Titta

UR Samtiden - Jiddischseminariet 2017

UR Samtiden - Jiddischseminariet 2017

Om UR Samtiden - Jiddischseminariet 2017

En seminariedag med fokus på språket jiddisch och jiddischkultur. Inspelat den 12 augusti 2017. Arrangör: Sveriges jiddischförbund.

Till första programmet

UR Samtiden - Jiddischseminariet 2017: Tobias Rawet - min barndomDela
  1. Jag minns att det var en kall dag.
    Det var snö på marken. Solen sken-

  2. -när mina föräldrar drog mig på en släde
    in till Łódź getto.

  3. Jag heter Tobias Rawet.
    Jag är 81 år.

  4. Jag är född i Łódź i Polen.
    Łódź hade före andra världskriget-

  5. -730 000 invånare.

  6. En tredjedel var polacker, en tredjedel
    tyskar och en tredjedel judar.

  7. Så vi var ungefär 230 000-240 000
    judar i Łódź.

  8. Båda mina föräldrar
    kom från religiösa hem.

  9. Här ser vi Łódź i mitten.

  10. Mina föräldrar
    kom båda från religiösa hem.

  11. Och min mamma var äldst av åtta barn.

  12. Här är min mamma, och bara
    de två tvillingarna var inte gifta.

  13. Det här är en bild från 1929.

  14. Min mamma var då 25 år.

  15. Jag vill visa en bild för er,
    från hur familjen såg ut efter kriget.

  16. Efter kriget lever min mamma och pappa
    och den äldsta brodern Benjamin.

  17. Alla andra, kvinnorna och barnen,
    blev mördade av tyskarna.

  18. Jag har ingen bild av pappas familj.

  19. Min farfar var en chabadnik.

  20. Mycket religiös. Och de hade nio barn.

  21. Åtta söner och en dotter.

  22. Och efter kriget fanns tre söner
    och dottern kvar i livet.

  23. Alla de övriga omkom.

  24. När tyskarna invaderade Łódź
    den 8 september 1939-

  25. -var jag 3,5 år gammal.

  26. Två månader efter invasionen
    bestämde tyskarna-

  27. -att Łódź ska vara en del av Tyskland.

  28. Och namnet Łódź ändrades
    till Litzmannstadt.

  29. Alla gator fick tyska namn.

  30. Och Piotrkowska, huvudgatan i Łódź,
    fick namnet Hitler Strasse.

  31. Och eftersom gatan hette Hitler Strasse-

  32. -fick inte judarna gå på den gatan.

  33. En jude som gick på Hitler Strasse
    hamnade i fängelse.

  34. En månad senare,
    den 19 december 1939-

  35. -bestämdes att alla judarna
    skulle föras in i gettot.

  36. Ett getto som var uppdelat
    i två sidor av staden.

  37. Och det betyder att över Zgierskagatan,
    där trafiken gick-

  38. -byggde tyskarna den här bron.

  39. Och den här bron byggde man bara
    av en anledning.

  40. För att tyskarna
    inte skulle blanda sig med judarna.

  41. Och från den dagen var alla familjer
    tvungna att flytta in i gettot.

  42. Och många av dem flydde till Warszawa
    och andra ställen-

  43. -för man trodde att endast Łódź
    var annekterat av tyskarna.

  44. Och på andra platser
    kunde man ha ett bra liv.

  45. Jag kommer ihåg,
    det var i slutet av februari 1939...

  46. Jag minns att det var en kall dag.
    Det var snö på marken. Solen sken-

  47. -när mina föräldrar drog mig på en släde
    in till Łódź getto.

  48. I Łódź getto fick vi en lägenhet...

  49. ...i ett hus i källaren.

  50. En lägenhet som inte hade varmvatten,
    ingen värme.

  51. Och toaletten var det
    som man på svenska kallar utedass.

  52. Och i den lägenheten bodde
    mina föräldrar och jag i rummet.

  53. Och i ett sovrum bodde min farmor-

  54. -och i tredje rummet
    två bröder som inte var gifta.

  55. Det var Yossl, som var född 1911.
    Han var skräddare.

  56. Och den yngsta av alla bröder, Moyshe-

  57. -som på svenska hette Monke.
    Han föddes 1919.

  58. Han var mekaniker.

  59. Den sista april 1940
    stänger man igen gettot.

  60. Och från den dagen måste alla
    som är tio år och äldre arbeta.

  61. I gettot arbetade man sju dagar
    i veckan, från morgon till kväll.

  62. Och för arbetet får man betalt
    i getto-mark.

  63. Det var pengar
    som tyskarna gjorde för gettot-

  64. -så att man inte skulle kunna
    använda dem utanför gettot.

  65. Man fick betalt,
    och betalade, i getto-mark.

  66. Man fick ransoneringskort,
    jag vet inte vad det heter på jiddisch.

  67. I vårt hem arbetade tre stycken:
    min pappa och mina två bröder.

  68. Och hemma var farmor, mamma
    och jag. Vi hade inga ransoneringskort.

  69. Så livet var mycket, mycket svårt.

  70. När jag var fem år gammal
    lärde jag mig hur jag kunde hjälpa till.

  71. Vilka växter man kunde använda, så att
    mamma kunde koka soppa, exempelvis.

  72. Jag letade efter trä, så att man kunde
    värma upp hemmet och laga maten.

  73. Det var mycket, mycket svårt.

  74. År 1942, på påskafton...

  75. ...dog min farmor.

  76. Och hon hade jättemycket tur.

  77. För hon dog hemma,
    hos människor som hade henne kär.

  78. Man visste inte då,
    att i Tyskland fanns en hög general-

  79. -som hette Reinhard Heydrich.

  80. När jag hör det namnet
    tänker jag på Kristallnatten.

  81. Han var en av männen
    som organiserade den.

  82. I januari 1942 sammankallade
    Reinhard Heydrich höga militärer-

  83. -och människor i ledningen-

  84. -till en konferens-

  85. -den 20 januari 1942 i Wannsee...

  86. ...i Berlin.

  87. Temat på konferensen var-

  88. -"den slutgiltiga lösningen".

  89. Och "den slutgiltiga lösningen"...

  90. ...innebär att...

  91. ...att man ska mörda
    elva miljoner judar.

  92. Och på den här listan ser man
    att det är 3,3 miljoner från Polen-

  93. -och 3 miljoner från Ryssland.

  94. Och när man tittar, så ser man
    också Sverige, med 8 000 judar.

  95. Det betyder att tyskarna inte hade
    planer på att undanta Sverige-

  96. -som man trodde här.

  97. Jag ser på listan att det finns ett land
    i Europa som inte har några judar.

  98. Men vi vet att det fanns
    judiskt liv där före kriget.

  99. Idag vet man att lokalbefolkningen-

  100. -hade mördat alla judar i landet.

  101. Men om det där
    visste vi ingenting i Łódź getto.

  102. Tills i mitten av augusti 1942-

  103. -då föreståndaren för gettot-

  104. -talade till folket.

  105. Man skulle lämna över
    alla barn under tio år-

  106. -och alla äldre än 60, och alla sjuka.

  107. Och han sa: "Ge mig barnen."

  108. "Så kanske jag kan rädda andra."

  109. Men människorna kom inte.

  110. Så Chaim Rumkowski, som han hette,
    beordrade den judiska polisen-

  111. -att göra det som tyskarna önskade.
    Men det gick inte.

  112. Så den 5 september 1942-

  113. -kom det bilar med tyska soldater.

  114. Först gick man till alla sjukhus
    som man hade i gettot.

  115. Sen gick man från lägenhet till lägenhet
    och från sal till sal.

  116. Man gick till de sjuka
    och slängde upp dem på flaken.

  117. Och när ett flak var fullt,
    körde bilen iväg, och en ny kom.

  118. De kom till ett sjukhus
    på fjärde våningen.

  119. Där fanns de nya barnen
    som hade kommit.

  120. De tyska soldaterna märkte-

  121. -att det var svårt att ta ner barnen i
    trapporna, så de slängdes från fönstren.

  122. När man var klar på sjukhuset-

  123. -gick man från gata till gata i gettot.

  124. Man gick från lägenhet till lägenhet,
    man tog de små barnen och de gamla-

  125. -och de sjuka, och skickade iväg dem.

  126. Razzian pågick
    mellan 5 och 12 september.

  127. Och man skickade iväg
    15 000 människor från Łódź getto-

  128. -och man visste inte vart de skickades.

  129. Ett barn som man tog
    den 17 september 1942-

  130. -var min kusin Joel.

  131. Joel var fem år.

  132. Han var det enda barnet
    som min moster hade.

  133. Jag kommer ihåg den dagen
    mycket, mycket väl.

  134. Det var en väldigt vacker dag-

  135. -och jag lekte på gården.

  136. Och jag hörde
    att någon grät och skrek långt borta.

  137. "Man har tagit mitt barn!
    Vad ska jag göra? Min Joel!"

  138. Och jag hörde hur hon kom
    närmare och närmare vårt hem.

  139. Nu såg jag att det var
    min moster Genya som kom.

  140. Hon skrek och grät hela tiden:
    "De har tagit mitt barn!"

  141. "De har tagit min Joel!
    Vad ska jag göra?"

  142. Vi bodde längst ner, så mamma
    gick ut för att trösta moster.

  143. Men det gick inte. Hon...

  144. Hon visste inte vad hon skulle göra.

  145. Och plötsligt sa min mamma:
    "Jag måste rädda Tolek."

  146. Tolek är mitt polska namn.

  147. Jag minns att mamma tog mig i handen,
    och tillsammans gick vi in i lägenheten.

  148. När vi kom in i rummet visste hon inte
    vad hon skulle göra. Hon gick av och an.

  149. Hon gick in i köket, och efter en kort
    stund kom hon ut med en hink i handen.

  150. Det var en stor hink.

  151. Den var beige.

  152. Med en grön kant.

  153. Ett handtag av järn och trä.

  154. Och i hinken la hon ett snöre.

  155. Hon tog den i handen och sa: "Kom,
    Tolek!" Med moster gick vi ut på gården.

  156. När vi kom ut på gården
    gick vi direkt till utedasset.

  157. Vi gick in,
    och mamma ställde hinken på golvet.

  158. Hon satte fast snöret på handtaget.

  159. Sen tittade hon på mig och sa:
    "Sätt dig i hinken."

  160. "Vad menade hon?" Men mamma sa så,
    så jag satte mig i hinken.

  161. När jag satt i hinken sa hon:
    "Kom ihåg, Tolek."

  162. "Du får inte säga ett ord,
    du måste vara tyst. Helt tyst."

  163. Då ser jag när mamma och moster
    lyfter upp sitsen på dasset.

  164. Sen tar mamma hinken
    och sänker ner den i dasset.

  165. Jag minns att jag var så rädd.
    Det var hemskt.

  166. Det stank, och det var helt svart.

  167. Men en sak lärde jag mig.
    Man kan vänja sig vid stank.

  168. Men inte vid...

  169. ...vid mörkret.

  170. Sen hörde jag hur dörren öppnades.

  171. Och båda kvinnorna gick ut.

  172. Jag hörde väldigt svagt, men jag tror
    att de sa adjö till varandra.

  173. Sen hörde jag hur min mamma
    gick av och an.

  174. Vi talade aldrig om det här,
    men jag förstår att min mamma vaktade-

  175. -så att ingen skulle gå in dit,
    eftersom jag var nedsänkt där.

  176. Och jag satt där i timmar,
    och plötsligt hörde jag tyska soldater.

  177. De kom till vårt hus-

  178. -för att leta efter barn och sjuka.

  179. Sen gick de iväg, och efter flera timmar
    hörde jag hur dörren öppnades.

  180. Min mamma och pappa lyfte upp mig.

  181. De hissade upp hinken.

  182. Pappa sa att jag skulle följa med dem.

  183. Och vi gick in i huset-

  184. -men vi stannade inte vid dörren till
    vår lägenhet. Vi gick upp på vinden.

  185. Där öppnade vi dörren. Då såg jag
    en madrass som låg på vinden.

  186. En kudde och ett täcke.

  187. Pappa sa:
    "Gå och sätt dig på madrassen."

  188. Men kom ihåg:
    "Du kan sitta, ligga och stå"-

  189. -"men du får inte lämna madrassen."

  190. Och där sitter jag, och timmarna går.
    Det är kallt och mörkt.

  191. Min mamma kommer med en tallrik mat
    och vatten.

  192. Sen väntade jag till nästa dag.

  193. Tills mamma eller pappa
    skulle komma upp med mat och vatten.

  194. De använde hinken
    som användes tidigare.

  195. Där satt jag i en och en halv månad,
    alldeles ensam.

  196. Jag var sex år.

  197. Och en dag kommer båda upp.
    Det hade aldrig hänt tidigare.

  198. Min pappa säger att jag ska följa med
    hem. När vi kommer hem berättar han-

  199. -att han har fixat
    en falsk legitimation.

  200. När jag gick upp på vinden
    den 17 september 1942-

  201. -var jag sex år,
    född den 12 februari 1936.

  202. När jag kom ner från vinden
    den 25 oktober...

  203. ...samma år, var jag tio år.

  204. Jag var född den 30 februari 1932.

  205. 30 februari 1932.

  206. Så nu, den 25 oktober,
    betyder ju det att jag är tio år.

  207. Och när jag är tio år, har jag rätt
    att leva. Och rätt till ett arbete.

  208. Här är andra sidan av legitimationen.

  209. Då ser man att den är utfärdad
    den 25 oktober 1942.

  210. Och man ser också
    att den 1 januari 1943 är jag 11 år.

  211. Alltså har jag rätt att leva och att
    arbeta. Det är en arbetslegitimation.

  212. Och nu heter jag Schueler-

  213. -och arbetar i en fabrik
    som heter Stroh Resort.

  214. Om ni besöker Yad Vashem
    ser ni arbeten från Łódź getto.

  215. Barn sydde såna skor, för det krävs små
    händer för att komma in med nålarna.

  216. Och där lärde jag mig
    att göra de här skorna.

  217. Jag var även...

  218. Vad heter "springpojke"?
    "Messenger boy"?

  219. Men hur skulle det gå till?
    Jag är ju egentligen bara sex år.

  220. Jag kan inte läsa, jag kan inte skriva,
    jag kan ju ingenting.

  221. Varje morgon när jag fick posten
    gick jag till min pappa.

  222. Han sorterade posten
    och la ett papper emellan.

  223. Ingen förstod att jag var sex år
    och inte kunde läsa.

  224. Alla förstod väl, men ingen sa något-

  225. -för om någon skulle säga något,
    så skulle jag bli dödad.

  226. Och så arbetade jag,
    och här kan man se...

  227. ...alla som arbetade
    på kontoret i gettot.

  228. Här är chefen.

  229. Här är den lilla pojken som är sex år,
    men har papper på att han är tio.

  230. Alltså kunde jag leva,
    och jag hade ett arbete-

  231. -jag hade matkuponger
    och jag fick betalt.

  232. Jag minns än idag att jag kom hem
    med ett litet brunt kuvert-

  233. -med det jag hade tjänat.
    Jag gav det till mamma.

  234. Hon tog ut lite
    och gav mig som fickpengar.

  235. För jag var ju liksom stor,
    och då måste man ha fickpengar.

  236. Men det fanns inget att köpa i gettot,
    så jag sparade pengarna hela tiden.

  237. Och en dag köpte jag det bästa
    jag hade köpt i hela mitt liv.

  238. Men det tar vi senare.

  239. Så jag levde alltså-

  240. -hade arbete och matkuponger
    och jag tjänade pengar.

  241. Men vad hände med min kusin Joel?

  242. Joel var fem år,
    ett år yngre än vad jag var.

  243. Man slängde upp honom på lastbilen.

  244. När bilen var full körde man iväg.

  245. Den dagen då bilen körde iväg
    körde man från Łódź-

  246. -till en stad 70 km från Łódź,
    som heter Chelmno.

  247. Och i Chelmno,
    när lastbilarna med barnen-

  248. -och de gamla och sjuka kom,
    sattes de i en stor bil.

  249. Den här lastbilen kunde man fylla
    med 110 människor.

  250. När bilen var full
    stängde man igen bakdörrarna.

  251. Och bilen satte igång att köra.

  252. Man stoppade in gasen i bilen.

  253. Det tog 20-30 minuter-

  254. -så var alla i bilen döda.

  255. Sen kremerade man människorna.

  256. Nu vet man
    att i Chelmno mördade man-

  257. -400 000 människor.

  258. Judar, romer, sinti-

  259. -sjuka...

  260. Totalt 400 000 människor-

  261. -gasade man ihjäl i lastbilar i Chelmno.

  262. Men jag hade tur.

  263. Jag levde.

  264. Och nu...

  265. ...som ett resultat
    av Wannsee-konferensen-

  266. -är nu läger som Auschwitz-

  267. -och Auschwitz-Birkenau igång.

  268. Och även Treblinka-

  269. -Majdanek, Sobibór och Bełżec.

  270. Och nu börjar transporterna från Łódź
    gå dag och natt.

  271. Nya människor kommer
    från Tyskland, Tjeckoslovakien-

  272. -från övriga Polen,
    och transporterna går dag och natt.

  273. Och man vet nu, att i Auschwitz
    och Auschwitz-Birkenau-

  274. -mördade man 1,5 miljoner människor-

  275. -och av dem var det 1,2 miljoner judar
    som blev mördade-

  276. -i Auschwitz och Auschwitz-Birkenau.

  277. Varje dag när folk kom ut från
    fabrikerna skickade man iväg dem.

  278. Tågen gick hela tiden.

  279. Första kvartalet 1943-

  280. -tog man en av min pappas bröder,
    som bodde med honom - Yossl.

  281. Han togs till Auschwitz-Birkenau.

  282. Det gick bra för honom vid selektionen.

  283. Man skickade honom senare till
    en liten stad, inte långt från Hannover.

  284. Där jobbade han i en gummifabrik.

  285. Han jobbade i en bildäcksfabrik.

  286. En bildäcksfabrik - Continental.

  287. Jag vet att han befriades
    av amerikanerna-

  288. -den 10 april 1945.

  289. Han var sjuk, och bland de amerikanska
    soldaterna fanns det en rabbin.

  290. Rabbinen hjälpte honom
    till ett sjukhus den 12 april.

  291. Han dog den 20 april,
    och han dog för att han åt för mycket.

  292. Många överlevande efter kriget
    dog av att de åt för mycket.

  293. Deras kroppar
    klarade inte av så mycket mat.

  294. Det andra kvartalet 1943
    tar man min pappas lillebror.

  295. Han togs också till Auschwitz.
    Han var mekaniker.

  296. Tyskarna behövde mekaniker
    till fabrikerna i Auschwitz-Birkenau.

  297. Så han blev kvar där i 1,5 år.

  298. Tills de skulle stänga Auschwitz
    i slutet av 1944.

  299. Då skickades han
    till en bilfabrik i Tyskland.

  300. Och när tyskarna förlorade fabrikerna
    skickades han från ställe till ställe.

  301. Han kom till Ravensbrück.

  302. Där blev han befriad,
    och han kom med Röda Korset-

  303. -till Sverige i maj 1945.

  304. Han kom tillsammans
    med Jakob Ringart.

  305. De jobbade tillsammans
    i Auschwitz-Birkenau-

  306. -och i fabrikerna
    efter Auschwitz-Birkenau.

  307. Mina föräldrar och jag
    var kvar i gettot.

  308. Det går dåligt för de tyska soldaterna,
    och de behöver inte längre såna skor.

  309. Så man stänger Stroh Resort.

  310. De har en fabrik för cigaretter.
    Hälften tobak och hälften...

  311. ...munstycke.
    Jag vet inte vad det heter på jiddisch.

  312. Man arbetar där, men de stänger också.

  313. Fabrikerna stänger, en efter en.

  314. I juli 1944 kan man höra
    att gettot kommer att stängas.

  315. Men nya människor kommer,
    och man skickar iväg dem hela tiden.

  316. Och innan man stänger gettot-

  317. -kommer den sista mattransporten.

  318. 7 000 kilo potatis-

  319. -46 000 kilo kål.

  320. 14 000 kilo kålrabbi.

  321. Inget fett, inget mer.

  322. Den sista juli 1944 stänger man gettot.

  323. Det innebär
    att inga nya människor kommer in.

  324. Då är vi 68 561 människor i gettot.

  325. Kan ni förstå
    vilken kontroll man hade över oss?

  326. 68 561.

  327. Och nu går transporterna ut,
    dag och natt.

  328. Och en halv månad senare-

  329. -blir det en ny situation.

  330. Gettot ska avvecklas
    mellan den 27 och den 29 augusti.

  331. Och när det blir den 29 augusti-

  332. -är vi ungefär 1 500 människor i gettot.

  333. 1 500 människor i gettot.

  334. Och nu vet man,
    att totalt i gettot var vi-

  335. -260 000 människor.

  336. Och av de 260 000 människorna-

  337. -var det 60 000 barn.

  338. Idag vet man-

  339. -att 43 000 människor
    dog av svält i gettot.

  340. 43 000. Och när kriget var slut
    kunde man konstatera-

  341. -att 10 000 människor överlevde
    av de 260 000 människorna.

  342. De överlevde gettot och lägren efteråt.

  343. Och av de 60 000 barnen i Łódź getto-

  344. -fanns det i maj 1945-

  345. -65 barn som hade överlevt.

  346. Och ett av de 65 är jag. Jag brukar
    säga att jag inte satsar pengar på nåt-

  347. -för jag har redan vunnit högsta
    vinsten. Bättre kan det inte bli.

  348. Ner till 1 500...

  349. Och nu kommer en officer
    som var i organisationen i gettot.

  350. Han kallar på 300 män.

  351. Och han säger till dem:

  352. Jag ska ta hand om er.

  353. Inte bara er,
    utan även er närmaste familj.

  354. Och det var 297 fruar och barn.

  355. Vi var 35 barn.

  356. 33 judiska barn och två kristna barn.

  357. Det var nog barn från blandäktenskap.

  358. Och nu går den sista transporten
    till Auschwitz. 700 människor.

  359. Den sista transporten. Och vad jag
    har hört från en i March of the living-

  360. -för 5-6 år sen... Han sa att han var
    i Auschwitz när sista transporten kom.

  361. Han såg att vid den sista transporten
    gjordes ingen selektion.

  362. Alla gick in i gaskammaren.

  363. Och det enda vi gjorde nu
    var att rensa i gettot.

  364. Tyskarna var rädda.
    De var på andra sidan av floden Wisła.

  365. Tyskarna var rädda. Gettot måste rensas
    så att man inte kan se vad som hänt.

  366. Man behövde också gräva.

  367. Sex gropar
    på den judiska begravningsplatsen-

  368. -direkt till vänster om ingången.
    Och man vet inte varför.

  369. Jag vet bara att min pappa och jag
    var med och grävde groparna.

  370. Man rensar och rensar.

  371. Och när man rensar
    hittar 200 människor-

  372. -ställen där man kan gömma sig,
    så de gör det.

  373. Men vi 300 män-

  374. -och 297 kvinnor och barn-

  375. -blir tillsagda att samlas på en gård-

  376. -den 22 oktober 1944.

  377. Vi får inte ha med oss någonting.
    Ingen legitimation.

  378. Jag minns att när vi kom dit,
    så kontrollerade man namnen.

  379. Sen skulle vi gå tillsammans
    till det som tyskarna kallade...

  380. Vad heter det...?

  381. Uppsamlingsplats. Tack.

  382. Jag minns att när vi kom dit,
    så var det två tåg där.

  383. Tåg.

  384. Jag minns fortfarande-

  385. -att jag såg nummer 8 och 10 på tågen.

  386. Det betydde att det fanns plats
    för åtta eller tio hästar i vagnarna.

  387. Först åkte männen iväg.

  388. Nu vet jag att de hamnade
    i Sachsenhausen.

  389. Sachsenhausen var ett läger
    som hade 60 000 människor.

  390. Sachsenhausen var också ett läger
    där tyskarna experimenterade-

  391. -med hur man industriellt
    kunde gasa människor.

  392. Hur man kunde
    kremera människor industriellt.

  393. Och sen var det vi,
    men innan jag pratar om det-

  394. -vill jag berätta vad jag gjorde
    för pengarna som mamma gav mig-

  395. -som betalning för arbetet.

  396. En dag, den 7 maj 1944...

  397. Det var mors dag.

  398. Då köpte jag...

  399. ...ett gratulationskort.

  400. Jag kunde varken läsa eller skriva.

  401. Därför köpte jag ett kort med en dikt.

  402. Och min pappa hjälpte mig att skriva-

  403. -till min kära mamma, i mitt namn.

  404. Litzmannstadt getto 7 maj 1944.

  405. Det här kortet
    fanns på en utställning i Yad Vashem.

  406. Jag ska ge tillbaka det till Yad Vashem.

  407. Och man lastade in oss på tåget.

  408. 70-80 människor i varje vagn.

  409. Förfärligt. I varje vagn fanns det...

  410. ...en hink med vatten.

  411. Och på andra sidan en hink som toalett.

  412. Jag minns inte om vi åkte
    fyra eller fem dagar, eller tre dagar.

  413. Men vad jag aldrig kommer att glömma
    är när hinken med vatten tog slut.

  414. Den andra hinken var så full
    att det rann ut över golvet.

  415. Det var förskräckligt!
    Människor dog och blev sjuka.

  416. Man kan inte föreställa sig.

  417. En dag...

  418. ...stannade tåget.

  419. Stora dörren öppnades,
    och nu kunde man...

  420. Nu kom livet tillbaka.

  421. Då hörde man vrål: "Ut, ut!"

  422. Jag höll min mammas hand-

  423. -och när man kom ner var det
    första man såg SS svarta stövlar.

  424. Och de hade hundar.

  425. Hemskt. Man visste inte var man var
    eller vad som hände.

  426. Nu måste man räkna.
    297 var vi när vi gick på tåget-

  427. -så 297 måste vi ju vara nu.

  428. Men det var vi inte, det fattades folk.
    Så man räknade om och om.

  429. Tills nån kom på att det kanske är bra
    att titta i vagnarna.

  430. Allt stämde. Vi marscherade iväg.

  431. Jag kommer ihåg...

  432. Man fick inget att äta, inget vatten.

  433. Vi gick fram till en mur.

  434. Och i muren satt en stor dubbelport.

  435. Vi hade kommit till lägret Ravensbrück.

  436. I Ravensbrück fanns 30 000 kvinnor.

  437. 30 000. Jag glömmer aldrig-

  438. -jag kan fortfarande se
    när porten öppnades-

  439. -ett berg av döda kvinnor.

  440. Nakna. Förskräckligt...

  441. När vi stod där... Vi hade aldrig sett
    något liknande. Sen skrek de: "Fort!"

  442. Vi skulle gå.

  443. Och innan vi kom till ett envåningshus-

  444. -tog man barnen till ena sidan
    och kvinnorna till den andra.

  445. Och kvinnorna
    var tvungna att ta av sig.

  446. Många var religiösa. De hade
    aldrig visat upp sina nakna kroppar.

  447. Vi barn såg vad man gjorde med
    våra föräldrar. Det var förskräckligt.

  448. Sen klippte man av dem håret.
    Sen gick de in...

  449. ...och fick en dusch.

  450. Vi var barn
    och behövde inte ta av oss-

  451. -men vi fick ett nummer att sätta här.
    Jag har glömt mitt nummer sen länge.

  452. Från det att jag lämnade...

  453. ...Tyskland och kom tillbaka till Polen,
    talade man inte om gettot eller lägret.

  454. Så jag har glömt mitt nummer.

  455. Men 1998
    fick jag ett brev från Tyskland-

  456. -med en inbjudan
    om att jag ska hålla en föreläsning-

  457. -vid den 60-åriga minnesdagen
    av Kristallnatten.

  458. Men jag tänkte: "Jag åker inte."

  459. Det var en fin inbjudan,
    och jag tackade, men jag åkte inte.

  460. Men 2008 fick jag samma inbjudan.

  461. Att jag skulle komma
    på 70-åriga minnesdagen.

  462. Men den här gången var det inte
    ett brev, utan ett mejl.

  463. Och när jag läste mejlet, såg jag
    att man också bjöd fem andra.

  464. Jag kände inte igen namnen, bara ett:
    Rickard Fagof.

  465. Rickard Fagof var den lilla pojken
    som sov i samma säng som jag i lägret.

  466. Då sa jag: "Tobias, du måste åka."

  467. Du har ju inte träffat Rickard Fagof
    på 63,5 år. Du måste se hur han mår!

  468. Jag tackade ja, och åkte.

  469. Så jag träffade Rickard Fagof
    och två andra.

  470. Det kom inte fem, bara tre.
    En hade dött-

  471. -och en låg på sjukhus.

  472. Men Rickard Fagof kom,
    och två till.

  473. När jag hade hållit föreläsningen
    i Tyskland, och när...

  474. Och när israelerna, alla tre
    bodde i Israel, skulle åka hem-

  475. -då frågade borgmästaren mig:

  476. "Vad skulle du vilja göra här?"
    För mitt flyg skulle gå på natten.

  477. "Jag skulle gärna vilja åka
    till Ravensbrück."

  478. När jag kom till Ravensbrück fann jag
    transportlistan där mitt namn stod med.

  479. Och nu vet jag allt.

  480. Jag kom till Ravensbrück
    med transport nr 111.

  481. 111 gick från Łódź den 22 oktober.

  482. Och här står det också att man
    inte hade några id-handlingar-

  483. -för när vi gick till tåget, fick vi
    inte ha några id-handlingar med oss.

  484. Och på plats 28...

  485. ...fann jag att mitt nummer var 79295.

  486. Jag tackar museet.

  487. 79295 - det kommer jag aldrig
    att glömma.

  488. Men 2008 fick jag veta-

  489. -att Ravensbrück
    bara har plats för 30 000 människor.

  490. Så min första fråga var:

  491. "Var är de andra 50 000?"

  492. Men det svarade man mig inte på.

  493. Och nu kan vi läsa här...

  494. ...att jag är en polsk jude
    och att jag är en politisk fånge.

  495. Jag är åtta år.

  496. Jag vet inte vad jag heter,
    och jag är politisk fånge.

  497. Jag tror att det har att göra med, att
    Franz Seiffert, som hade detta projekt-

  498. -sa att vi var politiska fångar,
    för annars hade vi blivit dödade direkt.

  499. Det var en chans att rädda oss,
    att kalla oss politiska flyktingar.

  500. Och nu är jag född den 12 augusti 1936.

  501. Jag har tre födelsedagar.

  502. Problemet är att jag aldrig har hittat
    den 30 februari.

  503. Man kan inte få allt.

  504. När jag fick numret 79295-

  505. -sa jag till museet där borta:

  506. "Nu minns jag! Att före mitt nummer"-

  507. -"hade jag en röd triangel."

  508. "Och vad var det?"

  509. "Vet du inte?"
    "Nej, jag har ingen aning."

  510. "Ett ögonblick." Så gick hon iväg
    och kom tillbaka med en bok.

  511. Jag fick hjälp av studenter i Uppsala.
    De har gjort den här, så jag kan visa.

  512. Jag ska visa er tre exempel.

  513. Har ni sett den här tidigare?

  514. Känner ni till den här? Men när jag
    ser det här, tänkte jag direkt:

  515. Är det här det-

  516. -som forskarna i Uppsala
    åkte omkring och såg i lägren?

  517. För man vet ju att de mätte skallar,
    så de kanske studerade sånt också.

  518. Men ni har säkert inte sett det här.

  519. Det här är översatt från tyska.
    Boken är på tyska.

  520. Kan ni föreställa er? Det är svårt.

  521. När kvinnorna, mödrarna, duschade-

  522. -och kom ut i de nya kläderna-

  523. -och vi hade fått våra nummer,
    och de sina.

  524. Då fick vi det enda som vi sen hade.

  525. En mugg.

  526. I plåt.

  527. Och nu skulle vi gå till vårt nya hem,
    barack 22.

  528. I barack 22 gick man in på kortsidan.

  529. Där bodde det 1 000 människor.

  530. I varje säng var det fyra människor.
    Två på varje sida.

  531. Och trevåningssängar.
    Två och två ihop.

  532. Mamma och jag fick högst upp. "Högst
    upp? Vi har inte ätit på flera dagar."

  533. "Vi har inte druckit på flera dagar.
    Vi orkar inte klättra upp."

  534. Men när vi hade varit högst upp
    några dagar, var vi nöjda.

  535. För ingen visste då, att det inte var
    starka eller friska människor.

  536. Vad som helst kunde rasa ner.

  537. Jag minns när vi blev väckta
    fem på morgonen-

  538. -när vi gick för att få kaffe.

  539. Det var underbart med kaffe eller te.

  540. Och det var kallt vatten.

  541. Det var kokat på bark från träden.

  542. Men det var så gott.
    Jag minns när jag gick ner från sängen-

  543. -för att hämta kaffet.

  544. Då låg det en död människa där.
    Om någon dog under natten-

  545. -kastade de i samma säng ut den döde.

  546. Så att det blev mer plats i sängen,
    så man kunde ha det bekvämare.

  547. Förskräckligt.

  548. Och klockan sex räknade de oss,
    för att se att allt stämde.

  549. Och så stängde man dörren
    och gick till arbetet.

  550. Det var en fabrik, Siemens-

  551. -och en del andra arbetade i skogen.

  552. Tyskarna behövde till flyget-

  553. -och fruarna stod med stora sågar
    och sågade träd.

  554. Och vi barn
    samlade ihop de sågade delarna.

  555. Mitt på dagen fick man mat. En soppa.

  556. Vatten och potatisskal.

  557. Ibland hade man tur
    och hittade en potatisbit.

  558. Jag minns att vi barn -
    barn är smarta - mycket kloka...

  559. Vi lärde oss att inte vara först i kön.

  560. Det första var bara vatten,
    skalen låg längst ner.

  561. Man hörde
    när sleven slog närmare botten.

  562. Då ställde man sig i kön.
    Efteråt fick man en bit bröd.

  563. Först delade man brödet i två halvor.

  564. En stoppade man innanför skjortan,
    och den andra åt man.

  565. Man tänkte att ju mer man sparar,
    desto mer kommer man att ha.

  566. Vi hade ett tungt arbete,
    så vi fick en liten bit korv.

  567. Det var ungefär som en skiva falukorv.
    Då förstår ni.

  568. Jag är säker på
    att skälet till att jag lever idag-

  569. -är att när jag hade ätit upp min,
    så fick jag mammas korv också.

  570. Jag fick mammas korv,
    så därför överlevde jag.

  571. Och när det blev mörkt och vi inte kunde
    arbeta mer, så marscherade vi tillbaka-

  572. -hem till barack 22.

  573. Jag minns när vi gick upp på sängen.

  574. Det första vi gjorde var
    att sitta bredvid varandra.

  575. Det första vi gjorde var att ta ut
    brödet under skjortan, och vi åt det.

  576. När vi var färdiga tog vi...muggen.

  577. Sen kammade vi varandra
    för att få bort lössen.

  578. Vi dödade lössen med fingret.

  579. Sen försökte vi sova.
    Nästa dag gjorde vi samma sak.

  580. Men trots det här hade jag tur.

  581. Min mamma och jag hade tur.

  582. Om vi inte hade kommit med
    i transporten till Ravensbrück-

  583. -hade vi kommit till Majdanek
    eller Auschwitz-Birkenau.

  584. Där skulle vi inte ha överlevt,
    för jag var åtta år-

  585. -och ett barn måste vara tio år.

  586. Och min mamma var kortare än 150 cm.

  587. Och en kvinna måste vara över 150 cm
    för att få överleva.

  588. Vi hade tur.

  589. Men även i Ravensbrück
    fanns det en gaskammare.

  590. Och där dog över 10 000 människor.

  591. Totalt hade Ravensbrück-

  592. -110 000 människor.

  593. Och idag vet man att av de 110 000-

  594. -överlevde bara 8 000.

  595. Jag var i Ravensbrück för två dagar sen.

  596. Med mina barnbarn och min dotter.

  597. Vi hade tur.

  598. Man måste ha tur även då det är svårt.

  599. Franz Seiffert
    byggde också fabriken där.

  600. Franz Seiffert kallades också
    "den lille Schindler".

  601. Han byggde en fabrik nära Berlin.

  602. Där tillverkade man moduler till hus,
    av trä.

  603. När man byggde fabriken-

  604. -var han tvungen att ha en plats-

  605. -så männen åkte till Sachsenhausen,
    kvinnor och barn till Ravensbrück.

  606. Så den 25 februari 1945-

  607. -åker vi från Ravensbrück till den
    platsen - Königs Wusterhausen.

  608. 30 km från Ravensbrück.

  609. Franz Seiffert skriver att när tåget
    kommer fram till Königs Wusterhausen-

  610. -ska han stå på perrongen och hälsa
    oss välkomna och ge oss varm mat.

  611. Varm mat...

  612. Han skriver också,
    att när tåget var framme-

  613. -och den stora dörren
    i vagnen öppnades-

  614. -stank det så hemskt att han inte kunde
    stå kvar. Han var tvungen att gå.

  615. Men han gav oss varm mat.
    Vad innebar det?

  616. Det var samma soppa som tidigare,
    men den var varm.

  617. Och Franz Seiffert hade också
    en som kallades "Blandaren".

  618. Han stod hela tiden och rörde i soppan.

  619. Så alla fick lika mycket skal
    och lika många bitar potatis.

  620. Sen fick man en liten bit bröd.

  621. Och där arbetade man till...

  622. Till den 26 april,
    när den ryska armén befriade oss.

  623. Jag minns den första dagen
    efter befrielsen.

  624. Mamma och jag gick ut till staden-

  625. -och vi åt för första gången på fem år.

  626. Jag kunde äta så mycket
    att jag inte var hungrig mer.

  627. Då fick vi höra att inte långt från vårt
    läger fanns det ett läger med män.

  628. Mamma tog mig i handen och sa:
    "Följ med, vi går dit."

  629. Och varje man som hon träffade,
    frågade hon:

  630. "Har ni sett Shlomo Rawet?"

  631. Alla skakade på huvudet.

  632. Men så var det en man
    som pekade med högerhanden:

  633. "Han är i den baracken."

  634. Vi går in där och hittar min pappa.

  635. Då bestämmer mina föräldrar
    att vi ska åka tillbaka till Polen.

  636. Så snabbt vi kan. Om någon från släkten
    har överlevt, så har de återvänt.

  637. Vi kommer tillbaka till Łódź.

  638. Jag är nio år, kan inte läsa eller
    skriva, inte räkna - jag kan ingenting.

  639. Och jag börjar i en skola.

  640. En judisk skola.

  641. Man startade direkt en judisk skola.

  642. Där lär jag mig att skriva,
    och att läsa jiddisch och polska.

  643. Första året avklarade jag tre årskurser:
    ettan, tvåan, trean.

  644. Efter det året-

  645. -hörde jag talas om vad som hade hänt...

  646. ...i pogromen i Kielce...

  647. Ja. När 43 judar blev mördade.

  648. På sommaren började jag årskurs 4.

  649. När det året var slut, 1947, hör jag hur
    mina föräldrar sitter hemma och pratar.

  650. "Vad ska vi göra? Kommunisterna...
    Ryssarna har tagit över Polen."

  651. "Vad ska vi göra?
    Kan vi stanna eller måste vi iväg?"

  652. De pratar om det här i ett halvår.

  653. De bestämmer sig för
    att vi måste lämna Polen.

  654. Vi hade det bra i Polen.

  655. Så mina föräldrar betalade ganska bra-

  656. -och vi kunde få polska pass
    och utresetillstånd-

  657. -för att åka till Sverige
    på tre veckors semester.

  658. Varför Sverige?
    För att min pappas yngsta bror-

  659. -var redan i Sverige, i Stockholm.

  660. Allt som vi hade, affären och lägenheten
    - allt tog de.

  661. Vi kunde bara åka med handbagage,
    det var allt.

  662. Den 25 maj 1948-

  663. -kommer vi till Stockholms central.

  664. Var och en med handbagage,
    men inte ett öre på fickan.

  665. På perrongen stod min pappas bror-

  666. -och det visade sig
    att jag hade en faster, faster Klara.

  667. En mycket vacker kvinna.
    Hon tittade ner på mig och frågade:

  668. "Vad heter du, unge man?"
    "Jag heter Tolek."

  669. "Tolek? Du kan inte heta Tolek
    om du vill bo i Sverige."

  670. "Om du vill bo i Sverige
    måste du ha ett svenskt namn."

  671. "Måste jag?"
    "Ja, du måste ha ett svenskt namn."

  672. "Antingen får du heta Tobias
    eller Tommy."

  673. Jag tyckte om Tobias,
    så därför heter jag Tobias.

  674. Det var samma historia i Polen,
    för jag heter egentligen Tuvia.

  675. Och vi åkte hem till pappas bror.

  676. Tre dagar senare får min pappa arbete
    på AEG, i en fabrik.

  677. Han sitter och arbetar i fabriken,
    vid en press.

  678. Första dagen ville jag inte sitta
    i den lilla lägenheten i Stureby.

  679. Jag går ut och ser tre killar
    som spelar fotboll.

  680. När de ser mig
    vill de att jag ska komma.

  681. Jag gillar ju fotboll, så jag går dit.

  682. Det var Sten Stjernström
    och tvillingarna Nilwert.

  683. Sten Stjernström säger nåt på svenska,
    och jag fattar inte vad han säger.

  684. Men jag gissade att han frågade
    varifrån jag kom.

  685. Så jag svarade: "Polen."

  686. Men han hade frågat vad jag hette,
    så nu hette jag Polen i hela Stureby.

  687. Tills jag flyttade när jag var 23 år.

  688. Det här var redan första dagen,
    och jag spelade fotboll varje dag.

  689. Och när det blev augusti
    började jag i skolan.

  690. Efter tre veckor säger min mamma:

  691. "Tolek, vi måste göra nåt.
    De tre veckorna har snart gått."

  692. "Och du som talar svenska"-

  693. -"måste gå till polska konsulatet
    och förlänga våra tillstånd."

  694. Jag gick till konsulatet på Karlavägen
    och jag frågade:

  695. Han svarade: "Det går inte att förlänga,
    ni måste åka tillbaka."

  696. Jag kommer hem och gråter. Jag vill inte
    åka tillbaka till antisemiterna.

  697. Då sa någon till min mamma:

  698. "En hemlighet: Bergsgatan på
    Kungsholmen. Polisen, ni kan gå dit."

  699. "Du som pratar bra svenska."

  700. Men det enda jag kunde var att svära.

  701. Jag hade inte lärt mig nån svenska.

  702. Och där träffade jag en kommissarie
    som pratade tyska.

  703. Jag berättade hur det var under kriget
    och i Polen.

  704. Vi ville inte åka tillbaka, vi ville
    stanna. Han tittade på mig och sa:

  705. "Var inte ledsen."

  706. "Kom med dina föräldrar, med foton
    och pass, så får ni ett främlingspass."

  707. "Så kan ni stanna här." Så tre dagar
    senare kommer vi med foton.

  708. Vi får främlingspass
    och vi kan stanna här.

  709. I augusti 1948
    börjar jag i svensk skola.

  710. Och tack och lov
    har det gått bra ända tills idag.

  711. Hela tiden har jag hetat Tolek,
    och nu heter jag Tobias.

  712. Men i mina papper heter jag Tuvia.

  713. Och det kan ingen ta ifrån mig,
    för det är den jag är.

  714. Jag är inte Tolek och inte Tobias.
    Jag är Tuvia.

  715. Översättning: Ben Auerbach
    www.btistudios.com

Vill du länka till en del av programmet? Välj starttid där spelaren ska börja och välj sluttid där den ska stanna. 

Länken till ditt klipp hamnar i rutan "Länk till klipp".

Tobias Rawet - min barndom

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

När Tobias Rawet var sex år gammal tvingades han sätta sig i en hink nedsänkt i ett dass under flera timmar. Så lyckades hans mamma gömma honom från de tyska utrensningarna av barn i gettot i Lódz. Här berättar Tobias Rawet om hur han överlevde den systematiska förintelsen av Europas judar och om förhållanden i gettot i Lódz och upplevelser i Rawensbrück. Inspelat den 12 augusti 2017. Arrangör: Sveriges jiddischförbund.

Ämnen:
Historia > Efter ca 1900 > Andra världskriget, Modersmål och minoritetsspråk > Jiddisch
Ämnesord:
Förintelsen, Förintelsens överlevande, Historia, Judarnas historia
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Jiddischseminariet 2017

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Jiddischseminariet 2017

Poesi i getton och läger

Miriam Trinh, forskare i jiddischlitteratur vid Hebrew University of Jerusalem, har studerat tusentals poetiska texter på tyska, polska, jiddisch och hebreiska som tillkommit i getton och läger under Förintelsen. Trots fruktansvärda förhållanden fortsatte många människor med konstnärligt skapande verksamhet. Texterna är viktiga som historiska källmaterial, men de har också verkliga konstnärliga ambitioner. Inspelat den 12 augusti 2017. Arrangör: Sveriges jiddischförbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Jiddischseminariet 2017

Vem var Mina Bern?

Skådespelerskan Mina Bern föddes i Polen under tidigt 1910-tal och verkade under hela sitt liv inom och för jiddischteatern. Här tecknar skådespelaren och vännen Shane Baker ett porträtt av Mina Berns liv och av deras vänskap. Shane Baker lärde känna Mina Bern 1995 och det är henne han har att tacka för sin goda jiddisch. Inspelat den 12 augusti 2017. Arrangör: Sveriges jiddischförbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Jiddischseminariet 2017

Tobias Rawet - min barndom

När Tobias Rawet var sex år gammal tvingades han sätta sig i en hink nedsänkt i ett dass under flera timmar. Så lyckades hans mamma gömma honom från de tyska utrensningarna av barn i gettot i Lódz. Här berättar Tobias Rawet om hur han överlevde den systematiska förintelsen av Europas judar och om förhållanden i gettot i Lódz och upplevelser i Rawensbrück. Inspelat den 12 augusti 2017. Arrangör: Sveriges jiddischförbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning

Mer högskola & historia

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Utrikesdagen 2014

Ukrainakrisen som kalla kriget

Under vårvintern 2014 har det skrivits världshistoria när Ryssland erövrat Krim från Ukraina. Vad händer framöver? Hur kommer Ryssland agera? Med DN-medarbetarna Ingmar Nevéus, Michael Winiarski och Ewa Stenberg. Inspelat på Chinateatern i Stockholm 25 mars 2014.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
LyssnaBildningsbyrån - historia

Orienten - vad var det som lockade?

I det industrialiserade Europa under 1800-talet var intresset för Orienten enormt. Konsthistorikern Karin Ådahl berättar om den spektakulära Orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm år 1889.

Fråga oss