Hejsan! Mimmi heter jag
och ringer från Tele 2.

Har hon nån puls?

Hon hade en kombination
av GHB och alkohol i kroppen.

Den kombinationen är livsfarlig,
för det är lätt att bil medvetslös.

Jag var sjutton bast,
men ingen sjuttonåring är pundare-

-eller tar en överdos och dör.

Jag vaknade av att det knackade
på dörren, och kände att nåt var fel-

-för inge knackar på hos
mig vid halv åtta.

Jag låg kvar i sängen men sov inte.

När jag hörde mammas röst hörde jag att
det inte var några glada besked.

Hon sa bara rätt ut
att Mimmi hade dött-

-och hon hade med sig sjukhusprästen.

Jag bröt ihop.
Det var som om jag fick en blackout.

Den sista dagen jag träffade Mimmi
var en fredag efter skolan-

-och hon följde mig till bussen.
Jag var jätteglad för det.

Hon hade en svart Adidaströja på sig
som jag brukade låna-

-och jag gnällde
om att jag skulle få den.

Då sa hon "Du kan få den när jag dör"
och vi skrattade.

Ingen tänkte att hon skulle dö.

Hej! Kul att se dig.

-Vart ska vi åka?
-Till Granberg...

...där min syster var när hon dog.

-Är du nervös?
-Ja.

Mimmi var min bästa vän.
Vi träffades på gymnasiet.

Hon var lika flummig som jag,
och vi hade roligt.

Vi gick alltid på toa tillsammans
och hade en puderdosa i bh:n-

-och pudrade på
fast det inte behövdes.

Hon hann vara arton i ett halvår.

Hon var glad, fick en på bra humör
och ställde jämt upp och lyssnade.

För mig var hon speciell.

Jag har på mig en kofta
som var Mimmis.

Hon fick en baguette av mig
och jag fick hennes kofta.

Jag har också kläder från henne, och
vissa förknippar jag inte med henne-

-men jag har massvis med kläder
som jag inte kan använda eller kasta.

Jag har inte kastat nåt,
men det är kul att använda dem.

Jag ringde henne varje kväll
för att kolla läget. Vi pratade jämt-

-men just den kvällen
hade jag fullt upp med hemmet-

-så jag kände: "Hon klarar sig själv.
Jag ringer i morgon i stället."

Men...

-Är det här nånstans?
-Jag tror det är i nästa hus.

Vad jobbigt det känns.

-Här tror jag att det är.
-Ja, det tror jag med.

-Vad tror du?
-Det är skitjobbigt.

Bara tanken på
att hon har dött i nåt av husen...

Man blir ledsen av att vara här, för man
blir påmind om att det har hänt.

Det var här
som hon hade sin sista tid i livet.

De skulle bara äta pizza
men hade hamnat på en fest-

-och sen hade de åkt bil, för några hade
träffat henne på Statoil.

Jag har hört att när de var på festen
så hade alla druckit GHB.

Det jag har hört om GHB är
att det är en genomskinlig vätska-

-och man tar en kork,
vilket är väldigt lite.

Sen är GHB i kombination med alkohol
ännu farligare-

-för då slutar organen funka.
Hjärtat stannar och man slutar andas.

Tar man lite för mycket av drogen
faller man ner i medvetslöshet-

-och då får man andningsproblem.

Jag vet inte
om personen tagit drogen-

-men nån kollade
att de andra andades.

Då märker de att Mimmi inte andas.

De lämnar henne på sjukhuset
och säger att de hittat henne ute-

-för att de själva inte ska åka dit.

Ingen kännbar puls.

Har vi gett ett adrenalin till?

-Ett milligram?
-Ja två gånger.

-Du känner inget?
-Nej.

Då slutar vi.

Jag tror att de ljög
för att de är rädda-

-att nån får reda på
att de har tagit GHB-

-för de vet att det är olagligt.

Hela staden var chockad
över att få beskedet-

-för ingen trodde
att hon skulle dö av en överdos.

Jag och min syster var nära varandra-

-och mitt liv blir aldrig som förr-

-för man har förändrats själv.

Man fick en annan syn på livet.

Det är mycket,
men det går inte att förklara.

-Var inte du med här?
-Nej.

Vi spelade kubb med klassen.

Det är i skolan på rasten.

Jag kommer i håg bilden,
fast jag inte var där.

Jag kommer ihåg hur hon skrattade.

-Vill du fika? Jag har biskvier.
-Jag smakar gärna en...

-...om du vill bjuda bort en.
-Ja, jag har fyra kvar.

-Jag har glassbåtar också.
-De såg smarriga ut.

Efter att Mimmi dog har man hört
att folk tagit överdoser-

-men ändå överlevt
och fått en andra chans.

Det får inte alla,
och ändå fortsätter det.

"Nytt misstänkt fall av GHB."

"En 22-årig medvetslös man kom till
sjukhuset efter misstänkt överdos."

Man trodde att Mimmis liv
skulle sätta stopp för det.

Det fanns ingen i Bollnäs
som inte hörde att Mimmi hade dött.

Alla visste att hon dog av GHB.
Ändå fortsätter det.

Det är så sjukt att det händer nu-

-precis innan treårsdagen
sen Mimmi dog.

Ja, det känns inte som om folk
har stannat upp och tänkt efter.

Jag minns första gången
jag blev kallad pundare.

Fy fan, vad hemskt det var.
Jag såg inte mig själv som pundare.

Jag sa att jag skulle ha
en häftig helg-

-med ecstasy, röka, LSD och tramadol
och en massa vodka på det.

Folk fattade ingenting.

Jag är uppvuxen i Köpenhamn
och kom till Sverige när jag var sju.

Jag kunde inte språket, och började
ettan i en bondhåla i Småland-

-där alla känner alla
och det är lätt att vara utanför.

På gymnasiet ville jag förbättra
min umgängeskrets-

-och få kompisar
så jag inte var utanför.

Jag sålde sprit.

Jag blev alltid bjuden på fester,
och det var ett asskönt ungdomsliv.

Då kände jag mig viktig.

Alla ville känna mig,
men det var för att jag sålde sprit.

Sen började jag sälja droger
och kände mig som Al Capone-

-men jag var en usel knarklangare.

Jag rökte upp typ allt själv
och skuldsatte mig.

Jag kunde inte betala tillbaka i tid-

-så jag och en annan kille
blev utslitna i skogen och hotade.

Jag ringde pappa och sa
att jag skulle gå till polisen.

Jag gick till polisstationen
och lade alla korten på bordet.

Då sa de: "Tills det blir rättegång
ska du bo på ett hem för ungdomar"-

-"i Uppsala."

Polisbillen rullade in
utanför Sirius.

Jag såg inte riktigt
hur stort det var-

-men det var galler på fönstren.

Det reflekterade jag inte över,
men det var obehagligt.

Sen satte jag mig på inskrivningen-

-och de skulle plocka upp
allt jag hade med mig.

Jag fick veta att det var avgiftning och
att det är hundra procent låst.

Vad sur jag blev!

De sa "Hoppa in i duschen".

-Att se bygget var lite creepy.
-Jag håller med.

Alla historier man har hört
om institutioner, fängelser, kåkar-

-och behandlingshem...

-Sen fick man se...
-Det är galler.

-Ja, det är galler på fönstren.
-Det är övervakningskameror.

Jesper är en go kille jag träffade
på avgiftningen. Vi klickade direkt.

Ingen av oss hörde hemma där,
utan vi var totalt felplacerade.

Där fick vi en gemensam nämnare.

Det första jag gjorde här
var att börja gråta.

-Ja, det gick snabbt.
-Det var det första jag gjorde.

Jag var skiträdd när jag fattade
att det var på allvar.

-Det var obehagligt.
-Nej, först träffade jag dig!

-Just det!
-Jag gick in där.

-Du hälsade inte ens.
-Nej, just det.

-Du hälsade inte på nån.
-Nej, jag var rätt så skärrad.

Jag och den andra snubben
trodde att du var värsta gangstern-

-för du var så iskall. Du sa inget.
Herregud, vi trodde du var bad.

-Så var det annorlunda.
-Du är den största mjukosten nånsin.

Ja, teddybjörnen.

Den här synen kommer jag ihåg.

Ja, jag tänkte på
hur man skulle kunna ta sig ut-

-och när man kommit ut var det bara att
slå sönder ett bräde.

Ja, eller hoppa över.
Det är inga problem.

LSD var min favoritdrog.
Ecstasy var inte så kul-

-och kokain var kul men för dyrt.

Jag har provat i stort sett allt
utom amfetamin och GHB.

-Kommer du ihåg rastgården?
-Ja, det var kul här på kvällarna.

Det var så mycket ute man fick vara.

Det är som en hundgård, och det
finns ingenstans att ta vägen.

När man var här fattade man
hur bra man hade det där ute.

Det var här allvaret började landa
om vilka konsekvenser man fått.

Allt det jag hade gjort
hade satt mig här.

Fast då trodde jag
att det var soc och polisens fel.

-Det trodde jag fortfarande här.
-Det trodde man ju.

Men nu ser man att det var
mina handlingar som förde mig hit.

-Det är inget Liseberg.
-Nej.

Jag tycker inte om att vara här.
Det är jävligt obehagligt.

Jag ville inte sluta knarka alls.

Jag sa inte att jag knarkade,
utan att jag var livsnjutare-

-men jag ville inte sluta.

Jag ville bara få kontroll
på konsekvenserna.

-Vad litet det känns!
-Men det kändes som ett sektrum då.

"Sanningen är konkret"
och Gud och grejer...

Vi hade dagliga föreläsningar
om en massa skit-

-som vad som händer med kroppen
ifall du knarkar.

Jag minns hur ledsen jag var
på avslutningen.

Jag var ledsen,
för det klickade ju första gången-

-så jag tänkte: "Ska jag lämna honom,
han som har varit en trygghet?"

-Säg inte så.
-Det var ju så.

Men när man satt här med fyra andra plus
dig kunde man inte gråta-

-för man skulle vara tuff.

Men...
Det är så verkligheten är.

-Vi hittade varandra igen.
-Det är som äkta kärlek.

Det bästa är
att nu slipper man den här skiten.

Jag behöver inte komma tillbaka hit.

Det är skönt.

Det är dags att stiga upp.

-Hur många ska ha?
-Alla, men jag tar kycklingkorv.

-Jag äter inte sån.
-Det gör du visst.

Nej, det gör jag inte,
för den smakar konstigt.

Efter behandlingen
kom jag till ett familjehem.

Jag hälsade på
och plötsligt bodde jag där.

Det går inte att säga
att du var som du är i dag.

Det var skillnad!

In kommer en nervös, smal, blek...

Nu är jag smal och blek
men inte nervös.

I början när du kom var jag skeptisk
och fördomsfull.

Jag tänkte:
"Nu kommer en jävla pundare."

Jag trodde inte att det skulle funka,
utan att det skulle skära sig.

Du flöt in som en av bröderna.

-Ni började snabbt säga "Tjena bror".
-Ja, vi började med det.

Kommer du ihåg
när vi satt ute på parkbänken-

-och pratade om
att du hade bott här en vecka-

-men det kändes som om du varit här hur
länge som helst? Det var skumt.

Vi har ett kort på
när vi satt på trappen-

-och hade samma stil.
Det var nästan som far och son.

Det var samma...

Det som hände i familjehemmet
var att jag mådde mycket bättre.

Jag fick börja skolan igen
på ett gymnasium här i Uppsala-

-och jag fick kompisar här.
Jag tyckte om det.

Jag fick hemmakänslan direkt.
Det var skitviktigt.

Hade jag inte känt mig som en del
av familjen hade jag inte stannat.

Jag ville ju inte vara
nykter och drogfri när jag kom ut-

-utan jag snackade skit på Sirius
för att komma ut-

-så när jag väl kom hit
till ungarna och er-

-fick jag ett bra välkomnande,
och det var en stor del.

Vad fan...

-Rökunge.
-Ja, ja, ja.

Du köpte cigg åt mig
när jag var sjutton.

Jag vet. Vad skulle jag göra?

Jag kunde inte ha dig där hemma
när du tände av på nikotin också.

-"Också"? Står du och ljuger?
-Nej, men det gick inte.

Du blir så knepig
av minsta lilla ciggavbrott.

Ja... Nu ska du snart
flytta tillbaka.

Det känns lite jobbigt-

-måste jag säga.
Du är väldigt långt borta då.

Trots att det finns Skype
är det långt bort.

Men det är som det är.

Du har inte sett mig grina ofta.

Nu bor jag i en egen lägenhet
och har en kontaktperson på Sirius-

-som ger mig pengar varje vecka
till mat och fickpengar.

Kom hit.

Vi är tre killar i eftervården
som träffas varje vecka.

Det är lite som gruppterapi.

-Vi är här av en anledning.
-Nej.

Lukas, du är drogfri sen två år.
Det är häftigt.

Snart är skolan slut. Du vill bli
lärare, och du kan bli en bra lärare.

Jag vill ladda den här med-

-tålamod och mycket kärlek.

Grattis till två år,
och lycka till när du kommer hem.

Fortsätt på rätt bana.
Det kommer att gå bra.

Vad ska jag säga nu, då?

Jag är mer känslomässigt laddad
för det här än vad du är-

-för det är fett stort.

Jag tror också
att du blir en bra lärare.

Jag vet att...

Jag har dig att tacka för mycket.
Det har jag.

Jag vet
att min familj också vill tacka dig.

Det är med glädje jag fäller tårarna,
för jag är glad för din skull.

Jag är skitglad, så jag laddar den med
ett stort tack-

-lycka och hopp.

Tack.

Nu har jag inte satt nåt i ögat.
Nu var det äkta.

Kom hit.

Textning: Sofie B. Grankvist
www.broadcasttext.com