Titta

UR Samtiden - Bokmässan 2015

UR Samtiden - Bokmässan 2015

Om UR Samtiden - Bokmässan 2015

Seminarier och intervjuer från Bokmässan i Göteborg. Inspelat 24-27 september 2015. Plats: Svenska mässan.

Till första programmet

UR Samtiden - Bokmässan 2015 : Kan man ärva sorg och förtvivlan?Dela
  1. Välkomna ska ni vara, allihopa.
    Många har kommit hit. Det är härligt.

  2. En sak vet jag att vi har gemensamt.
    Vi har alla varit barn.

  3. Vi har en barndom, en bakgrund,
    som har påverkat oss på olika sätt.

  4. Någon ryggsäck som kan vara
    en stötdämpare när livet kärvar-

  5. -eller vara ett ok.

  6. Och som några tack och lov
    ger sig i kast med att skriva om-

  7. -som blir ett igenkännande som säkert
    kan hjälpa många utav oss andra.

  8. Vi ska ägna oss åt
    två sådana skildringar.

  9. Två flickors vitt skilda uppväxter.

  10. Välkommen, Agneta Pleijel,
    uppvuxen i ett akademikerhem i Lund-

  11. -och som har skrivit "Spådomen".

  12. Välkommen också, Astrid Seeberger,
    som är uppvuxen i Folkhemssverige-

  13. -men med en tysk krigsbakgrund-

  14. -som du nu skriver ner
    i "Nästa år i Berlin".

  15. Ja, mina föräldrar var med om kriget.
    Jag är född efter kriget.

  16. Vi ska prata oss framåt och bakåt
    och se vad som har påverkat-

  17. -och vad som har lämnat spår
    i era liv.

  18. Jag skulle vilja börja med
    den process det måste vara-

  19. -att ge sig i kast med någonting
    som kan bli så ytterst kännbart-

  20. -som att försöka leta rätt på
    sin egen bakgrund.

  21. I ditt författarskap, Agneta,
    har vi ju träffat på din släkt-

  22. -och din bakgrund många gånger,
    men inte på det här sättet-

  23. -när du skriver om dig själv
    som flicka.

  24. Vad var det som gjorde
    att du ville skriva?

  25. Kanske mest
    att jag hade blivit så gammal-

  26. -så att nu kunde man väl ta det här.

  27. Nej, men jag började skriva
    en novell om min faster-

  28. -som fick en spådom.

  29. Så småningom kom jag, eller denna
    flicka, att ta mer och mer plats.

  30. Till slut gav jag mig och tänkte att
    då får vi se det genom hennes ögon.

  31. Ja. Det är de första tjugo åren
    i ditt liv du skriver om.

  32. -Hur har den resan varit, då?
    -Den var svår. Den var jobbig.

  33. -Varför det?
    -Jag skriver ju rätt öppet...

  34. ...om min familj, mina föräldrar.
    Jag nämner dem inte vid namn...

  35. ...men i småstaden Lunds kretsar
    vet man kanske vilka de var.

  36. Och då frågar man ju sig alltid:
    Har jag rätt att berätta det här?

  37. Det här berättar jag ju ur en flickas
    perspektiv, ur hennes ögon.

  38. Men så tänkte jag att jag får väl
    också vara trogen detta vittne till-

  39. -ett äktenskap i sönderfall,
    som det ju handlar om.

  40. Jag har ju tagit in
    många frågor i boken.

  41. Vad är det man minns?
    Minns man sanningen?

  42. Är det bara subjektivt?
    Har andra en annan aspekt på det här?

  43. Vilket de naturligtvis har.

  44. Men till slut försökte jag vara
    en smula trofast mot den här flickan-

  45. -som var jag en gång.

  46. Hade du kunnat skriva den här boken
    när dina föräldrar var i livet?

  47. Nej, det hade jag inte gjort.

  48. Även om de hade förstått
    min synpunkt på det här-

  49. -så hade jag säkert gjort dem ledsna,
    och det tyckte jag inte var värt det.

  50. Men jag var inte mogen att skriva den
    tidigare i livet heller.

  51. Astrid, du skriver att du nästan var
    skyldig att skriva den här boken-

  52. -gentemot din mor. "En människa
    måste lämna spår", skriver du.

  53. Ja, det kände jag väldigt starkt.

  54. Jag kom ju till Sverige
    när jag var sjutton-

  55. -alldeles ensam, utan min familj.

  56. Jag tog första chansen som jag fick
    då jag hade tagit studenten-

  57. -och vunnit ett litterärt pris
    för min studentuppsats-

  58. -om Albert Camus "Myten om Sisyfos".

  59. Jag kom hit för att jag ville fly.

  60. Jag ville fly från min mor,
    som hade fått ett flyktingansikte-

  61. -av sina upplevelser
    under andra världskriget.

  62. Jag ville fly från min far,
    som krympte alltmer på olika sätt.

  63. Jag ville också bort från Tyskland.

  64. Jag ville inte vara tysk. Jag skämdes
    över att tillhöra ett land-

  65. -som hade begått sådana förbrytelser.

  66. Jag kände
    som många i min generation då.

  67. Jag tillhör efterkrigsgenerationen.

  68. Som många av mina kamrater
    kände jag en kollektiv skuld-

  69. -så jag ville bort.

  70. Jag blev ju, kan man säga,
    ett lyckat integrationsfall.

  71. Jag gick alltså in för att bli svensk
    med liv och lust.

  72. Jag ville inte
    veta av någonting tyskt.

  73. Men sedan när jag blev äldre
    så växte sig känslan allt starkare-

  74. -att man inte kan kasta landet
    där man har vuxit upp-

  75. -som man kastar ett gammalt ormskinn.

  76. Ett land rotar sig inom en,
    och också människorna som fanns där.

  77. Jag förstod det på ett sätt
    som jag aldrig hade anat-

  78. -när min mor dog.

  79. Hon var 80 år,
    och jag hade ibland tänkt på-

  80. -hur det skulle bli när hon dog.
    Hon bodde ju kvar i Tyskland-

  81. -som den ensammaste människan
    som fanns.

  82. Jag hade trott att jag skulle bli
    rätt sorgsen när hon dog-

  83. -men jag hade fel. Jag drabbades av
    en sorg bortom alla mått.

  84. Då ville jag förstå varför hon fick
    det här flyktingansiktet.

  85. -Jag ville också bevara henne.
    -Ja.

  86. Vi ska återkomma till
    det här flyktingansiktet strax.

  87. Den här svårigheten du beskriver, är
    det också en terapeutisk resa ni gör-

  88. -när ni skriver er tillbaks i tiden?
    Vad säger du, Agneta?

  89. -Det är ju väldigt skilda bakgrunder.
    -Ja.

  90. Sverige var ju förskonat
    i stort sett.

  91. Men det är klart att det är
    en terapeutisk resa.

  92. Och vad som trots alla skillnader
    kan förena de här böckerna-

  93. -är ju den här känslan av skuld
    man kan ådra sig som barn-

  94. -och hur man försöker lösa den.

  95. Och hur själva berättandet-

  96. -hopläggandet av den ena händelsen
    med den andra händelsen-

  97. -ändå skapar en förståelse för
    varför saker blev som de blev-

  98. -och varför relationer
    blir som de blir.

  99. Det förstod jag inte ens
    när jag hade skrivit färdigt boken.

  100. Men när jag hade gjort det förstod
    jag att det var en sorts terapiresa-

  101. -vilket man inte ska förkasta. Kan
    man vara terapeutisk mot sig själv-

  102. -så kan man också ibland vara
    lite terapeutisk mot andra.

  103. Du gör ju också så att du skriver
    om flickan i tredje person, "hon"-

  104. -medan det så småningom
    utkristalliserar sig ett jag.

  105. Är det där ett sätt
    att distansera sig också?

  106. Nej, men jag hade väldiga bekymmer
    med de här pronomina.

  107. Att skriva "jag" om en flicka
    som var sex eller åtta eller tolv-

  108. -kändes inte riktigt rätt, för jag är
    väldigt annorlunda än vad hon var då.

  109. Så "hon" var ett naturligt pronomen
    för att få syn på den här flickan-

  110. -medan jag å andra sidan vet
    så mycket mer än vad hon visste.

  111. Jag börjar boken med ett jag,
    sedan går jag över till ett hon-

  112. -och återkommer till ett jag-

  113. -så att man skulle kunna få
    ett dubbelt perspektiv på processen.

  114. Vad hände när du fick syn på
    den här flickan, då?

  115. Jag vet inte hur ni har det-

  116. -men först tror jag
    att man inte alltid tycker om-

  117. -att minnas det barn
    som man tror att man var.

  118. Ett barn är ömtåligt, sårbart,
    ska uppföra sig på olika sätt.

  119. Det beror på
    hur tillåtande omgivningen är.

  120. Det uppför sig ofta
    i egna ögon då fel.

  121. Det kan skapa en sorts skuld för
    vem man tror att man var-

  122. -så att man kanske inte
    tycker så mycket om sig själv.

  123. En klok äldre kvinna sa-

  124. -att om man har haft ett instängt
    barn i sig och släpper ut det-

  125. -så får man ta det i sitt knä
    och hålla hårt om det.

  126. Det där barnet
    har varit instängt så länge-

  127. -så det är rasande,
    vildsint och argt.

  128. Man får hålla om det
    tills det lugnar sig.

  129. -Fick du göra det?
    -Ungefär.

  130. Det ni skriver om
    är ju väldigt länge sedan.

  131. Hur får man barnets perspektiv
    när man skriver?

  132. -Går det att gå in i det?
    -Ja, jag tror det.

  133. I alla fall för mig var det möjligt.

  134. Den tyska författaren W.G. Sebald
    sa en gång-

  135. -att minne egentligen är
    en fråga om specifik vikt.

  136. Ju äldre vi blir,
    desto mer glömmer vi-

  137. -men det som finns kvar i minnet-

  138. -det får en väldigt hög grad
    av densitet, av täthet-

  139. -och av specifik vikt.

  140. Och det är ju barndomsminnena
    som finns kvar.

  141. Det är klart att den här
    specifika vikten kan vara så hög-

  142. -att man dras ner,
    man drunknar i sina egna minnen.

  143. Men där är ju skrivandet ett sätt
    att få hjälp att bära de minnena.

  144. Och de här barndomsminnena
    som finns i boken...

  145. -...de finns väldigt starkt inom mig.
    -Men är de sanna? Hur vet du det?

  146. Det här är en väldigt viktig fråga,
    och den diskuteras just nu mycket.

  147. Fiktion och fakta.

  148. Men egentligen är det ju så
    att det som vi minns...

  149. Vi omges ju
    av en uppsjö av intryck-

  150. -och de stannar ju kvar, de som
    på något sätt rör vid kärnan inom en.

  151. Sedan är det klart
    att man tolkar dem-

  152. -och vi berättar ju
    våra livsberättelser gång på gång.

  153. Men de här minnena är sanna för mig.

  154. De har alltså en betydelse,
    en hög grad av evidens, för mig.

  155. Men herregud, ni är författare.
    Måste det vara sant?

  156. -Vad sa du?
    -Måste det vara sant?

  157. Nej, men vem kan veta om
    barndomsminnena är sanna eller inte?

  158. Man har dem. De finns.

  159. När man placerar in dem
    i en berättelse-

  160. -då kommer man ju att se på
    det här jaget från olika aspekter.

  161. Din mor ser på dig
    på ett speciellt sätt-

  162. -och det motsvarar inte helt
    din bild av dig själv.

  163. Och det kommer ju då att handla om-

  164. -ett jag inplacerat
    i en väv av relationer.

  165. Släkt, omgivningar,
    politiska omständigheter.

  166. Och jag tror
    att om man inte medvetet ljuger-

  167. -så måste man vara trofast
    mot de där minnena-

  168. -som har kondenserats fram
    genom livet.

  169. Annars sviker man sig själv.

  170. Minnet är vad vi har
    för våra livsberättelser.

  171. Jag måste återkomma till
    din mamma nu.

  172. När läsaren stiftar bekantskap
    med henne så är hon redan död.

  173. Hon ligger i ett kylrum.
    Du kommer dit för att ta farväl.

  174. Och du får syn på detta
    flyktingansikte även när hon är död.

  175. Du måste beskriva för alla oss,
    vad är ett flyktingansikte?

  176. Ett flyktingansikte är ett ansikte
    där man ser saknaden.

  177. Det finns en sådan stark saknad
    i detta ansikte-

  178. -efter allt man har förlorat.

  179. Jag känner igen
    det här ansiktet i dag-

  180. -när jag ser människorna som strömmar
    genom Europa för att rädda sina liv.

  181. Och det gör ont.

  182. Men vad hände med dig när du såg
    din mammas flyktingansikte-

  183. -både som levande och som död?

  184. Ja, jag ville förstå-

  185. -vad som hade gett henne
    det här ansiktet.

  186. Min mor berättade ju om kriget,
    det gjorde hon-

  187. -men jag förstod inte
    att de berättelserna som hon kom med-

  188. -var ett sätt
    att dölja en stumhet, en tystnad-

  189. -som inte bara fanns hos henne.
    Det fanns en stor tystnad i Tyskland.

  190. Jag tror
    att när man upplever detta som barn-

  191. -så får man en känslighet
    för det som inte sägs.

  192. Det upplever jag också i din bok.
    Man blir liksom en seismograf-

  193. -för allt det som pågår
    i en människas inre-

  194. -och som inte uttrycks med ord.

  195. Jag förde nyligen ett samtal
    med Kjell Espmark.

  196. Han hade ju också en mor
    som liksom min mor fanns vid gränsen.

  197. Jag var väldigt rädd när jag var barn
    att min mor skulle ta livet av sig-

  198. -för det här flyktingansiktet
    det var så sorgset.

  199. Kjell Espmark hade ju också
    en sådan mor, och han sa-

  200. -att det fanns egentligen bara
    ett sätt att handskas med detta.

  201. Antingen att bli författare,
    som han blev-

  202. -eller psykiater, som hans bror blev.

  203. Ja. Två val. Ni har ju läst
    varandras böcker också.

  204. Vad kände du
    över det här flyktingansiktet?

  205. Det är mycket starkt.
    Det är mycket starkt.

  206. Att låsa upp ett sådant ansikte,
    eller skapa det, genom berättelser-

  207. -är ju en väldigt bra sak att göra.

  208. Jag känner delvis igen mig. Min mor
    var inte alls med om samma saker-

  209. -men kom som trettonåring
    till Sverige utan att kunna svenska.

  210. Väldigt långt bortifrån, ingen
    som helst släkt på sin mors sida-

  211. -mycket ensam, skulle ta sig fram
    i ett ganska främmande Sverige.

  212. Så med alla andra jämförelser...

  213. Hon hade ett skört psyke.

  214. Och det...

  215. Av en brist på sammanhang.

  216. Så jag kan mycket väl förstå.

  217. Jag har ju också träffat
    många flyktingar i mitt liv-

  218. -och kan förstå hur det både tar emot
    och känns som en drift-

  219. -att låsa upp dessa ansikten
    och få berättelserna.

  220. Ni har ju bägge skrivit böcker
    om det ni har berättat hittills-

  221. -men också om kärlek och brist
    på kärlek och om livslögner.

  222. Men när man skriver som ni har gjort
    och som du har gjort-

  223. -så blir det mycket sanningar som
    måste komma i dagen för dig själv.

  224. Plötsligt ska du följa din mamma
    på hennes flykt från Dresden.

  225. Hennes hunger.
    Att inte kunna äta sig mätt.

  226. Ett barn
    som lämnas att dö efter vägen.

  227. Hur har det varit att närma sig?

  228. Att det var en verklighet
    som finns i din bakgrund.

  229. Det var mycket smärtsamt.

  230. När jag började skriva boken
    läste jag också mycket om kriget.

  231. Om det som min mor inte berättade.

  232. Om vad som händer när städer bombas.

  233. Jag läste om råttorna, om flugorna,
    om den här dödslukten-

  234. -och jag kände mig
    väldigt, väldigt sorgsen.

  235. Men hennes sorg och förtvivlan,
    som du beskriver väldigt väl-

  236. -har den flyttat in i din egen kropp
    under skrivprocessen?

  237. Jag kände en stor sorg-

  238. -men samtidigt
    hjälpte skrivandet mig-

  239. -att bära den sorgen.

  240. Och att skriva är ju också...
    Man iakttar någonting.

  241. Man ser någonting från en distans
    medan det samtidigt finns inom en.

  242. Det är liksom en balans
    mellan närhet och distans.

  243. Ni skriver ju båda
    om familjehemligheter och lögner.

  244. Flickan i "Spådomen" är ju
    mer eller mindre uppvuxen i en lögn.

  245. Är det någonting som har
    utkristalliserats för dig först nu?

  246. Nej.

  247. Det visste jag sedan jag var mycket
    ung att min far hade en annan-

  248. -och att min mor kanske inte visste
    eller visste det.

  249. Mina syskon visste det också.

  250. Det var mer att en sådan vetskap
    skapar en klyvnad i en.

  251. Vissa saker får man tala om, andra
    saker ska man absolut inte beröra.

  252. Så det skapar
    en egendomlig klyvnad inom en-

  253. -att härbärgera två sanningar sida
    vid sida utan att blanda ihop dem.

  254. Det där bearbetar man sedan
    genom livet.

  255. Din pappa var matematikprofessor.
    Din mamma var välutbildad inom musik.

  256. Det är medelklass,
    kanske övre medelklass.

  257. Vad spelade fasaden för roll?

  258. Inte så mycket i min familj.
    De brydde sig inte så mycket om det.

  259. De var inte konventionella. Pappa var
    inte någon konventionell professor-

  260. -och mamma hade ju inte
    tagit studenten.

  261. Så det var inte det.

  262. Fasaden ska ju upprätthållas
    därför att det är livsfarligt-

  263. -att säga någonting
    som faktiskt äventyrar en själv.

  264. Men bakom den där fasaden så var det
    ju då ett havererat äktenskap.

  265. -Du skriver att 1948...
    -Ja, om vi nu ska tro på det.

  266. Det påstod min pappas gamla
    älskarinna, men ska vi lita på det?

  267. Jag vet inte. Jag har satt in det där
    därför att det ger en relief-

  268. -till min egen känsla av min uppväxt.
    Vad var sant? Vad var lögn?

  269. Det var väl mer den frågan. Vad är
    egentligen sant och vad är lögn?

  270. När man inte vet det
    så kan man bli väldigt flytande-

  271. -mellan olika tillstånd.

  272. Du skriver i alla fall att 1948
    tog han av sig sin vigselring.

  273. Sedan försökte han
    uthärda äktenskapet-

  274. -tills han så småningom skilde sig.

  275. Du säger att du som barn är uppvuxen
    i en äktenskaplig krigszon.

  276. -Jag tror inte jag skrev "krigszon".
    -Det tror jag.

  277. Det tror jag att
    någon förlagsredaktör har skrivit.

  278. Är det inte sant?
    Var det inte känslan?

  279. Det som utmärkte det hela under
    väldigt lång tid var ju tystnaden.

  280. Det här var saker
    som inte gick att beröra.

  281. Det var inte så att de var i luven
    på varandra jämt och ständigt.

  282. Det var mer en tystnad och frågorna
    bakom tystnaden som blev besvärande.

  283. För det upplöste
    barnets egen känsla av identitet.

  284. Vem ska jag lita på?

  285. Det är ingen hund-och-katt-relation
    som jag beskriver-

  286. -utan mer en relation
    av frånvaro, undvikanden-

  287. -att hålla sig ifrån vissa frågor.

  288. Vad de sedan grälade om
    bakom lyckta dörrar vet ju inte jag.

  289. Nej, men det är en stor del
    utav din uppväxt.

  290. Vad blev din roll i det här
    och i din syskonskara?

  291. Som äldsta barnet, som jag var-

  292. -så blir man lätt en förtrogen
    åt båda sina föräldrar-

  293. -vilket ökar den där klyftan.

  294. Man älskar båda.

  295. Jag behövde min far mer
    än jag behövde min mor-

  296. -för hon var en explosiv,
    väldigt temperamentsfull person.

  297. Min far var mycket lugnare
    och sakligare.

  298. Men jag skulle ändå gå emellan
    de där polerna-

  299. -och försöka säga rätt saker
    och försöka förstå.

  300. Det är ju det en ung flicka ofta gör,
    och också det en författare gör-

  301. -nämligen härbärgerar andras röster,
    andras erfarenheter-

  302. -och försöker lösa det.

  303. Är man då dotter, och det måste ju du
    känna igen, Astrid...

  304. Är man då dotter till föräldrar
    som har ett avstånd till varandra-

  305. -så lägger man sig ju som en brygga
    mellan dem för att få det att funka.

  306. Betyder det
    att du också bar på skuld?

  307. Ja. Ja, självklart.

  308. Det är ju en naturlig följd av att
    inte känna sig helt och hållet äkta.

  309. Men sitter den skulden kvar
    också som vuxen?

  310. Ja, jag har lätt att känna skuld
    för det ena och det andra-

  311. -men nu vet jag vad det hänger ihop
    med och försöker balansera det-

  312. -på ett mer rättvist sätt.

  313. Denna skuld
    beskriver ju Astrid också.

  314. Inte under din egen uppväxt-

  315. -för då är ju ingenting
    klarlagt ännu.

  316. Det är ju genom din bok
    som du klarlägger bakgrunden.

  317. Och då blir det ju en berättelse
    av den sorten-

  318. -som jag skulle vilja säga är
    att i efterhand samla ihop en familj.

  319. Att hitta de här historierna
    som landar i en själv.

  320. Ja, du har alldeles rätt.

  321. Jag upplevde ju min barndom
    som lycklig trots detta mörker.

  322. Trots att jag var rädd
    att min mor skulle ta livet av sig.

  323. Trots att det fanns ett avstånd
    mellan mina föräldrar.

  324. Men min far älskade mig-

  325. -och visade detta.

  326. Han var en väldigt levande människa.

  327. Han älskade sitt arbete,
    och han älskade att spela valthorn.

  328. Han försökte spela bort det här
    flyktingansiktet från mors ansikte-

  329. -och han gjorde uppfinningar-

  330. -och han tyckte att allting var
    så märkvärdigt och underbart.

  331. Och underbarast det var mor och jag-

  332. -och det är en härlig känsla
    för ett barn.

  333. Sedan betydde min morfar
    väldigt, väldigt mycket för mig.

  334. Ja, vi ska komma till din morfar
    i sin fotsida päls.

  335. -Som en kung går han.
    -O ja.

  336. På somrarna gick han klädd
    i en vit linnekostym-

  337. -med en äkta panamahatt på huvudet.

  338. På vintern var han insvept
    i en grandios vargpäls-

  339. -som han bar
    med en sådan nonchalant elegans-

  340. -som om den inte var ett skvatt tung.

  341. Så han rörde sig på något sätt-

  342. -som någon som rör sig
    mellan himlen och jorden.

  343. Tur och retur. Fullkomligt fritt.

  344. Det där valthornet
    blev din pappas sätt-

  345. -att hantera livet
    när det krampar som värst.

  346. Agneta, den här spådomen,
    var den på samma sätt?

  347. Alltså någonting
    att klamra sig fast vid?

  348. Som barn var åtminstone jag
    väldigt intresserad av spådomar.

  349. Det är jag fortfarande.

  350. Ja, det händer att jag ännu läser
    mina horoskop.

  351. Förklara vad spådomen handlade om.

  352. Det var så att jag hade en faster
    som jag beundrade när jag var liten.

  353. Hon var
    en självständig ungkarlsflicka.

  354. Hon var tekniker egentligen.

  355. Hon hade utbildat sig till arkitekt,
    men ritade toaletter för HSB.

  356. Men hon hade alltså...

  357. Hon var självförsörjande. Hon
    tyckte om att köpa eleganta kläder.

  358. Och så...

  359. Och så gör hon också en av de första
    charterresorna på egen hand-

  360. -när charterresorna började existera,
    och då försvinner hon.

  361. Då är jag tolv år. Då får jag höra
    att hon har spått sig.

  362. Det är en klassisk spådom,
    som alla känner igen.

  363. "Du är inte så lycklig,
    men du ska företa en lång resa"-

  364. -"och då ska du träffa en mörk man."

  365. "Och så ska du bli förälskad i honom
    och han ska bli förälskad i dig."

  366. "Och så kommer någonting i vägen, men
    om du håller fast vid denna kärlek"-

  367. -"så kommer ni att gifta er
    och bli mycket lyckliga"-

  368. -"och du får två barn."

  369. Det skrattas i salongen,
    men det hände ju.

  370. Allting hände nästan hela vägen fram.

  371. Så jag avläste som ung:
    "Jaha, nu gifter hon sig."

  372. "Jaha, nu får hon barn",
    fast hon inte var så ung längre.

  373. Så när spådomen till slut
    inte håller längre...

  374. Den avslutas inte i denna stora lycka
    som det är att få två barn.

  375. Hon får bara ett barn. Sedan får hon
    en hjärntumör och så dör hon.

  376. Så "Spådomen" omkransas av hur jag
    som tjugoåring ska besöka henne-

  377. -på Södersjukhuset,
    där hon ligger efter en operation-

  378. -och avslutas sedan med hur det
    egentligen var när jag mötte henne.

  379. Och det kan man ju säga...

  380. Det kan man ju säga är ett avsked
    från myterna och familjen.

  381. Peter Weiss har en underbar titel
    på en av sina böcker.

  382. "Abschied von den Eltern".
    "Avsked från föräldrarna".

  383. På svenska tyvärr döpt till
    den tråkiga titeln "Diagnos".

  384. Men är det det du skriver om?

  385. Det är mitt uppbrott och avsked
    från föräldrarna.

  386. På sätt och vis
    gör ju Astrid det också.

  387. Fast ett stort stycke av europeisk
    historia kommer in i din berättelse.

  388. Men det är ju ditt sätt
    att bli vuxen.

  389. Hanna Segal, som var en
    mycket framstående psykoanalytiker-

  390. -avslutar en av sina böcker
    genom att säga:

  391. "Man har inte blivit vuxen förrän man
    har förlåtit sina föräldrar."

  392. Och det tror jag är sant.

  393. Fast jag upplever det inte
    som ett avsked.

  394. -Jag upplever det...
    -Nej, uppbrott.

  395. Nej, inte heller som ett uppbrott,
    utan en återkomst.

  396. Framför allt till min mor.
    Jag har kommit så nära henne-

  397. -och jag tycker om henne.

  398. Man kan använda ordet "uppbrott"
    på två sätt.

  399. Skrivandet är ju en återkomst-

  400. -när man har kunnat hitta
    rätt distans för att kunna göra det.

  401. Ja. Jag gjorde ett sådant oerhört
    starkt uppbrott när jag var sjutton.

  402. Då lämnade jag allt.
    Så jag behövde återvända.

  403. Då har ju du beskrivit din uppväxt i
    Sverige som ganska harmonisk och bra-

  404. -medan din var ganska knölig-

  405. -även om det inte fanns
    en sådan dramatisk bakgrund.

  406. Men om vi går tillbaks lite grann
    till din bakgrund...

  407. En spådom räckte kanske inte
    att klamra sig fast vid där.

  408. Vad gjorde
    att man kunde behålla hoppet?

  409. Spådomen blev kanske ett sätt
    i en kärlekslös relation...

  410. Det fanns kärlek att hoppas på.

  411. Vad hoppades de på?
    Vad var vägen ut ur detta elände?

  412. Jag vill bara korrigera dig.

  413. Jag växte inte upp i Sverige.
    Jag var sjutton när jag kom hit-

  414. -så jag började mitt vuxenliv här.

  415. Vad som gav dem hopp,
    vad som gav min mor hopp...

  416. Hon hade inget hopp.

  417. Hon hade det under en viss tid-

  418. -när hon återfann sin familj
    i Östtyskland, i DDR.

  419. Då började hon leva upp.

  420. Då försvann också det här
    flyktingansiktet under en tid.

  421. Vi kom då till ett DDR som inte alls
    var så här grått och trist-

  422. -som man beskrev det i Västtyskland-

  423. -utan vi kom till någonting som var
    ett paradis, upplevde jag det.

  424. Mina morföräldrar och min mors bror
    bodde på en fallfärdig herrgård-

  425. -mitt i en socialistisk kolchos.

  426. Min morfar fortsatte att gå omkring
    som en kung fast mormor sa-

  427. -att på det här sättet så skulle han
    hamna i tukthuset i Butzow-

  428. -där alla statsfiender hamnade.

  429. Det var ju en märklig tid i Tyskland.
    Flyktingar i ert eget land.

  430. -Ska du läsa lite för oss?
    -Jag kan läsa om andra världskriget.

  431. Min mor var då tonåring
    när hon flydde.

  432. Hon flydde från Ostpreussen.
    Enda flyktvägen som fanns kvar-

  433. -var Frisches Haff,
    en havsvik som var igenvuxen-

  434. -och sedan vidare genom ett land
    som blev alltmer sönderbombat.

  435. Det var hon och hennes väninna
    Annemarie och ett gäng BDM-flickor.

  436. Bund Deutscher Mädel
    var en tysk ungdomsorganisation-

  437. -som alla tvingades att gå med i.

  438. De kom då till Dresden.
    De hade hoppats att få stanna där-

  439. -men det fick de inte.
    Det var då sista dagen på karnevalen.

  440. "Även stationen var mörklagd.
    Människorna som väntade trängdes."

  441. "Scharfuhrer Traude Bosnitz delade ut
    mat som hon hade lyckats skaffa:"

  442. "En bit bröd och en skiva korv
    till var och en."

  443. "En av flickorna sa att man inte fick
    äta korv i dag, korv var kött."

  444. "En annan sa:
    'Håll klaffen och ät.'"

  445. "Mor och Annemarie sa inget,
    de bara tuggade."

  446. "Bröd och korv.
    Kött och blod. Liv och död."

  447. "Vad skulle de göra annars?"

  448. "De stod på perrongen,
    i en ofattbar trängsel."

  449. "Det skulle gå ett enda tåg till,
    de som inte kom med fick vänta"-

  450. -"till nästa dag."

  451. "När tåget rullade in och stannade
    var det som om en fördämning brast."

  452. "Människorna vällde fram som
    en störtvåg som drar omkull allt"-

  453. -"som finns i dess väg."

  454. "Annemarie slets bort från Mor.
    Mor skrek hennes namn"-

  455. -"hon kämpade sig fram
    mellan armbågar som knuffade"-

  456. -"mellan fötter som sparkade.
    Det var nära nu, bara ett steg till"-

  457. -"så skulle hon nå tågtrappan.
    Och där, i den öppna tågdörren"-

  458. -"stod Annemarie
    och skrek förtvivlat efter Mor."

  459. "Och Mor lyckades med sina sista
    krafter ta sig upp på trappan"-

  460. -"när två vakter skrek att tåget
    var fullt och drog ner henne."

  461. "Hon stod alldeles stilla.
    De behövde inte låsa hennes armar."

  462. "Hon visste att hon hade förlorat"-

  463. -"att det var meningslöst
    att kämpa emot."

  464. "Tårarna fick rinna
    fast även de saknade mening."

  465. "Då stod en man i tågdörren och
    ropade att Mor kunde få hans plats."

  466. "De möttes nedanför tågtrappan."

  467. "Mannen var i medelåldern.
    Håret var ljust och rufsigt"-

  468. -"hans ansikte smalt
    med skarpa, tätt sittande ögon."

  469. "Han såg på Mor som om han ville
    komma ihåg hennes varje drag"-

  470. -"medan han lade sin hand på hennes
    vänstra bröst och höll om det."

  471. "Det var som om det var skapt
    för hans kupade hand."

  472. "Sedan gick han utan ett ord.
    Och Mor klev uppför tågtrappan."

  473. "När hon stod i tågdörren vände hon
    sig om. Han syntes inte längre"-

  474. -"han hade svalts
    av människomassan."

  475. "Kanske hade Annemarie sett
    hans hand på Mors bröst."

  476. "De talade inte om det. Inte heller
    om Berlin eller om Ostpreussen"-

  477. -"bara om det
    som var lätt att tala om"-

  478. -"som att det var
    rysligt kallt i kupén."

  479. "Och de tryckte sig mot varandra
    under en grå smutsig filt"-

  480. -"medan tåghjulen dunkade
    mot skenorna som i all evighet."

  481. "Det var mörkt när de vaknade."

  482. "Kanske var det kylan som hade väckt
    dem. Eller var det tystnaden."

  483. "Tåget hade stannat. Folk lutade sig
    ut genom de öppna tågfönstren."

  484. "Någon sa något om Dresden.
    Att Dresden hade bombats."

  485. "När Mor reste sig
    såg hon: horisonten!"

  486. "Det fanns ingen horisont längre,
    bara ett hav av eld"-

  487. -"en skoningslöst rasande eld
    som brände bort allt levande kött"-

  488. -"från alla ben. Även en hand
    som hade hållit om ett bröst."

  489. "Jag satt kvar vid mitt skrivbord.
    Det var mörkt utanför."

  490. "Jag tänkte på eldorkanen
    som hade farit fram i Dresden"-

  491. -"med tvåtusen meter höga flammor,
    i en vanvettig fart."

  492. "Hus och träd hade dragits med
    av de våldsamma luftströmmarna"-

  493. -"människor hade virvlat i väg
    som brinnande facklor"-

  494. -"utom de som hade fastnat
    i den kokande, bubblande asfalten."

  495. "Var befann sig Morfar och Mormor
    den natten?"

  496. "Och alla andra nätter
    när bomberna föll?"

  497. "Hade Morfar fortsatt att lyssna på
    BBC, som han gjorde i Ostpreussen?"

  498. "Hörde han BBC:s direktsändning
    från bombningen av Berlin?"

  499. "När besättningen på Lancaster-
    bombplanet efter utfört uppdrag"-

  500. -"hänfört ropade:
    'Look at that fire! Oh boy!'"

  501. "'By God, that looks like
    a bloody good show.'"

  502. "'Best I've ever seen.'"

  503. "Hörde han det?"

  504. Ja, det är starkt.

  505. Finns det sanningar
    ni helst hade velat slippa möta...

  506. -...under arbetets gång?
    -Nej. Nej.

  507. Motsatsen. Jag ville veta mer.

  508. Det finns fortfarande sådant
    som jag inte förstår-

  509. -och som jag försöker förstå,
    som jag måste förstå.

  510. -Därför skriver jag en fortsättning.
    -Men har det påverkat...

  511. ...era vuxna relationer?
    Har ni omvärderat relationer?

  512. Ja, det...

  513. Vissa saker har blivit väsentligare.

  514. Vissa relationer
    har blivit väsentligare. Ja.

  515. När man skriver en sådan här bok
    så förstår man ju mycket om-

  516. -hur utsatta vi är.

  517. Ja. I det lilla livet
    och i det stora livet.

  518. Om man återvänder till
    dina föräldrars äktenskap i Lund.

  519. Din pappa levde inte ett kärlekslöst
    liv. Han hade sin älskarinna.

  520. Det var också
    en väldigt känslig älskarinna.

  521. -Det var mycket opassande.
    -Ja, mycket opassande.

  522. Men hur mycket anade ni utav det
    när ni var barn?

  523. Egentligen har jag inte tyckt att
    den frågan var den mest intressanta.

  524. Vi talade inte med varandra,
    vi syskon.

  525. En av mina systrar var klasskamrat
    med den så kallade älskarinnans...

  526. Jag vet inte hur deras relation såg
    ut. Jag tror att den såg ut så här:

  527. De hade hittat varandra, och de kunde
    nog inte ses så förskräckligt mycket-

  528. -därför att de hade både barn
    och annan familj.

  529. Så deras möten måste ha varit korta
    och när det gick, så att säga.

  530. Så det var säkert ingen stor idyll,
    och jag tror inte-

  531. -att min far med någon väldig
    lättsamhet ägnade sig åt det här.

  532. Alla söker efter kärlek,
    och det gjorde de också.

  533. Så jag har redan försökt säga hur...

  534. Den stora frågan för oss barn,
    i alla fall för mig, det var:

  535. Vad är sanning?
    Vem ljuger för mig och varför?

  536. Förstår du?

  537. Så det är någonting
    som påverkar flickan mycket mer.

  538. Det hade varit bättre om någon hade
    sagt till henne: "Så här är det."

  539. "Nu förhåller det sig
    på det sättet, tyvärr."

  540. Att någon över huvud taget
    hade rört vid det här.

  541. Men det typiska för den tiden är
    att det gjorde man inte.

  542. Det driver ju in din mamma i ett
    väldigt mörker, en djup depression.

  543. Fanns det en oro
    hos den där flickan...

  544. Fanns det en oro i den lilla flickan
    att du skulle bli likadan?

  545. En lika mörk person?

  546. Ja, det tror jag verkligen
    att det gjorde.

  547. -Ja. Visst.
    -För jag upplever lite...

  548. ...att du är hårdare mot din mamma
    än din pappa i den här historien.

  549. Skuld tror jag uppstår
    när man upplever-

  550. -att man lever i en lojalitets-
    konflikt mellan två krafter.

  551. Min relation var ju
    mycket besvärligare till min mamma-

  552. -för att min mamma var på ett sätt
    mycket uppriktigare än min far.

  553. Hon talade sanning, men våldsamt.

  554. Som barn
    kan man liksom bli lite rädd.

  555. För hon var en stark människa.

  556. Och på den tiden visste man ingenting
    om barnpsykologi-

  557. -så min mor kunde ju fara ut
    väldigt häftigt också mot mig-

  558. -och då var man ju tvungen
    att försvara sig.

  559. En lugn och stillsam
    och mycket snäll människa - en far-

  560. -var ju då en sorts tillflykt,
    men var man för mycket på hans sida-

  561. -så skapade det ju
    en skuldkänsla åt andra hållet.

  562. När skilsmässan väl var ett faktum,
    eller när min far hade flyttat-

  563. -då var det ju inte svårt att förstå
    min mors vrede och förakt.

  564. Nästan som en eldstorm.

  565. Men den var väldigt svår att handskas
    med för en som nyss hade fyllt arton.

  566. Agneta, kan inte du läsa lite också?

  567. Din bok börjar
    i faster Rickis sovrum-

  568. -och den slutar på samma plats.

  569. Jag tror vi hinner.
    Vi har tre minuter på oss.

  570. Jag sa att boken är byggd lite som
    en cirkel, så hon ska i väg till...

  571. Det här var dina.

  572. -Du får gärna låna dem.
    -Ja, men jag har mina egna.

  573. Ja, hon har då bestämt sig för
    att lämna Lund.

  574. Men innan hon lämnar Lund
    hälsar hon på sin faster-

  575. -som har betytt mycket, och
    den här spådomen har betytt mycket.

  576. Nu blir det ju väldigt kort här,
    men i alla fall.

  577. Det visar sig att faster Ricki
    har blivit väldigt, väldigt fet.

  578. Hon är inte lik sig.

  579. Flickan försöker säga sig
    att det är i alla fall Ricki.

  580. Den vänliga,
    förtröstansfulla, starka personen.

  581. Men så förstår hon
    att det inte är riktigt så.

  582. Fastern har tappat sitt närminne.

  583. Hon kommer ihåg flickan och sin man,
    som hon älskar väldigt mycket.

  584. Hon har glömt - vilket chockerar
    flickan - att hon har fått ett barn.

  585. Hon har en pojke som är fem år,
    och hon har glömt att han finns.

  586. Hon bryr sig bara om
    de wienerbröd som hon får-

  587. -och de småkakor som serveras
    av ett biträde på sjukhuset.

  588. "När kakfatet var renslickat
    hade Ricki blivit sömnig."

  589. "Jag omfamnade den stora kroppen
    och gick."

  590. "Jag travade
    genom de långa korridorerna."

  591. "For ner med de många hissarna.
    Och lämnade sjukhuset"-

  592. -"genom den stora entrén."

  593. "Jag satte mig på en klippskreva
    ovanför Årstaviken."

  594. "Luften var ännu varm."

  595. "På andra sidan viken tyckte jag mig
    skymta höghuset på Siljansvägen."

  596. "Segelbåtarnas vita segel
    fylldes av vind."

  597. "Och över järnvägsbron drog
    ett grönt tunnelbanetåg söderut"-

  598. -"ljudlöst som en hägring och högt
    ovanför det strömmande vattnet."

  599. "Vid ett sådant vatten skulle Ricki
    dö, hade en okänd sierska spått"-

  600. -"i tidernas begynnelse."

  601. "Och jag tyckte plötsligt att jag såg
    många döda sväva över vattnet:"

  602. "Deras ivriga ansikten,
    deras enträgna röster"-

  603. -"och deras egendomliga liv."

  604. "Kan man umgås med de döda?
    Tala med dem?"

  605. "Ja. Kanske allra bäst med dem."

  606. "Vad var viktigast,
    tumören eller kärleken?"

  607. "Jag fylldes av visshet: kärleken."

  608. "Den drar genom oss som lever"-

  609. -"och samlas sedan i något större
    och återvänder."

  610. "Vad det är får vi aldrig veta."

  611. "Men ett av det okändas många namn
    är förtröstan."

  612. "Så var vårt möte,
    det var sista gången jag såg Ricki."

  613. "Och sedan stod jag på Ringvägen
    och väntade på bussen."

  614. "Jag var på väg mot framtiden.
    Den var mycket oviss."

  615. "Bussen skulle föra mig dit."

  616. "Eftermiddagens sista solljus
    nådde ner till mig."

  617. "Innan det slocknade
    kom den röda bussen och jag klev på."

  618. "Den skakade fram över Västerbron."

  619. "Över den bron
    hade pappa fört hem mamma och mig"-

  620. -"när jag nyss tagit mark
    i tillvaron."

  621. "Jag visste att jag älskade dem.
    Att jag måste lämna dem."

  622. "Bussen fortsatte utmed vattnet."

  623. "Människor flanerade på stranden
    i det fallande sommarljuset."

  624. "Barnvagnar. Hundar."

  625. "Allt var som det var
    och inget kunde göras om."

  626. "Jag hade varit inlåst
    i ett fängelse."

  627. "Inte helt, men till en del
    hade jag byggt det själv."

  628. "Därför kunde jag också lämna det."

  629. "Jag fylldes av tacksamhet.
    Mot Ricki mest."

  630. "Hon skulle dö men hon hade öppnat
    sitt liv för glädjen."

  631. "Och allt öppnades runt mig,
    staden och människorna."

  632. "Precis där mörker möter ljus
    föds liv"-

  633. -"och det kan man väl kalla för Gud."

  634. "Varje litet frö av glädje
    skulle jag samla i mina händer."

  635. "Något i den stilen tror jag
    for genom mig på bussen."

  636. "Och det var en uppenbarelse.
    En epifani."

  637. "Jag har fått använda många ord
    för att nå fram till det här minnet."

  638. "Solen var borta men ljuset
    låg länge kvar över stadens vatten"-

  639. -"och i mig."

  640. Vi får tacka er
    för att ni har öppnat er för oss.

  641. Tack.

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Kan man ärva sorg och förtvivlan?

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Agneta Pleijel och Astrid Seeberger har båda gett ut självbiografiska romaner. Här samtalar de med journalisten Marianne Rundström. Inspelat under Bokmässan den 26 september 2015 på Svenska Mässan i Göteborg Arrangör: Norstedts och Weyler förlag.

Ämnen:
Svenska > Litteraturhistoria och författarporträtt
Ämnesord:
Litteraturvetenskap, Självbiografiska romaner
Utbildningsnivå:
Allmänbildande

Alla program i UR Samtiden - Bokmässan 2015

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Höstlov blir läslov

För att få ungdomar och barn att börja läsa vill föreningen Läsrörelsen sprida begreppet "läslov". Här samtalar politiker och läsambassadörer om vikten av att läsa. Medverkande: Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister; Gustav Fridolin, utbildningsminister; Johan Unenge, språkrör för satsningen Idrott och läsning; Katti Hoflin, chef för Stockholms stadsbibliotek och Cassi Stankovyc, gymnasiestudent. Moderator: Åsa Sandell. Inspelat den 24 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Nätverket Läslov vecka 44.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Läsundervisning och lustläsning

Man talar om en sjunkande läsförmåga bland unga idag. Men vad får unga att vilja läsa? Vad gör skolan och vad säger forskningen? Här samtalar experter i ämnet om vad man kan göra. Inspelat den 24 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Kulturrådet och Gleerups.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Två krig, två perspektiv

Samtal mellan författarna Antony Beevor och Peter Englund som båda har skildrat krig i sina böcker. Vilka olika bilder av världshistoriens två största krig framträder? Antony Beevor har bland annat skrivit böckerna "Stalingrad", "Berlin : slutstriden 1945" och "D-dagen". Peter Englund har skrivit en serie om första världskriget. Moderator: Görrel Espelund. Inspelat den 24 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Historiska Media och Natur & Kultur.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Flickor i barnlitteraturen

Vad är en flicka, och vad förväntas en flicka vara? Författarna Anna Höglund och Pija Lindenbaum är båda aktuella med böcker om just detta ämne. Här samtalar de med moderatorn och förläggaren Erik Titusson. Inspelat under Bokmässan den 24 september 2015 på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Lilla Piratförlaget.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Fula, skitiga och elaka

Den nya kvinnan i litteraturen, hur skildras hon och vilka egenskaper får hon? Journalisten Andres Lokko intervjuar författaren Paula Hawkins som berättar om sin bok "Kvinnan på tåget". Boken handlar om tre kvinnor som alla visar mental obalans. Inspelat under Bokmässan den 24 september 2015 på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Massolit.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Arbeta bör man annars dör man

Varför jobbar vi och hur mycket ska vi arbeta? Seminarium om arbetets betydelse och attityder till arbete. Medverkande: sociologen och författaren Roland Paulsen, författaren Elise Karlsson, tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Moderator: Ann Ighe, doktor i ekonomisk historia. Inspelat under Bokmässan i september 2015 på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Se människan/Svenska kyrkan, Bokförlaget Atlas och Natur & Kultur.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Naturligt material till en biografi

Författaren Kerstin Ekman har skrivit en biografi om den begåvade Linnélärjungen och bondsonen Clas Bjerkander som kom till Uppsala för att studera under 1700-talet. Här diskuterar hon med sin författarkollega Fredrik Sjöberg om varför just bortglömda vetenskapsmän utgör ett så utmärkt ämne för en biografi. Inspelat den 25 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Albert Bonniers förlag.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Journalistik till varje pris?

Journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström satt fängslade i Syrien i 46 dagar från november 2013. Det var en dramatisk tid. Hur har vägen tillbaka sett ut och hur har fångenskapen förändrat deras syn på livet? De samtalar med journalisten Martin Schibbye och utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén om en ökad hotbild mot journalister och att många får betala ett högt pris. Moderator: Cecilia Bodström. Inspelat den 25 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Norstedts.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Priset för att leva tillsammans

Författaren Jonas Hassen Khemiri berättar om sin roman "Allt jag inte minns". Den handlar om kärlek, ekonomi och vänskap, om känslor och öden som krockar med varandra i dagens Stockholm. Kulturjournalisten Eric Schüldt leder samtalet. Inspelat den 25 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Albert Bonniers Förlag.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Världen brinner - Astrid Lindgrens 40-tal

Panelsamtal om Astrid Lindgrens dagbok om vardagen i Stockholm under andra världskriget. Där skrev hon ner sina tankar om världsläget och om Sveriges agerande under kriget. Dagböckerna ges ut med anledning av att det är 70 år sedan krigslutet. Medverkande i samtalet: Karin Nyman, Kerstin Ekman och Jens Andersen. Moderator: Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter. Inspelat den 25 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Salikon förlag, Saltkråkan, Rabén & Sjögren och Norstedts.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Den relativa yttrandefriheten

Hur ser journalisterna och författarna Ian Buruma och Masha Gessen på tillståndet för yttrandefriheten i världen 2015? Vilka är utmaningarna, hoten och möjligheterna? Ian Buruma har skrivit en bok om filmskaparen Theo van Gogh som mördades på öppen gata i Amsterdam 2004. Masha Gessen har bland annat skrivit en bok om den ryska aktivistgruppen Pussy Riot. Inspelat den 25 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Brombergs Bokförlag och Natur & Kultur.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Oförnuft och känsla

Vilka val gör vi i kärlekens namn och vilka blir konsekvenserna? När omvandlas passionens positiva laddning till negativa krafter? Författarna Karolina Ramqvist, Gunilla Boëthius och Lena Andersson samtalar om besatthet, makt och beroendeställning. Moderator: Stefan Eklund, chefredaktör Borås Tidning. Inspelat den 25 september 2015 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Norstedts, Natur & Kultur och Wahlström & Widstrand.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

I känslornas värld

Varför är känslor så viktiga och vad är de egentligen bra för? Här samtalar tre författare som använder känslor som arbetsmaterial i sina verk: författaren Märta Tikkanen, hjärnforskaren Predrag Petrovic och programledaren Eva Funck. Moderator: Ann Lagerström, författare och journalist. Inspelat under Bokmässan den 25 september 2015 på Svenska Mässan, Göteborg. Arrangör: Natur & Kultur, Fri Tanke förlag och Schildts & Söderströms.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Nujävlarskanifåsepåfan

Som kvinna i Sverige är det tabu att skriva egohistoria och vara självupptagen, menar författaren och historikern Yvonne Hirdman. Här samtalar hon med Birgitta Holm. Inspelat under Bokmässan den 26 september 2015 på Svenska Mässan i Göteborg. Arrangör: Ordfront förlag.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Bokmässan 2015

Kan man ärva sorg och förtvivlan?

Agneta Pleijel och Astrid Seeberger har båda gett ut självbiografiska romaner. Här samtalar de med journalisten Marianne Rundström. Inspelat under Bokmässan den 26 september 2015 på Svenska Mässan i Göteborg Arrangör: Norstedts och Weyler förlag.

Produktionsår:
2015
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Visa fler

Mer allmänbildande & svenska

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Bokmässan 2016

Ska det vara så svårt att vara människa?

Seminarium med den brittiske författaren Matt Haig. Han har bland annat skrivit självbiografiska "Skäl att fortsätta leva" och romanen "Människorna". I dem tar han sig an svåra ämnen som sin egen depression och människosläktets sätt att leva utifrån ett utomjordiskt perspektiv. Moderator: Johanna Koljonen. Inspelat på Bokmässan i Göteborg den 22 september 2016. Plats: Svenska Mässan. Arrangör: Massolit.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Läs och lev

Bokstavstrogen läsare eller inte?

Hur ska man egentligen läsa bibeln? Är den 2000 år gamla texten ens läsbar för dagens unga läsare? Vi möter en komiker och en kyrkoherde som ger sin syn på saken. Komikern Marika Carlsson är uppvuxen i Pingströrelsen. När hon i tonåren blev kär i en tjej bröt hon med kyrkan eftersom de fördömde homosexualitet. Hon skriver nu manus till en föreställning som handlar om hennes uppväxt och läser bibeln från pärm till pärm under arbetets gång. Louise Linder är kyrkoherde i Florida och ger sin syn på bibeln som läsupplevelse och berättar hur hon förhåller sig till olika tolkningar av texten. Programledare:Tara Moshizi och Karin Andersson.