Har du tänkt på hur det känns att
bli mobbad? Tänkt tanken fullt ut?

Att bli retad och slagen,
eller värre:

Att vara helt utesluten. Ensam.
Du kanske tänker:

"Om jag inte mobbar eller blir
mobbad, vad angår det då mig?"

"Det är inte mitt ansvar."
Men vems ansvar är det, då?

-Ska jag ta en?
-Jag brukar ta två, men ta gärna en.

-Gärna. Vilken ska jag ta?
-Den lilla.

Det passar mig perfekt.

-Vad heter den lilla?
-Grace, heter den.

Det här är Malin.
I somras gick hon ut gymnasiet-

-med det var inte som för de flesta.

Hon var liksom inte
en del av flocken.

Varför är hästar så härliga?

Efter en jobbig dag i skolan
är det så skönt att bara...

Man tänker på annat.

Men om du jämför med att vara med
människor - vilken är skillnaden?

Hästar lyssnar bra.
Djur är goda lyssnare.

Människor har lätt förutfattade
meningar och placerar in i grupper.

Med djur är det inte på samma sätt-

-även om de lever i flock
och en är högst i rang.

Det är aldrig så
att de lämnar nån utanför.

Det var tur att Malin hade sina
hästar, för i skolan hade hon ingen.

Tystnaden var värst.

Att man vänder ryggen till
och bryr sig inte så mycket.

Om man är borta från skolan länge
frågar ingen var personen är.

Det var i de här fåtöljerna
och i den här entrén-

-som jag hängde på rasterna
för att fördriva tiden.

Satt ofta och skrev på uppgifter
för att...

...inte känna mig så ensam
som jag faktiskt var.

Den här tystheten,
vad gör man åt den?

Ja, vad gör man?
Jag har varit mobbad så länge.

Mamma och jag har bollat idéer på
hur vi lösa min utsatthet.

Det var en period på två månader-

-då jag verkligen försökte
ta mig in i klassens olika grupper.

Ta mig in i klassen överhuvudtaget.
Försökte hänga med i samtal.

Hälsa, vara aktiv. Prata i matsalen.
"Får jag sitta här?"

-Hur gick det?
-Inte så bra.

-Hur reagerade de på det?
-De tänkte nog: "Var kom hon ifrån?"

En osynlig tjej
som plötsligt kliver fram.

De kanske skrämdes av
att jag försökte så mycket.

Jag kanske uppfattades som lite "på".

Men de drog sig undan mer efter det.

Malin var utfryst under nästan
hela skoltiden. Folk hälsade inte.

Man satt inte med henne i matsalen.
Hon gick alltid själv på rasterna.

Hon var en sån som man inte riktigt
brydde sig om. Inte ens på studenten.

Man äter studentfrukost och dricker
champagne innan man springer ut.

Men klassen jag gick i hade inte ens
bjudit mig på studentfrukosten.

Ofta åker klassen tillsammans
på samma flak.

Det är sällan folk åker ensamma på
släp som man hyr på nån bensinmack.

-Klassrum.
-Ja.

Det här måste vara den svåraste typen
av grej att peka på.

Det finns inget...
De gör inget specifikt.

-De säger inget.
-Ja.

-Det verkar så knepigt.
-Ja.

Relationell mobbning, utfrysning-

-är den form
som är svårast att upptäcka.

Andra kanske inte ser den som
mobbning. Det är som en gråzon.

Redan små barn tänker: "Jag har rätt
att bestämma mina kompisar".

Då finns risken
att nån inte blir vald.

Nån som systematiskt hamnar utanför.
Det är relationell mobbning.

Det kan vara svårt att identifiera
mobbning även för vuxna-

-för det kanske inte var
en stor sak som hände.

Mobbning är ofta en process
som består av små saker.

En person säger en elak kommentar,
en ger en hemsk blick.

Det är som ett pussel
där alla bidrar med en bit.

Först när man sätter ihop bitarna
får man en klar bild-

-av hur hemsk situationen är.

Men om man bara ser bitarna,
verkar det inte så allvarligt.

För er vetskap: I Sverige mobbas
63 000 unga i skolan...

...varje vecka. Sug på den.

Varje dag i skolan
fick jag höra att jag var ful.

Framför allt
att mina glasögon var fula.

Jag blev kallad "glasögonorm".

Jag kände
att varenda gång nån sa nåt till mig-

-handlade det om att nedvärdera mig.

Att jag var ful enligt dem
på olika sätt.

Jag var väldigt kort och vägde inte
mycket. Kanske 1,60 och vägde 29 kg.

"Pinne" kallade de mig för.
Jag blev en slagpåse för alla andra.

Jag blev uthängd från andra våningen
en gång.

Inne i skolan var det
som en balkong på övre våningen.

Tio stycken tog tag i mig-

-och hängde mig från midjan över
stenräcket med fyra, fem meter ner.

Tänk om de hade tappat mig.

Satte jag mig bredvid nån
var det alltid nån som flyttade sig.

Då undrade man
om man hade gjort nånting.

Men det sa de inte.

De mobbade mig
för att jag skelar med ena ögat.

De kollade: "Ser han nåt nu?"

En sa: "Som du ser ut, Elias, så
kommer du aldrig att hitta kärleken."

Alla fattar ju en hierarki.

Alla fattar vem som är på topp
och vem som inte är det.

Om det finns nån på toppen
måste det finnas nån på botten.

Malin kallades inte "ful". Hon var
bara en sån som ingen ville vara med.

Folk tyckte nog inte speciellt illa
om henne. De tyckte nog ingenting.

Det är det som är svårt:
När det blir en tyst överenskommelse-

-att det är okej
att en person är helt ensam.

För Malin blev det så jobbigt-

-att hon i slutet av gymnasiet
var hemma tre-fyra dagar i veckan.

Linda. Vart ska vi?

Jag tänkte att vi skulle gå ditåt.

Det här är Linda. Hon var en av dem
som gick i Malins klass på gymnasiet.

Taco-tallrik eller kaffe?
En kaffe får det bli.

På Malin känns det som att hon har
känt sig utfrusen länge. Mobbad.

Hon menar att det har varit så
i stort sett jämt.

Jag kan inte säga:
"Hon har inte varit mobbad."

Om hon har känt så,
så kan jag inte säga emot.

Malin var inte så ofta i skolan.
Då bildas det automatiskt grupper.

Att hon inte var i skolan
var för att hon kände sig utanför.

Det är inte som om
frös ut sig själv, men...

Hon satte sig inte med oss
utan på andra sidan rummet.

Hon ville inte följa med och käka.

Det blev jättedumt.
Då kände vi: "Vi låter henne vara."

Då blev det så.
Därifrån blev det som det blev.

Alla gick inte ifrån samtidigt.
Förstår du?

Alla satte sig inte
på andra sidan klassrummet.

När du berättar
att de inte har upplevt det så...

Även om jag förstår det, känns det
som om det är nåt med mig som är fel-

-även om jag själv inte heller är...

Fast jag vet att det inte är så. Det
blir en känsla som sköljer över en.

-Som finns där.
-Vilken känsla sköljer över dig?

Av att min upplevelse
inte existerar egentligen.

Jag har fattat
att de har...känt på det sättet.

Att de har haft det perspektivet.
Jag har känt det på mig, men...

Det gör det inte lättare för dig.

I efterhand kan man tänka:
"Vi kanske kunde ha gjort så."

Men samtidigt:
att hon valde att stanna hemma...

Vi hade ju ett eget liv
och egna problem.

Vi kan inte släppa allt och...

Det är lite svårt med ansvaret.

Ja. Vi har nog alla tänkt så.

Man har sitt eget liv,
det är svårt med ansvaret.

Linda och hennes klasskompisar
är nog just precis som vi andra.

Men att tillhöra en grupp kan ibland
göra en till nån man inte vill vara.

Vad är det som gör att en grupp
kan bete sig på det sättet?

Grupptryck är en stark faktor
och även behovet av tillhörighet.

Man vågar inte umgås med den utsatte-

-av rädsla för
att bli socialt smittad.

Man är rädd för att bli associerad
med den personen inför de andra.

De är inte bara att de inte såg.
Nåt mer måste ligga bakom.

-Nåt mer konkret. Förstår du?
-Absolut.

I forskningsstudier kan man se
hur mobbning kan användas-

-just för att positionera sig
i en klass.

I en klass identifierar
eleverna lätt-

-vilka som har hög,
mellan och låg status.

Där kan mobbning användas
för hierarkin.

Mobbning används för att skapa status
och markera kompisskap.

Vilka hamnar innanför och utanför?

Att man tydligt stänger ute personen.
Man snackar skit om den.

Då känner de som gör det
en slags gemenskap i att göra det.

Olika mekanismer gör
att man kan göra andra illa-

-utan att man känner dåligt samvete
för det.

I det här fallet späds det
personliga ansvaret ut i gruppen.

"Varför ska just jag ta ansvar
för den här klasskamraten?"

Ännu en mekanism i sammanhanget
är det som kallas dehumanisering.

Det innebär att man betraktar
den som är utsatt-

-som mindre värd
och lägre stående.

Får man den bilden så är man
inte lika benägen att känna empati-

-och förstå att den har lika mycket
tankar, behov och hopp som vi.

De anser man är på ett visst sätt
och därför mobbas man.

I mitt fall ansåg kanske mobbarna-

-att jag var tyst och ensam,
och att det var mitt ansvar.

Mobbningen handlar i hög grad
om att göra den utsatte-

-till udda, konstig.
En som inte passar in.

Det får den utsatte
gång på gång höra.

Om man får höra att man är annorlunda
på ett sätt som de anser negativt-

-det är inte önskvärt,
det är värdelöst-

-är det stor risk att man börjar tro
på de beskrivningarna av sig själv.

Man bygger in det i sin självbild.

Mobbarnas negativa bild av mig
blir gradvis min egen bild.

Dessa processer drabbar inte bara
barn och ungdom.

Det kan också inträffa bland vuxna
och bland lärare.

Man har en elev som är
lite tystlåten.

Det uppfattas som en konsekvens
av att hon är som hon är-

-och ser inte att hon utsätts för
utfrysning. Ansvaret läggs på henne.

"Du måste närma dig kamraterna."
Det är inte okej.

Lärarna har ett tyngre ansvar
att gripa in i hela klassen.

Hej, Rebecca. Musse.

Det här är Rebecca.

Hon blev så utfryst i skolan att hon
slutade prata men fick ingen hjälp.

Då fick familjen nog
och anmälde skolan.

-Ska vi ta spårvagnen?
-Ja.

-Vilket håll ska vi åt?
-Mot stan.

-Kan vi ta den här?
-Ja.

Rebeccas fall handlade mest
om utfrysning-

-och många barn berättade
att man utsattes för utfrysning.

Därför var det viktigt
att få det prövat.

För jag såg att man mådde lika dåligt
av utfrysning som av att bli slagen.

Man mådde kanske ännu sämre av
att bli utesluten ur gruppen.

Det var viktigt att en domstol sa
att det är kränkande behandling.

Det var min storebror som sa
till mamma att jag mådde dåligt.

Han såg att jag jämt satt ensam och
att de var elaka mot mig i skolan.

Mamma och pappa hade varit där
flera gånger med kuratorn-

-och de lovade att de
skulle hjälpa mig om jag var utanför.

Ändå går de bara förbi mig
i korridoren.

En dag ringde skolsystern till mamma
och sa:

"Vi anmäler dig för att du inte
skickar Rebecca till skolan."

Då sa mamma: "Jag vägrar skicka i väg
min dotter till psykisk misshandel."

"Hon mår jättedåligt när hon är där.
Ni bryr er inte ändå."

Så de försökte få dit dig på grund
av skolplikten trots din situation?

Ja. Då ringde mamma själv polisen
och sa hur det var.

Polisen sa att han hade gjort
likadant om det var hans dotter.

-Men ni tog det till domstol.
-Ja.

Vi kom upp i rätten,
men lärarna blånekade till allt.

Att vi ens hade pratat med dem.

-Ljög de om att inte det hade hänt?
-Ja.

-Okej, och vad hände sen?
-Då hände det inte så mycket.

Efter några månader
kom vi upp i hovrätten.

-Där vi står.
-Ja, hovrätten.

Skolan blånekade fortfarande.

Det fanns en tydlig skiljelinje-

-mellan Rebeccas och skolans
uppfattning om hur det låg till.

Man ville förklara den utfrysning
hon utsattes för-

-med att hon hade problem
i sitt sociala samspel.

Det präglade rättegången senare
också, de invändningar som gjordes-

-att problemet inte låg i omgivningen
utan hos Rebecca.

Vi fick en prövning i tingsrätten och
blev rätt sågade med det vi påstod.

Sen klagade vi på domen och fick det
prövat, och hovrätten kom fram till-

-att allt Rebecca berättade om var
kränkningar enligt lagstiftningen.

Även den utfrysning
som hon hade varit utsatt för.

-Hur har domen påverkat dig?
-Den har gjort mig starkare.

Och den har gjort att jag
försöker berätta hur jag känner-

-i stället för att vara tyst.

Jag försöker säga hur jag mår och
inte sitta tyst som jag gjorde förr.

-Känner du att folk lyssnar?
-Ja, många lyssnar på mig nu.

Det är bra.

Det en av de viktigaste domarna.

Den är tydlig med vad som är
kränkningar och att man måste agera.

Det krävs inte att familj eller elev
har gjort en anmälan till skolan-

-utan man ska agera på det man ser.

Ser man att ett barn är ensamt,
så måste man agera.

Vad kan man säga om det? Att skolorna
måste tänka på hur de ska sköta det.

-Annars åker de dit. Det blir dyrt.
-Ja, det kan bli väldigt dyrt.

-Kom, vi går och tar en kaffe.
-Ja.

-Dricker du kaffe?
-Nej.

-Du får dricka nåt annat.
-Ja.

Okej. Då vet vi att det skolan gör
spelar roll, och att de måste agera.

Men skolan är inte hela lösningen.

Det handlar om dem som går i skolan.
Med andra ord handlar det om dig.

Jag vill
att du funderar över det här:

Har du nån som alltid går ensam
i din skola?

Som du själv på nåt sätt väljer
att inte se. Glöm då inte bort:

Även om man skulle vara avvikande-

-så legitimerar det aldrig
eller är en ursäkt för mobbning.

Det kan aldrig vara den utsattes
ansvar att mobbningen ska sluta.

När min lillasyster ser ensamma
personer, säger hon till mig:

"Jag frågade om hon ville vara
med oss, men hon svarade inte."

Jag har förklarat
att för det första är personen rädd.

Den är inte van vid hjälp
eller vid att nån pratar med den.

För det andra: Fortsätt fråga.
Fortsätt bara fråga.

Det hade varit annorlunda
om vi verkligen hade fått svar på-

-att hon var hemma och var ledsen.
Som klass hade vi behövt...veta:

"Ni kan väl tänka efter lite?"

Vi snöade in oss i våra egna liv.

Så dumt att allt kommer i efterhand-

-för det är nog många som inte vet
att det var så illa för henne.

Ja... Det är...

Det är superdumt att det kommer fram
nu, tre månader efter studenten.

Gymnasietiden ska ju vara
den roligaste tiden-

-så det är synd
att det inte har varit så för alla.

Textning: Veronika Haraldson
www.btistudios.com