus på symtomkontroll.

  120. Inte bara utifrån det fysiska, utan
    utifrån alla de här dimensionerna.

  121. Fysisk, psykisk, social och
    existentiell smärta, till exempel.

  122. Man pratar om teamarbete
    som en nödvändighet för att nå fram.

  123. Man pratar om anhörigstöd och en
    anpassad kommunikation och relation.

  124. Informationen jag ger måste kunna
    tas emot av den jag ger den till.

  125. Studiens syfte var att belysa tröst
    i mötet med personer med demens.

  126. Jag gjorde först en begreppsanalys.

  127. Jag sökte på vad litteraturen säger
    om begreppet tröst.

  128. Sen gjorde jag en intervjustudie
    och undersökte fenomenet tröst.

  129. Hur vi tröstar.

  130. Intervjustudien gjorde jag
    med legitimerad personal.

  131. Det var arbetsterapeuter,
    fysioterapeuter och sjuksköterskor.

  132. Jag gjorde det just med tanke
    på teamet kring personer med demens.

  133. Jag hade tre frågor.

  134. "Vad innebär tröst för dig?"

  135. Den ställde jag för att förstå
    hur man själv såg på tröst.

  136. En fråga var "Beskriv en situation
    där en person med demens tröstats"-

  137. -och "Beskriv en situation där
    en person med demens inte tröstats".

  138. När jag hade fått in material
    gjorde jag en innehållsanalys.

  139. Jag försökte finna ut det kärnfulla
    i det här - det viktiga i materialet.

  140. Vad kom jag fram till?

  141. Att tröst är komplext.

  142. Tröst är svårt.

  143. Man tröstar på olika vis, genom
    att bekräfta och vara närvarande.

  144. Vi använder olika metoder.

  145. Vi försöker se
    den enskilda personens behov.

  146. Vi försöker minska lidandet.
    Vi försöker jobba på ett vis-

  147. -så att personen upplever en harmoni
    och acceptans i situationen-

  148. -även om situationen är svår
    eller obegriplig.

  149. Vi tolkar det olika
    från person till person.

  150. För mig var tröst
    att se personen som lider.

  151. Det var ingången jag hade
    när jag gjorde arbetet.

  152. Jag märkte
    i dialog med dem jag intervjuade-

  153. -att tröst för några var något
    man gav till dem som gråter.

  154. För andra
    är tröst kopplat till lidandet.

  155. Det uttrycktes
    att man befinner sig i ett gränsland-

  156. -mellan motpolerna lidande och tröst.
    Man känner sig osäker i det här.

  157. Det finns vissa förutsättningar för
    att det ska lyckas, som inställning.

  158. Jag som personal måste vilja möta
    och nå fram till personen-

  159. -för att vi ska kunna uppnå tröst.

  160. Jag måste ha kunskap.

  161. Jag måste förstå vad som är person
    och sjukdomsuttryck-

  162. -och hur jag ska kunna gå vidare
    för att vi ska lyckas.

  163. Metoder. För några kunde det
    handla om att erbjuda hjälpmedel-

  164. -som kunde vara en metod för någon
    med demens att bli mer självständig.

  165. Personen kunde också vara
    så långt gången-

  166. -att det blev kränkande
    att få ett hjälpmedel så sent.

  167. Det kunde vara metoder med avledning
    eller beröring.

  168. Man försökte på andra sätt
    hjälpa personen till tröst.

  169. Jag tänker på det här med patienter
    som vandrar omkring och är oroliga.

  170. Vi ser inte hur vi
    ska hjälpa personen till lindring.

  171. Vi känner oss misslyckade
    som person och personal.

  172. Personen känner bara lindring
    när jag är där.

  173. Sen kommer lidandet tillbaka.
    Jag känner att jag har misslyckats-

  174. -eller tänker att personen med demens
    är svår, jobbig och så vidare.

  175. Man måste veta
    att det är sjukdomens uttryck.

  176. Det är inte personen i sig.

  177. Det framkommer i intervjuerna
    att det kräver mod och vilja.

  178. Att verkligen gå in i situationerna
    och möta personerna.

  179. Vi måste också ha förutsättningar
    i form av att kunna vara närvarande.

  180. Vi måste ha tiden, och att jag
    är närvarande i både kropp och tanke-

  181. -så att jag kan gå in och inte känna
    att jag har sju andra som väntar.

  182. Jag upplevde i intervjuerna
    att när det här saknades-

  183. -så var det lättare att ge läkemedel
    än att gå in i situationen.

  184. Var jag osäker så gav jag läkemedel.

  185. Vet jag inte varför patienten beter
    sig som han gör ger jag läkemedel.

  186. Har jag inte utrymme
    så ger jag läkemedel.

  187. Jag måste kunna anpassa
    och styra situationen.

  188. Det framkom i intervjuerna.

  189. Jag måste ta över när personen
    med demens inte kan göra det själv.

  190. Jag som personal tar över ansvaret
    som det vikarierande jaget-

  191. -och för personen
    in i ett minskat lidande.

  192. Det som var
    det absolut mest särskiljande-

  193. -mellan tröst i allmänhet
    och i mötet med en person med demens-

  194. -är att personer med demens
    har ett kontinuerligt behov.

  195. Det måste återupprepas.

  196. I stunden blir det lindring, men
    när jag lämnar återkommer lidandet.

  197. Det handlar om att nå förtroendet-

  198. -och få samspel
    i de förutsättningar som finns.

  199. Jag gjorde en figur
    för att förklara det här komplexa.

  200. Här ser ni att om man som personal-

  201. -har förutsättningarna, rätt
    inställning, kunskap och metoder-

  202. -och personen man möter
    har en mottaglighet-

  203. -så kan det leda
    till en tröstsituation.

  204. Om man i stället inte
    har förutsättningarna-

  205. -man saknar tid, kunskap
    och inställning-

  206. -eller ser personen som ett problem
    i stället för en person-

  207. -där beteendet är en utmaning...

  208. Man vet inte hur man ska gå vidare.
    Man har inte metoden.

  209. Eller att det är svårt att möta.

  210. Jag kan inte anpassa bemötandet till
    den som är långt gången i sjukdomen.

  211. Då fortsätter det vara ett lidande.
    Då uppstår ingen tröst.

  212. För att förtydliga detta
    har jag några citat.

  213. Det första handlar om vår egen
    förmåga när vi känner oss ledsna.

  214. Vi kan många gånger
    trösta oss själva, och citatet lyder:

  215. "...jag ledsen
    så kan jag trösta mig själv."

  216. "Det kan inte de här personerna.
    De måste ha hjälp med det."

  217. Ett citat handlar om hur vi behandlar
    och ser på personer med demens.

  218. "Hur gör man när man tröstar barn,
    när de är oroliga eller ledsna?"

  219. "Inte ger man dem lugnande
    eller något ångestdämpande."

  220. "Men vuxna människor
    tryckte man i tabletter."

  221. Det handlar också om inställning.

  222. Att se det som en utmaning,
    inte ett problem.

  223. Att det här faktiskt är spännande.

  224. "Jag vill kunna nå fram till dig
    så att du kan må lite bättre."

  225. Och så det citat jag har valt
    att sätta som titel på mitt arbete.

  226. "Jag måste fortsätta trösta
    hela tiden. Hela tiden."

  227. "Jag är aldrig färdig med detta."

  228. "Aldrig nånsin kan jag vara färdig."

  229. Om vi tittar vidare på det här
    med inställningen som personal-

  230. -så är det avgörande.

  231. "Det är mycket
    vad du har för inställning."

  232. "Varför man är där
    och vad du gör av din tid där."

  233. "Vad du ser och vad du vill se."

  234. Här är en situation
    som kanske inte var så positiv.

  235. "Och så kommer en boende in,
    försiktigt, och bara kikar lite"-

  236. -"och får inte ett hej, utan:"

  237. "Nu är det jag som lagar mat, kan du
    vara vänligen att gå härifrån."

  238. Och så ansvaret
    som personalen jag intervjuade kände-

  239. -att vara med och förändra-

  240. -så att de boende fick en bättre
    miljö och ett bättre bemötande.

  241. "Själv tänker jag på hur jag kan göra
    så att sådant här inte händer."

  242. "Vad är min roll?"

  243. "Det kanske kan minska anledningen
    till tröstbehov."

  244. Jag tittade på det här
    med när man lyckas.

  245. När man når fram.

  246. Det var en informant som sa:
    "Tillfredsställelse, så klart."

  247. "En känsla att man
    ändå lyckats famla sig fram."

  248. "Faktiskt i mål, på något sätt."

  249. Motsatsen till det,
    när man inte lyckas hela vägen.

  250. "Jag tänker: 'Varför fungerar
    det inte, och vad ska jag göra?'"

  251. Vad tänker jag kring detta då?

  252. Vad tänker jag kring vad tröst är?

  253. Det är komplext.

  254. Vi reflekterar inte över det
    i det dagliga arbetet.

  255. Samtidigt är ett uppdrag att minska
    en persons lidande i jobbet vi har.

  256. Vi tänker inte på
    att lidandets motpol är tröst-

  257. -som var sin sida på ett mynt.

  258. Det kan bero på
    att litteraruten inte är överens-

  259. -om det har i vården att göra
    eller ej.

  260. Samtidigt finns självklarheten som
    medmänniska att hjälpa den som lider.

  261. Vi ser olika på vad tröst är.
    Det blir tydligt i studien.

  262. För mig handlar det om att minska
    lidandet, oavsett dess uttryck.

  263. För andra handlar det om att
    minska lidandet när en person gråter.

  264. Det blev också tydligt
    att de personer som hade tänkt-

  265. -att tröst är något vi ger
    till dem som gråter...

  266. Det väcktes en tanke att vi kanske
    tröstar i andra situationer också.

  267. En förväntan hos oss själva
    kan förklara-

  268. -att man mår dåligt
    när man inte når fram.

  269. Vi vill hjälpa, och när vi inte
    når fram mår vi dåligt som personal.

  270. Tröst i mötet med personer med demens
    ställer högre krav på personal-

  271. -än om jag möter en väninna, granne
    eller liknande som har ett lidande.

  272. Jag måste ta hand om helheten
    på ett annat vis.

  273. Samtidigt har vi lagar att följa
    som legitimerad personal.

  274. Vi har etiska koder, både arbets- och
    fysioterapeuter och sjuksköterskor.

  275. Vi ska ge god vård, på beprövad
    erfarenhet och vetenskaplig grund.

  276. I patientsäkerhetslagen står det-

  277. -att vi ska jobba
    för att förebygga vårdskador.

  278. Vi måste hjälpa omvårdnadspersonal
    att arbeta personcentrerat.

  279. Vi är ansvariga för omvårdnaden
    som sjuksköterskor.

  280. Det är inte självklart att man vet
    och känner sig trygg i det här.

  281. Det är inte självklart att man vet
    vad hela rollen innebär.

  282. Det framkom också.

  283. Hur tänker jag kring hur tröst ges?

  284. Studien visar faktorer
    som har betydelse-

  285. -för om en tröstsituation uppstår.

  286. Inställningen särskiljer sig
    från person till person.

  287. Det kan kopplas till tidigare
    erfarenheter på ett privat plan-

  288. -men också i min yrkesmässiga roll.

  289. Det kräver tid och närvaro.

  290. Legitimerad personal är ofta längre
    från patienterna än vad de vill.

  291. De känner ett ansvar att vara nära.

  292. De vill vara där men har inte
    de organisatoriska förutsättningarna.

  293. Man jobbar kanske mer konsultativt.

  294. Med ett personcentrerat förhållnings-
    sätt där man ser människan-

  295. -väcktes en nyfikenhet
    och vilja att nå fram.

  296. Man blev nyfiken på att se:
    "Hur kan jag lindra ditt lidande?"

  297. Behovet är kontinuerligt.

  298. Vi blir aldrig färdiga,
    och vi måste sprida den kunskapen-

  299. -så att vi kan känna oss tillräckliga
    i mötet med personer med demens.

  300. Vi behöver förstå sjukdomens uttryck
    och att behovet stillas i nuet.

  301. Jag lyfte upplevelser
    av att ge tröst.

  302. Informanterna samlades om
    att det är svårt.

  303. Att det väcker egna känslor.

  304. Mina egna erfarenheter
    speglar mitt sätt att trösta.

  305. Jag tröstar på det sätt
    som jag själv vill bli tröstad på.

  306. Det överensstämmer inte
    med hur vi ska jobba personcentrerat.

  307. Man kan använda BPSD-registret för
    att identifiera de osynliga behoven.

  308. Jag har kopplat ihop det
    med den personcentrerade vården.

  309. Det kan ge personer med demens bättre
    livskvalitet, värdighet och tröst.

  310. Slutsatser i det här:

  311. Det är viktigt
    att reflektera över tröst-

  312. -eftersom vi ska jobba person-
    centrerat - alltså individanpassat.

  313. Jag måste lära känna personen
    i situationen-

  314. -som jag vill minska lidandet för på
    det sätt som personen vill bemötas.

  315. Jag kan inte trösta som jag själv
    skulle vilja bli tröstad.

  316. I framtiden då?

  317. Jag kände mig ganska ensam
    i det här fältet.

  318. När jag tittade på vad som
    var forskat och skrivet om tröst-

  319. -så kunde jag räkna artiklarna
    på en hand.

  320. Det tycker inte jag är okej.

  321. Jag tänkte:
    "Det här måste jag fortsätta med."

  322. Det är väl min tanke
    och en dröm eller ett mål-

  323. -jag vet inte - vi får se - att få
    fortsätta titta på området tröst.

  324. Jag tänker på tröst
    i relation till anhöriga-

  325. -och naturligtvis
    kring personer med demens.

  326. Tröst utifrån
    omvårdnadspersonals perspektiv.

  327. Utifrån fler legitimerad personal,
    för att få mer att titta på.

  328. Jag vill också få en
    vidare förståelse kring vad tröst är-

  329. -ur ett allmänt perspektiv.

  330. Tack så mycket för mig.

  331. Textning: Per Lundgren
    www.btistudios.com

Vill du länka till en del av programmet? Välj starttid där spelaren ska börja och välj sluttid där den ska stanna. 

Länken till ditt klipp hamnar i rutan "Länk till klipp".

Om tröst och demens

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Vad är egentligen tröst? Hör det hemma inom demensvården? Tröstar vi andra som vi själva vill bli tröstade? Christèl Åberg har undersökt dessa frågor i sin magisteruppsats "Aldrig nånsin kan jag vara färdig", en intervjustudie med legitimerad personal i kommunal hälso- och sjukvård. Här presenterar hon uppsatsen, frågeställningarna och slutsatserna. Inspelat den 3 maj 2017 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.

Ämnen:
Biologi > Kropp och hälsa > Sjukdomar och ohälsa, Psykologi och filosofi > Psykologi
Ämnesord:
Allmän medicin, Demenssjuka, Kognitiv psykologi, Medicin, Nervsystemet, Neurologi, Psykologi, Tröst
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Demensdagarna 2017

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Demensdagarna 2017

Carl-Gerhard Gottfries - pionjär inom demensforskningen

Carl-Gerhard Gottfries är en viktig person inom svensk demensforskning. Här berättar han sin historia från 1960-talet till idag, om hur han började forska, om sina upptäckter, kollegorna och om andra intressanta personer inom demensforskningen. Inspelat den 3 maj 2017 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Demensdagarna 2017

En demensstrategi för Sverige

Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att ta fram ett första underlag för en demensstrategi för Sverige. Här redogör Frida Nobel och Christer Neleryd för uppdragets innebörd, hur man arbetat med det, vilka problemområden man sett och vilka som är de viktiga fokusområdena. Moderator: Wilhelmina Hoffman. Inspelat den 3 maj 2017 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Demensdagarna 2017

Att stärka jaget vid demenssjukdom

När en person får demens påverkas flertalet psykologiska funktioner, så kallade jagfunktioner. Psykologen Birgitta Ingridsdotter berättar här om jagstärkande och jagstödjande förhållningssätt vid demenssjukdom och ger exempel och handfasta tips och råd när det gäller inställning, agerande och bemötande. Inspelat den 3 maj 2017 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Demensdagarna 2017

Om tröst och demens

Vad är egentligen tröst? Hör det hemma inom demensvården? Tröstar vi andra som vi själva vill bli tröstade? Christèl Åberg har undersökt dessa frågor i sin magisteruppsats "Aldrig nånsin kan jag vara färdig", en intervjustudie med legitimerad personal i kommunal hälso- och sjukvård. Här presenterar hon uppsatsen, frågeställningarna och slutsatserna. Inspelat den 3 maj 2017 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Demensdagarna 2017

Kan vi förebygga demens?

Ingmar Skoog, professor i psykiatrisk epidemiologi, har studerat demens och riskfaktorer för Alzheimers sjukdom under trettio år. Bland annat leder han H70-studierna i Göteborg där man undersökt och följt upp äldre populationer sedan 1971. Här berättar han om sitt arbete och vad man ska tänka på om man vill försöka förebygga demenssjukdom. Inspelat den 3 maj 2017 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning

Mer högskola & biologi

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Samhällets utmaningar

Avloppsvatten som bioenergi

Alger som odlas i avloppsvatten kan ge biomassa, djurföda och på sikt kanske också livsmedel till oss människor. Mikroalgforskaren Francesco Gentili pratar om varför man kan odla alger som livsmedel. Moderator: Sverker Olofsson. Inspelat 5 mars på SLU i Umeå. Arrangör: Umeå universitet och SLU.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
LyssnaBildningsbyrån - sex

Stålmannen, öppna upp!

Ett avgörande ögonblick i Gunillas liv var när älskaren sa "Gör med mig, vad du vill!" Efter det kunde hon, nu som subjekt, på allvar njuta av sin sexualitet. Jonas Liliequist, professor i historia vid Umeå universitet, berättar hur mannen som sexuell norm har förändrats.

Fråga oss