Lisha hade aldrig rymt förut,
men nu var hon tvungen.

Livet var så trist i byn.
Det hände aldrig nånting.

Hennes föräldrar ville att hon skulle
vara hemma och laga mat och tvätta.

Hon ville inte vara hemma hela livet.

En gammal man i byn
hade pratat om livet i storstan-

-och hon ville se det med egna ögon.
Så hon rymde hemifrån.

Hon gick tidigt från skolan
och gick och gick ända till nästa by.

Det var långt att gå.
Det tog Lisha nästan två timmar.

När hon nästan var framme
såg hon sig fortfarande om-

-för att se om nån
följde efter henne.

Hon visste att regnet skulle komma
och skölja bort hennes fotspår.

Hon var rädd att nån skulle ha sett
henne och berätta för hennes familj.

Nu var hon i utkanten av nästa by.

Snart skulle hon vara så långt bort
att ingen kunde hitta henne.

Hon gick långsamt
och undvek getterna och barnen-

-som lekte på den torra marken.

Snart hittade hon det hon sökte: en
stolpe, lika lång som en vuxen karl-

-med en gammal skylt längst upp.

På skylten var bokstaven B målad.

Lisha satte sig och väntade.

Efter vad som kändes som flera timmar
hördes det ljud hon hade väntat på:

Hostandet från en bussmotor.
Hon reste sig och tog tag i väskan.

Den gamla bussen, målad i rött
och grönt och gult, stannade-

-och Lisha klev på.

Hon var nervös när hon gav föraren
pengar för biljetten.

Bussen rullade fram
på de steniga, ojämna vägarna.

Lisha satt på mittsätet
och tittade ut genom fönstret.

Äntligen var hon
på väg till storstan!

Hon såg ut på landsbygden, de gröna
buskarna, oxarna som drog plogar-

-och hökarna som flög högt upp
i jakt på byten.

Himlen mörknade
och molnen svepte in som en filt-

-som täckte landsbygden
och vägarna med regn.

Regnet studsade mot stenarna
vid vägkanten som kulor mot en vägg.

Lisha satt och slumrade och nästan
drömde när bussen stannade.

Nu kom den svåraste delen
av Lishas resa.

Hon var framme på busstationen-

-en enorm hall,
den största byggnad hon nånsin sett.

Den var full av skrikande människor,
hållplatser, stånd med mat och dryck-

-och högljudda, stinkande, rykande
bussar som åkte över hela landet.

Hon mindes vad den gamle mannen
hade sagt om storstadsbussen:

"Ta buss 99. Inget annat nummer.
Bara nummer 99."

Så fort Lisha klev av bussen
slog oväsendet emot henne.

Folk som skrek, rytande motorer
och regnet som smattrade mot taket-

-gjorde det svårt att tänka,
för att inte tala om att prata.

Hon förflyttade sig genom folkmassan
och gled emellan ben och resväskor-

-medan de vuxna knuffades
omkring henne.

Hon visste inte
var hennes buss stannade.

Allt hon visste var att mannen i byn
hade sagt att det var nummer 99.

Hon kämpade sig fram och försökte
läsa numren. Var fanns nummer 99?

Hon såg några andra siffror -
30, 5, 70...

Men de tycktes inte vara på rätt
ställe. Ingenting hängde ihop.

Hon försökte be en vuxen om hjälp-

-men det var ingen som hade tid
att lyssna på en liten flicka.

Lisha knuffades omkring
tills hon blev alldeles yr.

Hon höll hårt i väskan
och hoppades att det skulle ta slut.

Plötsligt blev allt mörkt.

Lisha låg på mage på golvet.

Hon verkade vara i utkanten av
trängseln, i ett mörkt hörn i hallen.

Hon låg precis vid en skylt
där det stod en buss.

När hon tittade upp såg hon att det
stod 99 på bussen. Här var den ju!

Hon reste sig, tog sin väska
och klev på bussen.

Hon såg ingen förare,
så hon gick rakt in.

Det var mörkt och tyst på bussen.

Hon gick bakåt mellan sätena
och tittade på passagerarna.

Till vänster satt en tant
invirad i sjalar och en kappa.

Efter henne satt en man i hatt
och sen en grupp yngre personer.

Det var så mörkt
att hon inte såg deras ansikten.

Alla tycktes sitta i mörker.

Utanför trängdes och skrek folk
fortfarande.

Lisha hörde dem inte och ville inte
höra. Hon sjönk ner på sin plats-

-och drog sjalen över huvudet.

Så småningom startade bussen
och lämnade hållplatsen och hallen.

Utanför var det mörkt
och regnade fortfarande.

Snart hade de lämnat busstationen
och stan och var på väg mot storstan.

Regnet rann längs fönstren
och ljuset var så svagt-

-att hon knappt såg
de andra passagerarna.

Hon såg inte deras ansikten,
och de var så tysta allihop!

Det var bussen också.

Den andra bussen lät ju så mycket.
Var satt motorn på den här?

Hon hörde inga motorljud alls,
bara regnet som föll på taket.

Hon tänkte på vad den gamle
mannen berättat om stan:

Sevärdheterna, templen, båtarna...

Elddansarna på festivalerna...
Allt det ville hon se.

Stan var så mycket större
och mer spännande än hennes by!

Efter ett tag blev Lisha orolig.

Hon hade suttit på bussen länge,
men ingen hade bett om biljetten.

Vad skulle de göra när de fick höra
att hon inte hade nån?

Hon sträckte på sig och satte sig
upp. Hon gick framåt mot föraren.

Hon tittade på de andra passagerarna
men såg inte deras ansikten.

De var som skuggor.

Lisha var kall inombords och hennes
ben skakade när hon nådde föraren.

"Ursäkta", sa hon.
"Ska jag betala för min biljett?"

"Det här är väl buss 99 mot stan?"

Föraren, storväxt och med vit skjorta
och blå mössa, vände sig mot henne.

Under mössan såg hon bara skuggor.

Han pekade ovanför henne på skylten
på rutan, och Lisha tittade.

På skylten stod det 66.

66! Det förstås!
Hon hade ju legat ner på stationen.

Hon måste ha läst skylten
upp och ner!

Hon skulle precis be föraren
att vända eftersom hon åkt fel-

-när ett tjut hördes
från bussens undersida.

Det hördes en smäll
och föraren vred ratten åt höger-

-och i den tysta bussen
hördes plötsligt en massa skrik.

Lisha kände hjärtat i halsgropen
när bussen började falla...

...och falla och falla genom mörkret.

En röst sa:
"Hallå där. Hur står det till?"

Nån strök Lisha över ansiktet.

Hon öppnade ögonen
och såg att hon låg på golvet.

En grupp människor
tittade oroligt på henne.

Hon såg deras ansikten!

Ovanför dem såg hon taket på
avgångshallen. Hon var kvar där!

"Du måste ha svimmat",
sa kvinnan som satt bredvid henne.

"Här är så mycket folk
att det är svårt att andas."

"Jag satt på en buss - nummer 66!
Men det var nåt som hände."

Lisha var förvirrad. "Nummer 66?"
sa en man i bussföraruniform.

"Den slutade gå förra året
när den kraschade i regnet.

"Den åkte ner i floden
och alla ombord dog."

"Du måste ha drömt.
Var kommer du ifrån, flicka lilla?"

Lisha sa vad hennes by hette.

"Vi får nog sätta dig på första bästa
buss tillbaka dit", sa mannen.

Lisha tänkte på det lilla huset
som hennes familj bodde i och insåg-

-att hon inte ville nånting hellre.

Spökhistorien skrevs och berättades
av Keith Foster.

Studiotekniker var Carl Nilsson
och Kristina Buddee Roos.

Musik av Nadine och Tanya Byrne.
En UR-produktion.

Översättning: Rebecca Simpson
www.broadcasttext.com