Samma sak gäller forskning:
20-30 % av sjukdomsbördan

-får 7 % av forskningsresurserna.

Tabut sträcker sig
från individnivå till samhällsnivå-

-i hur vi satsar på sjukdomarna
vad gäller vård och forskning.

Forskningen är viktig för det ger
hopp och möjligheter för i morgon.

Välkommen.

Du har skrivit
"Bryt det sista tabut".

Det handlar om det tabu och den skam
som finns kring mental ohälsa-

-trots att många sjukskrivningar
beror på mental ohälsa.

Boken är både en handbok
och en forskningsgenomgång-

-men också en personlig resa
som började på 80-talet-

-när din bror blev sjuk
i schizofreni.

Hur märkte ni att han blev sjuk?

Jag har valt att skriva boken om
psykisk ohälsa och stigmatisering-

-och när man ger sig ut på äventyret
att skriva en bok-

-bärs man av en nerv, en tråd
och ett engagemang-

-och min tråd har varit mitt intresse
för frågorna som journalist-

-men också min personliga historia
som handlar om min bror.

Min bror blev sjuk
i slutet av tonåren-

-som många schizofrena blir. Det är
den period man ofta insjuknar.

Han blev psykotisk och fick de tecken
på psykos som man har-

-som röster, vanföreställningar och
ångest. Det var så vi märkte det.

Det var på 80-talet. Hur var stödet-

-för honom som sjuk
och för er anhöriga?

Sjukvården gjorde nog vad de kunde.

Han blev intagen och fick medicin.

Vi var fruktansvärt oroliga, och det
fanns inget stöd för oss omkring-

-i nån etablerad form,
utan man hanterade det själv.

Han hade oturen
att komma precis i skiftet-

-när man skulle stänga
de gamla mentalsjukhusen-

-och bygga upp nåt annat
hemma hos folk eller i öppenvården.

Man stängde sjukhusen-

-men man byggde inte upp
det där andra-

-och min bror blev offer för det.

Han var hemma, när det blev eldsvåda-

-och när han försökte rädda sig
dog han i fallet från fönstret.

Före och efter hans död, berättade du
om hans sjukdom för folk runtomkring?

Det stod i tidningen
"Ung man omkom i brand"-

-så det var väldigt känt
bland mina vänner-

-men jag märkte
att det var svårt att prata om det.

Folk blev liksom rädda i ögonen
och kände sig obehagliga till mods-

-och eftersom jag skämdes
för hans sjukdom-

-och för att jag skämdes
för en älskad bror...

-Varför skämdes du, då?
-Psykisk sjukdom är och var skämmigt.

Det är en gammal mental konstruktion.

Vi ser på sjukdomarna
som ett misslyckande-

-i stället för vanliga sjukdomar.

Det var svårt att prata med andra-

-och när man märker det
drar man in sig själv, sluter in sig-

-och känner att man ska bespara andra
lidandet att höra på en.

-Ville de inte lyssna?
-Jo, men det blev kantigt.

Ibland var det uppfordrande
"Borde du inte berätta om din bror?"-

-eller så berättade jag och då såg de
obekväma ut och drog sig tillbaka-

-så jag lärde mig att det inte var
samma sak att berätta om schizofreni-

-som att berätta om diabetes.

När bröt du ditt eget tabu?
Du har inte pratat så här tidigare.

Jag kan säga
att det har varit en resa-

-och det är en process
som boken satt i gång.

Jag har lärt mig prata om det, om
vinsterna av det och om sjukdomarna-

-och min bild i dag är den bild
som den moderna vetenskapen har.

Det här är sjukdomar
som vilka andra sjukdomar som helst.

De beror på ärftlighet
och yttre stressfaktorer.

Så är det med schizofreni, diabetes
och en mängd sjukdomar.

De stigmaraster vi har på sjukdomarna
är bara en tankekonstruktion.

Det är inget som existerar
i den biologiska verkligheten-

-utan hjärnspöken,
så jag ville peka på hjärnspöket-

-undersöka var det kommer ifrån,
säga att det finns-

-och hjälpa folk
att sätta ord på sjukdomarna-

-för det var svårt
att hitta information.

Handlar det bara om rädsla,
eller finns det andra förklaringar?

Ingen kan säga "Här bor tabut".
Det är väldigt svårt-

-men jag när jag
började rota i det här-

-satte förre ärkebiskop K. G. Hammar
mig på spåren.

Han sa "Titta på Platon".

Så jag började titta på Platon-

-den stora filosofen i Aten
på 300-taket f.Kr.-

-och han delar in verkligheten
i en idétillvaro och jordtillvaro.

Han säger att människan är
sin själ och sin kropp.

Sen hamnade alla kroppsliga sjukdomar
i kroppsspåret-

-och själens sjukdomar
i det gudomliga idéspåret-

-så kroppens sjukdomar blev okej
och en del av att vara människa.

Man skulle födas, åldras och dö,
men själens sjukdomar...

Sen kom kristendomen och hijackade
platonismen och skapade nyplatonism.

Då blev själens sjukdomar
en attack mot det gudomliga-

-och det blev farligt. Den som kunde
plantera sjukdom i det gudomliga-

-var ju djävulen själv.

På så sätt föds stigmatiseringen
av de själsliga sjukdomarna.

De är nåt helt annat, och man talar
om demoner som ska drivas ut-

-men det är bara
en mental konstruktion.

Det är glasögon vi har på oss.

-Vad får de för konsekvenser, då?
-De får enorma konsekvenser.

De anhörigas stigmatisering-

-är bara en bråkdel
av de sjukas stigmatisering.

Man tappar självförtroende
och går ner i sin syn på sig själv.

-Tycker man mindre om sig själv?
-Ja, man får sämre självbild.

Vi har de stora frågorna: Det här är
20-30 % av sjukdomsbördan i landet.

Ändå får området bara 7 %
av de samlade sjukvårdskostnaderna.

Det är underfinansierat med 70 %,
och samma sak gäller forskningen.

20-30 % av sjukdomsbördan
får 7 % av forskningsresurserna-

-så tabut sträcker sig
från individnivå till samhällsnivå-

-i hur vi satsar på sjukdomarna
vad gäller vård och forskning.

Forskningen är viktig för den ger
hopp och möjligheter i morgon.

Andra sjukdomar som klivit ut
ur garderoben, som cancer...

Du är yngre än jag, men på 70-talet
var cancer superstigmatiserat.

Man gick hem, drog för gardinen
och sa adjö-

-men i dag vågar folk visa upp
ärr efter bröstoperationer-

-Katarina Hultling visar sin peruk-

-och folk med prostatacancer
pratar om att de har blöja.

Det var förut superskämmigt-

-men på 70-talet satt man i gång
en enorm satsning på forskning-

-som ledde till mer förfinade
tekniker, terapier och nytt hopp.

Det gör att folk överlever
och vågar prata om det.

Det kan vi göra
med psykiska sjukdomar.

Du intervjuar några som beskriver
sina problem och sjukdomar.

Hur var det?

Mitt i arbetet med boken
var jag på väg att ge upp.

När jag började skriva
hade jag tänkt-

-att jag skulle få kända människor-

-att berätta om psykisk sjukdom
som förebilder för andra-

-men misslyckades.

Jag har en mängd kända människor
som har psykisk sjukdom-

-men det är som i Agatha Christies
"Tio små negerpojkar"-

-att en efter en försvinner.

Jag tänkte lägga ner, men jag hade
bra stöd från mitt förlag.

De sa: "Tänk på det annorlunda."

"De vill inte ställa upp,
för att det är tabut."

-Bekräftade det boken?
-Ja. De sa "Använd det i stället".

Jag hade kloka vänner och kollegor
som hjälpte mig-

-och så fick boken skrivas
med många under pseudonym.

En börs-vd
har en dotter med ätstörning-

-och han berättar om hur han springer
och skriker efter henne-

-och om han inte fått vara anonym
hade han kanske inte vågat berätta-

-hur det är att vara pappa
till en anorektisk flicka.

Det kan vara bra
att få gömma sig under anonymiteten.

Samtidigt händer det nåt i samhället.
Människor träder fram till viss del.

Vi hör om författare och skådespelare
som har mentala ohälsodiagnoser.

-Är det inte en förskjutning?
-Jag frågar dig, som är journalist:

Om 20-30 % av sjukdomsbördan
är de här sjukdomarna-

-skulle du säga att 20-30 %
av alla nyheter handlar om dem?

Nej.

Är det så att ni...?

Jag skickar tillbaka frågan.
Varför är det så?

Jag tror att Sverige är
en gammal, homogen bondekultur-

-där vissa egenskaper är premierade.

Man ska vara
lugn, balanserad, skötsam-

-och ganska fyrkantig, i alla fall
för att vara en människa med makt.

Vi kan acceptera
att konstnärer, skådespelare-

-och de som är i gränslandet
kring det stora skapandet-

-kan ha den typen av...
Mikael Persbrandt är bipolär.

För en politiker eller företagsledare
är det superskamligt i Sverige.

Så ser det inte ut i alla länder.

Möjligtvis är Finland ännu värre.

Hur ska jag prata kring frågorna?

Det som blockerar det goda samtalet
och den goda empatin är rädsla-

-och rädsla bryter man med kunskap.

När min bror hade dött fick jag
en bra fråga av Ulf Malmros:

"Hur vill du
att man ska vara mot dig nu?"

-Man kan ställa den frågan.
-Man blottar sin okunnighet.

"Jag känner ingen som är deprimerad.
Hur vill du att jag ska vara?"

Det är bra att läsa min bok,
och det kommer andra böcker nu-

-som handlar om samma tema.

Man bör lära sig mer och prata med
andra som har liknande erfarenhet.

Om jag eller en närstående drabbas-

-hur berättar jag för min omgivning
som kanske känner rädslan?

Hur berättar jag nyheten?

Gör det i en takt
som är behaglig för dig själv.

Ingen har glädje av
att du utsätter dig för mer obehag-

-än vad situationen redan ger.

Man kan inte lägga ansvaret
på varje individ att bryta tabut.

Ta det i den takt som passar dig,
och hitta några omkring dig-

-som är lite mer empatiska, kunniga
och kanske har råkat ut för saker.

Bygg en krets av människor
du kan prata med, och vidga den.

Ska man alltid berätta?

ÖB råkade ut för utmattnings-
depression, och var öppen med det.

-Han sjukskrev sig.
-Ja, men många hittar på nåt annat.

En kvinna har haft
mycket panikångest-

-och hon har sjukskrivit sig
för allt möjligt annat.

Han blev utsatt för näthat-

-och om nån av dem som skrev det
ser det här-

-tycker jag att det var fruktansvärt
primitivt, och visar stor okunnighet.

Man skulle aldrig tycka det var okej
att näthata nån som hade cancer-

-men utmattningsdepression
är tydligen okej att hänga ut.

Jag hoppas att det var sista gången.

De som har valt att prata med dig-

-hur reagerar de nu
när deras berättelse är ute?

Jag gick grundligt till väga-

-så alla som har varit med
har fått titta på sina berättelser-

-och vi har jobbat så att de
skulle känna "Det här är min story".

De är mina största...

De är så med, och de är fantastiska-

-så om nån av dem ser det här
vill jag säga "Tack för hjälpen".

Vilka åtgärder eller förändringar
behövs för att bryta tabut?

Det måste börja med forskningen,
för det är en konkret sak-

-som samhället kan göra
för att skapa kunskap-

-som skapar möjligheter
för nya behandlingar vilket ger hopp-

-och hopp bryter rädsla och tabu.

Vi ska härma "the war on cancer",
det stora kriget mot cancer.

Vi ska göra ett krig
för att kämpa för mental hälsa.

Det är viktigast.

Jag vill se en parlamentarisk grupp
som jobbar efter engelskt mönster-

-där man över partigränserna
bygger allianser-

-mellan människor
som har förståelse för frågorna.

Det vore bra om
några högstatusgubbar-

-trädde fram och berättade om
den här typen av sjukdomar.

Det skulle betyda mycket för andra.

Tack.

Textning: Sofie B Granqvist
www.btistudios.com

Vilken visdom som finns
i dem som haft sjukdomarna-

-för de reflekterar mycket
över sig själva.

Jag tycker om folkupplysning.

Just nu läser jag
"Bridget Jones dagbok". Den är kul.