Ja, då vill jag tacka er
för att ni lyssnade så uppmärksamt.

Det känns jättebra. Det är roligt
att ni är här och vill ställa frågor.

Jag hoppas ni har många frågor.
Det finns inga förbjudna frågor.

Inga dumma frågor.
Varenda fråga är viktig.

Ibland är det just det man tror...
"Nej, den där dumma frågan"-

-"den tänker jag inte ställa." Det är
den dumma frågan som får Nobelpris.

Det var ju så nu senast, med... Var
det biologipriset eller vad var det?

Nån funderade hela sitt liv
över en fråga-

-som alla vetenskapsmän tyckte:

"Vilken idiot.
Vad håller han på med?"

Han blev t.o.m. avskedad från sin
tjänst. Och så får han Nobelpriset.

Det ni tänker på först, det ska ni
fråga. Varsågoda. Vem börjar?

Hur flydde du
från koncentrationslägret?

-Hur jag...?
-Flydde. Hur kom du därifrån?

Jag flydde inte. Man kunde inte fly.
Det fanns ingen möjlighet.

Ja, möjlighet och möjlighet... Det
fanns några enstaka som försökte.

Mig veterligen, och när det
gäller Auschwitz, lyckades bara en.

Men det gällde att...

Ja, vara där tills man antingen dog
eller också blev befriad.

Jag hade tur. Jag blev befriad-

-den 15 april 1945.

Då var det slut med min
koncentrationslägervistelse.

-Vad hände med din syster?
-Jo...

Vi var åtskilda vid nåt tillfälle,
och där flydde jag faktiskt.

Jag har klarat av... Det var...

Man måste förklara lite
hur det såg ut där.

Man höll varje grupp åtskild.

Det fanns ingen möjlighet
att beblanda sig.

Jag vet inte om ni har sett
hur Auschwitz såg ut.

Det är ett otroligt stort område-

-som delades upp med taggtråd.

Inom varje taggtråd fanns
en jättelik barack.

I de här barackerna fanns...
Nu kommer jag inte ihåg om det var-

-en eller flera baracker
inom samma område.

I varje barack fanns ca 500 fångar.

Det var taggtråd omkring
och sen ett större område-

-med elektrisk taggtråd.
Från ett område till ett annat-

-hade man absolut ingen möjlighet
att kommunicera.

Gick man fram till staketet,
så skrek vakterna-

-och sköt många gånger.

Vi som var inom en barack,
vi kunde kommunicera med varandra.

När man förde i väg några
till arbete-

-då var det inte bara att det var-

-en annan barack,
men det var ett annat område.

De här områdena var avdelade
med elektrisk taggtråd.

Nu blev jag utvald till arbete
och fördes i väg till nånstans-

-långt från där jag bodde
med min syster från början.

Men inte hon.

I Auschwitz brukade de göra så-

-att om de valde ut
en grupp till arbete-

-skickades de som inte
blev utvalda till gasen.

Alla var medvetna om-

-att de som blev kvar i baracken
kommer att gasas.

Men jag kände att eftersom jag inte
kunde få min syster med mig-

-i den här gruppen,
ville jag vara med henne.

Jag ville hellre dö med henne,
än leva ensam.

När en grupp flickor kom
med middagsmålet-

-frågade jag nån
om hon ville byta med mig.

De var lyckliga att få byta.

Så då ställde flickorna sig
i en ring, och vi bytte kläder.

Man bytte kläder också,
när man kom till ett annat område.

När man utvaldes till en annan grupp.

Då gällde det att byta kläder,
om jag ville gå tillbaka-

-till baracken med de här
tomma ämbaren som det varit mat i.

Sen dess har vi lyckats hålla ihop.

Hon bor inte långt från mig. Vi
träffas ofta. Vi talas vid dagligen.

Hon går också ut i skolorna
och berättar.

Det betyder otroligt mycket för oss
att vi har kunnat vara tillsammans.

Än i dag är det
väldigt, väldigt viktigt-

-att vi finns för varandra.

Hur var det att återgå till vardagen?

-Vilken vardag menar du?
-Efter att du blev fri.

Hur det var att bli fri? Ja...

Man tänker sig kanske att när man
blir fri, så jublar man och dansar-

-och...fortsätter som förut.
Eller gör nåt nytt.

Jag vet inte vad man tänker. Att det
är bara att fortsätta som vanligt.

Sen upptäcker man att det inte är
att fortsätta som vanligt-

-utan man måste lära sig på nytt. Som
ett barn lär sig krypa, stå och gå.

Så fick jag också lära mig att leva
på nytt. Det berättar jag om...

...här i "Livet tillbaka".
Hur det kändes att bli befriad-

-vill jag berätta för er. Det tar vi
på slutet, för jag vill läsa upp det.

Jag är glad att jag skrev boken
när jag skrev den, för i dag-

-kommer jag inte ihåg. Jag måste
titta efter hur det var egentligen.

Så att det var inte lätt.
Och vill du veta mer...

Träffade du nån gång nån av vakterna
från koncentrationslägren?

-Efter att du blev fri?
-Inte vakterna.

Men jag har faktiskt träffat en SS.

Det var ett mycket intressant möte.

Jag...sa att jag är psykolog.

Och jag brukar vara med
på konferenser.

En dag när jag var i Hamburg
och gick på morgonen-

-till konferensbyggnaden,
kommer en man från hotellet-

-med samma konferensväska som jag
har. Han verkade så målmedveten.

Jag förstod att han skulle till samma
ställe som jag. Jag visste inte-

-var stället låg, så jag frågade
om han också skulle dit.

Det skulle han. "Är du också
psykolog, eller är du läkare?"

"Nej, jag är varken eller."

"Jag har varit i..."

"...Hitlerjugend. Jag kan inte
riktigt förstå i dag varför."

"Det är därför jag"-

-"går till de här konferenserna."

Då sa jag i alla fall att jag
var i lägren under den tiden.

Han blev väldigt chockerad,
och stannade upp.

"Nej", sa han.
"Jo", sa jag, och gick vidare.

Det tog honom hårdare än mig. Och...

Jag kommer ihåg att jag tänkte-

-att det gör detsamma vad du
har gjort, vad du var då-

-så länge du arbetar
mot samma mål som jag gör-

-och är med på de här konferenserna.

Då vill jag inte forska efter
vad du har gjort. Så jag menar-

-hade jag träffat en vakt,
vet jag inte hur jag reagerat.

Men när jag träffade en SS,
var det viktiga för mig att veta-

-om han fortfarande hyser
de här idéerna, eller om han förstår-

-att det var fel,
och jobbar på en bättre framtid.

Det står i boken att i lägret var det
en vakt som var vänligare mot er-

-för han hade två döttrar själv.
Vad hände med honom? Hjälpte han er?

Det var inte SS. Vid nåt tillfälle
hade vi vakter som inte var SS.

De kunde visa lite mänsklighet.

Vad som hände med honom vet jag inte,
för vi flyttade sen-

-till ett annat arbetsområde,
där återigen SS vaktade oss.

-Ja?
-Har du inget hat mot tyskar?

-Frågan var om jag hatar tyskarna...
-Eller tyska nazister.

Ja, som jag sa, så känner jag att...

...hat leder ingenvart.

Om man hatar,
så är det man själv som mår dåligt.

Det hjälper varken en själv
eller nån annan.

Så det viktiga är inte att se
tillbaka på det som har hänt-

-utan titta framåt. Vad händer nu?

Ja, jag hatade där och då.

När jag fick örfilar,
ville jag gärna örfila tillbaka.

Men redan efter befrielsen,
när engelsmännen-

-förde lägervakterna på en lastbil-

-runt i...lägret, och sa: "Här har ni
era bödlar. Kasta sten på dem."

Då gick jag därifrån. Det var
faktiskt inte många som kastade sten.

Vad är det? Ska man kasta sten?
Ska man sänka sig till deras nivå?

Man kan inte... Hur ska jag säga?

Man kan inte betala tillbaka. Man
kan inte förnedra sig på samma nivå.

-Hur kom du till Sverige?
-Sverige valde mig.

Det var inte jag som valde Sverige.
Det var nämligen så-

-att jag befriades i Bergen-Belsen.
Ni kanske har hört talas om det.

Ni kanske har sett bilder därifrån,
med högar av lik.

Med människor som är utmärglade,
som är mer-

-skelett än folk.

När de här bilderna nådde Europa-

-blev alla chockade naturligtvis.
I Sverige tyckte man-

-att man inte hade haft krig. Vi ska
hjälpa de stackarna som överlevt.

Så de skickade upp ambulanser-

-Röda Kors-bilar, till Bergen-Belsen-

-för att hämta tio tusen
av de sjuka och deras anhöriga.

På det sättet hamnade jag i Sverige,
sommaren 1945.

Har du återvänt till
koncentrationslägret du satt i?

Ja, det har jag. Jag har både varit-

-i Auschwitz, i arbetslägren
och i Bergen-Belsen.

Det beror på att jag alltid sagt
att kan jag få ungdomen-

-att förstå lite grann
av det som har hänt-

-för att de ska kunna
föra det vidare, då gör jag det.

En lärare frågade om jag kunde
följa med dem till Auschwitz.

Trots att jag sagt: "Aldrig tillbaka
till Auschwitz" så gjorde jag det.

Och när ett filmteam frågade:

"Vill du följa med oss
till Bergen-Belsen och visa...?"

I Bergen-Belsen finns inget kvar.
De har bränt upp...

När engelsmännen kom dit, så var det-

-bara sjukdomar och diaréer.

Människor gjorde sina behov
där de gick och stod.

Det såg hemskt ut. Och...

Engelsmännen var rädda för epidemier,
så de brände upp hela lägret.

Alla baracker. Allting. När man
åker dit i dag, så är det kullar.

Gröna kullar.
Och de där kullarna är...

...gravar. Massgravar, med två tusen,
fem tusen, sex tusen människor.

Jag åkte tillbaka då, för att
kunna spela in den här filmen-

-så ni kan titta på den.

Likaså i de olika arbetslägren...

De här arbetslägren var
i närheten av Hamburg.

I dag tillhör de Hamburg.
Man kan inte se nånting.

Det enda man ser är en minnessten.

"Här har så och så många..."

"...flickor arbetat."
Jag kommer inte ihåg vad det står.

Det är det enda man ser där.
Och där har jag också varit, ja.

Kan du berätta hur en dag i lägret
såg ut? Från morgon...?

Du får precisera.
Som jag sa, var jag-

-i förintelseläger, Auschwitz,
i arbetsläger...

Tre...eller fyra olika.

Och i Bergen-Belsen, som inte var-

-nåt förintelseläger i sig.
Det fanns inte gas där.

Däremot dog människor i stora mängder
av umbäranden, sjukdomar-

-och misshandel. Vilket vill du veta?
Det var olika på olika ställen.

-Helst båda två, om du kan.
-Båda två? Alla tre.

Vi börjar med Auschwitz.

Där var det väckning mitt i natten-

-innan dagen grydde,
genom att en SS-kvinna...

Nej, där var det...
Det var kvinnor som...

...varit i Auschwitz en längre tid,
som utnämnts till våra vakter.

De kallades "blockova". Där vi bodde,
barackerna, kallades för block.

Då kom blockovan och tände ljuset
och skrek:

"Ut fort! Ni ska alla gå på dass.

Gå på dass var inte så enkelt.
Man utförde inte sina behov enskilt.

Man skulle gå 40 flickor på en gång-

-och sätta sig på 20 hål på
den sidan, och 20 hål på den sidan.

Alla skulle göra sina behov
samtidigt. Och det ska gå fort.

Gick det inte tillräckligt fort,
kom nån och slog en på ryggen-

-med sin batong.

"Det är 40 där ute som väntar.
Skynda på." Så började dagen.

Sen skulle vi...

Ibland fanns det vatten så man kunde
skölja av händerna, ibland inte.

Då skulle vi springa och ställa oss-

-i rader på fem-

-för räkning av fångar,
som hette "zählappel"

"Appel", "zähl"... Räkna.
Ja, det hette så.

Vi fick stå där i ur och skur,
medan blockovan räknade 500 flickor.

Du kan tänka dig hur många gånger
hon räknade tills det stämde.

Om nån dog på natten,
så släpades vederbörande också ut.

Det måste stämma.

Sen kom SS-soldaten,
när hon tyckte att det stämde-

-och han började räkna, lika länge.

Sen skulle man vänta på kommendanten.

När han druckit sitt kaffe och läst
tidningen. Vi fick stå där i timmar.

Ibland i stickande sol,
ibland i...vinterkyla.

Jag var inte där på vintern,
men de som var där...

Och...

...vänta på att han ska räkna oss.

När han äntligen hade räknat,
fick man gå in i barackerna-

-och då kom morgonmålet.
Och vad var morgonmålet?

Kaffe sa de att det var,
men det var en svart vätska-

-som inte ens stått bredvid kaffe,
men det var varmt.

Ni kan tänka er att det var skönt att
få nåt varmt i sig även på sommaren.

Även om det inte var så kyligt
när man varit uppe sen gryningen.

Sen fick man den lilla brödransonen-

-som det var uträknat
att den skulle räcka i tre månader.

För efter tre månader...

...hade de inte behov av oss.

De hade inte behov av oss i början
heller, men de hade oss i Auschwitz-

-med tanke på
att alla män var vid fronten.

Ni får tänka er att det här
är krigets elfte timme.

1944...i...

...maj kom vi in där.

Maj, juni, juli.
Och då behövde de arbetare.

Industrier som behöver arbetare
kunde rekvirera i Auschwitz och säga:

"Vi behöver 200 arbetare
till IG Farben."

"Vi behöver 400 arbetare
till textilfabriken."

"Till gruvan. Till dit och dit."

"Om du inte har blivit utvald
inom tre månader"-

-"då är det ingen som behöver dig."

"Då är det lika bra att du dör."

"Och dör du inte, så blir du gasad."

De räknade ut att maten vi fick
skulle räcka i tre månader.

Den här lilla brödbiten
skulle räcka en hel dag.

Då var det några... De flesta åt upp
den med det samma. Man var hungrig.

Det fanns de som ville spara det till
senare. Det skulle de inte ha gjort-

-för det fanns ingenstans att spara.

Om de la den i sin säng-

-som kan du vara säker på
att om några timmar var det borta.

Så fort du lämnade sängen
skulle nån stjäla det.

Människor var inte bättre där än här.
Stölder förekom där också.

Ni ska inte tro
att alla var solidariska.

De var likadana även där,
som folk är i dag...här.

Och överallt. Tyvärr.

Ja... Och efter frukosten
satte vi oss på våra bunkar.

Vi... Ja, då måste man berätta
hur det såg ut där, också.

Den här baracken-

-var en jättesal, så att säga.

I mitten fanns-

-som en eldstad,
där det på vintern kom lite värme.

På båda sidorna en sån här avlång...
Om du tänker dig här-

-kommer två såna här-

-tegeleldstäder...
Jag vet inte vad jag ska kalla dem.

Och på båda sidor om de här
fanns en gång-

-och på båda sidor
av gången "bunkar".

Kojor kallade vi dem för.

Sängar med eufemismer,
om jag ska uttrycka det vackert.

Det var så att det var bås,
som djurbås, i tre våningar.

Och där skulle tio flickor sova
i varje bås.

Längst ner var det stampad lera.

Då fick man ligga på den där leran.

Eller om det var brädor.
Jag kommer inte ihåg längre.

Det var så högt
att man kunde sitta böjd.

Man kunde inte räta ut sig.

Sen kom nästa avsats med plankor.
Där låg återigen tio flickor.

Och sen återigen i den här höjden,
nästa avsats med tio flickor.

Bredden var sån att tio flickor måste
ligga sida vid sida åt samma håll.

För om nån la sig på ryggen, var
det nån annan som inte fick plats.

Det berättar jag, för efter frukosten
fick vi sitta på "bunkarna"-

-och vänta... Vänta tills...

Som jag sa,
så börjar jag glömma lite.

Nu minns jag inte om vi fick soppan
mitt på dagen eller på kvällen.

Men jag tror att mitt på dagen hade
vi återigen en räkning. Den återkom-

-som en tortyr. För inte
kunde man fly, som jag sa tidigare.

Men det var ett bra sätt att tortera
oss, att låta oss stå där och vänta-

-och frysa, och svettas.

Och bli blöta om det regnade.

I alla fall, nästa mål var, om det
var mitt på dagen eller kvällen-

-en soppa... Jag tror kanske
att det var mitt på dagen.

En soppa som var
mer grisföda än soppa.

Kokt på betor och potatisskal,
och jag vet inte vad.

Och sen på kvällen
fick vi det här "kaffet" igen.

I Auschwitz.

I arbetslägren fick vi lite mer mat-

-men då krävdes också mycket mer
energi, så det jämnade ut sig.

I arbetslägret fick vi soppa
mitt på dagen på arbetsplatsen-

-och soppa på kvällen.
Soppan var kanske lite bättre.

Nån gång ibland kan det ha funnits
en köttslamsa till och med.

Men i det stora hela
så var det maten.

Nu har ni fått veta ganska mycket
om Auschwitz. Är det nåt mer?

Har du aldrig träffat på
en nazist sen du kom ut?

Frågan var om jag träffat på
en nazist eller den nazisten?

En nazist.

Ja... Jag har inte personligen
träffat nån, nej.

Däremot har jag haft ett möte med en-

-som har förnekat,
en av de som har förnekat att...

...förintelsen har existerat.

Det var för ett antal år sen-

-att de gick omkring i stan
och delade ut flygblad.

"Det där med att gaskammare
har funnits, det är lögn."

"Det har inte funnits",
och så vidare.

En kompis och jag var på stan,
när de delade ut de här lapparna.

Hon sa: "Kom, vi pratar med honom."
"Nej, jag pratar inte med honom."

Jo, men jag vill, sa hon. Så vi
gick fram. Det var en svensk kille-

-i 20-25-årsåldern. Och så säger hon:

"Hur vet...? Du delar ut dessa
lappar. Hur vet du att gaskamrarna"-

-"inte har existerat? Hur vet du
att förintelsen inte har ägt rum?"

"Jo, det finns professorer
som säger detta."

-"Det finns de som har sagt det."
-"Ja...men du fanns ju inte då."

"Nej, nej, men det finns de
som säger det."

Ja, men jag var där, säger hon
och visar sitt nummer.

Då säger han: "Ha, ha,
det har du kunnat göra själv."

Vem vill tatuera dit ett nummer
om man inte varit i Auschwitz?

Då sa jag till henne att det inte
var nån idé att prata med honom.

De som är hjärntvättade...
Det finns de som är hjärntvättade.

Dem kan man inte diskutera med. Vad
man än säger, så kommer de bara med-

-ramsan som de har lärt sig.

-Har du en tatuering med ditt nummer?
-Nej.

Har du återvänt till grinden
du skrev datumet på?

Grind...? Jag har återvänt till
huset, men grinden fanns inte längre.

Jag har återvänt, och de har byggt om
huset. Det ser inte ut som förut.

Men när jag var där första gången,
såg det fortfarande ut så.

Och då var det en familj
som bodde där-

-med en son som var ungefär sexton
år. Jag berättade för honom-

-att jag hade bott där en gång,
och att jag var i hans ålder-

-när jag fick lämna. Då säger han:
"Tänk, när jag blir gammal"-

-"så kan jag också berätta
att jag har bott här en gång."

Ja, tänkte jag, men som tur är måste
du inte berätta varför du flyttade.

Som jag kan berätta för dig.

De visste ingenting,
de som bodde där-

-för de har inte pratat om det,
där heller.

Överallt försökte de lägga locket på.
Inte prata.

Och vad är resultatet när man inte
berättar om det som har varit?

Att det händer igen. Vad hände
i Sverige 1945 när vi kom?

Då sa alla:
"Aldrig mer! Prata inte om det."

"Börja ett nytt liv. Nytt liv,
nytt land, nytt språk. Glöm det."

Och en hel generation växte upp
utan att veta vad som hade hänt.

I skolorna läste man
ingenting om det.

Och vad var resultatet?
Plötsligt så kommer det nån...

Radio Islam. Ni har inte
hört talas om det antagligen.

Du känner till det.
En algerier som började-

-spy sin etter
på en radiokanal mot...

Han sa att det var mot Israel,
men det var-

-rena rama antisemitismen mot judar.

Och i dess följd har nazismen
vuxit mer och mer i Sverige.

Snart så hade man en
större och större nazistgrupp.

Samhället fick betala dyrt
för denna tystnad.

Och likaså vi överlevande
fick betala, genom att våra barn-

-inte har riktigt vetat vilka de är.

Om föräldrar inte berättar
för sina barn vad som hänt dem-

-då kommer barnen att ha svårigheter
med sin identitet.

Vad tänker du på
när du hör Hitlers namn?

-När jag hör...?
-Hitlers namn.

-Nu?
-Ja.

-Du menar filmer, och...?
-Nej, han som person. Vad tänker du?

Vad jag tänker på
när jag hör Hitlers namn?

Ja, det uppfattade jag inte.
Jag tänker att han har inte segrat.

Det är jag som har segrat. I dag har
jag en underbar familj. Tre barn.

Sju barnbarn.
Och faktiskt ett barnbarnsbarn.

Jag har... Hitler har förgjort
en stor familj för mig-

-men i dag har jag återigen
en stor familj.

Jag har lärt mig att inte
se tillbaka, utan se framåt.

För att...
det är morgondagen det gäller.

Då ska ni få höra...

Och sen kan ni titta på böckerna,
och om ni vill ha, så kan ni...

Det var så att vi
kom till Bergen-Belsen-

-i krigets slutskede.

I slutet på mars 1945-

-när alla visste att det bara
var dagar det handlade om.

Då stoppar de in oss igen i vagnar-

-likadana vagnar
som vi åkte till Auschwitz med-

-och det börjar återigen en tågresa
fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Precis på samma sätt. Då trodde vi
att det var vår sista stund.

Att nu kommer de att döda oss,
för de vill inte ha vittnen.

Men efter tre dagar
lämpade de av oss nånstans igen-

-i ett område med taggtrådsstaket.
Då var det solen som bländade oss.

Det var Bergen-Belsen.

Och vi hade tur, för just den dagen
hade de tömt en barack.

I Bergen-Belsen...det är mycket jag
inte hinner säga. Jag tar det kort.

I Bergen-Belsen fanns det många,
som de ville ha som...

De ville byta ut dem
mot tyska krigsfångar.

Och just den dagen skickades
en grupp i väg till Schweiz.

Den baracken var ren.
Vi visste inte vilken tur vi hade-

-förrän kriget var slut.
För hela Bergen-Belsen var en böld.

En pestböld. Området var smutsigt-

-med löss, ohyra och elände.
Den här baracken var fortfarande ren.

Så vi kom in där. Och när vi anlände-

-till porten fanns det en där som
jag frågade: "Vart har vi kommit?"

Och hon sa...

"Arbete finns."

"Bröd..." Hur var det?

"Arbete finns. Bröd finns inte."

"Gas finns inte." Jag tänkte att om
gas inte fanns kanske vi klarar oss.

Ännu hade vi lite krafter
och klarade oss utan bröd.

Att arbeta kanske går det också.

Vi var inte så avmagrade.
Vi hade bara varit i läger ett år-

-mot de andra som varit i tre, fyra
år, och såg verkligen eländiga ut.

Vi kom in i de här barackerna,
och det visade sig att...

Bröd fanns inte.

Knappt att vi fick
den här svarta vätskan om dagarna.

Så att... Och arbetet... Ja...

Arbete fanns, och vid nåt tillfälle
så orkade jag t.o.m. arbeta lite.

Allt det där får ni reda på i boken.
Men nu vill jag berätta-

-hur det var de sista dagarna.
Vi var inte i Bergen-Belsen mer än-

-kanske en vecka.
Men den veckan räckte.

Vi var helt kraftlösa. Att vi över-
levde berodde på det svarta kaffet.

Den kaffeliknande drycken.
För vatten fanns inte heller längre.

En dag när vi låg där helt kraftlösa,
så säger nån...

"Engelsmännen är här."
Jag tänkte: "Nämen, stackaren."

"Nu yrar hon. Nu har hon blivit
så dålig att hon yrar."

Jag lyfte inte ens blicken.
Jag låg där på min brits.

Det gick några timmar,
och rätt som det var sa nån:

"Nånting händer.
Titta. Soldaterna springer runt"-

-"och har vita armbindlar."

Jag tänkte att jag måste
försöka titta vad som händer.

Med mobilisering av mina sista
krafter gick jag fram till fönstret.

Just då ser jag hur tanks-

-svänger runt hörnet på byggnaden.

Och där sitter soldater
som inte har tysk uniform.

Vi var befriade.
Det var engelsmännen.

Och då tänker jag: "I morgon..."

"I morgon ska jag tänka."

"I morgon ska jag söka efter de
som kan ha blivit kvar."

"I morgon ska jag sörja."

"Och kanske, innerst inne,
ännu helt omedvetet"-

-"i morgon ska jag börja om."

"I dag finns jag ännu inte."

"Min utmärglade kropp..."

Jag börjar från början.
"I dag finns jag ännu inte."

"Min utmärglade kropp
ligger på britsen. Ett skal"-

-"utan känslor, utan tankar."

"Ett medvetande finns.
Vi är befriade."

"Men..."

"Apatin krusas av en våg
av välbefinnande."

"Men ännu förmår jag
ingen glädjeyttring."

"Ännu är jag bara
ett foster i moderlivet."

"Det är i morgon jag ska födas.
Efter den årslånga vandringen"-

-"i den långa tunneln under jorden"-

-"har jag kommit till tunnelns ände."

"Ännu en gång
syns solen vid horisonten."

"Jag lever. Eller är det nån annan?"

"Det får jag inte veta
på ett bra tag." Tack så mycket.