Marja skriver på ett språk
nästan ingen förstår.

All min musik är på sydsamiska,
mitt hjärtas språk.

De samiska språken
har haft tuffa villkor.

Det var ett förbjudet språk i skolan.

-Språk måste användas, annars dör de.
-God kväll, det här är Ođđasat.

Det har betydelse för status också.

Att vårt språk är så pass viktigt
att man använder det på skyltarna.

Inte alla gillar att se samiska i tryck.

Det kräver en stor insats
för att hålla ett språk levande.

Nu är vi vid torvkåtan, derhviegåetie.
Det var här det började.

Ingen vill släppa sitt eget språk.

Marja har viljan, men räcker det?

Musik har alltid varit
mitt stora intresse.

Att få syssla med det på skoltid
gjorde att jag fastnade för musiklinjen.

Man är fri i musiken, så att kombinera
det med renskötsel är inget problem.

På fritiden skriver jag texter
på sydsamiska och komponerar musik.

Jag kan inte återge samma budskap
på norska som jag kan på sydsamiska.

Jag kan inte låta det försvinna,
för då blir det inget kvar av mig.

Då försvinner jag också.

Elev vid musiklinjen på gymnasiet
Uppvuxen i Elgå

All min musik är på sydsamiska,
mitt hjärtas språk.

Det är så skönt med sommar och sol

Marja vet att få förstår
innehållet i hennes texter-

-men vill ändå använda sydsamiska.

Marja visar vem hon är
genom samiskan.

Det är därför
man lyssnar på den musiken.

Musiken talar ju för sig själv.
Jag tycker att det är coolt.

Sydsamiska var förr vardagsspråket
här i Elgå, cirka 30 mil från Oslo.

I dag står det på FN:s lista
över allvarligt hotade språk.

I Elgå bor en familj som kämpar
för sydsamiskans överlevnad.

Här bor tre generationer
Fjellheim Mortensson.

-Nu är det vuxna mot barn.
-Jag får hoppas på det bästa.

Bra, Elin!

Bra, Marja!

-Hela familjen är tvåspråkig.
-Bra, Elin!

-När de spelar golf pratar de norska.
-Det var så nära.

Men Jon Anders är renskötare-

-och när familjen arbetar med renar
är sydsamiskan naturlig och nödvändig.

Elin har satsat mycket på
att arbeta för sydsamiskan-

-fast det bara förstås
av ett tusental människor.

Det är ingen fråga om hur många som
talar det. Ett språk är ett språk ändå.

F.d. projektledare vid Sametingets
språkmotiveringsprojekt, lärare

Marja och brodern Dan Richard
har lärt sig sydsamiska sen de var små.

Det är inte självklart, för tillgången
på undervisning är begränsad.

Jag har fått ta del av hela kulturen,
min sydsamiska kultur och identitet.

Utan det hade jag inte ens varit halv.

Vi går väl och tittar på torvkåtan igen.

Ja, vi får se hur det ser ut.

Enligt Elin är det bästa sättet
att stärka sydsamiskan-

-att barnen lär sig språket som små.

Med hjälp av en erfaren kåt-byggare
och med andra föräldrar-

-gjorde de en plats
där sydsamiskan odlades.

Nu är vi vid torvkåtan, derhviegåetie.
Det var här det började.

Tanken var att vi skulle ha
ett språkbo här.

Språkbo, eller språkbad,
är en metod för att undervisa språk-

-genom att använda språket naturligt.

När Elin och Jon Anders var små ansåg
man att tvåspråkighet var skadlig-

-och i valet mellan norska och samiska
valde föräldrarna norska.

Elin ville att hennes barn
skulle ta språket tillbaka-

-och språkboet var första steget.

Vi inser inte alltid
att det att rädda ett språk-

-kräver stenhårt arbete.

För det är ofta lättare-

-att tala det språk som majoriteten
och samhället i stort använder.

Ofta råder minsta motståndets lag-

-men ska samiskan överleva får man
ibland följa största motståndets lag.

En som inte följde
minsta motståndets lag är Mikkâl.

Han är enaresame och talar enare-
samiska, som bara 300 människor kan.

Rappar på enaresamiska
Student i Helsingfors

Jag började rappa
som 15- eller 16-åring-

-när de första
finskspråkiga rapparna kom.

De fick mig intresserad av
att rappa på finska.

Vid nåt skede kom jag på idén
att rappa på enaresamiska.

Sen fortsatte jag på det spåret.

"Amoc-Kaččâm"
är en rap-cd på enaresamiska.

Den första och än så länge den enda.

Ett språk är döende
om inga barn talar det.

För bara tjugo år sen
såg enaresamiskan ut att dö ut.

När jag var liten-

-fanns inga andra ungdomar som
talade enaresamiska som modersmål.

Bara jag, mina två bröder
och en kille till.

Mikkâls far, Matti Morotaja,
är en förkämpe för enaresamiskan.

Han har jobbat entusiastiskt
för språkbad i Enares förskolor.

Vad gäller enaresamiska
går den att revitalisera och rädda.

Det är ingen omöjlighet. Det är inte
bortkastade pengar - eller energi.

Mattis insats har lett till
att flera nu talar språket.

Mikkâl har också varit språklärare
för enaresamiska barn, och ser nyttan.

Verksamheter med språkbad är
de viktigaste för att bevara språket.

Att man lär sig språket som liten,
även om inte föräldrarna kan det.

På det sättet har vi fått
en yngre generation som kan språket.

Det fungerar överraskande väl.

Amoc! Amoc!

Ett skäl till att samiskan
har det svårt-

-är hur myndigheterna
har förhållit sig till samiskan.

Historiskt har ju sydsamiskan
levt sida vid sida med norskan-

-i hundratals, kanske tusentals år.

Kan du komma och duka?

Sydsamiskan vore mycket starkare
utan den starka förnorskningsperioden.

I hela Norden ville myndigheterna
skapa homogena samhällen.

Det fick stora konsekvenser
för de tio samiska språken.

Fyra av dem är döende,
eftersom barn inte lär sig språket.

Enligt FN är flera allvarligt hotade,
och sydsamiskan är ett av dem.

När mina far- och morföräldrar
gick i skolan var det förbjudet-

-att tala samiska.

Om man inte får prata sitt språk,
vem är man då?

Mitt modersmål är umesamiska.

Men jag har aldrig haft tillgång
till att läsa eller skriva det.

Det var ett förbjudet språk i skolan.

Renskötarsame

I Sverige fanns det
nåt som kallades nomadskola.

Om man tillhörde en renskötarfamilj
var man tvungen att gå i den skolan.

Det märkliga var att vi
måste gå med våra dräkter-

-men vi fick inte tala samiska.

Om vi talade samiska
blev vi faktiskt fysiskt bestraffade.

Det är klart att man fick
mindervärdeskomplex.

Myndigheternas ovilja mot samiska
tvingade många samer att byta namn.

Det hände med Nils Olav Kappfjell,
som egentligen inte heter så.

Nej. Inte Kappfjell.

Det påtvingade myndigheterna mig
på grund av registreringen av samer.

Ser du det som diskriminering?

Ja, det är klart.

Det första en person måste ha rätt till
är att behålla sitt namn.

Inte ens mitt i det nordsamiska området,
där alla talade samiska, godtogs det.

Ett av de samiska barn som satt
i skolbänken utan att kunna norska-

-blev senare professor i samiska.

Nu ska jag till Sámi allaskuvla,
Samiska högskolan-

-där jag är professor i samiska.

Professor i samiska i Kautokeino,
Sametingets första ordförande i Norge

Hej! Du har visst väntat
på de här böckerna?

Mitt modersmål är samiska.
Jag förstod inte norska-

-förrän jag var tio-elva år.

De första åren
förstod jag inte vad läraren sa.

Vad är detta? Vad är det?

Nu ska du fråga.
Peka på nåt och fråga de andra.

Först i fyran hade vi en lärare som
kunde berätta historien på samiska-

-med bilder som illustration.
Det var så fantastiskt.

Det var rätt och slätt ett nytt fönster
som öppnades mot världen.

Så fantastiskt var det.

Inte alla barn fick uppleva den glädjen.

Egentligen var lärarna förbjudna
att undervisa på samiska.

Många av barnen
fick kämpa nåt förfärligt-

-och även i sista klassen på folkskolan
måste lärarinnan sitta och hjälpa vissa-

-för de hade inte lärt sig
läsa och skriva.

Väldigt många av dem
blev analfabeter.

De kunde varken skriva
på norska eller samiska.

Många samer fick
ett dåligt förhållande till sitt språk.

Men en ny generation
kämpade för förändring-

-och i slutet av 1960-talet
tilläts samiskan i skolan.

Puss ser...

...en lurig mus...

Jon Anders, Marjas far, skulle börja
i skolan precis då samiska tilläts.

De sydsamiska barnen i Elgå kunde
bara få undervisning på sitt språk-

-på internatskola.

Resan till skolan tog två dygn. Jon
Anders fick en barndomstid på internat.

Jag minns att jag
skulle åka till skolan med tåg.

Det såg jag mycket fram emot.

Renskötarsame

Jag hade aldrig förut sett ett tåg,
så det såg jag fram emot.

Men när vi kom till Hattfjelldal,
som låg 80 mil bort-

-så tänkte jag inte på att mamma
och pappa skulle åka ifrån mig.

Och...

Ja, det var tungt när de åkte.

Jag var tvungen att klara mig
igenom det, jag hade inget val.

Men man tänkte hela tiden på
hur man skulle komma hem igen.

Då måste jag ta mig
till Trofors, där stationen låg-

-så då fick man ju rymma.

Det är väl nåt av det tyngsta
man har gjort.

Man förlorade ju mycket
av den dagliga kontakten med barnen.

Det värsta var den eviga längtan
hem till mamma och pappa.

Det var nog många som tänkte så,
men ingen pratade om det.

Man skulle visa att man var stark.

24 barn, från Elgå i Hedmark
till Røyrvik på gränsen till Nordland-

-har flyttat in i internatet,
med vacker utsikt över Snåsavatn-

-inramat av skog och fjäll.

År 1968 öppnades en skola för
sydsamer i Snåsa, femtio mil från Elgå.

Jon Anders flyttades dit.

Från sju till sjutton års ålder
bodde han på internatet.

Jag lärde mig i alla fall
att när jag fick mina barn-

-så skulle de gå i skola i närområdet.

Elin höll med om
att barnen måste bo hemma-

-men de ville att de skulle lära sig
sydsamiska. Det verkade olösligt.

Men så såg Elin att Sametinget
hade utlyst medel till ett projekt-

-som skulle motivera barn
att tala samiska i förskolan och skolan.

Elin fick med sig föräldrar,
skola och kommun på att ansöka.

Och de hade tur. Elgå fick projektet.

Huvudmålet med projektet var ju-

-att se om det gick att få barnen
att ta tillbaka sydsamiskan.

Nu ska vi bara prata sydsamiska.

Förr i tiden sa man ju att tvåspråkighet
närmast var skadligt för barnen.

I dag vet vi
att ju fler språk man kan, desto bättre.

-Vad heter du?
-Dan.

Vi har lärt oss skriva, räkna
och läsa på sydsamiska.

När man talar om samiska tänker de
flesta på nordsamiska, som är störst.

Det har också fått mest offentligt stöd.

Odelstinget behandlar i morgon
förslaget till en samisk språklag.

Den ska ge samiskan status
som officiellt språk i sex kommuner.

Många menade att det samiska
fick för stor plats.

Den samiska skyltningen provocerade.

Vesterålen i Nordland,
med 30 000 invånare-

-där 25 procent
anses ha samisk härkomst.

Vi har inte en samisk identitet
i Hadsel i dag-

-som rättfärdigar att ha parallella
namn, samiska och norska.

När Arbeiderpartiet ville ha in Tromsö
i samiska språkområdet blev det bråk.

Den borgerliga alliansen gick till val
på att hindra det, med FrP i spetsen.

När man fattar såna beslut
måste det finnas ett behov.

När bara några få hundra människor
i Tromsö kan samiska-

-behöver inte all offentlig information
och alla skyltar i stan vara på samiska.

Dessutom kan de flesta av de här
personerna också tala utmärkt norska.

Tromsöborna valde borgarna,
men det blev dålig stämning-

-och Høyre måste hitta en lösning.

För första gången har Sametinget och
en stad avtalat om att säkra samiskan.

Det är resultatet av ett samarbete
mellan Tromsö och Sametinget-

-efter konflikten i Tromsö.

Det här är en bra lösning, anser jag.

Avtalet är omfattande och överordnat-

-och det viktigaste är att vi
förpliktigar oss till tätare dialog-

-mellan Sametinget och Tromsö.

Vi vet att två saker är viktiga.

Den ena är att språken
har nån form av offentligt stöd.

Då menar jag ett stöd
som inte mäts i kronor och ören-

-utan att det offentliga Norge
signalerar att det här vill vi ha.

Är det möjligt att lära sig om språket
i skolan? Kan man se det i skrift?

Sen har vi
det som språkanvändarna själva gör.

I Kautokeino talar majoriteten samiska,
och samiska är vardagsspråk.

Smöret är där borta.

Sockret är nog på andra sidan.
Det är där det brukar stå.

Länge var inte ett ord på samiska.

Och det är ju en viktig del av
språkinlärningen att bröd, mjölk...

Att det står tryckt.
För barn har det enorm betydelse.

Det har betydelse för status också.

Att vårt språk är så pass viktigt
att man använder det på skyltarna.

Både att se sitt språk och att höra det
ger status.

Men ökad status var inte tanken
bakom grundandet av Sameradion.

När NRK började sända var tanken att
det skulle bidra till förnorskningen.

Men när samerna
hörde samiska på radion-

-blev de ivriga och sa:

"Samiska är gott nog för radion,
då är samiskan värd nåt!"

Det samiska språket stärktes
snarare än att försvagas.

Välkomna till den första samiska tv-
nyhetssändningen i Norge och Sverige.

Det jag minns bäst är
när Ođđasat startade.

Vi kämpade hårt för det.

Det är en av de viktigaste händelserna
i Sápmis mediehistoria.

Jag vill gratulera alla samer i dag-

-och hoppas att nyheterna blir till
något gott för hela det samiska folket.

Nu är vi på NRK Sápmi.
Här har vi suttit sen 1984.

Välkommen till husmötet.

Vid grundstensläggningen
för Sameradions byggnad-

-lovade radiochefen Bjartmar Gjerde
fördubblad sändningstid på samiska-

-och från 1985
fasta samiska tv-sändningar.

Varför tycker Norske Samers Riksfor-
bund att det är bråttom med samisk tv?

Det är bråttom särskilt
när det gäller utbudet för barn-

-för tv har en så kolossalt stor makt.

-Titta! Det är min kalv.
-Är du säker?

Jag känner väl igen min bästa kalv?
Kom!

Barn-tv var den andra sändningen vi
gjorde. Med tiden har vi utökat utbudet.

Från och med i höst gör vi barn-tv
fem dagar i veckan.

I Elgå talas det åter
flytande sydsamiska.

Projektet, som skulle vara i fem år,
har förlängts-

-så att nästan alla
barnen hinner gå ut högstadiet.

Det viktigaste vi har uppnått är att
barnen håller på att bli tvåspråkiga.

Det jag minns bäst av Elgå skole
var att vi hade fyra dagar i skolan-

-och en dag ute. Vi hade ofta NO ute,
och använde det vi hade runt oss.

Vi fick vara med på renslakten.

Det var ett bra sätt att lära sig
kasta lasso och även glosor.

Man lärde sig mycket glosor om
samisk kultur. Man lekte och lärde sig.

-Oj! Den var stor! Vem fick den?
-Jag fick den vid tio i går kväll.

-Den vägde 1,7 kilo.
-Var den svår att dra upp?

Jag fick kämpa lite.

Alla vi som var med
känner oss nog starkt knutna-

-till den sydsamiska kulturen.

Jag kommer att lära mina barn
sydsamiska.

Om samhället hade varit mer byggt på
att vi har en samisk befolkning-

-hade man som förälder sluppit kämpa
för att få samiska i skolan åt barnen-

-för det gör föräldrarna nu,
särskilt i det sydsamiska området.

Det är sånt jag menar. Att samiskan
ska få plats måste vi själva bidra med.

Jag är förvånad över att ungdomarna
är så intresserade av det samiska.

Det gläder mig. Jag är imponerad över
hur mycket barnen har lärt sig.

De har lärt sig skriva och läsa...

Och det bästa av allt är
att de har kunnat bo hemma.

Se ögonens sorg
som vajan gömmer

Det gör ont att resa sig upp

Hör hur vinden jojkar

Vajan har mist sin kalv

Aehtjie, min pappa,
säger att jag måste utbilda mig.

Att satsa på renskötsel
är ingen säker framtid.

Men det är hit mitt hjärta vill.

Det är det jag har vuxit upp med,
det är det jag vill vara.

Renskötsel och språk hänger ihop så-

-och båda måste tas tillvara
om man ska ha en levande kultur.

Översättning: J. Ullenius/C. Holmberg
www.broadcasttext.com