Det är dags för ett samtal
om erfarenheter från idrotten.

Vi har bjudit in Helen Wesström,
Anna Wennerlund Cruickshank-

-och Azita Iranipour. Välkomna.

Tackar.

-Vi börjar med Anna.
-Ja. Nu hörs inte jag, va?

-Berätta vem du är.
-Jag är mamma till en fjortonåring.

-Hon går i sjunde klass.
-Jag gör så där.

Jag är bjuden
för att hon är aktiv inom ridsporten.

Hon har även varit aktiv i handboll,
simning, utförsåkning och kampsport.

Hon fick diagnosen Aspergers syndrom
när hon var nio år.

Jag har haft fem år på mig
att samla på mig erfarenheter.

Vilka erfarenheter har du stött på
som mamma i samband med idrott?

Framför allt är det det som förra
föreläsaren pratade om - tryggheten.

Man är lite extra hönsig.

Hur många är de i gruppen?
Vem är ledaren?

Vad går det ut på just i dag?
Vad ska de träna?

På fem år har Johanna lärt sig
att hantera sitt funktionshinder-

-och jag har lärt mig
att tagga ner lite.

Det speciella
med ridsporten är säkerhetsaspekten-

-som inte finns i andra idrotter.

Om hon som hon säger "dampar",
så kan det påverka...

...säkerheten för henne
och andra i gruppen.

Det har jag med mig
att alltid kolla upp:

Vad, varför, hur, vem, när?
Det är det som gäller.

Har du något exempel på
när det har känts bra-

-där du
och din dotter har känt er trygga?

Just nu känner jag mig trygg.
Hon rider i en grupp på ridskola.

Hon har svårt att rida i stor grupp.
Det blir för stressigt.

Nu rider hon i en grupp för människor
med funktionsnedsättning-

-vilket tyvärr gör att hon rider
med vuxna med Downs syndrom.

Det gör
att den sociala biten uteblir.

Men hon har accepterat
att det är det här eller inget.

Där får hon bra individuell hjälp.

Trots att de har begåvningshandikapp
får hon ändå bra individuell hjälp-

-av en instruktör
som ser henne och hennes behov.

Det är tidigt på lördagsmorgonen,
det är lugnt i stallet och så vidare.

Har du exempel
när det inte har funkat bra?

Det gäller kunskapen.
Folk vet för lite.

När hon började rida på en ridskola,
inte där hon rider nu-

-var det en ung instruktör.
Jag sa att Johanna har Asperger.

"Åtta gånger av tio märks det inte"-

-"men det kan vara bra att veta."

Varpå tjejen log och sa: "Menar du
att hon är utvecklingsstörd?"

"Nej, det var inte så jag menade."
Det fanns ingen kunskap alls.

Att man tror att det är ett
begåvningshandikapp gör mig osäker.

Även inom handbollen... Barn med
Asperger passar inte i lagidrott.

Där hände det
att det blev en rak höger-

-när frustrationen kom, så att... Ja.

Har du som förälder känt
att du behöver finnas med?

Jag måste finnas där
och reda upp situationer.

När hon spelade handboll
var det sociala missförstånd.

Hon fattade inte riktigt
att det handlade om lagsport.

Vid ridningen hjälper jag henne
så att hon är lugn när hon kommer.

Så att inget oförutsett händer.
Att hon inte får den häst hon tror-

-att de ändrar på schemat
i sista sekund.

Då måste jag vara där och lotsa.

Jag behöver inte vara med
i kampsporten.

Den är så strukturerad till sin form.

De kommer in,
mediterar, städar, mediterar-

-och sen tränar de.

Men ofta måste jag i alla fall
inledningsvis vara med och kolla.

Nu har du chansen.
Här sitter idrottsledare-

-representanter från kommuner
och för olika idrotter.

Vad ska man tänka på
när man tar emot din dotter?

Det är jättesvårt
för det är så motsägelsefullt.

Å ena sidan vill jag inte
att hon särbehandlas-

-men jag vill att hon särbehandlas
när det behövs.

Det är inte små krav
att ställa på en ledare.

Men framför allt önskar jag
att alla, oavsett idrott-

-har bättre kunskap
kring funktionshinder som inte syns.

Min dotter går i vanlig klass
och har bra betyg.

Ofta märks inte funktionshindret.

Lite bättre kunskap.
ADHD och Asperger är inte samma sak.

Asperger innebär inte
att man är utvecklingsstörd.

Okej. Tack.

Vi går vidare med Azita.
Kan du berätta vem du är?

Jag är mamma till två barn.

Jag är här främst gällande min son
som är fjorton år han också.

Och jag är förälder
till två aktiva barn inom idrott.

Våra barn
har träningar sex dagar i veckan.

Sonen är aktiv
inom Örebro hockeyungdom.

Och han är målvakt sen...

Jag tror att han gick på is
från han var två år-

-genom skridskoskolan.
Och på den vägen är det.

-Vad är det han har för diagnos?
-Ja...

Han har diagnosen ADHD.

Nu för tiden säger man ADHD
med både uppmärksamhetsstörning-

-och hyperaktivitet.

Vilka utmaningar
ser du som förälder inom idrotten?

Ja, det är en hel del utmaningar.

Det är utmaningar varje dag
som förälder.

Nu har min son förutom ADHD...
Det är inte diagnosen-

-men han har drag av Asperger.

Först och främst är utmaningen
att alltid, alltid planera-

-och strukturera varje dag
för varje moment-

-från att han går upp
till han lägger sig.

Nu är han aktiv inom idrott-

-men det är i alla moment.
Han går ju i skolan.

Först och främst är det att få honom
att gå upp, göra det han ska-

-komma i väg i tid.

Efter skolan så är det idrotten-

-och förbereda sig för den.
Jag är här utifrån idrotten.

Även om vi har gjort något
varje dag 300 dagar året runt-

-så måste vi ändå skriva tiderna.

Vilken tid ska han göra vad
för att hinna i tid till idrotten.

Sen kommer nästa utmaning
och det är när han är på plats-

-så ska saker och ting flyta
som det ska.

Anledningen är
att om han skulle glömma något-

-handduk eller vad som helst-

-så kan han fastna i de tankarna.
Då gäller det att lotsa honom vidare.

Det är våra främsta utmaningar.

Har du något exempel på när det
har fungerat bra med idrotten?

Ja, när han är väl förberedd.
Det gäller inte bara att följa tider-

-utan att mentalt förbereda vad
som kan förväntas inför matcherna.

Och det är...
Om man har förberett det väl-

-och har en bra dialog med ledarna.

Jag kan inte vara med
i omklädningsrummet.

Jag kan inte vara där hela tiden.
Då är han beroende av ledarna.

Om alla vuxna har varit väl
förberedda, så har det fungerat bra.

Kanonbra!

-Har det hänt att det inte fungerar?
-Ja.

Det har varit många tillfällen.

Min son
fick diagnosen för ett år sen.

Som bekant kan man få stå i kö länge
för barnpsykiatrin.

Jag tror
att han var nio år gammal när...

Han har svårt att passa tider.
Han kan vara där 1,5 timme innan-

-men han kom alltid sent på isen.

Det var ett dilemma.
Ledarna accepterade det inte.

Då kan man tänka på kulturen
i idrotten man utövar.

Det är konsekvenser,
men för mig är det bestraffning.

I det här fallet var jag sen
med honom och det talade jag om-

-men kommunikationen funkade inte.

Det var en cup. Han är målvakt
och de får inte spela alla matcher.

Men i det här
skulle han vara förstemålvakt.

Utan att ledaren...
Han var sen tio minuter.

Men han fick uppmaningen från mig
att om du byter om snabbt-

-så får du en hamburgare efteråt.

För en gångs skull var han snabb,
men han fick straffet att bli bänkad.

Överlag tycker inte jag att det
är okej när det gäller nioåringar-

-oavsett om du har diagnos eller ej.

Man kan göra det
om man har förvarnat innan.

I hans fall blev det
mycket svårare att förstå.

Och då skapas det konflikt.

Det har varit många konflikter
där vi föräldrar har fått gå in-

-och reda ut.

Konflikterna har avtagit
med förståelse.

Det är en nackdel
i den idrotten han utövar.

Hade ledarna haft ett annat synsätt
och haft förståelse-

-oavsett om du har en diagnos
eller ej-

-så hade vi besparat honom det.

Som Sandra sa så sitter det
ledare och föreningsfolk här.

Har du något medskick du vill göra?

Ja, jag säger så här:
Fler såna här dagar.

Kunskap är jätteviktigt.

Jag råkar dessutom jobba... Nittio
procent av ungdomarna jag jobbar med-

-är ungdomar med NPF.

Vi behöver skaffa oss kunskap.
Om vi har kunskapen-

-så kan vi underlätta för ungdomarna.

Nu har vi ungdomar
som brinner för idrott.

Det är det bästa
som kan hända en individ-

-med NPF att brinna för något
och få en känsla av sammanhang-

-där livet kan få en annan mening.

Med kunskap kan vi bemöta dem
på ett bättre sätt.

Men enbart kunskap räcker inte.

Vi behöver känna att det är viktigt
och ha ett engagemang.

Många av er kan tänka att man
kan sitta på olika föreläsningar.

Man lyssnar, men sen går man vidare.

Det handlar om engagemang.
Var inte rädda. Fråga föräldrar.

Var inte rädda för föräldrarna.
Vi känner våra barn bäst.

Fråga oss. Jag tror inte
det finns någon förälder-

-som inte skulle ställa upp
och hjälpa till.

Tack så mycket.

Ja, så har vi tredje personen
i panelen - Helen.

-Berätta kort vem du är.
-Får jag stå upp?

Helen heter jag.
Många undrar vem jag är.

Jag har Aspergers och ADHD.
Det är ganska osynligt på mig.

Jag har en underbar pappa som hittade
simningen. Det var min grej länge.

Där är det förutsägbart,
tryggt och inte så improviserat.

Man är på banan
och det finns en ordning.

Jag fick min diagnos väldigt sent,
så jag har kämpat på lite.

Men det finns så mycket kunskap
och utbildningar.

Ta vara på de här ungarna.

Jag är coach, springer, simmar
och lite allt möjligt-

-som det ska vara när man har ADHD.

Det går ju inte att göra en sak.
Det är liksom svårt.

Du kan ju berätta
om dina erfarenheter av idrotten.

Jag försökte springa terräng-SM.
Innan det ska man springa terräng-DM.

I Göteborg, där jag kommer ifrån, har
de alltid haft det i Fontinskogen.

Slingan är fyra kilometer. Och sen,
sa vår tränare, kommer en backe.

"Du är stark i backar,
om de inte springer för fort."

Vad fan är för fort?
Nu svor jag.

Det har jag ingen aning om.
Var konkret. Vad menar gubben?

De drog i väg och jag efter.
Backen kom inte.

Då stannar jag.
Jag fortsätter inte. Det gick inte.

Så svårt är det att inte...
Jag hade kapacitet att springa fort-

-men förutsättningarna bara...
Och då blev jag jätteledsen.

Då gjorde han en fantastisk sak.
"Vad behöver du?"

"Att veta att man kan springa 3,03
per kilometer." Sen var det tävling.

Vi placerade ut resten av laget.
"Skit i tiden."

Och jag tog mig runt. Hade han inte
gjort det, så hade jag gett upp.

Han hade kompetens att vara flexibel.

När såna enkla grejer ändras...
Jag är fortfarande sån.

Är det sex intervaller,
så är det sex, inte fyra.

Man improvisationsidrottar inte.
"Du kan springa 5 000 m, också."

Det funkar inte.
Jag tror inte ledare tänker på det.

"Den ser hurtig ut. Vi kör."
Det går inte.

Har du några andra exempel?

Du sa här innan... Exempel där du
har vänt diagnosen till något bra.

Man är ju galet envis - dumenvis.

Man nöter tills man går sönder.

"Jag kan göra det, det och det."
I många fall kan man det-

-för man har en "overdrive"
som inte finns hos andra.

Sen behöver man ligga hemma på soffan
med tyst i huvudet.

Det går att vända det.
I skolan puttade de fram en.

Jag kastade snöboll på rektorn,
för man är lättlurad.

"Hoppa ut från andra våningen."
Jajamän. Ingen simning på ett tag.

Mina föräldrar fick ta ett samtal.
Men jag tror på vad folk säger.

"Vi hoppar." Jag fattade inte
att de inte tänkte hoppa.

Men ibland är man dum,
men ibland är man lite klurig.

Har du exempel som du vill skicka med
som man bör tänka på?

Jag har tränat andra idrotter, också.

Jag är "bolldyslektiker", men jag
har ett gäng ungar i Danderyd.

I en sån stor grupp
så har man olika handikapp.

Tänk efter. Fråga:
"Hur lär du dig?" Kalle vill härma.

Lisa måste fundera en stund.

Ta inte i folk
som ni märker gör så här.

Försök lyssna in dem.
Fråga föräldrarna:

"Det här stojet, går det bra?"
Oftast inte.

Tänk lite. Fråga dem.
De delar med sig.

Då kanske de inte blir så blyga.

Alla är inte som jag som tar plats-

-utan en del är:
"Jag är här, men... Nej."

Peppa dem. Förstärk dem.
Låt dem vara med.

Du har sagt att utan idrotten
hade du varit kriminell.

-Idrotten har betytt mycket för dig.
-Ja, det har den.

Den har skapat struktur.
Jag har varit lärarvikarie.

Det ska vara projekt hit och dit.

Om inte jag hade fått utlopp
för hyperaktiviteten-

-så hade jag missbrukat
eller tagit livet av mig.

Jag har varit väldigt deppig
och det blir många.

BUP visste inte vad de skulle göra,
men träning motverkade deppigheten.

Man måste ha ett sammanhang
och idrott är rätt bra.

Det finns tråkigare grejer att göra.

-Vill du fylla på?
-Jag skulle vilja säga att idrott...

På Twitter läste jag om
att idrott var som medicin-

-för individer med NPF
och där vill jag instämma.

Det är inte bara medicin
utan en försäkring för livet.

Inte nog med det här med hälsan-

-utan jag tänker på allt det andra,
att man får utrymme-

-för att känna sammanhang
och ha en mening med livet.

Ofta har de här individerna
svårigheter med skolan, framför allt.

Skolan har en lika stor utmaning
som våra idrottslärare.

Det stämmer. Det är en försäkring.

Jag är så himla trött. Jag har
i så många sammanhang från skolan-

-från BUP,
från bekanta och grannar fått höra:

"Ska du utsätta honom för det här?"
Jag blir trött på det.

Idrott var räddningen för min son.
Jag vet var jag har honom.

Det är som min dotter säger.
När det fungerar säger hon:

"Jag känner mig helt normal."

Till skillnad
från hur det var innan i skolan.

Man får ett fysiskt självförtroende.
Man känner att man kan något.

Man kanske suger i skolan,
men så kan man något.

Det räcker jäkligt långt, alltså.

-Här uppe har vi en fråga.
-Bra, Måns.

Vad härligt att ni berättar
som mammor, tycker jag.

En fråga som jag har gäller
att ni är med barnen på idrotten.

Har ni pratat med ledarna om
när ni kliver in och inte kliver in-

-så att ni har skapat
den delen, också?

Många föräldrar vill inte prata
om sina barns funktionsnedsättningar.

Det är skamligt.
Jag har svårt att förstå det.

Hur skapar jag bra förutsättningar,
om jag inte ger henne dem?

Jag pratar ofta med ledarna.
"Min dotter fungerar så här."

"Det får inte bli för tvära kast."

"Får hon panikångest, så gör så här.
Fråga mig om det inte fungerar."

Den enda gången jag inte
har avslöjat det är inom kampsporten.

Där klarar hon sig bra i alla fall.

Det är viktigt att berätta hur det
är, annars har ni inte en chans.

Jag skulle vilja säga så här
att jag...

Min son är fjorton år, så det är
viktigt att tänka på hans integritet.

För att komma hit när de filmar
behövde jag prata med honom.

Han fick godkänna
att jag pratar om honom.

Det var härligt att höra hans svar.
Jag blev stolt!

Han sa: "Låt mig tänka."

"Vet du vad? Det här är ju jag.
Vad ska jag skämmas för?"

"Du får gärna prata
om det kan hjälpa andra."

Då har man lyckats.

Svaret på din fråga är ja.

Men inom idrotten
som min son utövar - hockey-

-så finns problemet
att ledarna ofta inte vill ha-

-med ivriga mammor att göra.

-För vi är besvärliga.
-Man vill inte tiga.

Jag tolkar det som
att de blir osäkra.

"Här kommer jag - 'experten'."

Det som har hjälpt min son
är min sambo.

För att min sambo arbetar
med hockey-

-och har status i Örebro
när det gäller hockey.

När han pratar med ledarna,
så lyssnas det.

Jag hade inte haft samma framgång-

-och då vet jag inte
om han hade fortsatt.

Minns ni vad det var som gjorde
att barn eller icke barn kom i väg-

-till aktiviteten,
hockeyn eller löpningen?

Minns ni vad som gjorde att:
"Det där ska jag göra!"

I mitt fall handlar det om arv.
Jag är hästtjej i grunden.

Jag satte henne på häst när hon
var två år, vilket var katastrof.

Hon återkom inte förrän hon var tio.
Jag skrämde väl vettet ur henne.

Annars var det nog känslan
av sammanhang.

Vi provade handboll.
Det gick inte så bra.

Däremot individuell idrott
i grupp som simning-

-utförsåkning, kampsport.
Att vara del i ett sammanhang.

Att få känslan av
att stundtals känna sig "normal".

Det var den stora drivkraften.

Att få koppla bort skolan
och hitta ett sammanhang.

Det handlar ju om,
precis som för alla andra barn-

-att när man är 2,5 år,
så vill man inte gå på is.

Det handlar ju om att man
som förälder skapar förutsättningar.

Jag är inte född i det här landet
och jag kom hit ganska sent-

-och jag arbetar som socialarbetare.

Jag var dessutom ensamstående
med två, små barn.

Ensamstående...
Ni vet alla rapporter som kommer.

Invandrare, ensamstående...
Kan det bli bättre eller sämre?

Då ska vi ha idrotten som försäkring.

När barnen blir äldre,
ska jag veta var de befinner sig.

Men för min son har det varit svårt
att hitta nischen.

"Vilken idrott
vill jag hålla på med?"

Jag har uppmanat honom hela tiden
tills han fastnade för det här.

Det är också ett bekymmer.
Han höll på med fotboll.

Det är lagsport,
men han hittade sin grej.

Målvakten är ju ensam i sin roll.

Det fantastiska är att olika
personligheter ändå kan passa in-

-i det här fallet.

Men fotbollen sa: "Kan du inte
göra allt, är du inte välkommen."

Jag hade betalat årsavgiften,
men han vägrade att gå dit.

Hockeyn sa: "Självklart.
Vill du vara målvakt - varsågod."

Pappa körde uteslutningsmetoden.
Boll och koncentration gick bort.

Sen började vi leta. Simning innebär
nötande, men det funkade.

Jag har haft häst och har hund.
Jag provade mig fram.

Han körde mig någon gång,
sen fick jag cykla.

Då var det tryggt att göra det.
Han körde väl till någon tävling.

Då behövde jag inte cykla
till Uddevalla.

-Det hade du säkert kunnat.
-Men jag hade inte simmat bra, då.

Man får prioritera.

Har vi någon mer fråga?
Vi hinner en till. Där i mitten.

Hej. Jätteintressant
att få höra er alla tre.

Ni pratade också om skolan,
men inte så jättemycket-

-mycket fritid och föreningsliv.

Men jag tänker utifrån skolan sett
och framför allt idrott och hälsa.

Är det något där
som ni skulle vilja ge som tips-

-till de som ska bli idrottslärare
eller är idrottslärare?

Tips eller något tråkigt som har
hänt. Det kan man ta lärdom av.

-Förstår ni min fråga?
-Ja.

Ska jag börja?
När min dotter började högstadiet-

-så hade vi ett möte med arbetslaget-

-de som skulle bli hennes lärare
och en specialpedagog var med.

Vi pratade om hennes svårigheter.
Då var idrottsläraren med.

Han är man och jag ska inte sätta
någon ålder, men han är femtio plus.

Min dotter har skräck för att byta om
med andra. Hon får enorm ångest.

Hon blir stressad, låser in sig
och det slutar med panikångest.

Det stora problemet har varit
att hitta ett eget omklädningsrum.

Hennes idrottslärare lyssnade in
och löste det på ett rätt bra sätt.

Hon säger ibland: "Han är gubbig.
Han fattar ju inte riktigt"-

-"men han försöker i alla fall."
Det är gott så för henne.

Det kanske inte blir toppbetyg
för att det är svårt med lagsport-

-men att han försöker hjälpa henne
så att hon blir lugn-

-genom att ge henne plats
betyder mycket.

Det behöver inte vara det idrottsliga
som styr prestationen på lektionen.

Känn in, lyssna och fråga, tycker jag
är det bästa.

-Ska jag svara, eller?
-Vi kan samsas. Jag tänker miljö.

Jag hade jättebra idrottslärare-

-men vi pratar inte perception.
Vet ni hur mycket allt låter?

Vet ni hur mycket det bonkar?
Det är hela havet stormar.

Titta in de här... Alla är människor.

Man har inte tid, men man kanske
någon gång kan skapa en trygghet.

Så att inte varje lektion suger.
"En gång i månaden fixar jag det."

"Då dämpar vi ljuset och har inte..."
Vad väsnas mycket? Innebandy.

Spökboll är bra, annars.
Där man jagar varandra.

Det är en väldigt bra
och viktig fråga.

Bara att tala om skolan,
bara benämningen skola...

Och det kan jag säga allmänt-

-eftersom jag jobbar i skolans värld
med barn med den problematiken.

Det skapar negativ stress.

Individer med NPF... Om vi kommer
till arbetet med stressnivån här-

-så ligger deras från början här.

Allt annat runt omkring
gör stressen bara högre och högre.

Dessutom har jag en erfarenhet
från jag var liten-

-att jag duger inte.
Det är något som är jobbigt.

Tyvärr, både inom skolan,
men också inom idrotten-

-så stämplas ungdomarna
med negativa benämningar.

Man är stökig. Man är ouppfostrad.
Man är våldsam. Man är utåtagerande.

-Man är skum.
-Och de här ungdomarna...

De är mer medvetna än vi tror.

Det är en stor utmaning
och det jag vill skicka med är-

-att försöka se hos varje individ:

"Vad kan jag skapa
och göra för att underlätta?"

Jag brukar säga precis
som min son sa: "Han är han."

Det är inget man kan ändra på.
Irritera dig inte på vad han gör.

Se i stället på vad du kan göra
för att underlätta situationen.

Jag måste bara säga en sak till.
Min dotter blev hjälpt av något-

-som hennes kurator sa:

"Ja, du har Asperger, men du är inte
Asperger. Du är mycket mer."

"Det här måste du förhålla dig till,
men du är inte Asperger."

Att försöka se det som inte drabbas
av funktionsnedsättningen.

Och ta dem på allvar.
Jag har en jätteduktig ortoped.

Jag fick släpa med min utredning.
"Inte fasen har du Asperger."

"Läs, då! Det har jag visst!"
Det är ju så olika.

Det hittar man inte på. Varför skulle
man det? För att det är trendigt?

Jag fick inte
opereras fortare för det.

Har man Asperger är man som Simon
i "I rymden finns inga känslor".

Jag tänkte på din presentation.
Det gäller att ta vara på det.

Har man en nedsättning, har man
en stark sida någon annanstans.

Ta fram den starka sidan.
Då kan individen känna-

-att jag duger
och jag har en känsla av sammanhang.

Det får avsluta panelen.
Tack, Helen, Anna och Azita.