Det händer att de börjar slåss,
ibland att de börjar kramas.

Det är svårt att värja sig mot
känslan att de lever.

Och att de utstrålar
nånting ganska aggressivt.

Samtidigt, så fort de töms lite på
luft får de nånting ömkligt över sig.

Jag tror att folk kommer
att vara på sin vakt mot de här.

Det kommer de att vara.
Många kommer inte att vilja gå nära-

-för att de känns för levande,
för oberäkneliga.

-Jag hade en ateljé...
-Jag var i din ateljé, men sen...

Vår första dejt började i min ateljé.

Men sen så...frågade jag dig
om du ville dela ateljé med mig.

Ja. Då hade jag fått varningar.

Om man är tillsammans,
kan det vara dåligt att dela på...

-Du skaffade en egen ateljé.
-Som jag aldrig var i.

Men nu har vi haft ateljé tillsammans
i ett år. Det funkar jättebra.

-Vad är det här i?
-Jag vet inte.

Ska vi sätta på en film, kanske?
"Fixa rummet"?

"Fixa rummet"! Yeah!

I min säng, i min säng, i min säng!

Om jag ska göra
de här stora formerna-

-som jag ska såga ut, var ska jag
göra det? När försvinner det här?

Aldrig permanent, hoppas jag.
Det försvinner tillfälligt.

Det här är...där de bor.

-Fan, det är tråkigt.
-Men den här är i så dåligt skick.

Jag köpte de här fåtöljerna på loppis
för längesen.

-Man kan även ha sönder dem så här.
-Det behövs inte.

Jättekul.

Det är inte en pixeluppbyggd bild.

Utan det är två stycken lasrar
på andra sidan glasrutan.

Varje laser reflekteras
genom två speglar som rör sig-

-utifrån ljudvibrationerna.

Om jag lägger till en ton...

...i ett annat intervall, får jag
en modulation av den här cirkeln.

I grund och botten är det fortfarande
en cirkel, men som kröks.

Tjena! Hej, det är Lisa.

Jag är här i snön nedanför. Hej!

Hej! Gör det.

-Hej! Det är Maja.
-Hej!

Det var kul att... Eller jättesvårt.

Dels att det är ett porträtt,
dels ett foto.

Jag har aldrig varit bra på att göra
en bild av nån så man ser vem det är.

-Hur gjorde du? Ritade du av först?
-Ja, jag fick rita av.

Först klippte jag på fri hand.
Det såg bara ut som-

-olika versioner av mig själv, fast
med en annan näsa och stor panna.

-Nu får du se den på riktigt.
-Vad härligt det ser ut.

-Åh Gud!
-Det var bra att det inte...

Du vet hur mina bilder brukar se ut:
mycket över hela.

-Jag var lite återhållsam.
-Den är helt underbar.

Jag kan inte förstå
hur du får till det där.

Jag vet inte om du fattar hur stort
det här är för mig. Det är mega.

När du håller på som du gör,
går du och tänker bilder?

-Nej.
-Utan det är mer fysiskt?

Ja. Däremot ser jag mycket bilder
när jag ska sova.

Innan jag somnar, ser jag ett mörker-

-och då kommer det fram figurer
som gör saker.

Det är skönt, för jag ser nåt
som jag aldrig har sett.

Jag tror att det är
nån sorts hallucinationsgrej.

När man ser Lisas bilder känner man
att det är en fångad person...

...som behöver det här uttrycksmedlet
för att bryta sig ur ett fängelse.

Samtidigt skapar det nån form av
frihet, men samtidigt är det låsta-

-också närvarande och tydligt
genom utbrytningsförsöken.

Det är en grej vi har gemensamt
i hur vi funkar som konstnärer.

Att vi båda känner och uttrycker
nån form av vilja-

-att bryta sig ur
en stagnerad existensform.

Jag tittar mycket på hur folk ser ut.
Det tycker jag är kul.

Nu går det snabbt. En grej jag
kommer ihåg från när jag var liten-

-var när jag lärde mig rita profiler.
Jag måste ha varit fem, sex år.

Jag upplevde det som så himla starkt.

Det har jag jättemycket fortfarande.

Jag tror aldrig att jag blir trött på
att klippa ut profillinjen.

Ibland kan jag se nån och tänka: "Det
ansiktet har jag nästan aldrig sett."

Jag såg nån kvinna för nån vecka sen
som hade så spännande...

Hennes ansikte var så här.
Hon hade en näsa här.

Lite som gubben i månen. Som en
månskära. Då kan jag ta det.

Intresset för kurvor och krökningar
har blivit starkare och starkare.

De har samma kvalitet. Det känns som
nånting levande på andra sidan.

Vad är det för kriterier vi använder
för att koda nånting som levande?

Robotar rör sig. De som rör sig
långsamt så här upplever vi inte-

-som lika levande som de som har
ett mer vaket rörelsemönster.

Det är en slags kombination
som finns inbyggd i oss-

-för hur vi ska koda av saker.

-Nu hoppas jag att den går in.
-Det gör den.

Bra räknat.

Den är jättefin.

Finns ett konstverk på en plats,
upplever man-

-medvetet eller undermedvetet
att platsen bär på ett budskap-

-riktat till medmänniskan
med en slags människovärdighet-

-som inte de kommersiella budskapen
lyckas förmedla.

Det är nog dags för...

Fan, den är jäkligt...
Den sitter som en smäck.

Mina bilder brukar handla om rela-
tionen mellan kropp och känsloliv-

-och mellan tankar och fysiska upp-
levelser. Det har funnits med jämt.

Men däremot har jag längtat efter
att arbeta mer tredimensionellt.

Till den här utställningen har själva
grejen varit att arbeta med trä-

-i stället för bara papper.

Från att ha gjort bilder som är
tvådimensionella och lättavlästa-

-blir det ännu mer
att man kommer närmare betraktaren.

Jag har starka upplevelser av färger
i perioder. Nu mycket med blått.

Jag tycker att blått är
så fantastiskt.

Den här säger...
Oj, den här är jättetung.

När jag använder mörkblått,
bildas det rum i ett...

En matt, mörkblå färg blir väldigt...
Man kan uppleva det som ett djup.

Vad varmt det är!
Det kanske inte är bra.

Den här har slagit sig lite grann.
Jag börjar få premiärnerver.

Jag brukar ha en period där jag
känner att jag får skämmas.

Fast jag vet att jag har lagt ner
min själ och all min tid.

Och ändå kommer det:
"Blev det bara det här?"

Den här har jag inte gjort.

En del som kommer in i mina
installationer gör misstaget att tro-

-att jag gör allting i 3D-program-

-och skickar i väg en beställning
till nån fabrik som syr upp grejerna.

Inget kunde vara längre från san-
ningen. - Dem kan du börja sy ihop.

Om det blir ett litet veck där,
gör det ingenting.

Jag gör allting från scratch.
Jag börjar med att rita och klippa.

Det känns bra. Nu kan jag göra det
utan några hjälpmedel, nästan.

Bara en symaskin, lite papper
och en sax.

Jag känner mycket begränsningar.

Jag sluter in olika grejer,
medan jag tänker att du inte...

Du verkar så fri,
att du bara gör en massa...

Det är en illusion. Som jag har sagt
i tidigare sammanhang-

-är jag fången i min egen labyrint.

-Skulle Lisa hjälpa till?
-Ja. - Lisa!

Lisa.

Jag vet inte vad som är upp och ner.

Nånstans har jag märkt ut centrum.

-Här. "Nedre centrum".
-Och sen "övre centrum".

Bra.

För mig är det exotiskt att orka
hålla på med konstiga teknikgrejer.

Det handlar bara om...
Jag är inte intresserad av teknik.

Jag har ett problem
som jag måste lösa.

-Nån måste göra det.
-Det finns ingen omväg.

-Det känns som om den inte...
-Som om den inte blåses upp.

-Det blåser inte upp.
-Titta, det är öppet där.

Jag hittade en klämma som var...
Titta, den. Så, det blir annat drag.

Hur är det nu med de här?

Här är det som att den kompenser...
Kanske för att den står så.

Det var inte riktigt representativt
när den var öppen.

Strax efter att vi blev tillsammans
var vi direkt:

"Nu flyttar vi ihop,
nu ska vi dela på pengar."

-Vi delar allting väldigt...
-Ingen av oss är konsumtionsinriktad.

Pengar som vi har är till för att vi
ska känna oss fria som konstnärer.

Tja, Lisa!

Den här såsen brukar ni tycka om.
Ska jag hälla på?

Det skulle vara svårt
om man var tillsammans med nån-

-som hade andra drömmar.
Typ om exotiska resmål.

Statusbrillor eller nånting sånt.

Folk brukar säga:
"Gör du bara kvinnor?"

Jag tänker att jag gör människor,
men att jag...

De är ganska androgyna,
men det är inte män. Ofta.

För mig är en människa en kvinna.

Jag tycker också att kvinnokroppen
är vackrare än manskroppen.

Det har varit ett tema hela mitt liv
kring min egen könsidentitet-

-att jag inte känner mig som
en självklar kvinna.

Att fråga nån vad man tillhör för
kön... Jag kan inte riktigt...

...relatera till dem som säger
självklart: "Jag är kvinna."

Jag har aldrig känt det.

Så det är väl nån androgyn person
som är i mina bilder.

Gud, vad skönt det är.
Den har utstickande som fasiken.

-Det är otroligt vad de är fina.
-Det blir skönt att rama dem.

-Var ska de ställas ut?
-Hos Magnus. Min första...

Jag gjorde en liten.
Nu är det i de stora rummen.

Min nervositet nu är att jag önskar
att jag gjort större och fler verk.

Okej. Jag bär in resten.
Hur många har jag burit in? Tre.

Ockran är den värsta,
för den är så himla känslig.

Lite ner på din sida, Nina. Så.

Jag tycker nog...
Jag tror att ögonen...

-I relation till händerna?
-Ja.

Och att det ändå är ögonen som...

Det blev mycket som att han
släpper i väg...såpbubblan.

-Du tror att alla är killar.
-Jag ska börja säga hen.

Jag tänker att de är tjejer.

Den skulle vara kanske här.
Som en galen person.

Jag kom på när jag var liten
att det var så skönt-

-att sitta själv och göra nånting.
Jag var öronbarn och hörde dåligt.

Det tror jag bidrog till
att jag kände mig avskärmad.

Och trivdes med det.
- Vad sa du? Där är de.

Det är speciellt med mörkblått,
att det blir så otroligt...

Jag kommunicerade med mamma
med bilder.

Jag gick på akvarellkurs med mamma.

Alla tanterna tyckte att jag var
fantastisk. Så det blev...

Egot matades och jag kände att jag
var en person som gjorde bilder.

Att jag blev synlig
genom att göra bilder.

Kolla de där gröna i den där bubblan
i huvudet.

-Jag tycker om den.
-Man dras till den.

Smiter du? Jag tror att jag blir
klar. Vi kanske kan ses i morgon.

-Jag vet inte. Vi kan höras.
-Ska du träna i morgon?

-Jag ska träna. Hej då!
-Puss, puss.

-Nu kör vi, Lisa.
-Nu är det även godkänt av mamma.

Det är lite ovant för Lisa
att inte jobba bredvid varandra.

Vi har vant oss vid det. Nu skickar
man lite bilder på det man har gjort.

Den här är jättestor.
För att vara hon är den jättestor.

De här tre sektionerna
kommer att samspela-

-och bygga upp nån slags dramaturgi.

Med ljud, ljus.

De här tre trådarna
styr ögonen på gubben.

Ögonen kan styras vart och ett
för sig. Det blir ett soundtrack-

-som jag gjort på analogsyntar,
men det styrs av midi-signaler.

Dem använder jag sen för att styra
gubbarna. Då får jag en perfekt synk.

Jag kan få en lampa att tändas exakt
samtidigt som man hör en viss ton.

Jag försöker ha en så tydlig bild
som möjligt av rummet, ljuset-

-skulpturerna och deras rörelser
när jag skapar musiken.

För musiken blir det som drar
tidslinjen framåt i verket.

Det är lätt när man sitter här
att bäras i väg av musiken.

Till viss del kan jag tillåta mig
det, men jag försöker att inte-

-tänka enbart musikaliskt. Jag för-
söker tänka skulpturalt och rumsligt.

-Superimponerande.
-Tack. Jag känner mig nöjd.

Nästan första gången
som jag har varit nöjd.

-Vad kul.
-Det här ser superspännande ut.

-Nu måste vi gå runt.
-Du kör vidare på att du klipper?

Nu har jag även introducerat trä.

Nu har jag jobbat i ett år
för den här utställningen.

Jag känner när jag ser bilderna
att jag kommit långt.

Det har varit utvecklande
och ganska arbetsamt.

Tjena, hej! - Tjena, hej!

Sjukt fint.
Jag har inte sett hela loopen.

Här är min mamma.

Peter, min gamle lärare.

Jag känner mig lättad.
Det var ett museum som helt oväntat-

-köpte hela stora installationen.

Det är inte ofta
som såna verk säljs i Sverige.

Norrköpings konstmuseum var här
och köpte verket.

-Installationen? Vad gav de för det?
-Ja...det vet jag knappt.

Det som jag ser framför mig är mat
på bordet, vi kan ha kvar ateljén.

Det här betyder
att jag kan fortsätta vara...

Jag vill hinna göra så mycket som
möjligt tills man trillar av pinn.

Nu betyder det att jag kan göra det
lite mer.

Tjena!

Vi känner att om vi kunde hålla på
på nivån vi har nu-

-om det kunde vara för evigt,
skulle det vara helt okej.

Så är det absolut.
Att vi båda känner...

Jag tänker ofta
att jag har allting som jag önskar.

Textning: Jussi Walles
www.btistudios.com