Hej. Jag heter Aila Ibanez Mengüc
och jobbar på Riksidrottsförbundet.

Jag jobbar på avdelningen
för idrottsutveckling.

Frågorna som vi har pratat om här
är jätteviktiga för mig personligen.

Jag fick själv diagnosen adhd
för två månader sen.

Det betyder inte
att jag "insjuknade" då.

Det har alltid funnits med mig.

Om jag går hit där ni satt...
Jag är mamma till ett barn med adhd.

Och jag har varit idrottsledare
i över tjugo år.

Det finns minst ett eller två barn
i varje grupp jag har haft-

-som har en diagnos.

Det är inte därför jag är här, men jag
kommer att glida in lite på det.

Min adhd gör att jag blir inspirerad och
vill säga allt möjligt.

Men jag ska ju berätta hur Riks-
idrottsförbundet tycker och tänker.

Eftersom presentationen
inte är helt och hållet min-

-och mitt minne inte är det bästa-

-så måste jag ibland titta lite här så
att jag inte glömmer nåt viktigt.

Så här kan det vara
för barn inom idrotten-

-som har en NPF, alltså en neuro-
psykiatrisk funktionsnedsättning.

Det finns barn som blir utkastade
för att de har studsat en boll.

Det finns barn som får gå ut efter att
ha pratat två gånger i ledet.

De stör, så de får gå ut.

Och vad beror det på? Jo, mycket beror
ju på okunskap hos ledaren.

Efter många år som ledare
har jag otroligt mycket i bagaget.

Jag vet hur jag ska agera, och jag har
förståelse för barnens beteende.

Men många av ledarna
har inte den kunskapen.

Det är inte deras fel. Det handlar om en
okunskap i samhället i stort.

Vi lägger mycket ansvar på våra ledare.
De ska liksom rädda världen.

Och det tycker jag att de gör,
på sitt sätt, genom att vara ledare.

Vi vet också
att flera framgångsrika idrottare-

-har en NPF-diagnos.

Bland dem som står utanför idrotten
finns det också många med diagnoser.

Det gäller att hitta dem. Vi kanske
missar en massa guldmedaljer.

Och många missar möjligheten att vara
aktiva i ett positivt sammanhang.

Jag hoppas att ni, som kommer
från olika förbund och föreningar-

-har lärt er en massa saker här
som ni sen förmedlar vidare.

Det är så vi får till en förändring.

Den här konferensen har varit jätte-
viktig, också för mig personligen.

Fel dator. Det är här jag ska trycka.

Som sagt finns det en hel del inom
idrotten som har den här diagnosen.

Många menar
att idrotten är deras räddning.

Utan idrotten hade man inte fungerat.

Så idrotten är en oerhört viktig
del av samhället.

Särskilt för den här gruppen.

Man får ut sin extra energi, man får en
plats där man får vara delaktig-

-och känna att man bidrar och är bra.

Man får inte bara skit. Man får
inte bara höra att man inte duger.

I våra ledarutbildningar pratar vi
mycket om att ge beröm och feedback.

Det tror jag vi är bättre på
än resten av samhället.

Lärare säger inte: "Åh, bra skrivet!
Bra, du sitter still! High five!"

Men så gör vi inom idrotten.
Det ska vi vara stolta över.

Så för många betyder idrotten mycket.

Vad är då "idrotten" för nånting?
Det är de här siffrorna.

Väldigt många är medlemmar
i en idrottsförening.

Nio av tio barn-

-i åldern upp till tolv år-

-är aktiva nån gång under sitt liv.

Räck upp en hand om ni har varit aktiva
i en idrottsförening.

Det är lite mer än nio av tio,
skulle jag vilja säga.

Det får vi inte glömma bort.

Och när jag är på plats som ledare,
då är jag allas ledare.

Jag är inte bara där
för min egen skull.

Det fick vi ju höra
i gårdagens föreläsningar.

Vi behöver reflektera över
varför vi är ledare, och för vem.

Vi har 750 000 ideella ledare.
Det är otroligt många.

Några av er är ju ledare
inom flera olika idrotter.

Men de här 750 000
är inte samma människor nästa år.

Då är det en ny kull som kommer in.

Det i sig gör ju att det blir en
jättestor utmaning för vår rörelse.

Nya människor ska lära sig det här,
som är så viktigt inom ledarskapet.

Och vi utbildar jättemycket
inom idrotten.

Både ledarutbildningar och mer
speciella, riktade utbildningar.

Glöm inte bort att de här 750 000 inte
är en fast grupp.

Några checkar ut, några kommer tillbaka,
några är nybörjare.

På tal om ledare, de här 750 000.

Den okunskap eller kunskap som finns i
samhället bär ju ledarna med sig.

Vi inom de 70 förbund som är medlemmar i
Riksidrottsförbundet-

-har enats om en värdegrund,
en vision och en verksamhetsidé.

Verksamhetsidén heter
"Idrotten vill".

Men vi har sett att det inte är så många
av ledarna som känner till den.

Hur många av er känner till den?

Ni är bättre än snittet.

För dem som inte räckte upp handen finns
här en film-

-som kortfattat visar vad det är jag
menar när jag säger "Idrotten vill".

Under de senaste 50 åren har antalet
barn som idrottar i en förening ökat.

Nio av tio barn
är nån gång med i en idrottsförening.

Men många slutar i tonåren.

Vad kan vi göra för att ungdomar
ska vara kvar i våra föreningar?

Schysta idrottsföreningar
är bra för oss alla.

Det finns många saker som kan ge barn
och unga en positiv bild av idrotten.

Saker vi tillsammans
kan stärka och stötta.

Bland annat gemenskap, glädje, trygghet,
idrottslig utveckling-

-allsidighet,
lekfullhet, delaktighet-

-självkänsla,
självförtroende, respekt-

-kunskap
och livslångt intresse för idrott.

Det finns flera nycklar till
att upprätthålla ungas intresse.

Det är viktigt att låta varje individ
utvecklas i sin takt.

Alla utövare ska välkomnas in
i gemenskapen och känna sig sedda.

Det innebär att alla måste ha möjlighet
att delta.

Till exempel kan höga kostnader
göra att vissa tvingas sluta.

Barnidrott ska vara lekfull, allsidig
och skapa en långsiktig utveckling.

Allsidig träning under barndomen
förebygger skador-

-och har en positiv inverkan
på senare idrottsprestationer.

Alla barn ska känna att de duger oavsett
hur de presterar.

Om man bara satsar på de bästa är risken
stor att många slutar idrotta.

Fokusera på att utveckla
talang hos alla.

Vi ska värdesätta barnens
synpunkter och erfarenheter.

Alla ska kunna påverka
sitt idrottande.

Vi måste tillhandahålla en trygg miljö,
fysiskt, psykiskt och socialt.

En rad faktorer påverkar om unga
fortsätter idrotta efter tonåren.

Vi vill att idrotten ska vara
tillgänglig för alla hela livet.

Att alla ska få möjlighet att uppleva
allt det positiva som idrotten ger.

Tillsammans kan vi göra skillnad.

Film är ju bra. Det brukar visa...
Herregud.

Det brukar visa kortfattat
och härligt hur det kan vara.

Men för att man verkligen
ska förstå...

Nu är jag ute och cyklar.
- Kan du hjälpa mig?

Vi har tagit fram anvisningar
om barn- och ungdomsidrott.

Ni kan läsa dem på rf.se.

Många ställer stora krav
på hur idrotten ska se ut.

Där kan ni se
att ett stort arbete pågår-

-för att vi inom idrotten
ska leva upp till "Idrotten vill".

Vår vision är ju att svensk idrott ska
vara världens bästa.

Det kan man ju tolka på olika sätt.
Det handlar inte bara om medaljer.

Det handlar ju också om att verksamheten
ska vara bra för alla.

Vi har fyra saker som vi tycker är
väldigt viktiga inom idrottsrörelsen.

Det ska finnas glädje och gemenskap.

Det ska vara demokrati
och delaktighet. Det är viktigt.

Vi tar demokrati som en självklarhet,
men vad betyder det rent konkret?

Idrottsrörelsen bygger på demokrati-

-men det handlar också om att individen
får påverka sin verksamhet.

Alla ska få vara med. Inom idrotten har
vi oerhört stor mångfald.

Alla kan inte vara med på allt, men det
finns nåt för alla inom idrotten.

Det ser förstås olika ut
i storstäder och på landsbygden-

-men det finns nåt för alla.

En till film
om att känna sig inkluderad.

Att vara välkommen, vad innebär det?

Vad får dig att känna dig
välkommen och inkluderad?

Inom alla föreningar finns idéer om hur
en vanlig idrottare ska vara.

En bild som de flesta ser framför sig
när de tänker på en ishockeyspelare-

-en höjdhoppare, eller en ryttare.

Samma sak gäller i styrelserummet
och bland ledare.

Idéerna blir en mall som beskriver vad
som är en normal idrottare.

Det finns outtalade regler
och förväntningar inom alla grupper.

Om vad vi gör, hur vi är
och vad vi tycker om.

Det vill säga våra idéer om vad som är
normalt och vad som är avvikande.

Vi kallar dessa idéer för normer.

De som tillhör normen känner sig oftare
välkomna, sällan ifrågasatta-

-och kan vara sig själva. De behöver
inte förklara sig och sitt agerande.

Vilka värderingar råder hos er?
Vad uppfattas som norm?

När är någon annorlunda?
Vad behöver en extra förklaring?

Du kan påverka, genom att skapa en
begränsande eller tillåtande miljö.

Är er miljö inkluderande?
Kan alla vara sig själva?

Testa er med de här frågorna.

Görs det nån skillnad om en idrottare är
tillsammans med nån av samma kön?

Hur funkar det för de individer
som inte kan delta av religiösa skäl?

Är du lika bekväm med en ung kvinna som
ordförande som med en äldre man?

Används jargong i föreningen
som kan upplevas som nedlåtande?

Alla har rätt att vara med
utifrån sina förutsättningar.

Oavsett etniskt ursprung,
religion, ålder, sexuell läggning-

-kön, eller könsöverskridande identitet
eller uttryck.

Och oavsett fysiska och psykiska
förutsättningar.

Hur ser ni till
att alla känner sig välkomna hos er?

När det gäller dem
som har en NPF-diagnos-

-så säger vi att de i största mån ska
kunna vara med i vanlig verksamhet.

Om man vill kalla det för det.

Det ser olika ut, men i det moderna
ledarskapet som allt fler anammar-

-handlar det om
att utveckla individer.

Vi möter varje individ
där han eller hon befinner sig.

Vi vet att barn utvecklas i olika takt
och lär sig på olika sätt.

Så om man har ledare
som förstår det här-

-så funkar det för barn med en NPF-
diagnos att vara i vanlig verksamhet.

För de flesta. Sen finns det andra
speciella verksamheter som är bra.

Det finns många exempel
runtom i landet.

Men vi tror att det finns möjlighet för
de flesta att hitta nånting-

-där de andra ungdomarna
befinner sig.

Det var precis det jag pratade om...
Ibland går jag händelserna i förväg.

Vi fick höra om utbildningar om NPF-
diagnoser som Stockholm arrangerar.

Gästrikland och flera andra distrikt har
också haft såna.

De arrangeras av studieorganisationen
SISU Idrottsutbildarna.

Ni får gärna kontakta dem för att höra
vad de kan göra för er förening.

Det finns kända personer med diagnoser.
Ser ni vem det här är?

Frank Andersson.

Frank var ganska speciell
när han var ung.

Det man hör om honom
handlar inte så mycket om brottning.

Han fick sin diagnos som vuxen.

Och han har insett att hans adhd
har varit en stor tillgång för honom.

Hans envishet har gjort att han har
orkat träna och pusha sig själv mer-

-än vad hans medbrottare har kunnat.

När han var i landslaget
kom en lagkamrat och sa:

"Du fick ryssen."
De hade alltså lottat.

Då sa Frank: "Nej. Ryssen fick mig."

Det är en ganska häftig inställning.

Det finns andra egenskaper
hos folk som har diagnoser.

Hyperaktivitet,
men också hyperfokus och envishet.

I viss mån koncentrationssvårigheter,
men inte när man är motiverad.

Man är kreativ, snabb och så vidare.

Det är nåt man inte ska glömma.

De här barnen är små superhjältar.

Här är några andra som har lyckats.
Michael Jordan, basketspelare.

Pelle Fosshaug och Michael Phelps.

Alla har lyckats tack vare sin diagnos,
skulle jag vilja säga.

I alla fall inom idrotten. Utanför
kanske det har varit lite si och så.

Det här är viktigt att komma ihåg.

Om det finns en bra verksamhet-

-kan det göra en jätteskillnad
för den enskilda individen.

Tack vare det kan individen må bra och
befinna sig i ett sammanhang-

-oavsett om det är en familj,
ett lag eller en skola-

-och känna att man ÄR nånting.
Och likadant med idrotten.

Idrotten kan utvecklas om vi vet att
många bra idrottare har en diagnos.

Om vi inkluderar dem kan idrotten också
bli mer framgångsrik.

Det om det. Har jag lite tid kvar?

Då har jag några medskick
från min andra sida-

-som en människa med diagnos
och mamma till ett barn med diagnos.

Vi har svajat lite hit och dit. Vi har
talat om funktionsnedsättningar-

-men glöm inte det här med
funktionstillgång. Det är viktigt.

Min dotter bad mig komma till hennes
klass och berätta vad adhd är.

Då räckte en tjej upp handen och sa:

"Vi tycker så synd om henne
för att hon har det där."

Jag såg att min dotter blev berörd.

Jag sa: "Tyck inte synd om henne.
Hon har nåt som inte ni andra har."

När jag var klar med föreläsningen
räckte en kille upp handen och sa:

"Vet du, jag vill också ha adhd."
Och då började många nicka.

Då kände jag att jag hade lyckats lyfta
fram det positiva.

Men det är inte alltid så lätt
att vara förälder.

Man har sina utmaningar med ett barn.

Man känner på sig att folk tycker
att man har uppfostrat barnet dåligt.

Man måste hela tiden parera.
Man har alltid en plan B och C.

De här barnen är inte glada,
de är jätteglada.

Inte arga, utan jättearga.

Då blir man den som försöker sudda ut
lite, så det känns bättre.

Det tär ju på oss.

I skolan möts man av barn som säger:
"Hon har gjort det och det"-

-och vuxna som säger:
"Hm, ja, det har inte gått så bra."

Så man går ju redan så här. Och så
kommer barnet, som är jättetrött.

Och så är det i gång. Och man tänker:
"Har hon inte gjort nånting bra?"

"Kan ingen säga
nåt positivt nån gång?"

Det vill jag skicka med. Om ni möter
barn som är annorlunda eller jobbiga-

-behöver ni inte alltid tala om det.
Barnen och föräldrarna vet det redan.

Jag menar inte att vi ska fly.

Men man kan försöka leta lite extra
för att hitta det som är bra.

Sen en annan sak,
apropå det positiva...

När hon fick sin diagnos
började vi googla kändisar.

Och så gjorde vi så här varje gång.
"Tjoho! JFK! Michael Jordan."

Detta för att stärka henne. Det är coola
människor som har diagnosen.

Men det är inte många tjejer
som är öppna med sin diagnos.

Helen, jättetack.
Tjejer är svåra att hitta.

Det är väldigt få som är öppna.
Men jag vet att de finns.

Snälla, kan vi inte skapa ett mer öppet
samhälle, där det är okej?

Jag berättade ju att man är jättearg
eller jätteledsen. Allt är "jätte".

Du ställde en fråga om
hur man tar barnet till träningen.

Min dotters läkare sa: "Du ska tänka på
tre saker: Äta, sova, träna."

Alla barn, eller alla människor,
har lite svårt med övergångar.

Ni vet när man ska borsta tänderna och
sen klä på sig.

De här barnen glömmer bort
nästa steg, så man får följa dem.

Att gå från tv-soffan eller kompisen
till träningen kan vara en jättegrej.

Då har jag haft läkaren som ursäkt.

"Din doktor sa: Äta, sova träna."

"Det är inte jag! Skyll på honom!"
Det var bra.

Vi föräldrar får ju ändå göra så mycket
som är jobbigt för barnen.

Jag träffade också
psykologer som sa-

-att träning verkligen
är medicin på riktigt.

Barnet behöver det,
lika mycket som att äta och sova.

Det har hjälpt oss väldigt mycket.

Susanne Wolmesjö berättade ju
om ett barn som ville lära sig hjula.

Det var min dotter.

Vi är okej med att berätta det.

Min dotter har varit hos Susanne
tre gånger och fått övningar.

Mitt mål var att hon skulle
funka bättre i sociala sammanhang-

-och må bättre själv.
Hennes mål var att lära sig hjula.

Men redan den andra gången hade jag sett
en förändring i det sociala.

Det hade hänt nånting.

Hon går på gymnastik, bland annat.

Jag hade sagt till ledaren
att hon ligger efter med motoriken.

Men efter ett tag
så lärde hon sig att hjula.

Och i våras lärde hon sig
att gå upp i handstående.

Jag har aldrig sett en unge
hoppa så mycket av glädje.

Hon har fått kämpa mycket mer
än alla de andra-

-men det betyder mycket för mig
att se att hon trivs.

Och nu behöver jag inte tjata om
att hon ska ta sig till gymnastiken.

Hon hjular till gymnastiken.
Det är det som är så himla härligt.

Jag är ju även tränare
sen drygt tjugo år.

Jag träffar såna här barn hela tiden.

Jag träffar barn hela tiden.

Vi ser väldigt tidigt om det finns
problem med samarbete eller ilska.

Det är inte så många föräldrar
som talar om det.

Det är en handfull som har sagt
att deras barn har en diagnos.

Jag tänker: "Skit samma." Jag måste
hjälpa alla barnen så gott jag kan.

Det är nästan enklare om jag tänker att
ett barn nog har en diagnos.

Då behöver jag inte bli så irriterad om
de inte kan lyssna och fokusera.

Men vi har varit öppna
med vår dotters diagnos.

Jag hoppas att fler vågar vara öppna,
för det underlättar för ledaren.

Då kan man också förklara för andra
föräldrar, så att de också förstår-

-varför ett barn ibland särbehandlas,
eller ibland är bättre än alla andra.

Diagnosen kan också bidra till det.

Så är det med den delen,
när det gäller det idrottsliga.

Vad gäller diagnosen i sig, så kan den
bli en oerhört stor vändning.

Diagnosen kan förklara varför
saker har varit som de har varit.

Min dotter var konstant i konflikt.

Jag visste att det var nåt. Utredningen
visade också det.

Men inte förrän diagnosen fanns
på pränt började det hända saker.

Framför allt fick hon medicin.
Det har vi inte pratat så mycket om.

Men medicinen har gjort
att hon fungerar en hel dag i skolan.

På fritids, nja.
Men i skolan funkar hon.

Hon kan ta till sig kunskap och hon
fungerar i sociala sammanhang.

Fungerar på så sätt att hon är med.

Och det största som har hänt-

-var i december när de hade
Nobelprisutdelning på skolan.

Då fick hon Fredspriset,
framröstad av sina klasskompisar.

Hon som alltid har fått skit
för att hon har orsakat allting.

Det har hänt nånting, och det var ju
tack vare diagnosen det vände.

Jag får faktiskt gåshud, för det var en
jättegrej för mig som förälder-

-att få den acceptansen.

Öppenhet, det gäller för alla.

Jag hoppas att jag inspirerar
andra till att vara öppna.

Då får vi större plats i idrotten.

Vi kommer att nå framgångar, både
sportsligt och i samhället i stort.

Tack.

Textning: Nina Brander Källman
www.btistudios.com