Det är dags för nästa talare.

Vid fjorton
fick hon diagnosen Aspergers.

Genom sin blogg sprider hon kunskap
om dolda funktionsnedsättningar.

En funktionsnedsättning kan vara
en styrka, säger Joanna.

Välkommen, Joanna Halvardsson.

Hej. Jag heter Joanna Halvardsson.
Jag är 27 år.

Jag bor i Karlstad,
men är uppvuxen i Hagfors.

Jag har lunginflammation
och bihåleinflammation-

-så var beredd på hostattacker,
men det bjuder jag på.

Ni ska få höra hur det har varit
för mig att ha en diagnos-

-och varit aktiv inom idrotten.

Jag har uppfattats
som en tyst, snäll, blyg tjej-

-som satt längst bak i klassen
och helst umgicks med vuxna.

Och det gick jättebra
ända fram till högstadiet.

Som barn leker man
och kan göra som de andra.

Men i sjuan ska man börja umgås
på ett annat sätt.

Vi börjar använda
sociala oskrivna regler.

Alla vet ju att fjortonåriga tjejer
är allmänt konstiga.

Det funkade inte för mig.
Jag blev utanför.

Jag var utanför och passade inte in.

Min högstadie- och gymnasieperiod
speglas av utanförskap, mobbning-

-sexuellt övergrepp, sju självmords-
försök och inläggningar på psyk.

Men vill ni höra om det får ni gå
på mina ordinarie föreläsningar.

Vi ska prata om ett annat ämne i dag.

Jag fick min Asperger-diagnos
vid fjorton års ålder.

För mig var diagnosen livsviktig-

-för att få den hjälp i skolan
som jag alltid hade behövt.

Två veckor innan bad vi om hjälp-

-exakt vad jag ville ha,
men det fanns ingen hjälp att få.

Två veckor senare med diagnos
fanns det hur mycket hjälp som helst.

Mot alla odds
klarade jag gymnasiet med slutbetyg.

När det var en månad kvar i gymnasiet
blev vi kallade till rektorn.

Jag skulle inte få något slutbetyg.

Det var för att jag
hade haft för mycket frånvaro.

Det var för att jag
hade varit inlagd på psyk.

Jag mådde dåligt av skolan,
så egentligen var det skolans fel.

Jag accepterade inte det.
Jag är en sån som inte ger sig.

Jag förstod inte
varför jag inte skulle få slutbetyg.

Jag bad om en lista på vad jag
skulle göra för att få slutbetyg.

"Det finns inte 48 timmar
på ett dygn."

"Det skiter jag i. Ge mig listan."

Efter många om
och men fick jag listan.

När det var en timme kvar
lämnade jag in i min sista uppgift-

-och jag fick slutbetyg
fast det var omöjligt.

Det är ett exempel när jag tog till
min "Asperger-superkraft".

När jag vet vad jag ska göra,
gör jag det till 420 procent.

Vem föreläser med lunginflammation?
Det är ju normalt.

Då är jag så här och så gör jag det.
På mitt dygn fanns det 48 timmar.

Jag hade inte klarat det utan lärare
som lät mig göra prov på lektioner-

-på matraster, på kvällstid.

Utan stöd hade det inte gått,
men jag skapade 48 timmar.

Det är viktigt att komma ihåg-

-att Aspergers syndrom
är olika hos alla.

Vi är lika unika som alla andra.

Det finns ingen lista över
hur alla "normala" är.

Det finns ingen lista över hur alla
med Aspergers syndrom är.

Alla är vi olika.
Vi är individer som alla andra.

Men för mig innebär det
att jag blir för intensiv ibland.

Det finns ingen regel för hur många
SMS man får skicka på en dag.

Mina 3 000 gratis SMS i månaden
tar slut ganska snabbt.

I dag har jag lärt mig att hantera
situationer som kan vara jobbiga.

Jag vet att jag blir för intensiv,
men inte när jag blir för intensiv.

En del tycker att det är okej
med fem SMS och andra med 795 SMS.

Hur vet jag vem jag får skicka fem
och sjuttiofem till?

Därför säger jag:
"Jag kommer att bli för intensiv"-

-"så säg stopp, så slutar jag."

"Jag kanske börjar igen,
men då får du säga till igen."

"I stället för att försvinna,
så påminn mig i stället."

När jag träffade min pojkvän sa jag:
"Säg till när jag blir för intensiv."

Efter tre år har han inte sagt något.
Undrar vad han har för diagnos.

Sen är det det här med tydlighet.

Ni "normal-människor"...
Hur normala ni är vet jag inte.

Ni säger saker ni inte menar.
Typ: "Vi ses vid McDonald's."

Är det innanför eller utanför?

Då går jag runt en hel vecka
och tänker:

"Om jag står ute och personen inne,
så missar vi varandra."

Det är jobbigt
att tänka på en hel vecka.

Varför säger ni inte:
"Vi ses vid den där skylten"-

-eller "Framme vid kassan."
Vadå "vid" McDonald's?

Eller "Jag ringer om en stund."
Är det fem minuter eller sju timmar?

"Jag ringer i eftermiddag."
När äter du?

Är det fyra eller sju?
Ringer ni efter middagen? Alltså...

Eller "Skriv några texter."
Vad är "några"?

Molkoms folkhögskola ska vara glad-

-att jag bara skickade fem texter
och inte sjuttiofem.

Sociala oskrivna regler...
Ni gör saker som ni inte ens vet om.

När man får frågan hur man mår
ska man säga bra.

Även om man inte mår bra,
ska man säga det.

Om ni frågar hur en person
med Aspergers syndrom mår svarar han:

"Jag har en böld på stortån."
Det vill ju inte ni veta.

Varför frågar ni hur jag mår, då?

Och ni är normala... Hur normalt
är det att vara normal, då?

Det är mer normalt
att säga det man menar i stället.

Om man har Aspergers syndrom
ska man ha ett specialintresse.

Det tror alla.
Det är den vanligaste frågan.

Jag är så att när jag börjar
med något, så gör jag inget annat.

Så är det när jag byter intresse.

När jag bakar,
bakar jag oftast muffins.

Men det är inte tio muffins,
utan tvåhundra muffins på en dag.

Eller trehundra armband på en vecka.

Jag virkar mormorsrutor.
Såna som man brukar sy ihop.

Någon filt har det inte blivit,
men jag har 200 rutor i min garderob.

Jag tröttnar snabbt,
men jag fokuserar när jag gör något.

Ett exempel är
när jag skulle uppdatera min hemsida.

Efter åtta timmar kom jag på
att klockan var två på natten.

"Jag glömde visst att äta"-

-"och borde ha sovit
för jag ska jobba snart."

När jag gör något är jag så här.

Ibland måste jag bli påmind
att ta en paus.

Som när pappa fick låsa in mobilen
i vapenskåpet på nätterna.

Men ett specialintresse som jag har
som har följt mig hela livet-

-eller två, egentligen,
är skytte och speedway.

Vet alla vad speedway är?
Jag beskriver det som fyra idioter-

-som åker mc runt en bana
i 100 km/h utan bromsar.

Känner ni till Tony Rikardsson?
Googla, annars. Ni har missat något.

Speedway... Var fick du det ifrån?

Jag är uppvuxen i Hagfors
300 meter från speedwaybanan.

Min pappa är speedwayfantast.

Jag var på min första isracingmatch
när jag var tre veckor gammal-

-i trettio minusgrader.

Jag har missat fem
av Valsarnas hemmamatcher på...

Det måste bli 25 år.

Nittio procent av mitt liv
kretsar kring speedway.

Jag jobbar ideellt åt tre
speedwaytidningar och Valsarna.

Jag jobbar ideellt
som webmaster åt en förare.

Min pojkvän är före detta förare.
Hade ni förväntat er något annat?

Många tycker:
"Hallå, skaffa ett liv!"

Är det inte det jag har?

Jag har ett intresse och använder det
för att träna på sånt som är svårt.

2007 köpte jag
min första systemkamera.

Jag kombinerade intressena
och fotograferade speedway.

Jag jobbade ideellt för tidningar.
Jag intervjuade och tog foton.

Valsarna tryckte affischer av dem.

Jag var på en plats där jag är trygg-

-och gjorde något som kan
vara jobbigt, typ, sociala kontakter.

Joanna 2007 vågade knappt prata
med förare som var kända.

Joanna 2014 åker med journalistlinjen
på Molkoms folkhögskola-

-till Skottland.

Hon åker tåg själv
mellan Edinburgh och Glasgow-

-och letar reda på en speedwaybana
på andra sidan stan.

I ett land där hon aldrig har varit
intervjuar hon förare på engelska.

Jag hatar engelska, kan vi tillägga.

Så det har hänt något.
Speedway har gett mig ett liv.

Jag har fått öva och utvecklas-

-och så insåg jag
att det är media jag vill jobba med.

En annan sport som har varit
en stor del av mitt liv är skytte-

-luftgevär- och salongsgevärsskytte.

Jag har alltid varit en sporttjej.
Jag har alltid varit aktiv-

-men bara i sporter
där jag bryr mig om mig själv:

Rytmisk sportgymnastik, slalom, dans.

Jag gillar inte fotboll och sånt,
där man ska bry sig om andra.

Då har man en regel i skolan
och en annan när man tränar.

Jag höll på med rytmisk gymnastik,
men jag fick ont överallt.

Det visade sig att jag har reumatism,
så jag var tvungen att sluta.

Av en slump började jag med skytte.
Jag följde med en kompis.

Det är komiskt att när jag mådde
som sämst och försökte ta mitt liv-

-och var till barnpsyk varje vecka-

-och ringde dem dagligen,
så sköt jag som bäst.

Att komma in och stänga av allting
var mitt sätt att avreagera mig.

Då gick det bra och då vann jag
SM-guld i lag i skytte.

De bad mig att berätta
vad man kunde ha gjort annorlunda-

-eller något som var bra
när man har en diagnos.

Det största problemet var
att vi inte berättade om min diagnos.

Ingen visste om det.
Det vore lättare om de hade vetat.

Men när jag fick diagnosen sa psyk
att sånt pratar man inte om.

Min förälder trodde
att de borde veta bäst.

Ingen visste om det.
Mina anhöriga, lärare-

-och någon enstaka person
visste om det.

Det var värst.
Annars hade de förstått.

Ett exempel är elitseriefinalen
i skytte i Eskilstuna.

Det är en stor salongsgevärstävling.

Man får kvala dit.

Det är de bästa skyttarna i Sverige
som kommer dit.

När vi skulle åka dit
skulle jag gå halvdag i skolan.

Men då blev jag inkallad
till skolkuratorn.

De hade hittat ett brev där jag skrev
att jag inte ville leva.

Min förälder blev ditkallade
och vi hamnade på BUP:s akut.

Vi diskuterade vad vi skulle göra.

Ska vi åka
med en självmordsbenägen femtonåring-

-eller ska vi förbjuda att hon deltar
i sin karriärs största tävling.

Då blir ju det en motgång.
Efter mycket om och men så åkte vi.

Vi fick en ask lugnande med oss
i bakfickan och ett lycka till.

Jag sköt bland det bästa
jag har gjort i hela mitt liv.

Jag vann grundfinalen.
Sen var det final.

Då ledde jag med flera poäng.
Jag ledde stort.

Men då hände något.

Någon sparkade till mig
och sen sparkade det igen.

Då sa jag till pappa.

Vid skytte ska man stå still
annars är det kört.

Det handlar ju
om en tiondels millimeter.

Pappa sa till pappan
till skytten bredvid:

"Du sparkas. Se dig för."

Men sen sparkade han igen.
Då skrek jag:

"Gubbjävel, sluta sparkas."
Som vem som helst hade gjort.

Men då hade jag tappat fokus.

Jag brakade ihop
och slutade som fyra.

Sen får jag ett utbrott
och skriker på gubben-

-och skämmer ut mig.

Jag klev aldrig upp och hämtade
mitt fjärdepris. Det fick pappa göra.

Jag låste in mig och skar mig.

Den största vinsten
var kanske inte att bli fyra-

-utan att jag
över huvud taget var där.

Jag tog mig dit och låg inte på psyk.

Men det var det ingen som visste,
utan folk kallade mig diva.

Det här är första gången
jag berättar det.

Det hade varit enklare
om jag hade berättat om diagnosen.

Sen är det det här
med ledarnas ansvar.

Läger var det roligaste
och tråkigaste som fanns.

För på läger måste man sova kvar.

Sover man kvar,
ska man vara social på kvällen.

Och det var ju inte min grej.

Jag har varit på många läger-

-men det är bara tre
som jag har sovit kvar på.

Jag skyllde på
att jag ville sova hemma-

-men sanningen var ju
att jag inte var social.

Men vid ett av lägren
som jag skulle sova kvar på-

-fick föräldrarna hämta mig
för att jag hade "ont i huvudet".

De fick åka två mil enkel väg
och köra mig tillbaka nästa dag.

De förstod att det handlade om att
jag var ensam och kände mig utanför.

Därför ställde de upp
och skjutsade mig.

Det hade underlättat om ledarna...

Ledarna kunde ha sagt: "Var med oss."
De såg att jag var ensam.

Eller gör en aktivitet med alla.
Hjälp mig att vara aktiv.

Jag vill ju vara social,
men jag behöver bli puffad.

Det är det största jag känner.
"Hjälp mig."

Men det fanns en person
som gjorde det som jag efterfrågar.

Han heter Eric Wallberg.
Han är en av Sveriges bästa skyttar.

Han är fem år äldre än jag,
så för honom var jag ett "barn"-

-eller borde ha varit.
Men han såg mig.

Han var en av de få som visste
sanningen om elitseriefinalen.

Han hade fått SMS från mig. Han
visste att jag kom från psykakuten.

När han klev på bussen
sa hans kompisar: "Sitt med oss."

Men han sa:
"Jag ska sitta med Joanna."

Fast jag var fem år yngre
och borde vara ett "barn".

Han såg mig. Det var extra coolt
att han var en förebild.

I nian skulle vi intervjua vår idol.

Då skrev folk intervjuer
med massor av kändisar.

Jag intervjuade Eric. För mig
var han en idol och är det än i dag.

Det är något man kan införa
i föreningen - fadderverksamhet.

Ha äldre barn som stöttar, så att
alla får möjlighet att vara sociala.

Men det ska vara två faddrar
per barn. Tänk om en blir sjuk.

Vi med Asperger gillar inte
förändringar. Det kan bli kaos.

Det viktigaste av allt är utbildning
till alla föreningar-

-och alla föräldrar.

Visa att det är okej att prata om det
och att alla är vi olika.

Hur normala är ni?
Hur normalt är det att vara normal?

Visa att det är okej. Då kan
man säga: "Mitt barn har diagnos."

Eller det kanske är föräldern
som har en diagnos.

Det jag har lärt mig under åren är
att inget är omöjligt-

-det är olika svårt.

Som min kompis sa en gång:
"Du har en funktionsförbättring."

Så är det för mig. Som journalist
har jag fördel av att jag är...

När jag vet vad jag ska göra
är jag snabb.

Det är en fördel att jag har hittat
min grej och inte ser allt negativt.

Det är klart att det är svårigheter,
men jag gör något bra av det.

Det finns en skidskytt
som heter Tobias Arwidson.

För några år sen ringde man in honom
för att det var kris i en stafett.

Jag vet en tjej som har slagit honom
i skytte flera gånger.

I skidskytte skulle han slå mig
för jag kan inte åka skidor-

-men i skytte var jag bäst
fast jag har en diagnos.

Det var det jag hade att säga. Tack.

Tack!