Jag ska föreläsa om "Värderingar
och etik i vårt musikaliska habitus".

Jag ska beskriva
konceptet "musikaliskt habitus"-

-med hjälp av ett antal fallstudier
som jag gjorde för några år sen.

Först ska jag säga några ord
om moderna teorier-

-framför allt inom musiksociologin:

Orsakerna till varför folk väljer viss
musik och använder den på vissa sätt.

Jag ska kritisera en del av teorierna.

Därefter tänker jag säga lite
om Bourdieus koncept habitus.

Pierre Bourdieu var en fransk sociolog.

Enligt Google Scholar är han
världens mest citerade sociolog.

Jag ska anpassa
ett av hans koncept, habitus-

-till hur vi tänker om musikens roll
och musikaktiviteter i människors liv.

Jag bygger på med några fallstudier-

-innan jag återgår till
hur habitus skulle kunna användas.

Sen knyter jag ihop det
med värderingar och etik generellt.

Okej.

Att använda och välja musik.

Två tydliga linjer har dykt upp
inom musiksociologin de senaste åren.

En har jag valt
att kalla "det fria valet".

Det är en idé, som ofta framförs-

-av forskare inom
den post-subkulturella traditionen-

-t.ex. Dave Muggleton
och Andy Bennett.

Idén går ut på
att ungdomar i dag väljer musik-

-på sätt som inte är knutna
till deras livsförhållanden.

De plockar upp musikformer
och musikaktiviteter väldigt fritt.

Det ingår i deras livsstilsval och
deras medvetna identitetskonstruktion.

Enligt Bennett hör detta ihop med den
föränderliga kulturella tillhörighet-

-som karaktäriserar
dagens konsumentbaserade identitet.

Det är den första teorin,
som jag tänker ifrågasätta lite grann.

Den andra framträdande teorin
förfäktas av forskare-

-som Tia Denora
och Antoine Hennion med flera.

Musiken används som en resurs-

-av människor för att hantera känslor.

Människor väljer musik
genom vissa strategier-

-av fri vilja och flexibelt-

-som ett sätt att uppnå önskade
tillstånd vid ett visst tillfälle.

Det handlar om flexibilitet-

-och hur musiken, framför allt
enligt Denora, spelar en aktiv roll-

-för att uppnå vissa mentala
och känslomässiga tillstånd.

Mitt problem med dem är
att jag misstänker att de tonar ned-

-betydelsen av historia, klass, kön-

-etnicitet och lokalitet.
De tonar ned detta i övermått.

Som en konsekvens
skapar och framhåller de i stället-

-individualistiska estetiska processer.

De ignorerar folks sociala kontext,
kamratgruppens kontext-

-och större sociala sammanhang
i orimligt hög grad.

För att försöka argumentera mot detta-

-hämtar jag inspiration
från ett centralt koncept-

-i Pierre Bourdieus samhällsteori:
konceptet habitus.

"Habitus"
kommer av latinets "habere" - att ha.

Det försöker beskriva ett system-

-av inneboende vanor och dispositioner
som vi alla bär med oss.

Och detta påverkar
hur vi uppfattar omvärlden-

-våra tänkesätt och vårt agerande.

Det är nåt som vi alla tillägnar oss
under våra liv-

-genom den sociala kontext
som vi befinner oss i.

Särskilt viktigt är det Bourdieu kallar
"primär och sekundär socialisation".

Den primära socialisationen
sker i hemmet hos familjen.

Filmklippet som Bettina visade
om musikens enkulturation i familjen-

-är ett tydligt exempel
på det här sättet att tänka.

Sekundär socialisation: Här tänker
Bourdieu främst på utbildningen.

Dessa perioder i livet är avgörande
för uppkomsten av de system-

-med dispositioner som vi bär med oss.

Vad menar han med termen?

Jo, den är ett försök att
överbrygga dikotomin struktur-aktör-

-och att koppla ihop dem.

Vi antar inte att sociala aktörer
eller individer handlar fritt-

-och flyter ovanpå de konkreta villkor-

-som präglar deras liv och
styr deras möjligheter på olika sätt.

På Bourdieus typiskt krångliga
och otillgängliga sätt-

-beskriver han det som en "dialektisk
internalisering av externaliteten"-

-"och en externalisering
av internaliteten."

Det finns inga strikta regler för
hur habitus fungerar.

Oftast när Bourdieu beskriver habitus-

-beskriver han det som ett spel.

Och vår känsla för hur spelet går till
är egentligen hur habitus fungerar-

-hur vi handlar genom vårt habitus.

Bourdieu skriver utförligt
om "idrottsfält"-

-och hur folk intar positioner
på ett fält.

"Fält" är ett annat av hans begrepp.

Vi talar alltså inte om-

-en strikt och formell struktur-

-utan om nåt som har
en inneboende flexibilitet.

Det är en förklaring av handlingar
som inte kan förklaras-

-vare sig av den mekanistiska
sociologismens yttre determinismer-

-eller av den spontana
subjektivismens inre determinismer.

Det är ett försök
att komma runt den polariteten.

Några saker är särskilt intressanta
för det musikaliska habitus.

En av dem är hur habitus fungerar som
en klassificerande struktur.

På basis av våra dispositioner-

-klassificerar och uppfattar vi
vår sociala verklighet på vissa sätt.

Därför fungerar habitus värderande.

När vi har klassificerat nåt, utvärderar
vi det. Är det relevant för mig?

På vilket sätt
har det nån mening för mitt liv?

Det är en sida av habitus
som jag tänker belysa.

Den andra har mer att göra
med habitus som nåt förkroppsligat-

-inte ett sinnestillstånd.
Bourdieu skriver:

"Tänkesätt är inte sinnestillstånd"-

-"och ännu mindre en godtycklig tro
på upprättade doktriner"-

-"eller övertygelser.
Det är ett förkroppsligande."

Bourdieu är intresserad av
hur vi rör oss-

-hur vi äter, hur och när vi skrattar-

-och den kroppsliga dimensionen
av vår tillvaro.

Det är särskilt värdefullt när vi talar
om musikens roll i människors liv.

Det är nu jag föreslår
tanken på ett musikaliskt habitus.

Vad skulle det göra? Jo,
det skulle rikta vår uppmärksamhet-

-mot blandningen av sociala
och personliga faktorer-

-som samverkar
med musikaliska erfarenheter-

-och människors livsvillkor
generellt sett.

Det är ett försök
att koppla ihop alla faktorer.

I fråga om de två dimensioner
som jag just talade om-

-klassificering och utvärdering-

-så får man fråga sig: Hur väljer
och värderar folk olika slags musik?

Hur skulle det kunna kopplas till
en långsamt ackumulerad disposition?

För det andra:
Hur kan vår uppfattning om musik-

-som en primärt kroppslig upplevelse-

-påverkas av vår idé om habitus?

När vi tänker oss
ett musikaliskt habitus-

-vore det dumt att särskilja det
från Bourdieus habitus.

Vissa faktorer
som påverkar vår inställning till musik-

-är inte nödvändigtvis
kulturella eller musikaliska.

Genom mina exempel kommer ni
förhoppningsvis förstå vad jag menar.

Efter den korta, teoretiska inledningen
tänker jag fortsätta.

Jag ska berätta lite om min forskning.

Det här var min forskning
inför doktorsexamen för några år sen-

-ett etnografiskt forskningsprojekt
i nordöstra England.

Det rörde främst ungas engagemang
i musikgrupper och musikverksamhet.

Ur det uppkom en rad andra frågor
som egentligen är viktigare i dag.

Hur fungerar musik
och musikaktiviteter i ungdomars liv?

Hur ger ungdomar musiken mening?

Vad blir följden när man vill
engagera ungdomar i musikaktiviteter?

Jag gjorde fyra fallstudier.

Ett kommunalt bostadsområde,
som jag ska berätta om i dag:

Byker i Newcastle.

En by på landet i Northumberland
i nordöstra England, Wooler.

De två andra fallen
hinner jag inte ta upp i dag.

Här har vi fallstudie nr 1.
Det här är Byker Wall-

-en imponerande fasadlänga,
tycker säkert ni också.

Byker byggdes på 70-talet då området
sanerades och gamla radhus revs.

Som ni kan tänka er ger väggen
ett geografiskt sammanhang-

-åt Byker.

Och det gav även de unga som bodde
i Byker ett geografiskt sammanhang.

De liknade de "zip code kids"
som Bettina talade om tidigare.

Det bodde liknande "postnummer-
ungar" i det här bostadsområdet.

Från 70-talet och fram tills i dag
har Byker varit en arbetarstadsdel.

Större delen av männen
har arbetat inom den tunga industrin-

-omkring floden Tyne.

Området har en stolt varvshistoria-

-som forskaren Anoop Nayak
har skrivit om.

Det gav invånarna "arbete för livet"-

-"maskulint kamratskap och stolthet
över sitt hantverk eller slit."

Bilden har förändrats. Sen 80-talet
har den tunga industrin minskat.

Det har lett till flera sociala problem:
hög arbetslöshet-

-brottslighet, drogmissbruk.

Detta påverkade i hög grad
ungdomarna i området.

Enligt ny statistik är Byker ett av de
200 mest missgynnade områdena-

-av över 32 000
områden i Storbritannien-

-så Byker är märkbart missgynnat.

Skolresultaten är under genomsnittet.

Många har rätt till gratis skolmat-

-vilket är en proxyvariabel
för föräldrarnas ekonomiska situation.

Trots de många problem
som finns i området-

-är kontinuiteten hög bland invånarna.

Bygget av Byker Wall fasades in-

-så att granngemenskapen
kunde bibehållas.

Familjerna här
känner varandra sen länge-

-och efternamnen i området
är inflytelserika och betyder nånting.

Därför är människor i Byker,
"bykeriterna" som de kallar sig-

-mycket stolta över sin stadsdel.

De ungdomar som jag inriktade mig på
var Bykers unga män.

Det var de som gav mest synbara
och spektakulära uttryck-

-åt sitt musikengagemang.

Det hade varit svårt för mig som man-

-att studera områdets unga kvinnor,
tror jag.

Bland de unga männen fanns en
stark känsla av äganderätt till området.

De hade problem hemma och ibland en
svår relation till föräldrarna.

De hade ofta dåliga skolresultat
och dåliga utsikter till jobb.

De hamnade ofta i bråk med polisen.

Livet i bostadsområdet var hårt,
så att vara tuff värderades högt.

Jag måste nämna
att Newcastle redan har ett rykte-

-om sig i Storbritannien
att vara en hård stad.

Det kanske beror
på kopplingen till tung industri-

-men staden är känd för att vara tuff.
Folk går rakt på sak.

Männen är hårda och bär ofta
för lite kläder när det är kallt-

-för att visa
hur tuffa och uthålliga de är.

Det hade begåtts kniv- och vapenbrott
i området strax innan jag kom dit.

På grund av droger, sas det.

Därför rörde sig ungdomarna alltid
i grupp för att vara trygga.

Det spelade in
när det gällde deras musikvanor.

De lyssnade ofta på musik.

Musik användes som en ljudvägg
vid andra aktiviteter-

-men de lyssnade även gemensamt
på ett mer koncentrerat sätt.

De unga männen
hade en "gör det själv-attityd"-

-till att lära sig, lära ut, utöva,
spela in och framföra musik.

De gjorde och bytte inspelningar
med varandra.

En stor del av deras sociala liv var att
gå på klubbar för att lyssna på musik-

-trots att de flesta var under 18.

Intressant nog lyssnade de mest
på blandband, gjorda av vänner-

-som antingen var rappare eller DJ.

De hade
en ganska ensidig musiksmak-

-som var väldigt smal.

De gillade inte rock eller punk.

De gillade inte hiphop heller,
vilket jag ska tala mer om.

Den ensidiga smaken berodde nog på
att musiken fyllde en viktig funktion.

Den visade vilka
som tillhörde Byker-gänget och inte.

Den var en gränsmarkör.

Det var värdefullt och
lät dem uppfatta sig själva på ett sätt-

-som övervann deras sociala stigma
i förhållande till andra unga.

Det fick dem att känna tillhörighet.

Musikaktiviteterna handlade egentligen
främst om sociala band-

-och deras relationer till varandra.

Det återspeglade-

-Byker i ett vidare perspektiv,
som jag redan har visat.

Det återspeglade arbetarklassens
socialitet rent generellt-

-och var en jakt på ömsesidigt stöd,
fysisk trygghet, som jag nämnde-

-och underhållning,
när det var ont om sådan.

Uppfattningen om kollektivitet
ingick även-

-i den musik som de skapade.

Den fanns i ropen, "shoutouts",
till vänner och andra likasinnade-

-som pepprade inledningarna
till musikstyckena som de framförde.

Musikstilen
kallade de för "new monkey".

Jag hade aldrig hört talas om den,
och det har nog inte ni heller.

New Monkey är namnet på en klubb
i närbelägna Sunderland.

Männen uppkallade musikgenrerna
efter den klubb där de spelades.

New monkey är egentligen...
Det kan också kallas "mákina"-

-vilket är en elektronisk dansmusik-

-ursprungligen från gayklubbar
i Spanien och Italien.

Ungdomarna i Byker har gjort musiken
ljudmässigt tätare.

Den har ett högt tempo.

Det är en blandning av bouncy techno,
acid house-

-och andra kommersiella danssound-

-ackompanjerat av en snabb ström-

-av rim som framförs
av en eller flera rappare på plats.

De flesta människor gillar det inte,
det gjorde definitivt inte jag.

Jag skulle helt enkelt inte
välja den typen av sound.

Enligt musikjournalisten
Simon Reynolds kan många låtar-

-i subgenren acid och techno jämföras
med umpa umpa-musik eller klezmer.

Han menar
den rytmiska moduleringen.

Genren ogillades dessutom av
de flesta andra ungdomar i regionen.

Droger förekom i den här miljön.
Ecstasy var vanligt.

Det gällde särskilt
på klubben New Monkey-

-där ungdomarna var ute
efter en intensivare stämning.

Det var en farlig miljö. Under
min fallstudie inträffade ett dödsfall.

Det var också svårt för unga män
från Newcastle att åka till Sunderland-

-p.g.a. fiendskap mellan "mackems" i
Sunderland och "geordies" i Newcastle.

Det var vanligt med slagsmål
mellan personer i New Monkey-miljön.

Men lojaliteten var tydlig.

Unga hade new monkey-tatueringar.

På den här hemsidan ser vi att nån
ser new monkey som sin religion.

Hur börjar man då lyssna
på new monkey?

Med utgång i vad jag har sagt
lägger Bourdieu tyngdpunkten-

-på tidiga erfarenheter.

Habitus påverkas i hög grad av dessa.

Så hur såg de här unga männens
musiksocialisation ut?

När jag talade med dem, avslöjade de-

-en stor brist på meningsfulla
musikerfarenheter hemifrån.

Det fanns sällan instrument i hemmet
eller tillfällen då musik brukades-

-av en föräldrafigur.

Visst fanns det musik på tv och i radio-

-men det var sällan man spelade musik
för att verkligen lyssna.

15-årige Carl säger:
"Det fanns ingen musik för oss då."

James, 20 år: "Topplistorna fanns ju,
men det var nog allt."

Skolan och skolans musik förkastades
också av de här unga männen.

Tony säger:
"Jag hatade musiken i skolan."

"Jag gillade faktiskt inte skolan",
säger Steve.

De introducerades
till subgenren new monkey-

-av vänner, äldre kompisar
och släktingar.

Det Paul säger här var vanligt.
De flesta gillade först inte musiken-

-men de lyssnade om och om igen
tillsammans med vänner.

De vande sig vid den och blev
därefter anhängare, kan man säga.

Jag ville gärna veta vad new monkey
betydde för de här unga männen.

Det var tyvärr inte så lätt
att ta reda på.

Jag brukade fråga
vad de menade med "en bra låt".

Då sa de
att den måste vara "studsig" (bouncy).

Eller snabb.
"Den enda musik jag gillar är snabb."

"Jag vet inte varför,
men det är snabbare än annan musik."

Och 200 BPM är verkligen snabbt.

Ibland sa de
att musiken fick dem att vilja dansa.

Och dans kunde vara att bara hoppa.
"Hur spelar ingen roll", sa Dale, 18 år.

Men ibland fick jag märkliga
och väldigt avslöjande svar.

I sitt svar här
knyter Carl ihop musiken-

-med fotboll och självförtroende,
när han säger:

"Ibland är rytmen
som att spela fotboll."

"Om jag spelade så,
skulle jag nog spela bättre"-

-"därför att det ger mig
större självförtroende."

Det är intressant,
så jag ska gå in lite mer på det.

Det här kan ses som det Tia Denora
kallar "musikens aktiva karaktär":

Hur musiken kan forma oss
och skapa en viss sorts erfarenheter.

Men det avslöjar också
musikens djupare mening för Carl:

Hur det anknyter till det musikaliska
habitus klassificering och utvärdering.

Därför att det
som Carl faktiskt ger uttryck för här-

-är en värdering av musiken som
en fysisk förmåga och ett hantverk.

Och detta sammanfattas i fotboll,
nåt som har stor betydelse-

-för många ungdomar
i nordöstra England.

I sitt svar på min fråga tar han upp-

-det jag kallar "new monkeys
fysiska och solidariska egenskaper".

För honom är musiken
förknippad med nånting fysiskt-

-som ger självförtroende.

Och han förknippar det här
med musikens ljudegenskaper.

Rytmen ger honom
en lust att vilja spela.

Det är en fysikalisk förståelse
på hög nivå.

Här finns en sorts känslighet-

-som så att säga dubbelfiltreras
genom ett utvärderande ramverk.

Det påminner om områdets förflutna,
värdet av hantverket och slitet-

-symboliserat av fotboll för honom.
Det beskriver även hans livsvillkor.

Vissa typer av fysiska egenskaper
värderas högt här-

-eftersom man undviker fara och
kan röra sig tryggt i bostadsområdet.

Jag ska ta upp en annan koppling
till att det fysiska prioriterades-

-i relation till musiken.

När jag frågade de unga männen
om de ofta talade om musik-

-så verkade det inte så.

De lyssnade, men talade inte om den.

Inställningen var snarare: "Varför prata
om musiken, om man spelar den?"

"Vad ska vi prata om?"

De unga männen kunde vinna status
och respekt hos sina kamrater-

-genom att erbjuda musik
eller musikaktiviteter.

De kunde ordna en konsert,
vara DJ, rappa, göra ett blandband-

-eller gå
på ett evenemang med vänner.

Viktigt för de unga männen
var även lokaliteten-

-och musikens ursprung.

Då menar jag inte
gayklubbarna i Spanien och Italien-

-utan om deras känsla
att musiken kom från där de bodde.

De föredrog i hög grad lokala artister.

Carl säger: "Rappare från London
är inget bra jämfört med våra."

"De är så långsamma.
Jag gillar snabba rappare."

"Det är annorlunda här.
Musiken har mer melodi."

"Har du hört nåt liknande
nån annanstans ifrån?"

"Ja, det är rena skräpet",
berättar Jamesy för oss.

Och när jag frågar Danny om artisterna
är från trakten, säger han:

"Ja, de är från Sunderland,
Newcastle och Gateshead."

Det var tydligt att musikens
och artisternas geografiska ursprung-

-spelade en stor roll för
hur musiken värderades.

Temat "hantverk och slit",
som kännetecknade Byker generellt-

-visade sig även i
hur de unga såg på musikskapande.

Det fanns
en sorts anpassad traditionalism-

-och ekon av ett slags lärlingskap.

Om att vara DJ sa de till exempel:
"Man måste "cutta" på rätt ställe."

"Man får inte göra nåt knäppt
med skivorna eller så."

James: "En DJ måste vara skicklig
och jobba hårt."

När de talade om de bästa artisterna
fick jag en tydlig känsla av-

-att det fanns en mall,
som man inte skulle avvika från.

Paul säger så här om att rappa:
"Vissa saker kan man bara inte säga."

"Alla rappare
får lära sig av andra rappare"-

-"så man säger ju deras ord,
fast det får inte vara i samma ordning."

Det är inte kreativitet
och att uttrycka sig själv som betonas-

-utan man måste följa vissa, fastställda
normer och göra allt på rätt sätt.

Vi återgår till ett tidigare tema:
att lyssna flexibelt-

-och påverka humöret genom musik.

Märkte jag nåt av detta
hos ungdomarna i Byker?

Nej, inte alls.
Jag hittade ingen flexibilitet-

-när det gällde att använda musik
för att påverka sinnesstämningen.

"Lyssnar du på musik för att
ändra humör?" frågade jag. "Nej."

"Lyssnar du
både när du är glad och ledsen?"

"Ja, det spelar ingen roll."

Alan: "Vissa låtar
får en att komma ihåg festerna"-

-"och stämningen på festerna."
Och Dale säger:

"Ibland när jag lyssnar, minns jag
det förflutna och en vän som var rolig."

Musiken kan alltså sägas ha påverkat
de subjektiva erfarenheterna.

Det skedde för att delvis
lösa upp subjektet och individen-

-och skapa det kollektiva medvetande
som de tillhörde-

-och som de fick tillgång till
genom musiken.

Jag ska sammanfatta
det jag har sagt hittills.

Det musikaliska habitus
karaktäriseras här av vissa saker.

En är en ovanligt hög grad
av likformighet-

-men det gällde
de flesta aspekterna i männens liv:

Fattigdom, stigma, utsikter. Det
fanns kopplingar till Bykers förflutna-

-när det gäller lokalitet,
lokal identitet, revirtänkande o.s.v.

Det fanns en stark identitetsskapande
funktion och känsla av äganderätt-

-som definierade gruppen
och förkastade det stigma-

-som de ofta erfor
från andra ungdomar.

De ljudmässiga och estetiska
egenskaperna hos musiken-

-tolkades som gränsmarkörer.

Nu övergår vi till fallstudie nr 2.
Bilden är en helt annan i Wooler.

Det är en helt annan typ av plats,
ca 45 minuters bilresa från Newcastle.

Det är en vacker liten marknadsstad
med stenhus ute på landet.

Den är inte särskilt missgynnad socialt,
utan ligger nånstans i mitten.

Lokalborna är bönder,
vilket "Wooler" antyder ("wool" - ull).

Där bor även kontorsarbetare.

Traktens skolor
ligger över genomsnittet-

-och många ungdomar
vill gå på universitetet så småningom.

Jag tillbringade en del tid i Wooler,
med ungdomarna där.

Jag frågade samma saker som i Byker:

Hur såg musiksocialisationen ut?
Fanns det musik i hemmet?

Ja, Alice säger så här:

"Mamma spelade piano,
så när jag var sju lärde jag mig spela."

14-årige Alex:
"Min familj är stolt över mig."

"De gillar att jag sysslar med musik och
inte fotboll."

"De vill att jag ska göra
konstnärliga saker."

Även skolan skilde sig från Byker.

Craig säger:
"Vi sysslar oftast med att komponera."

"Det är jättekul att komponera."

Eller: "Musiken i skolan är toppen.
Det känns som frihet, inte lektioner."

De här ungdomarna
var engagerade i skolan-

-på ett sätt
som ungdomarna i Byker inte var.

När jag frågade om deras musikvanor
var variationen bland unga större här-

-än vad som var fallet
i det ganska likformiga Byker.

De hade bredare smak
och en bredare estetisk repertoar-

-och olika sätt att närma sig
och värdera musik.

Alex säger:
"Musik är inspiration och allt möjligt."

"Det finns inget som säger
varför jag lyssnar på nånting."

De föredrog att lyssna på musik
ensamma och i lugn och ro.

Jake: "Det är ett sätt att koppla av
och bara sätta sig ner och lyssna."

De egenskaper hos musiken
som de prioriterade-

-var ljudmässiga och estetiska-

-snarare
än textmässiga representationer.

Craig säger: "Texten är inte så viktig.
Jag gillar melodiska sånger."

"Jag lyssnar alltid på själva takten."

När jag frågade om andra ungdomar
som följde vissa subgenrer eller stilar-

-i sitt sätt att klä eller uppföra sig,
sa exempelvis Jake:

"De vill visa nåt,
men det verkar konstigt."

"Det är inte det
som musik handlar om."

Okej... Tack ska du ha, Jake.

Det här visar ett annat
förhållningssätt som återspeglades-

-bland många av ungdomarna
i Wooler.

Habitus här är annorlunda.

Det kännetecknas av mindre
likformighet, men det finns mönster.

Estetiska ljudegenskaper var viktigare-

-än textmässiga egenskaper.

Mindre identitetsskapande. Musik
hade inget med identiteten att göra.

Större flexibilitet, större repertoar,
mer omdöme o.s.v.

Musiken sågs ofta
som ett sätt att uttrycka sig själv-

-för frihet, rörlighet och valfrihet.

Och så såg de här ungdomarnas liv ut
också ur många aspekter.

De kunde välja: "Vilket universitet
ska jag gå på? Vad ska jag bli?"

Musik sågs ofta
som ett ämne att vara bra i-

-för att imponera på lärare och familj.

Det fanns en stark koppling mellan
musiken och en formell utbildning.

Och relationen till musik
var mer individuell.

Det var färre berättelser
om att lyssna i grupper-

-eller att skapa musik tillsammans.

Är konceptet "musikaliskt habitus"
användbart här? Tja...

Jag tycker att det uppmärksammar
grunderna eller basen-

-för hur människor värderar musik
och musikrelaterade aktiviteter.

Det visar hur detta påverkas av folks
allmänna livsvillkor och intressen.

Det ger oss chansen att se-

-hur musikens och soundets
viktigaste egenskaper-

-kan kopplas till allmänna kroppsliga
dimensioner i människors liv:

En förkärlek för "snäll"
och sensuell musik-

-i motsats till en motvilja mot detta,
förkroppsligat av männen i Byker.

Det ger oss även chansen att skapa
en syntes av dikotomin struktur-aktör.

Det tillåter indeterminism. Folk måste
inte göra nåt p.g.a. en erfarenhet-

-men vi kan se hur vissa mönster
och tendenser formas.

Det kan peka på troliga preferenser-

-för en erfarenhet framför en annan.

Det gör att vi kan förklara
varför det skiljer sig så mycket i-

-hur olika socialklasser, etniciteter
och grupper engagerar sig i musik.

Även om det här är väldigt komplext.

Innan jag sammanfattar vill jag
koppla det här till musikpedagogiken-

-eftersom min forskning
handlade om musikgrupper.

Många ungdomar i Byker och Wooler
deltog i olika musikprojekt.

I Wooler tog det formen
av steelbandet "Steel Quake".

Projektet blomstrade.
Det fanns en kölista med väntande-

-och de hade varit
på Trinidad för att tävla.

Det här underlättades nog
av öppenheten-

-hos de ungas musikaliska habitus.

Jake berättar
att en musiker dök upp i skolan och sa:

"Vem vill spela på oljefat?"

"Jag tänkte att jag skulle prova.
Jag var öppen för all sorts musik."

Det är typiskt för en viss öppenhet
inför musikrelaterade aktiviteter.

Så gick det inte alls till i Byker.
Där misslyckades faktiskt ett projekt-

-på grund av
att de inriktade sig på hiphop.

Valet styrdes av kunskaperna
och intresset-

-hos de musiker som arbetade där.

Det krockade totalt
med ungdomarnas känsla-

-för sina egna kulturella värdesystem.
Därför säger Carl:

"Jag kan nog inte syssla med annan
musik, för jag är engagerad i den här."

Här handlar det bland annat
om kulturell respekt-

-och möjligen om symboliskt våld.

Ett tidigare projekt i Byker
hade lyckats.

Det hade anpassats mycket mer-

-till de musikaliska värderingar
som redan fanns.

Det här bör inte förvåna nån,
med tanke på Bourdieus teori.

Han säger
att våra liv styrs av starka intressen.

De intressena påverkar även
människors musikaliska liv.

Intressena är "det människor investerar
och den mening de ger"-

-"klassificeringssystemen
genom att använda dem."

"Det är mycket mer
än 'intresse' i vanlig mening."

"Det är hela deras sociala tillvaro,
allt som definierar idén om dem själva."

Variationerna i det musikaliska habitus
som jag har talat om-

-är mer än bara
en rad mer eller mindre jämförbara...

...infall i relation
till en eller annan genre.

Det handlar om mycket mer.

De avslöjar djupare intressen-

-värderingar
och t.o.m. moraliska ståndpunkter.

Det är ingen ny tanke.

Popkritikern Simon Frith skriver:
"Att uppskatta musik är till sin natur"-

-"en identifikationsprocess."

"Och den estetiska responsen
är implicit ett moraliskt samtycke."

Musiken i en social kontext-

-har berörts av en rad
andra forskare på olika områden.

Musikvetaren John Blacking
skriver att "musikvanorna"-

-"har primära roller i föreställningen
om sociala verkligheter."

Eller Wayne Bowman:

"Kopplingen mellan musikaliska och
sociala problem är grundläggande."

Georgina Born har skrivit
om musikens förmåga att-

-"utkristallisera och möjliggöra"-

-"framväxande former
av sociokulturell identitet."

Och det har vi fått höra
under konferensens gång.

Men än en gång:
Musiken uttrycker i sig själv-

-både grupprelationer
och individualitet-

-enligt vilka etiska koder
och sociala ideologier kan förstås.

Musik är inte ett sätt att uttrycka
idéer, utan ett sätt att leva ut dem.

Jag ska sammanfatta.

Det jag har talat om pekar på
att musik är centralt för identiteten-

-och för en etik rent allmänt.

Vi kanske till och med måste tänka
i termer av musikaliska ontologier:

Sätt att vara i relation till musik
och musikaktiviteter som skiljer sig åt.

Det omfattar även åtaganden
och engagemang-

-när det gäller vad som är värdefullt
och hur ett gott liv ser ut.

Dessa frågor har stor betydelse
för musikpedagogiken.

Jag har nyligen forskat lite grann-

-om den engelska varianten
av modellen "El Sistema":

Klassisk musik
med låg- och mellanstadiebarn.

Vissa av de här lärdomarna
måste vi ta till oss.

Olika musikformer
bär med sig klara betydelser.

Att tillhandahålla dem möjliggör
vissa typer av moraliskt engagemang.

Det gäller på kroppslig nivå,
men även för hur man försöker-

-relatera till och engagera sig i
redan befintliga kulturella miljöer.

"Gör det själv-musiken"
kan innebära vissa svårigheter-

-för musiklärarna.

Ett särskilt mottagligt förhållningssätt
behövs i den här kontexten.

Det var nog mina slutord. Tack.

Översättning: Lotta Almqvist
www.btistudios.com