Titta

UR Samtiden - Hon var barn under förintelsen

UR Samtiden - Hon var barn under förintelsenDela
  1. Jag heter Susanna Christensen
    och är född 1933.

  2. Jag är 82 år gammal och tillhör
    förintelsens barnöverlevande.

  3. Tyskarnas egen benämning
    var inte "förintelse".

  4. De kallade det för "utrotning". Det
    skulle inte finnas några judar kvar.

  5. Att jag har klarat mig beror delvis
    på att jag slapp Auschwitz.

  6. Jag var mina föräldrars enda barn. Vi
    försörjde oss genom en speceriaffär.

  7. Vi bodde i Mako,
    en stad i sydöstra Ungern-

  8. -med 36 000 invånare,
    varav 2 000 judar.

  9. Jag ska berätta om ett 11-årigt barns
    upplevelser av judeförföljelsen.

  10. Minnena är så svåra, så för att
    hålla känslorna under kontroll-

  11. -måste jag använda manus.

  12. Nazisternas plan var att ta livet
    av Europas drygt 10 miljoner judar.

  13. De hann med 6 miljoner.

  14. Av cirka 1 miljon...

  15. ...600...

  16. Här är jag lite osäker på siffran-

  17. -men det var ett barn på femton
    som överlevde.

  18. Och jag är bland dem, alltså.

  19. Eftersom det finns de som förnekar
    att förintelsen av judar har ägt rum-

  20. -går jag och en del andra överlevande
    ut och talar om det som har skett.

  21. Ungern var och är
    ett antisemitiskt land.

  22. För mig betydde det mobbning
    i skolan av lärare och elever-

  23. -och på fritiden
    av en del andra barn och vuxna.

  24. Min pappa trodde på att
    judarnas räddning var assimilation-

  25. -alltså att smälta in
    och inte låtsas om att man är jude...

  26. ...och göra sig lik alla andra.

  27. Han satte mig i en katolsk skola
    i närheten av hemmet.

  28. Jag var den enda juden där. Läraren
    var nunna och ibland kom en präst.

  29. En del klasskamrater och prästen
    trakasserade mig.

  30. Efter en månad
    flyttade mina föräldrar mig-

  31. -till den judiska skolan
    i stadens centrum.

  32. Under fyra års tid följde de mig
    varje dag till och från skolan-

  33. -då de var rädda
    att jag skulle få stryk.

  34. Den här prästen som jag nämnde...

  35. När han ställde en fråga till mig
    om nåt som vi hade i läxa-

  36. -pekade han på mig och sa:
    "Du, din lilla jude där borta..."

  37. Det smittade av sig
    på klasskamraterna också.

  38. I en månad gick jag i den skolan.

  39. Därefter gick jag fyra år
    i judisk skola.

  40. Det var ett par kilometer till
    den judiska skolan i stadens centrum-

  41. -och nån av föräldrarna
    följde mig dit och hem varje dag-

  42. -för det var farligt för
    en liten judisk unge att gå ensam.

  43. Nån gång efter 1940-

  44. -började myndigheterna att dra in
    rättigheterna att sälja vissa varor-

  45. -undan för undan, för judar.

  46. Vi fick mindre och mindre att sälja.

  47. I början av 1944 tvingades
    mina föräldrar att stänga butiken.

  48. Samtidigt tvingades vi
    att flytta in i ett getto i Mako.

  49. Vi levde på besparingarna som pappa
    tänkte bekosta min utbildning med.

  50. Frun som vi hade hyrt affären av kom
    ibland med mat till oss på kvällen.

  51. På dagen vågade hon inte. Jag antar
    att ni vet vad ett getto är.

  52. Gettot bestod av
    ett par gator i stadens centrum-

  53. -samt av det judiska ålderdomshemmet
    som låg ett par kilometer därifrån.

  54. Pappa bestämde att vi skulle flytta
    in i ett rum på ålderdomshemmet-

  55. -eftersom det var billigare
    att hyra där.

  56. En gata som ledde till centrum var
    den enda som var tillåten för oss.

  57. Det var svårt
    att röra sig bland icke-judar-

  58. -när vi våren 1944 tvingades
    att bära den stora gula judestjärnan.

  59. Den var tio centimeter i diameter och
    illgul, och vi bar den på bröstet.

  60. Vi utsattes ständigt
    för spott och spe.

  61. Efter folkskolan fick jag gå i den
    kommunala mellanskolan för flickor.

  62. Det första läsåret
    var förkortat på grund av kriget-

  63. -och pågick från oktober 1943...

  64. ...till våren 1944. Varje termin
    var alltså förkortad med två månader.

  65. Vi var två judar bland cirka trettio
    elever i klassen. Fler togs inte in.

  66. Modersmålslärarinnan
    behandlade oss två illa.

  67. Hon förlade uppsatsskrivningarna till
    lördagar, som är heliga för judar.

  68. Min kamrat, som var religiös,
    vägrade skriva.

  69. För mig var det inget problem,
    eftersom jag inte var religiös.

  70. Lärarinnan försökte
    tvinga henne med våld-

  71. -men flickan grät tyst och vägrade,
    och blev kuggad i ämnet.

  72. Våldet bestod i att läraren
    gick fram till flickans bänk-

  73. -tog en penna
    och tvingade den i hennes hand-

  74. -och förde handen fram och tillbaka
    på ett papper eller i en bok.

  75. Hon satt rak och tårarna bara rann.

  76. Tyskarna kom in i Ungern den 15 mars-

  77. -och efter det talade lärarinnan
    varje lektion om för klassen-

  78. -hur tyskarna närmade sig och att vi
    snart skulle bli av med judarna.

  79. Det drog hon från att tyskarna kom in
    tills terminen var slut.

  80. Hur de närmade sig.

  81. På ålderdomshemmet i gettot
    lekte jag med föreståndarens barn-

  82. -men den familjen försvann plötsligt.
    En morgon var de bara borta.

  83. De deporterades före oss-

  84. -för de var inte ungerska medborgare,
    utan rumänska.

  85. Vi bodde i getto från början av 1944.

  86. De 16 juni 1944 kl. 5 på morgonen
    blev vi brutalt väckta av gendarmer.

  87. Det är en sorts militärpolis.

  88. De bultade på dörren
    med sina bösskolvar.

  89. De befallde oss att packa ihop
    och ta med oss mat för tre dagar.

  90. Panik utbröt. Vi fick inte veta nåt
    i förväg och var helt oförberedda.

  91. Med lastbil transporterades vi
    till järnvägsstationen.

  92. Där föstes vi in i godsfinkor
    tillsammans med stadens 2 000 judar.

  93. Tåget förde oss till ett tältläger
    beläget utanför Szeged-

  94. -som är Ungerns näst största stad
    efter Budapest.

  95. Lägret bestod av små tvåmanstält.

  96. Vi tvingades lämna ifrån oss
    alla värdesaker, såsom äkta smycken-

  97. -och dessutom våra pengar och pennor.
    Vi skulle inte behålla pennor heller.

  98. De hotade med att om de ertappade nån
    med att undanhålla nåt-

  99. -skulle
    var tionde människa i lägret skjutas.

  100. Det visade sig senare att pappa hade
    gömt undan en stump blyertspenna.

  101. Jag återkommer till det sen.

  102. Efter tre dagar transporterades vi
    till ett stort tegelbruk i staden.

  103. På detta tegelbruk var vi i drygt
    en vecka. Vi låg på halm i skjul-

  104. -med en 50 cm bred sovplats
    per person.

  105. Vi var förfärligt många där.
    Bara från min stad var vi 2 000-

  106. -och hela länets judar samlades där.

  107. Vi blev indelade i tre grupper-

  108. -vilka i tre dagar transporterades
    bort på järnväg i trånga godsfinkor.

  109. Den första gruppen
    hamnade i Auschwitz.

  110. Men vi hamnade i andra gruppen
    på väg till Auschwitz.

  111. Vi visste inte då att det var
    Auschwitz. Det fick vi veta senare.

  112. Men att vi var på väg norrut
    visste vi. Det såg vi.

  113. Vi hamnade i alla fall
    i andra gruppen.

  114. Vi kom inte längre än till staden
    Kassa, som numera heter Kosice-

  115. -på gränsen till Tjeckoslovakien.
    Det blev min räddning den gången.

  116. Järnvägsspåren var sönderbombade
    efter ett flyganfall.

  117. Vi kunde inte fortsätta resan norrut,
    utan transporterades till Österrike.

  118. Denna resa - trots korta avstånd -
    tog fyra förfärliga dygn.

  119. Tåget stod stilla
    många långa stunder.

  120. Mitt i sommaren satt vi inspärrade-

  121. -68 personer, varav 3 kvinnor
    och barn, i en trång godsfinka.

  122. Vi satt tätt packade intill varandra.
    Jag fick sitta i mammas knä.

  123. Två små öppningar fanns på vagnen.
    Det var obeskrivligt kvavt.

  124. Nån gång emellanåt
    fick vi vatten ur stora hinkar.

  125. Det var nästan omöjligt att uträtta
    sina naturbehov, också det i hinkar.

  126. En gång under dessa fyra dagar
    fick vi lämna vagnarna.

  127. Dessa dagar var en enda hemsk tortyr.

  128. I Strasshof i Österrike
    var denna etapp över.

  129. Det var ett genomgångsläger-

  130. -och dit fördes folk
    för att desinficeras och rengöras.

  131. Det var nån kemisk behandling
    av våra prylar. En avlusning, alltså.

  132. Första natten sov vi ute i det fria.
    Denna natt var ohygglig.

  133. Ett hav av människor som
    satt tätt intill varandra i rader.

  134. Anhöriga hade tappat bort varandra-

  135. -och deras förtvivlade rop
    hördes hela natten.

  136. Nästa dag
    fick vi flytta in i baracker.

  137. Där låg vi på tvåvåningsträbritsar.

  138. En vecka tillbringade vi där.
    Maten var usel.

  139. När våra ägodelar desinficerades
    och vi duschade gick det till så-

  140. -att vi lämnade in bagaget, och sen
    fick kvinnor och män skilja på sig.

  141. Barnen följde med kvinnorna.

  142. Efter duschning fick vi självtorka-

  143. -och hela tiden
    gick tyska soldater omkring där.

  144. Det var väldigt förödmjukande
    för kvinnorna.

  145. På den tiden var ju folk
    mycket prydare än i dag.

  146. De visade sig knappt nakna
    för sina äkta män-

  147. -och aldrig för nån främmande man.

  148. Vi fick aldrig veta
    vad som skulle komma.

  149. En gång vände sig min pappa
    till en soldat för att fråga nåt.

  150. Tysken sa ingenting, utan gav min far
    två hårda slag på ryggen med sin påk.

  151. Efter en vecka fördes vi vidare
    till en mindre stad i Österrike.

  152. Där delades vi upp i mindre grupper.
    I vår grupp var vi 23 personer.

  153. Dessa grupper skickades ut på slav-
    arbete i olika delar av Österrike.

  154. Tre dagar tillbringade vi
    i denna stad.

  155. Vi bodde i ett skjul och sov på halm.

  156. De som kunde arbeta arbetade
    i trädgård och maten var bra.

  157. En man med häst och vagn körde oss
    till ett stort gods i en liten by.

  158. Denna färd tog en förmiddag.
    Vi inkvarterades i ett sädesmagasin-

  159. -och fick göra i ordning
    liggplatser av halm.

  160. Vi var 23 personer,
    men alla var inte arbetsföra.

  161. En fjortonårig pojke
    räknades som arbetsför.

  162. Vi fyra barn mellan sex och elva år
    slapp arbetet på fälten.

  163. Min pappa, som haltade svårt och
    var astmatiker och gick med käpp-

  164. -och en svårt hjärtsjuk kvinna
    och tre äldre kvinnor-

  165. -behövde inte delta i arbetet på
    fälten. På söndagarna var de lediga.

  166. Vi två flickor som var äldst
    hjälpte förvaltarens fru i köket.

  167. Maten var enformig,
    men vi åt oss mätta.

  168. Vi fick två mål om dagen
    - ett mål potatis och ett mål bönor.

  169. Dessutom varsin brödbit per dag.
    På söndagarna fick vi kött också.

  170. Vi barn fick
    en kvarts liter mjölk om dagen.

  171. Vi fick inte lämna gården, förutom
    när vi gick till och från arbetet.

  172. En österrikare bevakade på fältet.

  173. Allt skulle ha varit gott och väl om
    det hade fått fortsätta på det viset.

  174. Vi hade hoppats på att vara kvar där
    tills kriget var slut-

  175. -och sen återvända till Ungern.

  176. Men en dag kom polska kvinnor dit,
    bevakade av uniformerade tyskar.

  177. Dessa tyskar tvingade
    också oss icke arbetsföra-

  178. -ut på fälten.
    Den äldsta kvinnan dog där.

  179. En dag på hösten fick vi packa ihop
    och resa till staden på hästkärran.

  180. Där samlades människorna
    från de olika arbetsplatserna-

  181. -och föstes in i godsvagnar igen.

  182. Transporten gick tillbaka
    till genomgångslägret i Strasshof.

  183. Den första natten
    tillbringade vi under bar himmel.

  184. Det regnade hela natten.
    Vi satt på vårt bagage.

  185. Vi sökte skydd i utedassen-

  186. -men dessa var överfyllda, och för
    stankens skull kunde vi inte stanna.

  187. Liksom förra gången var vi där
    i en vecka, desinficerades, duschade-

  188. -och skickades vidare i godsvagnar.

  189. Transporten denna gång tog tre dygn-

  190. -och vi hamnade slutligen,
    den 6 december-

  191. -i koncentrationslägret Bergen-Belsen
    i norra Tyskland.

  192. Bergen-Belsen var ett av de mer
    beryktade koncentrationslägren.

  193. Dit kom folk från olika arbetsläger
    för att möta sitt slutliga öde.

  194. Mordmedlet var svält,
    men dödsmisshandel pågick ständigt.

  195. Av febersjukdomen tyfus dog många.

  196. Smutsen gick inte att bekämpa,
    eftersom det rådde brist på vatten.

  197. Lössen som härjade spred tyfus.

  198. Lägret bestod av många mindre läger-

  199. -åtskilda med taggtrådsstängsel.

  200. I vår sektion var vi 2 000 personer,
    och vi bodde i ett tiotal baracker.

  201. Dessa var som sardinburkar.
    Vi var 200 personer per barack.

  202. Träbritsarna stod två i bredd
    och var tre våningar höga.

  203. Och väldigt smala var de.

  204. Två personer delade på varje brits.

  205. I bästa fall fick en familj
    på tre personer dela på två britsar.

  206. Mina föräldrar och jag låg på
    underslafarna. Ovanpå bodde fyra män-

  207. -och högst upp
    ett äldre par med sitt barnbarn.

  208. En morgon droppade det på mig. Det
    var pojken som hade vält sin potta.

  209. Jag stod ofta...

  210. ...vid porten till lägret
    och tittade ut på vägen.

  211. Varenda dag körde flakvagnar förbi-

  212. -högt lastade med nakna lik.

  213. Emellanåt
    kom nya utmärglade människor förbi-

  214. -brutalt pådrivna av tyska soldater.

  215. På morgnar och kvällar drevs folk
    förbi till och från arbete.

  216. Nätterna var fyllda av barngråt.
    Barnen grät efter mat.

  217. Jag som nästan var tolv år
    kände mig tapper som inte grät.

  218. Medan vi ännu orkade samlade en
    lärare oss barn och undervisade oss.

  219. Vi sjöng ibland judiska sånger,
    som "Hatikvah", som betyder "hoppet"-

  220. -och slutade med att säga:
    "Nästa år i Jerusalem."

  221. Vi var bevakade dygnet runt-

  222. -på nätterna
    under starkt sken från strålkastare.

  223. På morgnarna tvingades vi ut
    för räkning som tog mycket lång tid.

  224. Vi frös förskräckligt
    under dessa uppställningar.

  225. Maten var obeskrivligt dålig. På
    morgonen fick vi nån flytande blaska-

  226. -och mitt på dagen tio deciliter
    oskalade kokta kålrötter.

  227. Dessutom en brödbit på tre hekto
    var tredje dag.

  228. Brödet var kompakt som lera
    och väldigt tungt.

  229. En gång fick vi
    Röda kors-paket från Sverige.

  230. Fem personer fick dela på två paket.

  231. Jag minns inte vad som fanns i
    paketen. Det fanns nog nån karamell.

  232. Men vi fick bara nån smakbit av allt.
    Vi kunde inte äta oss mätta.

  233. Vad svenskarna avsåg vet vi inte. Det
    var ett paket per person, antagligen-

  234. -men det blev fem som fick dela
    på två, så det var nästan ingenting.

  235. Det gjorde det hela nästan värre.

  236. När det var flyglarm bad vi Gud
    att sända en bomb över oss-

  237. -som skulle göra slut på lidandet.

  238. Det var överflygningar
    av de allierade.

  239. Jag vet inte
    om det var ryssar eller engelsmän-

  240. -men det var ofta överflygningar.

  241. I början av april...
    Nu är vi inne på 1945.

  242. I början av april tömdes vårt läger
    och vi började hoppas.

  243. De som orkade fick gå till stationen.
    De sjuka kördes på lastbilar.

  244. Mamma och jag stannade hos min pappa.

  245. Vi skulle ha orkat gå,
    men vi ville inte lämna honom.

  246. Trängseln till lastbilarna var
    förfärlig. Det gällde att komma med.

  247. Under de sista månaderna
    dog många av sjukdomar.

  248. Vi trodde att vi skulle dö i lägret.
    Min familj kom med sista lastbilen.

  249. Vi kunde inte trängas, för pappa
    kunde bara krypa, så sjuk var han.

  250. Vi var 40 personer i sista bilen.

  251. På stationen var inlastningen
    i godsfinkorna klar när vi kom.

  252. Fler fick inte plats. Vi fick inte
    plats. Vår besvikelse var oerhörd.

  253. I en av vagnarna ropade en kvinna
    att det fanns plats för barnet.

  254. Jag var det enda barnet kvar.

  255. Min mamma satte mig ombord,
    för det var kallt.

  256. Vi trodde inte att tåget skulle avgå
    förrän dagen därpå.

  257. Min pappa var orolig.
    Han tjatade på mamma:

  258. "Barnets plats är hos oss.
    Ska vi dö, ska vi dö tillsammans."

  259. Jag fick stiga av, och efter en stund
    satte hela tåget i gång och försvann.

  260. Vi tillbringade natten
    i en tom godsfinka.

  261. Men några orkade inte ta sig upp,
    och en man var död på morgonen.

  262. Vi var hungriga och hade ingen mat.

  263. På perrongen låg en massa kvarlämnade
    prylar efter dem som hade åkt.

  264. Min mamma tog en klänning, och vi
    gav oss av för att byta den mot mat.

  265. Vi var rädda för att bli upptäckta.

  266. Vid en grind stannade vi
    och tänkte gå in och knacka på.

  267. En kvinna kom ut. Hon ville inte ha
    klänningen, men hämtade lite bröd.

  268. Sen skyndade vi tillbaka till pappa.

  269. Bland de 40 var det
    bara mamma och jag som orkade gå.

  270. De andra var mycket, mycket dåliga.

  271. Vi bara satt och väntade.

  272. Helt övergivna. Det fanns
    inte en själ där på stationen.

  273. Jag fick syn på en hög med kålrötter
    och hämtade några.

  274. Senare anlände ett godståg med män.
    De var i ett obeskrivligt skick.

  275. Ur varje godsfinka släpades döda ut
    som hade dött under resan.

  276. Öppningarna var smala. En del
    gick upprätt ur vagnarna, andra kröp.

  277. Vid varje öppning stod en tysk
    och slog för att skynda på dem.

  278. Några såg våra kålrötter och tiggde.
    De hade inte ätit nåt på tre dagar.

  279. Vi var rädda för tyskarna.

  280. En av dem kröp
    mot några kålrotsskal.

  281. En tysk slog då ihjäl mannen.

  282. Han bara slog och slog
    tills mannen låg rakt utsträckt.

  283. Efter männen som lämnade stationen-

  284. -på väg till lägret, samma väg som
    vi kom, låg döende och döda kroppar.

  285. När jag gick efter vatten
    fick vi kliva över dessa.

  286. På eftermiddagen kom en lastbil-

  287. -och körde oss tillbaka till lägret.

  288. Till Bergen-Belsen, men till
    lägret bredvid det där vi var innan.

  289. Det var ett holländskt läger. Där låg
    ett tiotal tyfussjuka kvarlämnade.

  290. Här var det mycket värre än i förra
    lägret. Vi smittades alla av tyfus.

  291. Långt senare, på 2000-talet,
    var jag tillbaka till Belsen-

  292. -och fick reda på att Anne Frank
    också var i det holländska lägret.

  293. Efter ungefär en vecka där, den
    15 april, satt jag utanför baracken-

  294. -och såg rader av gröna fordon
    med vita femuddiga stjärnor-

  295. -och soldater med baskermössor.

  296. Jag berättade för pappa
    vad jag hade sett.

  297. "Tack, Gud! Vi är fria!" sa han.

  298. Det var andra gången
    jag hörde honom nämna Gud.

  299. En gång tidigare hade han nämnt Gud.
    Han var ju ateist.

  300. Men han hade nämnt Gud en gång förut,
    då han hade fruktansvärt ont.

  301. Då bad han: "Gode Gud, hjälp."

  302. Och andra gången var här.
    "Tack, gode Gud. Vi är fria."

  303. En utmärglad holländsk pojke sjöng
    "Es geht alles vorüber".

  304. Det är en sång på tyska. Det betyder
    allt tar slut en gång, allt går över.

  305. Två dagar senare,
    den 17 april 1945, dog min far.

  306. Fram till den 13 april
    förde han dagbok-

  307. -i en liten fickalmanacka från 1944.

  308. Handstilen är så liten att det
    knappt går att läsa vad han skrev.

  309. Jag har en kopia av almanackan här.

  310. Almanackan finns numera
    på ett museum i Bergen-Belsen.

  311. Men jag har fått
    en kopia på hela almanackan.

  312. Av oss fyrtio som blev kvar
    var vi fyra som överlevde.

  313. Från och med den 15,
    alltså när engelsmännen kom in-

  314. -ändrades kosten till feta konserver,
    och många dog av den kraftiga maten.

  315. Efter en vecka hämtades vi
    av ungerska soldater.

  316. De hade tjänstgjort hos tyskarna,
    men lämnades kvar när britterna kom.

  317. Det var britterna som befriade oss.

  318. Insvepta i filtar lades vi på bårar
    och lyftes in i militärambulanser.

  319. Vi fick inte ta med oss nåt, för allt
    var fullt av tyfusspridande löss.

  320. Jag lyckades beveka en soldat och
    fick ta med mig en påse med dokument-

  321. -som min mamma och jag hade hittat
    efter min pappa på hans brits.

  322. Det var efter att han hade
    blivit bortburen, efter hans död.

  323. I denna påse fanns
    förutom olika dokument-

  324. -även pappas lilla almanacka
    som han förde dagbok i-

  325. -och några fotografier
    av familjen och släktingar.

  326. Vid den tidpunkten var mamma och jag
    så svaga att vi bara låg ner.

  327. Det tog ett par veckor
    innan vi blev bortforslade därifrån.

  328. Vi var alltså kvar i lägret
    efter befrielsen.

  329. Och under de där veckorna var vi
    totalt nedbrutna, min mor och jag.

  330. Vi bara låg där. Jag orkade lyfta
    huvudet, men mamma orkade inte det.

  331. Vi fördes till avlusning och bad.

  332. När jag lyfte på huvudet och såg
    mina ben, blev jag förskräckt.

  333. De såg ut som likens ben som jag
    hade sett i lägret, lika magra.

  334. Innan dess hade vi
    haft kläder på oss hela tiden.

  335. Tyska kvinnor skrubbade oss.

  336. "Welch schmutziges Kind!" sa tyskan
    som skrubbade mig, föraktfullt.

  337. Jag förklarade att jag
    inte hade badat på fem månader.

  338. Vi hade inte vatten
    till bad och tvätt.

  339. Vi hade på oss samma kläder
    dag och natt för att inte frysa.

  340. Vi tog av oss när vi plockade löss.

  341. Jag kunde prata med kvinnan-

  342. -för i den judiska skolan
    lärde vi oss tyska från andra klass.

  343. Jag hade läst tyska i tre års tid,
    så nånting kunde jag.

  344. Efter avlusningen fördes vi till
    kaserner som omvandlats till sjukhus.

  345. I en enormt stor sal med sängar låg
    vi bredvid varandra, mamma och jag.

  346. Mamma var stundom medvetslös.

  347. Hon hade en nära-döden-upplevelse.

  348. Tanken på mig fick henne
    att återvända till livet, sa hon.

  349. Jag var det enda barnet, både
    på sjukhuset och i andra sammanhang.

  350. Tyska läkare skötte oss-

  351. -under överinseende
    av två engelska soldater.

  352. De två var mycket snälla.
    Jag fick en apelsin.

  353. En dag kom en engelsk rabbin dit.
    Han la sina händer på mitt huvud-

  354. -och bad på hebreiska, och jag grät.
    Mamma låg omtöcknad.

  355. Det var nog första gången jag grät
    under det här svåra året.

  356. Det kändes enormt,
    det här med rabbinen.

  357. När vi orkade vara uppe gick vi ut,
    insvepta i lakan. Vi var ännu nakna.

  358. Så småningom fick vi kläder
    och varsin liten resväska.

  359. I den fanns hygiensaker
    och ett ombyte underkläder.

  360. Snart förflyttades vi till ett finare
    sjukhus. Mamma var fortfarande sjuk.

  361. En dag frågade en man om vi ville
    komma till Sverige i sex månader-

  362. -för att äta upp oss.
    "Jag vill åka hem", gnydde min mamma.

  363. En yngre ungerska som låg i närheten
    sa till henne på skarpen:

  364. "Vad har du i Ungern att göra?
    Din man är död. Åk till Sverige."

  365. "Vi åker till Sverige, då", sa mamma.

  366. Och så blev det.

  367. Det var den 24 juli som vi anlände.

  368. Jag har pratat om kroppsligt lidande.
    Det själsliga var inte mindre.

  369. När oskyldiga skändas på detta sätt-

  370. -avundas de överlevande de döda, som
    slipper dras med minnena, orättvisan-

  371. -ängslan för sina barns framtid
    och för en eventuell upprepning.

  372. Vår enda skuld var
    att vi var födda judar.

  373. Nåt om nazisternas rasideologi.

  374. Den framhöll
    den egna "rasens" överlägsenhet-

  375. -och avhumaniserade
    andra folkgrupper.

  376. Denna avhumaniseringspropaganda
    hade som uppgift-

  377. -att tillskriva judarna all ondska-

  378. -och förvandla dem
    till mänsklighetens fiender.

  379. Och så historierevisionisterna
    eller historieförfalskarna.

  380. Dessa hävdar i skrifter och tal
    att förintelsen inte har ägt rum.

  381. Dessa finns bland nazister och
    radikala islamister. Tro dem inte.

  382. Faktum är att i utrotningssyfte
    mördades planmässigt 1939-1945-

  383. -6 miljoner oskyldiga judar - en stor
    del industriellt, alltså genom gas.

  384. Jag har upplevt och vittnar om
    ett av vår tids skändligaste brott.

  385. Jag har berättat detta i stora drag.

  386. Hade jag gjort det mer detaljerat
    skulle det ha tagit längre tid.

  387. Slutligen vill jag läsa den tyska
    antinazistiska pastorn och poeten-

  388. -Martin Niemöller, född 1892... Hans
    ord, som handlar om att ta ställning.

  389. "Först kom de för att hämta judarna"-

  390. -"men jag höjde inte min röst,
    för jag var inte jude."

  391. "Sen kom de
    för att hämta kommunisterna"-

  392. -"men jag höjde inte min röst,
    för jag var inte kommunist."

  393. "Sen kom de
    för att hämta fackföreningsfolket"-

  394. -"men jag höjde inte min röst, för
    jag tillhörde ingen fackförening."

  395. "Sen kom de för att hämta mig"-

  396. -"och då fanns ingen kvar som kunde
    tala för mig." Han dog också i läger.

  397. Här slutar jag.

  398. Ni får fortsätta med frågor
    om ni känner för det.

  399. Är det nån som har några frågor?

  400. Ni kanske behöver tid att smälta...

  401. -Hej.
    -Ja?

  402. Hallå? Ja.

  403. Känner du av antisemitismen än i dag?

  404. Din pappa uttryckte att han behövde
    använda sig av assimilation.

  405. Ursäkta. Jag hör lite dåligt. Om
    jag känner av antisemitismen i dag?

  406. -Och vad sa du om assimilation?
    -Som din pappa pratade om.

  407. Han trodde att assimilation
    skulle underlätta för oss.

  408. Men vad som var tyskarnas
    avsikt med lägret visste ingen.

  409. Det kunde ingen ana. Det är ingen
    som kan föreställa sig det här.

  410. Vad gäller antisemitismen i Sverige
    är jag inte drabbad personligen-

  411. -men däremot gruppen judar...

  412. De mer religiösa judarna som vill...

  413. Vi kan inte gå med några judiska
    tecken, som kippan, som männen har.

  414. Vi undviker också judiska smycken,
    för vi kan råka illa ut.

  415. Yngre har råkat illa ut i Stockholm,
    och i Malmö är det ju full fart.

  416. Så antisemitismen är mycket stark,
    men just som enskild människa...

  417. Min man och jag är de enda judarna
    i det stora huset där vi bor-

  418. -och det är ingen som...

  419. Jag har inte upplevt antisemitismen,
    utom en gång på en arbetsplats.

  420. Det var en arbetskamrat och jag
    som inte var överens-

  421. -så vi fick vända oss
    till arbetsledaren.

  422. Det var en ordväxling mellan oss, och
    då sa hon: "Jag känner minsann dig."

  423. "Det är mer än jag kan säga om dig."
    "Ja, men jag känner din sort."

  424. Då kunde man bara ana vad hon menade.

  425. Det är enda gången jag har upplevt
    antisemitism direkt riktad mot mig.

  426. Då säger vi väl
    tack så hemskt mycket, Susanna...

  427. -Hann du träffa Anne Frank i lägret?
    -Nej, nej.

  428. Det holländska lägret var ju tömt.

  429. Jag vet inte när hon dog,
    och de var så många.

  430. Men det fick jag reda på
    vid det här besöket i Belsen.

  431. Man avhumaniserade judarna
    - som en metod, misstänker jag.

  432. Det blev väl lättare för tyskarna då
    att hantera den judiska minoriteten.

  433. Men kunde man i lägret på nåt sätt
    känna att de inte kunde hålla masken?

  434. Man kan tänka sig att man som vakt...

  435. I det lägret... Är du klar?

  436. Kunde de hålla masken?
    Det är ju ändå människor.

  437. Vi var i ett familjeläger, och det
    var unikt. Det fanns nog ett till.

  438. Annars var det ju enkönade läger.

  439. Men vid varje barack fanns en tysk.
    Det var det enda.

  440. Plus det där tornet
    som de bevakade oss ifrån.

  441. Men vår tysk...

  442. Han bodde i baracken, men avskilt med
    en vägg. Han hade ett eget krypin.

  443. Han var en tämligen oförarglig
    person. Han fanns bara där.

  444. Så vi har inte upplevt nåt ont
    av tyskar i själva vårt läger-

  445. -utan där var det ju
    svälten och sjukdomen och...

  446. Ingen läkare. Absolut övergivna.

  447. Men däremot fysiskt
    for vi inte illa av tysken.

  448. Jag har en bekant från samma läger
    som också bor i Stockholm.

  449. Han berättade att tysken där
    smugglade in bröd till honom.

  450. Så att... Så var det.

  451. Det är de enda två jag känner till-

  452. -men jag tror inte att det var
    nåt problem med själva tyskarna.

  453. Hur klarade du dig
    sen när du kom till Sverige?

  454. Jo...vi kom...

  455. Jag ska inte bli för mångordig.

  456. När vi kom till Sverige trodde vi
    att vi hade hamnat i himmelriket.

  457. Vi kom hit med en stor båt
    och placerades ut-

  458. -i skolor och på andra ställen
    i karantän.

  459. Ni vet vad karantän innebär?

  460. Där fick vi äta oss mätta
    och hålla oss rena-

  461. -och blev vänligt bemötta. Vi trodde
    att vi hade hamnat i himmelriket.

  462. Där var vi i tre veckor. Sen
    flyttades vi till ett flyktingläger-

  463. -och där fortsatte vi
    att äta upp oss och bli friskare.

  464. Och efter cirka sex månader blev
    min mor och jag utplacerade därifrån.

  465. Hon började arbeta och jag gick i
    skolan. Det var svåra år som följde.

  466. Den första tiden var ju fantastisk,
    men däremot skolan...

  467. Det var oerhört svårt
    att vara tonåring då.

  468. Det här var i slutet på 40-talet.

  469. -Fick ni stöd från några?
    -Förlåt?

  470. Fick ni stöd från Sverige
    eller fick ni klara er på egen hand?

  471. Vi fick klara oss på egen hand
    när mamma började arbeta.

  472. Jag gick i skolan. Så vi klarade oss.

  473. -Vi klarade oss.
    -Tack.

  474. Fick ni hjälp att bearbeta det här
    i efterhand? Nån psykolog eller...?

  475. -Sånt existerade inte på 40-talet.
    -Men har du själv valt att...

  476. Har du själv tagit hjälp
    av psykolog eller nåt?

  477. Det fanns inte då. Det fanns
    inget som hette krisbearbetning.

  478. Jag känner mig så lång.

  479. Du nämnde att du var
    ett av få barn som klarade sig.

  480. Märkte du att de behandlade dig
    annorlunda för att du var barn?

  481. Det var efter Belsen
    som jag var det enda barnet.

  482. De andra försvann med transporten
    och jag blev kvar.

  483. Men i lägret, bland kvinnorna... Det
    var bara kvinnor i flyktinglägret.

  484. En del tittade med kärlek på mig, men
    en del såg nästan fientligt på mig.

  485. Jag var enda barnet där också.
    De hade förlorat sina familjer-

  486. -och tyckte kanske att det var
    orättvist att jag hade klarat mig.

  487. Men jag minns
    att en del tittade avogt på mig.

  488. Men du fick hålla ihop med din mamma
    och pappa så länge som det gick.

  489. Ja, på grund av att vi inte hamnade
    i Auschwitz. Där särade de på folk.

  490. Nån mer?

  491. Inga fler frågor?

  492. Där borta.

  493. Jag kommer närmare,
    för jag hör dåligt.

  494. Du måste nog stå där.

  495. Det här med att du var det enda
    barnet som var kvar till slut...

  496. Vad tror du att det berodde på att
    du klarade dig? Har du tänkt på det?

  497. Jo, det är klart att man har tänkt.
    Men allting var slumpartat.

  498. Bara det här att jag inte satt kvar
    på tåget när det försvann.

  499. Jag skulle ha kommit ifrån mina
    föräldrar annars. Det var slumpen.

  500. Att vi inte hamnade i Auschwitz
    var slumpen.

  501. För de flesta av barnen som överlevde
    var det antingen på det viset...

  502. Alla hamnade inte...

  503. De flesta av barnen som överlevde
    var inte i läger.

  504. De blev räddade av kristna,
    grannar eller snälla människor.

  505. På nåt vis undangömda.

  506. Alla har olika bakgrund eller öde.
    Vi var ju så pass få som överlevde.

  507. Jag känner en som var hos nunnor,
    en polsk bekant.

  508. Hon var i ett kloster hos nunnor
    under den tiden.

  509. På olika sätt kunde de klara sig.

  510. Du berättade om
    att din pappa hade en blyertspenna.

  511. Fick han nånting av det sen?
    Upptäckte de att han hade den?

  512. Nej. En sån här liten blyertspenna
    går lätt att gömma i nån ficka.

  513. Det var den han använde sen
    i sin lilla fickalmanacka.

  514. Du sa att det inte fanns psykologer.
    Hur har du bearbetat allt det här?

  515. Det är svårt att svara på.

  516. Men när vi var tillsammans
    med andra ungrare och diskuterade-

  517. -brukade jag få raseri- och
    gråtanfall, när jag var tonåring.

  518. Det var väldigt svåra år,
    de där åren. Kolossalt tunga år.

  519. Många gånger har jag faktiskt
    avundats de som slapp det där-

  520. -alltså de som inte överlevde.

  521. Det var så oerhört jobbigt.

  522. Men man brukar säga att tiden
    läker alla sår, mer eller mindre.

  523. Och så att jag gifte mig tidigt och
    fick barn, och var upptagen av det.

  524. Jag blev någorlunda balanserad-

  525. -men helt utan men är jag inte.

  526. Jag äter t.ex. antidepressiv medicin,
    för annars vore jag för deprimerad.

  527. Den hjälper mig att hålla balansen.

  528. Hur var det att återberätta det här
    första gången?

  529. Jo, det var så här att...

  530. Det var så
    att min dotter gick i fjärde klass.

  531. Det var hennes lärare som berättade
    för mig det som jag ska berätta nu.

  532. De läste om minoriteter.

  533. Om zigenare - det hette så -
    och judar och svarta...

  534. Och hon räckte upp handen och sa-

  535. -att hennes mamma var judinna och
    hade suttit i koncentrationsläger.

  536. Så läraren bad henne fråga mig om jag
    kunde komma till klassen och berätta.

  537. Det var i mitten på 60-talet, och då
    hade jag ännu ganska färska minnen.

  538. I dag skulle jag inte kunna,
    men då hade det bara gått tjugo år.

  539. Med hjälp av mina minnen
    och min pappas lilla almanacka-

  540. -kunde jag få fram det, och då skrev
    jag ner allt jag kunde komma på.

  541. Det var i mitten på 60-talet.

  542. Det var första gången jag var ute,
    och sen blev det lite då och då.

  543. Men mest var det på 90-talet.

  544. -Har det blivit mer nu på senare tid?
    -Förlåt?

  545. Har du varit ute i klasser mer nu?

  546. Nej,
    det gjorde jag redan på 80-talet...

  547. Jag bodde i Linköping på den tiden,
    och jag hade vänner bland lärare-

  548. -och de bad mig
    komma till sina klasser.

  549. Har du stannat i Sverige
    sen första gången du kom hit?

  550. -Har du stannat i Sverige sen...
    -Ja, hela tiden. I 70 år.

  551. Det blir 70 år i sommar.

  552. Sverige är inte ett idealiskt land,
    men Sverige är fantastiskt.

  553. Fortfarande. Det är stor skillnad
    på Sverige i dag och då.

  554. Numera märks det
    att antisemitismen är på gång-

  555. -och alla ras...ras...

  556. Ja, Sverigedemokrater och andra.

  557. Du är fantastisk
    som kommer hit och berättar om allt.

  558. Det känns angeläget, och jag är
    tacksam mot er som är intresserade.

  559. Det känns som om
    min pappa inte dog förgäves då.

  560. Vi tackar dig så otroligt mycket,
    Susanna.

  561. Tack för att ni lyssnade.

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

UR Samtiden - Hon var barn under förintelsen

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Susanna Christensen växte upp som enda barnet i en judisk familj i Makó, Ungen. Här berättar hon om barndomens upplevelser av antisemitism, förföljelse och tvångsförflyttning till gettot, tältläger, baracker och att avslutningsvis hamna i koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland innan befrielsen 1945. Inspelat i mars 2015 på Jensen gymnasium, Stockholm. Arrangör: Jensen gymnasium.

Ämnen:
Historia > Efter ca 1900 > Andra världskriget
Ämnesord:
Förintelsens överlevande, Historia, Judarnas historia
Utbildningsnivå:
Högskola

Mer högskola & historia

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta Kvinnors makt i världshistorien

Kapacitet

Amanda Foreman reser till städerna Istanbul, London, Paris och Delhi för att undersöka kvinnors sätt att erövra makt och frihet. Kvinnor som var verksamma inom patriarkala system skapade egna vägar till makt och inflytande och inspirerades av intellektuella strömningar och religiösa idéer i sin samtid. Foreman möter skådespelaren Fiona Shaw som berättar om Elizabeth I av England, som använde språk och symbolik för att stärka sin makt över kyrkan, hovet och riket. Vi får också höra om extraordinära kvinnor i historien, som kejsarinnan Theodora i det Bysantinska riket och Nur Jahan, kejsarinna, politiker och militär strateg i Indien.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Bildningsbyrån - historia

Uppfinningen Sverige

Vad innebär det att vara svensk? Om tre diktare som var med och skapade idén om en svensk identitet under 1800-talet.