Jag har haft en underbar timme. Tack.

Orden är språket, ordet är demokrati.

Jag tänkte prata
om det gränslösa språkuppdraget.

Jag funderar över min egen
läsförmåga. Vi pratar om läsförmåga.

Jag kan läsa Gunnar Ekelöfs dikter.

Men det betyder inte att jag förstår
det jag läser.

Jag försökte lära mig
en dikt utantill.

Jag satte upp den på toaletten,
för där hade jag tid att läsa den.

Det gick inte så bra. Jag lärde mig
bara de första två stroferna.

Men jag hade barn som satt
på samma toalett.

Två fotbollsspelande killar
som inte läste så mycket.

De satt alltid längst bak
i klassrummet, långt från läraren-

-och drömde drömmar om Juventus
och Real Madrid, och den karriären.

En dag sa deras lärare: "I dag ska vi
skriva dikt. Kan någon en dikt?"

Då räckte Ahmed upp handen.

"Ja", sa han. Han satt långt bak
och fick luta sig fram.

Och så läste han en hel dikt
av Gunnar Ekelöf.

Då sa min son att han också kunde
den, och så läste han också den.

Då tappade fröken hakan lite.

De sa: "Vi har suttit
på Anne-Maries toalett..."

Själv lärde jag mig:

Krossa bokstäverna mellan tänderna.
Gäspa vokaler.

Läs det.

Högt. Varsågoda. Ett, två, tre.

Så. Då kan man ställa sig
några frågor.

Hur krossar man en bokstav?
Hur gäspar man en vokal?

Vilken bokstav ska man krossa?
Vilken vokal ska man gäspa?

Diskutera de frågorna.

Vilken bokstav ska ni krossa,
och varför?

Om ni gäspar en vokal, så gör det nu.

Åh. Ah.

Lärare gör skillnad, säger vi.

Eller, säger någon annan att vi gör.

Men vad gör vi för skillnad?

Det ska vi alltid undra över och
fråga oss. Vad gör vi för skillnad?

Om vi har sådan betydelse att man
efter sin skolgång-

-alltid är misstänksam mot det språk
man möter-

-funderar jag på vad vi gör
med språket i skolan.

När börjar språkuppdraget?

Vid skolans yttre gräns.

Där vi kör in på parkeringen.
Där vi möter eleverna.

Vid skolgårdens början,
där börjar språkuppdraget.

Där möts vi i språket.

Då gäller det att tänka att det
är viktigt att vi är i vårt språk.

Att vi möter eleverna.

Talar med dem, berättar för dem.

Och så skolspråket.

Det man möter inne i skolan,
knutet till varje ämne.

Att få syn på det.
Som här, i textilsalen.

Löpögla. Luftmaska. Virka. Virknål.
Fläta. Ögla.

Det här är vad eleverna möter
i skolan, knutet till en kursplan.

Varje kursplan är oändligt
många begrepp och ord.

Bara "ögla" här.
Vad kan vi göra med det ordet?

Hur ska vi förstå det?

När vi talar om skolan,
vad gör dig glad i ditt arbete?

Alltså inte på arbetsplatsen, utan
vad gör dig lycklig när du arbetar?

När du är med eleverna.
Ställ den frågan.

Ofta är det när vi upptäcker
att vi gör skillnad.

Att göra skillnad.

Vi ska prata om hur man märker,
eller hur man gör, skillnader.

Hur gör min lektion skillnad?
Hur uppfattar eleverna skillnaden?

Betyder skolan något för eleverna?

Språket gör skillnad.

Det språk som eleverna går ut med
när de har gått i skolan.

Att möta olika människor-

-med olika språk i skolan
gör skillnad.

Att kunna tala med skolsköterskan,
rektorn, sin kompis-

-eller berätta och prata,
det gör skillnad.

Språket som man bär med sig in
i skolan måste vi ta som en början.

Jag hade en elev som hade ett
svenskt ord, och det var "djävlar".

Då kan man tänka hur man stavar det.
Det diskuterade vi.

Man kan diskutera stavningen.

Men om man har ordet "djävlar", kan
man tänka att det får man inte säga.

Men om man kan det ordet,
kanske man måste få säga det.

Jag och mina elever diskuterade det.

Om man bara kan "djävlar",
vad ställer det för frågor?

Alla undrade vem som gav det ordet
som ett välkomnande till Sverige.

"Du ska få ett användbart ord.
'Djävlar'."

Vem gör det? Vem var det?
Den skulle man ju vilja prata med.

Och diskutera om man kunde ge
några andra ord.

Som "hej", "välkommen",
"Roligt att se dig."

Det här är lärosituationen.
Elev, lärare, innehåll.

Vad är innehållet? Om vi fostrar och
säger att du får inte säga "djävlar"-

-är vi kanske utan innehållet.

Då säger vi att du får inte använda
ditt språk. Det som du kan.

Om uppdraget är språkutveckling,
är det för det jag ska verka.

Det är innehållet. Följden blir att
jag lägger till ett ord.

Att jag hela tiden lägger till ord,
och då kan det vara en hållning.

Hela klassen ska vidga språket.
Ge ytterligare språk.

Då måste man inkludera eleverna,
hela tiden.

Vi ska hela tiden få fler ord.

Kunna uttrycka oss i klassrummet.

Vårt dagliga språk. Giv oss i dag.

Hur ser det dagliga språket ut?

Vad är det jag får? Vad möts jag av?
Hur bemöts jag?

Det här är viktigt att tänka på.

Snart kommer ni att möta meningen
"Jag tänker inte tåla det." Säg det.

Det är ett utropstecken bakom.

Lite kraftfullare.

Säg det skarpt.
"Jag tänker inte tåla det här!"

Precis.

Snart får ni möta orden "orättvist,
veranda, förtjusning, skolgården".

Säg de orden.

Så här använder Astrid Lindgren
orden.

"Det är orättvist! säger Pippi
strängt. Jag tänker inte tåla det!"

"-Vad? undrar Tommy.
-Om fyra månader får ni jullov."

"Men vad får jag?
Pippis röst lät sorgsen."

"Inte det allra minsta jullov,
sa hon klagande."

"Det måste bli ändring.
I morgon börjar jag skolan."

"Dagen därpå lyfte hon ner sin häst
från verandan."

"I vild galopp sprängde hon in
på skolgården, hoppade av hästen"-

-"och slet upp dörren
till skolsalen."

"Tommy, Annika och deras
klasskamrater hoppade till."

"Hej svejs! hojtade Pippi. Kommer jag
lagom till pluttifikationen?"

"Pippi slängde sig ner
på en ledig bänk."

"Fröken struntade i hennes
vårdslösa sätt och sa bara:"

"Välkommen till skolan, Pippi.
Hoppas att du ska trivas"-

-"och att du ska lära dig mycket."

Det sa Pippi Långstrumps fröken.

"Pluttifikationen"
är Astrid Lindgrens ord.

Säg det.

Hur gjorde det här skillnad?

Det kan man fråga eleverna.

Eller så har man bjudit in eleverna
till Astrid Lindgrens värld.

Där har de fått pröva ord och
meningar ur Astrid Lindgrens språk.

Jag måste knyta an till det där
med "och" och "men".

Mina elever i årskurs fyra ringde
till Språkrådet med en fråga.

De hade upptäckt att författare
skrev "och" för många gånger.

De hade till och med räknat "och".

Då sa jag att jag nog är fostrad till
att inte börja meningar med "och".

Jag föreslog att de skulle ringa
till Språkrådet.

Jag vet inte vem de pratade med,
men de lyssnade länge i telefonen.

Och så kom de tillbaka.
"Men det är ju Astrid Lindgren."

"Om hon skriver 'och' har hon
förändrat något. Hon har trotsat."

"Vi tänker göra
som Astrid Lindgren gör."

Så tittade de på mig.

Tråkigt. Säg "tråkigt".

När elever säger "Det där är tråkigt"
ser man rött som lärare.

Vi talar om lust att lära, och så
säger eleverna att det är tråkigt.

Hur många har hört elever säga det?

Man har förberett sin lektion. "Det
blir pluttifikationstabellen i dag."

Så säger eleverna att det är tråkigt.

Jag tänker att de inte har nog
med ord för detta.

De behöver mer språk för att berätta.

Uppdraget är så underbart att vi
måste lägga till ord.

Eller ge en karta över begreppet.

Inte kidnappas in i att det här
är något som inte går att utveckla.

Gör vi det undviker vi fostringen,
där vi förbjuder ordet "tråkigt".

Det kan betyda att man inte förstår.
Läraren måste lyssna.

Jag är rädd för det nya.
Jag känner mig dum.

Jag hann inte klart i går.
Jag lyssnar bara om du lyssnar.

Det är för svårt.
Jag är rädd för förändringar.

Jag har tråkigt
för jag mår inte bra.

Istället för att hoppa på ordet
och säga att man inte får säga så-

-kanske vi kan veckla ut begreppen.

Språket ger språk att tänka
om sina känslor.

Det här är en bild av hur känslorna
finns, men språket inte finns.

"AAA". Skrik ut gäspa-vokalerna.

Språket har ännu inte kommit upp i
medvetandet, eller kan inte användas.

Jag är så känslosam och arg.
Ilskan sitter i knäna. De skakar.

I armarna och i händerna och i magen.

Jag frågar elever som är väldigt arga
och vill slåss:

"Hur kan du tala om det här?"
Då fattas det språk.

Litteraturen kan ge ingångar till
hur vi kan känna med andra aktörer.

Nu sa jag det där ordet.

Då kan vi dramatisera, och vara de
där aktörerna som boken beskriver.

Nåväl. Att få språk och förklaringar
är en del i att förstå sig själv-

-och kunna använda något annat
än slag och knuffar.

Det är viktigt att vi ger elever det.

De behöver språket som redskap
för att hantera sina känslor.

Jag hade en elev som hade stora
koncentrationssvårigheter.

Inte i samtal och diskussioner,
utan när de jobbade självständigt.

Då började han gå omkring.

En dag innan han gick ut på rast
frågade han mig-

-om det fanns något som gjorde att
man kunde sudda i huvudet.

Jag skulle dricka kaffe
och hade lite bråttom.

Men jag stannade upp.

Man kan sätta stopp där och säga att
man inte kan sudda i huvudet.

Eller så kan man vänta och be att
eleven ska berätta vad han menar.

Då berättade han att något hade
kommit in som han inte ville ha där.

Det han ville ha bort var "När lammen
tystnar", från när han var åtta år.

Filmen "När lammen tystnar".

När det blev lugnt i klassrummet
och inga samtal suddade bort det här-

-kom filmen upp i hans inre,
vilket förstås störde honom.

Jag funderade på hur man ska tänka om
att han har berättat det här.

Han har också sagt något om sina
behov. Han behöver sudda i huvudet.

Det är ett sätt att... En elev
beskrev det som en diskett.

Nu är det väl USB-minnen.
De pratar så.

Vill vi skapa lydnad kan vi säga:

"Man får inte se sådana filmer.
Aj, aj, aj."

Eller så säger man att föräldrarna
måste ta ansvar.

Vi ska skicka hembrev
och skapa kontakt.

Men föräldrarna vet inte om
att barnet har sett den här filmen.

Vi kan också diagnostisera eleven
med koncentrationssvårigheter.

Men som lärare kan jag tänka
att jag har ett uppdrag.

Att reparera genom att ge
något annat innehåll.

Låta det som har kommit in
få finnas där-

-men ersätta det med det
som skolan ger.

Kvalitet. Andra värden.

Ett genomtänkt innehåll.
Och språk att uttrycka sig med.

Och att vi är en plats där vi lyssnar
på barn.

Inte med ett halvt öra,
utan med ett helt.

Ett halvt öra är ju ett märkligt
begrepp om man tänker efter.

Hur gör man det?

Det hemska har ju redan hänt.

Men undervisningen har ju
så mycket annat att ge.

Det som skolan har att ge
har ett eget värde-

-som kan avgränsa lite mot allt det
som kommer.

Att den litteratur skolan visar upp
får finnas.

Att man får höra om Pippis möte
med sin fröken och skolan.

Att vi kan ge det innehållet.

Språkutveckling är ett innehåll,
men hur ser hur-planen ut?

Vi har en kursplan och en läroplan,
men hur gör vi det i praktiken?

En plan för hur vi kan genomföra
det språkutvecklande uppdraget.

Och vad är professionen? Jag tänker
att jag verkar i det yttre.

Jag är inte psykolog,
men jag påverkar i det inre.

Hur vet jag det och hur ser jag det?
Hur påverkar språket eleverna?

Vi kan tala oss till språket
i allt vi gör, och delar i det yttre.

Det finns så många möjligheter
att samtala med elever-

-om vi saktar ner skolfarten.

Innehållstakten.
Hur fort allt ska gå.

Vi springer ofta.

I ett språng hinner man bara säga
att man inte hinner riktigt.

Då springer vi med oss själva-

-bort från möjligheten att mötas
i språket.

Att ställa frågan vilka vi blir,
inte vilka vi är.

Vilka blir vi när vi möts
i Astrid Lindgrens berättelser?

Vad tänker vi? Hur förstår vi det?

Vad vill vi diskutera
ur de texter vi möter?

Gör lärarens egen läsning skillnad?

Om jag är en läsande
eller samtalande lärare-

-gör det någon skillnad?

Om jag sitter och läser bland elever-

-kommer de att komma till boken?
Till litteraturen?

Det är min erfarenhet att
om man läser en bok när elever ser-

-så frågar de varför man läser,
och vad man läser.

Det är ett bra tillfälle
att öppna böcker och dela med sig.

Skolan är generös.
Vi ska dela med oss.

När man läser om hur Pippi
kommer som ett yrväder kan man fråga:

Vem är jag som lärare?

Kan jag lära av Astrid Lindgrens sätt
att se på det?

Kan jag diskutera det med eleverna?

Kan jag fråga mig själv vilken
lärare, eller klasskamrat, jag blir?

Hur blir det mötet?

Kan vi diskutera utifrån olika
perspektiv, där även jag är med?

Där jag inte bara värderar eleverna-

-utan ingår autentiskt
i undersökningen av texten.

"Fröken hade hört talas om Pippi
i den lilla staden."

"Eftersom hon var en snäll fröken
ville hon göra allt"-

-"för att Pippi skulle trivas."

Jag har läst om Astrid Lindgren
ur ett lärarperspektiv-

-för jag undrar vad hon säger
till mig i dag.

Jag läste böckerna som liten, men i
dag letar jag efter de här frågorna.

Vilka råd skulle jag få av Astrid
Lindgren i en lärsituation i dag?

Det har varit en angenäm läsning.
Det var roligt att läsa.

Uppmaningen finns från eleverna.
De vill möta Pippis lärare.

Här är en elev som vädjar om att
få vara den där eleven-

-som är bra och uppför sig väl
i skolan.

Det är inte helt lätt för eleven.

Det handlar om hur jag
inkluderar eleven i det arbetet.

Inte hur jag gör åtskillnad, utan hur
jag gör skillnad för varje elev.

Uppdraget ger oss uppdraget. Får jag
vara den jag är? Kunna det jag kan?

Får jag utvecklas tillsammans med
alla andra i skolan?

Det är ett viktigt uppdrag.

Jag har levt med tanken om att älska.

Jag älskade mina första lärare
ofantligt mycket.

Jag hade nog ett kärleksförhållande
till alla lärare.

Det innebar också att när jag blev
besviken på läraren-

-resulterade det i något annat.
Men relationen finns i känslorna.

Vad gör jag för skillnad
om eleven skriver:

"I min klass har jag många kompisar.
Min fröken heter ---"

"Jag älskar min fröken."

Hur många känner igen det här?

Hur lever vi upp till
att vara älskade?

Gör det någon skillnad?

Att göra skillnad om man har elever
som älskar att vara i skolan.

Vågar de älska sin skola?
Får de göra det?

Vi kan se dagen i elevens lärande
och morgondagen i undervisningen.

Har jag en elev som säger "djävlar",
eller har sett "När lammen tystnar"-

-hur gör jag då något annat
under mina lektioner?

Hur kan jag ge något mer?

Jag träffade en lärare i Sydafrika
som hade 65 elever. Han sa:

"I can tell when they don't
understand."

Det tyckte jag var häftigt.
"Du har 65 elever. Hur gör du?"

"I can read their faces." Förstår man
inte får man en rynka i pannan.

Han måste titta noga på eleverna.

"Vad gör du när de inte förstår?"

"I tell them more."

Vilken lärare! tänkte jag.

I Sverige ger vi åtgärdsprogram.

Det var bara ett pedagogiskt möte
över gränserna.

Han sa så här om eleverna:
"Happy, happy."

Han var så glad att jag blev glad.

Jag var där på studiebesök, men blev
jätteglad av vattnets kretslopp.

Han var glad när han undervisade
om kretsloppet. Eleverna var glada.

"I give them more."

Ja! Det är en tanke när det gäller
språket. Lägga till, inte ta bort.

Ordet "visp". Hur många vispar har vi
i hem- och konsumentkunskapsrummet?

Hur många finns det? "Ballongvisp".
Det finns massor.

"Elvisp".

Fler ord.
Hur språkutvecklar man sig själv?

I lärarrollen. Hur gör man?

Eleverna ska språkutveckla
sig själva. Hur gör de det?

De lyssnar, naturligtvis.
De snappar upp alla ord de kan.

De är mottagare hela tiden. Vi kan
inte prata över barns huvuden.

"Vad var det första ordet du lärde
dig i skolan?"

"Personalbrist."

Det finns många andra ord
att komma hem med-

-än "personalbrist", "stress"
eller "Fröken hinner inte."

Man kan få "morgonrodnad".

Eller "gyllene", som en elev sa.

"Hur var din dag?"
"Jag lärde mig ordet 'gyllene'."

Hon gick hem och sa det. "Gyllene".
Hon sa det flera gånger.

Jag tänkte att det var
ett otroligt vackert ord.

"Kan du sätta in det i en mening?"
"Gyllene..."

Så tänkte hon en stund över
vilket ord hon skulle lägga till.

Vi måste också se dagen i lärarens
frågor. Vilka frågor har vi?

Och morgondagen i de pedagogiska
samtalen. Skolan är generös.

Generös kan begripas som tolerant.

Att vi kan visa varandra tolerans
i pedagogiska samtal.

Vi har så stora uppdrag
att vi behöver varandras röster.

Uppdraget vi har är att ge liv,
ge kött och blod.

Vi återknyter till Gunnar Ekelöf.

"Vi ska återskapa liv, på de dödas
ben sätta det kött de hade."

"Väcka förutsättningen för intresse."

"Hellre en skrattande klass än en
sovande. Årtal kan man lära sedan."

Visst kan vi hämta diskussion
och samtalspartner via litteraturen.

Andra speglar att titta i.

När det gäller flerspråkigheten
tänker jag på lärarens språk.

Hur berättar vi om skolan? Hur kan vi
återerövra berättelsen om skolan?

Vi talar inte om skolan,
utan försvarar oss mot berättelserna-

-istället för att undersöka på plats
hur vi gör skillnad.

Hela tiden undersöka vad, hur
och varför vi gör skillnad.

Om vi inte gör skillnad, så undra
över det också. Det är inte farligt.

Hur talar vi om skolan?
"Äntligen fredag."

"I dag är en kort dag.
Ska bli skönt att komma hem."

Eller: "Det är en underbar måndag.
Nu börjar äventyret."

Signalerna. Vi frågar eleverna
hur trötta de är.

Fråga istället hur pigga de är?
Byt några ord.

"Du ser trött ut. Gör bara tre..."

Jag gillar inte "bara".

"Gör bara tre."
"Om du inte orkar ..."

Vi använder ord
som tar bort elevernas ork.

Hur talar vi om vårt arbete?

Vi pratar så mycket om tiden att vi
inte hinner prata om annat än tid.

Jag kanske kunde ta bort det,
och prata om något annat än tid.

Jag tror att vi behöver skapa stopp
i hela skolflödet-

-där vi talar och samtalar
om något annat-

-än tiden som vi inte hinner med.

För vi hinner inte.
Man känner alltid stress.

Man får galoppera genom skolan.

Som en häst. "Jag hinner inte.
Kopiatorn är trasig."

Barnen kan inte galoppera
i samma takt som vi.

De kommer sedan,
fast vi ändå är där med dem.

Hur kan vi förhindra det här
och säga stopp?

Och de här brandkårsutryckningarna.

Vad innehåller de, exakt?

Bena ut brandkårsutryckningarna,
som vi kallar dem.

Men det kanske är något
vi kan tänka på i morgon-

-istället för att vi rusar.

Det blir oroligt för oss själva.

All respekt och ömhet
till läraryrket-

-men vi kanske kan skapa andra ord.

Brandkårsutryckningar är allvarliga.

Det är brandkåren som gör dem.

Vi skapar larm,
och de gör utryckningen.

Vilken eld ska vi släcka,
och i vilken ordning?

Vad är det för eldar?
Att man diskuterar det här.

Språk handlar om kontakt, och det
skapas genom att man lyssnar.

Språk är att lyssna.
Vad vill eleverna säga?

Hur får de tillgång till sitt språk
om mina frågor-

-bara kräver enordssvar?

Eller om elevernas frågor
är grunden till-

-de flerordssvar som de utvecklar?

Läraren gör skillnad,
och vi kan stanna flödet.

Det ska vi göra.

Och uppfatta de här skillnaderna.

Jag tänker på mig själv som elev.

Jag har skrivit om sommarlovet.
Jag har inte skrivit så mycket "och".

Den här lilla uppsatsen skrev jag
i årskurs två.

Allt har jag gjort för att jag älskar
min fröken.

Hon sa åt mig att skriva om
sommarlovet, och det gjorde jag.

"Vi flög till bull-garien."

Jag har lärt mig att dela av ord, men
har inte förstått hela innebörden.

Jag är väldigt hungrig av mig-

-så jag såg nog en bulle framför mig.

"Vi badar i stora vågor och en dag
börjar det regna."

Jag har suddat lite
och försökt göra det läsvänligt-

-för min älskade fröken.

"Vårt hotell hette Iskar. Vi bodde
fem trappor upp. Sen flög vi hem."

Då hade säkert
min Pippi Långstrump-fröken sagt:

"Kära elever,
glöm inte punkt och stor bokstav."

Då, precis när hon gick förbi mig,
har jag liksom...

"Jag glömmer inte det, fröken."

"Hos min kusin
fick jag rida barbacka."

Det var dagen innan skolan började
och jag hade ont, för jag ramlade av.

Sedan ringde det ut, så jag hann inte
sätta ut sista punkten.

Då tänker jag: "Åh, min lärare.
Så hon utbildade mig."

Jag fick lära mig om rubrik.
"Mitt sommarlov".

Jag hade börjat lära mig
om ng-ljudet.

Jag lärde mig stor och liten bokstav.

Jag kunde skriva
i vår kulturs läsriktning.

Jag kunde lite om avstavningar,
kunde radera och skriva punkter.

Jag blir varm om hjärtat, för det är
början till mitt skrivliv.

Jag har författat det här.

Skolan var generös,
och är det i dag också.

Men eleverna är andra.

Så de här uppgifterna vi vill ha...

Jag var inte där den här dagen.

Eleverna har en vikarie.

Vikarien ber dem skriva något denne
känner igen från sin skolgång.

Man vill gärna se skolan i ljuset
av det man kommer ihåg.

Så de ska skriva om sitt sommarlov.

Det vill inte eleven,
för vi skriver om andra saker.

Han skriver:
"Mitt lov, det är privat."

Det är ett desperat brev.
Ett ilsket brev.

"Hej. Jag har haft kul på lovet, men
jag berättar inte om mitt privatliv."

"Du tillhör inte mitt privata liv."

"Bli inte ledsen, men du kan inte
kräva att jag ska berätta om det."

Han har krånglat med "bäretta".

Han har suddat på "mitt",
för det blev säkert stor bokstav.

Han har ändrat lite,
och han är upprörd.

Jag tänker att han kommer att bli
en underbar Facebook-uppdaterare.

Han kommer inte att skriva
om sitt privatliv.

Han behöver den kompetensen.

Och han har kommunicerat med mig
genom att skicka ett brev.

Vad ser jag av elevens lärande?
Eleven har skrivit en rubrik.

Eleven kan skriva. Han skriver
ett brev, som är en genre.

Eleven vågar stå för sin åsikt,
som kanske är det viktigaste.

Eleven använder skiljetecken
och brevet visar på empati.

Eleven förstår att arbetet
har en läsande mottagare.

Eleven kan handskrift,
stora och små bokstäver.

Det är det som står i kursplanen,
så eleven har gjort det eleven ska.

Om jag oroar mig över innehållet
är jag nog farligt ute.

Jag måste se till tiden och
innehållet i det som eleven säger.

Och så det här med utvärderingar.

"Det var jättekul. Jag har lärt mig
att leta i en kartbok"-

-"och att sätta stor bokstav
före världsdelar och länder."

Hur förhåller jag mig till det här?
Att allt lärande är nytt.

Jag kan slå i en kartbok. Hur gör jag
det till ny kunskap för mig själv-

-så att det känns nytt
när jag undervisar om det.

Säg inte bara: "Nu var det klart."
Låt äventyret få vara ett äventyr.

En elev som var med sina föräldrar
på utvecklingssamtal sa:

"Får jag ha en kartbok med mig.
Då kan jag ju visa dem."

"Ja visst."
När föräldrarna satt där sa han:

"Säg ett land, så slår jag upp det."

Föräldrarna är då snälla
och säger Sverige.

Han ber dem säga något annat.
De tänker.

De säger staden London,
men det kunde han redan.

"Säg en flod eller något pyttelitet.
Säg något på Grönland, eller något."

Sedan slår han
med stolthet upp platsen.

Föräldrarna blir imponerade.

Han var så stolt över att kunna
orientera sig i världen.

Eller här, när jag fick utbilda
elever i att utvärdera.

Jag har skrivit "Utvärdering,
läst med Anne-Marie". Det är år 2007.

Eleven skriver: "Jag fick lära mig
skillnaden mellan engelska uttal"-

-"och svenska uttal.
(Jag älskar skolan.)"

Parentesens betydelse
kan man ju fundera över.

Handlar parentesen om
att jag visar upp lite så här...

Att jag har läst någon artikel-

-och kommer in lite krokig
i min yrkesprofession.

Att jag inte tror på det jag gör.

Eller är det inte tillåtet att älska
sin skola?

Ska "Jag älskar skolan"
inte stå överst?

Ska jag inte få älska skolan?

Får vi älska skolan?
Måste det vara inom parentes?

Får jag ha en liten hemlighet?
(Jag älskar mitt jobb.)

Jag avslöjar inget,
det är en parentes.

Jag säger det bara till er.

Så stolt är jag över att vara lärare.

Får eleverna älska skolan? Så klart.
Det ska aldrig vara en parentes.

Skolan är inte en parentes.

En elev i årskurs tre förklarar
hur det är att vara näst bäst.

Angående detta med pojkar
och läsning.

"Jag tycker om att läsa böcker.
Varför?"

"Jo, så här är det."

"Så här är det."
Det är att slå fast något man vet.

"Om man läser blir man bra på allt,
tycker jag."

"Jag är näst bäst i familjen.
Först kommer mamma."

"Sedan kommer jag, och sedan pappa
och min lillasyster."

Och sedan det retoriska:
"Varför är pappa sämre än dig?"

"Jo, för att pappa inte läser.
Han läser bara tidningar."

Det här är en pojke i trean
som har skrivit om sin läsning.

Han har fått mycket läsundervisning.
Tal, skrift och lyssning.

Han kan bygga upp
den här berättelsen.

Men har retoriken att pojkar inte
läser blivit hans?

Pappa läser bara tidningar.
Det är ingenting. Vad är läsning?

Vad är det han har förstått?
Vad är läsning? Är inte allt läsning?

Vad är en text i matematikboken?

Kan det lika gärna vara en text
som berör samhällskunskapen?

Vi undersökte en mattebok,
och såg att det var en faktabok.

Vi trodde att de bara hade lagt in
siffror lite överallt.

"När man kan engelska kan man resa
utomlands och slippa läsa tv-texten."

"Man förstår när mamma och pappa
pratar engelska."

"Nu ska de börja på italienskkurs."

Ja, det ska de.

Eleven frågar när man läser
italienska i skolan.

Man måste ju ligga i fas
med föräldrarna.

Eleven har lärt sig detta i skolan.

Föräldrarna vill kunna ha kvar
hemligheterna i vuxenvärlden.

Det här kommer från skolan.
"Jag är bra på engelska."

"Jag kan lyssna på tv-program
utan att läsa texten."

Så mycket engelska kan eleven.

Delvis för att eleven har gått i
skolan, där vi omsluts av engelskan.

Om man ska göra utvärderingar
borde det ha med hjärnan att göra.

Jag tog med den här, och alla elever
fick utvärdera utifrån hjärnan.

Om man hade använt omdöme, känslor,
kreativitet, känsel, hörsel...

De sa: "Slutledningsförmåga använder
vi varje dag, när det ringer ut."

Då tänkte jag att här har vi ett ord
som vi ska grotta in oss i.

Men de kunde utvärdera utifrån det
här, så att det inte bara blir syn-

-eller hörsel som de använder,
utan lite mer.

Vilka frågor ställer eleverna?
Är det på innehållet eller formen?

"Kommer det på provet?"
En fråga om form.

Väcker det man säger tankar,
är det innehåll.

Så man kan fråga lite om
vilka frågor-

-som vi ställer.

"Nå, Pippi. Hur mycket tror du
att 8 + 4 blir?"

"Sisådär 67, trodde Pippi."

"Visst inte, sa fröken.
8 + 4 blir 12."

"Nä, lilla gumman,
nu går det för långt, sa Pippi."

"Du sa att 7 + 5 blir 12. Någon
ordning får det vara, även i skolan."

"Om du är så förtjust i det där,
så sätt dig i en vrå och räkna."

"Låt oss vara, vi vill leka kull."

"Nej, nu sa jag 'du' igen.
Kan du förlåta mig en sista gång?"

"Jag ska försöka komma ihåg bättre."

Det här är en elev som pratar mycket
och använder sitt språk.

Läraren frågar Tommy:

"Om Lisa har sju äpplen och Axel har
nio, hur många har de tillsammans?"

"Säg det du Tommy, sa Pippi.
Svara då också på det här:"

"Om båda får ont i magen, vems är
felet och var har de knyckt äpplena?"

"Kommer det här på provet?"

Hur svarar vi?
Hur svarar vi på frågorna?

Elevernas frågor är intressanta.

Vem ställer frågor? Om vad?

När vi talar med elever
säger vi ofta att de ser trötta ut.

Då kanske man igen säger:
"Du behöver bara göra tre."

Jag beslutade att "bara tre"
inte fick existera i mitt klassrum.

Så jag prövade att säga:
"Ni får göra 50."

"Hurra!" sa de.

Jag tänkte att tre till femtio
är väldigt många.

Då sa en elev: "Vi är klara med 50,
är det okej om vi gör 100?"

Då var den här tröttheten
som bortblåst.

Då undrar jag om jag är den
som bidrar till den här tröttheten?

Form eller innehåll?
Kittla hjärnan.

Det gör vi genom att vända och vrida
på det vi har.

Man kan fundera på
hur man väger en blåval.

Några synpunkter?

Något förslag på
hur man väger blåvalen?

Lägger den i en bassäng.

Fler förslag?

Fångar upp den i ett nät.

Mina elever sa: "Den där frågan
kan inte komma först."

"Vi har ju inte sett någon blåval."

"Vi har till och med åkt båten över
Slussen. Där fanns det ingen blåval."

Då sa någon: "Det är klart,
för där bor ju kungen."

Vad har kungen med blåvalar att göra?

"För han tycker om att jaga,
och då vill inte de vara där."

Då tänkte jag att jag hade mycket
att göra där, med världshaven och så.

En blåval väger 190 ton.

Finns det några frågor om det?

Det är den största som väger 190 ton.
Hur vet man det?

Den väger så exakt 190 ton.

Den väger inte ett kilo mer
eller mindre, utan just 190 ton.

Det är jättemycket. Ofantligt mycket.

En blåvalstunga väger 2,7 ton-

-räknade mina elever ut
på biblioteket.

Men hur vägde de tungan?

Alltså, alla de här följdfrågorna
som följer med. Hur gjorde de?

Här är faktatexten. Nu ser jag
att källan inte är med. Ursäkta.

"Blåvalen, världens största däggdjur,
kan väga 190 ton och bli 33 meter."

"Blåvalen äter plankton.
Den föder levande ungar"-

-"och producerar 1 000 liter mjölk
om dagen. Blåvalen finns i alla hav."

Frågor på det?

Faktatexter kan se ut så här. Men man
behöver börja i en annan ordning.

Hur väger man den? Hur får man tag
i den? Man påstår en massa.

Och 1 000 liter mjölk? En elev sa:
"Mjölk? Det är ju en fisk."

Då har jag ett till uppdrag,
som jag inte ska leva ut i dag.

Jag ska undersöka
hur vi ska diskutera däggdjur.

Frågor.
Eleverna ska få ställa frågor.

Mina nior tittade på den här bilden
och sa:

"Spännande med de där 1 000 literna."

Frågor?

Alla tittar på bilden och säger:
"Var fan sitter tuttarna?"

Där hade man fått en liten fråga.

Dricker man mjölk under vatten?
Var sitter spenarna?

Var är mjölken?
1 000 liter är jättemycket mjölk.

Då kan man gå tillbaka till texten.
"Den föder levande ungar."

"Den". Är det ett bra ord här?

Kan man ersätta det?

"Kon", eller?

Vad ska vi ersätta det med?
Vi måste diskutera.

Var sitter tuttarna på blåvalen?

Det är en fråga för lärande.

"Styrkan i att tala om det vi gör,
lär oss, utvecklar"-

-"det som förändrar, påverkar,
gör skillnad." Det lyfter skolan.

Vi måste hinna med den pedagogiska
språkutvecklingen i praktiken-

-om vi ska prata.

Att vi behöver språkutvecklas, eller
få tillbaka vår berättelse om skolan.

Få äga de pedagogiska diskussionerna.
Att lyssna på en kollega.

Att få berätta om det som äger rum.

Att få misslyckas för att utvecklas.
Att få idéer, följa och medverka.

Att få berätta om det som går bra.
Att sätta ord på skolans inre arbete.

"Vad förvånar mig?" är en fråga
som jag skriver svar på.

Det förvånar mig att eleven inte kan
det här med däggdjur.

Jag får lägga upp en plan för det.
Det visar på skillnaderna.

Skillnaderna är det jag kan förändra.
Jag kan göra något åt dem.

Man kan fråga eleverna
vad de vill göra för skillnad.

Om de läser något de
inte håller med om.

Det här är lite suddigt,
men jag ska läsa för er.

Eleven har lagt sig i texten:

"Hit kom inga bovar som stal potatis
eller konserver eller hemgjort vin."

Synpunkter.

"Hit kom inga bovar som stal potatis
eller konserver eller hemgjort vin."

"Jag tycker att man byter ut det
första 'eller' mot ett komma."

"Hit kom inga bovar som stal potatis,
konserver eller hemgjort vin."

"Men tro inte att jag är klar."

"Man kan faktiskt inte säga
'hemgjort vin'."

"Man har ett bättre språk
om man säger 'hembränt vin'."

"Hit kom inga bovar som stal potatis,
konserver eller hembränt vin."

"Det var inte bra med två fel."

"Kjell E. Genberg somnade nog
på lektionen när de lärde sig"-

-"just de här två sakerna."

Sådant händer ofta i en skola.
Elever frågar väldigt mycket.

Om vi lyssnar på deras frågor
öppnas en större värld.

De frågar för att de är lärande
och vill veta.

Jag vill avsluta med när jag satt
i en skola på rasten-

-och läste Tomas Tranströmer.

Det damp ner flera killar som frågade
mig varför jag satt och läste.

"För att det fyller hela mig
med undran och..."

"Va? Hur kan det göra det?"

"Har jag lämnat spår efter mig?"

De började diskutera det.
Jag sa: "Kan ni säga något om det?"

Jag skrev ner vad de sa.
"Har jag lämnat spår efter mig..."

"...när jag ser på film
med kompisar."

"...när jag säger till min syster
att jag ringer upp sen."

"...när jag kramar dig
med din tillåtelse."

"...när jag tappade en kopp te över
kläderna innan jag gick till skolan."

"...när jag högläser min dikt för dig
och du lyssnar med ögon som tåras."

"...när min kompis läser dikter
och jag får tänka på dem."

"...när jag lägger ifrån mig jackan
och all värme finns kvar i den."

"...när jag berättar om en dikt
om ett hjärta"-

-"som man kan hålla till sina öron
och höra kärleken i."

"...när jag lade mig i gräset
bredvid dig."

De här eleverna hade varit fyra år
i svensk skola.

De kan inte skriva det här.
De behöver en lärare.

Det är det samspelet som är styrkan.

Berätta om skillnaden vi gör.

Vi har så många år på oss
att undersöka skillnaden.

Vi kan ta en elev i årskurs ett och
titta på skillnaden i årskurs nio.

Eller få ett brev-

-flera år senare, via Facebook,
som jag fick.

"Tack för att du pushade mig så hårt
med läsningen."

Klockan 22.19 kom det meddelandet.

"Berätta vad det har betytt för dig."

"Att jag stavar som en Gud"-

-"och kan uttrycka mig på ett
rättvist sätt för min personlighet."

Och jag vet att jag pushade.

Jag tog den här eleven över
svårigheter och utmanade eleven.

Jag vet att eleven har fått gäspa
vokaler och krossa bokstäverna.

Men jag var stum när jag läste detta.

Vi får sådana här brev hela tiden om
det som en gång ägde rum i skolan.

Med det vill jag tacka för mig.