När man talar
om de stora samhällsutmaningarna-

-så lyfts ofta en sak fram
som utmärkande för dem:

De är komplexa, har många aspekter
och kan inte lösas av en enda aktör.

Det krävs nån form av samarbete.

Ett begrepp som har fått spridning
som ett förhållningssätt till det-

-är social innovation.

Min ingång är att jag är
lärare på Urbana studier-

-där jag undervisar studenter
i kurser med temat social innovation.

Förutom det jobbar jag
i olika samverkansprocesser-

-med aktörer i andra delar
av samhället, utanför skolan.

Några ser jag i publiken.
Trevligt att se er här.

Vad är social innovation? Det är
produkter, arbetssätt och tjänster-

-som bidrar
till ökad social hållbarhet.

Det kan vara
lokala initiativ i stadsdelar-

-som handlar om att exempelvis
möta ungdomsarbetslöshet.

Det kan också vara på en högre nivå
med sektorsövergripande lösningar-

-kring hälsovård och liknande,
som kan involvera allt från sjukvård-

-till civilsamhällets organisationer.

Det finns en stor spännvidd
i begreppet social innovation.

Social innovation är inte avgränsat
till en specifik samhällssektor.

Det kan utvecklas i olika sammanhang.

Gärna i samverkan mellan aktörer
med olika kompetenser och områden.

På förmiddagen har vi talat
om entreprenöriellt lärande.

Nu börjar jag prata om innovation.
Innovation och entreprenörskap-

-är inte helt överlappande, men de är
kusiner som är beroende av varandra.

Begreppet innovation
syftar på en process eller modell.

Begreppet entreprenörskap
syftar på aktören eller aktörerna.

Om man talar om social innovation
och socialt entreprenörskap-

-kan man se det
som paradoxala begrepp.

Vi förknippar gärna entreprenörskap
med marknadsorientering-

-med företagande och ekonomisk vinst.

När vi talar om det sociala
så handlar det om samhällsförändring-

-om att förändra maktrelationer. Det
är ett nästan revolutionärt begrepp.

I begreppen social innovation
och socialt entreprenörskap-

-finns båda sidorna: samhälls-
förändring och samhällsomvälvning-

-och att agera på en marknad och
bygga organisationer och företag.

Bilden bakom mig
är ett paradoxalt exempel.

Det är Prinzessinnengarten i Berlin.

Det är ett initiativ för stadsodling
som dels försöker förändra synsätt-

-kring det ekologiska och staden.

Dels driver man verksamheten
utifrån en kommersiell grund.

Ett typexempel på de paradoxer-

-som kan finnas
inom social innovation.

En central del är att sociala
innovationer är inkluderande.

Jag talar om medborgarperspektiv.

Det här är ett annat exempel,
verksamheten Drömmarnas hus i Malmö.

Det började som en teater
där man ville använda kultur-

-som ett medel för samhällsförändring
och lokalt engagemang.

Medborgare i Rosengård skulle göras
delaktiga i att berätta sin historia.

Ett exempel på ett inkluderande sätt
att arbeta för social förändring.

I det inkluderande
medborgarperspektivet-

-ligger ett erkännande av vikten av
olika erfarenheter och olika kunskap-

-för att sociala innovationer ska
kunna bidra till social förändring.

I många av de processer som jag är
en del av i Malmö och regionen-

-så är lärande och kunskapsutveckling
över gränserna en central del.

Därmed blir det relevant
för oss inom akademin-

-att fundera kring
hur högre utbildning-

-och akademin kan arbeta
kring social innovation.

Inte minst hur vi kan bidra
till lärande kring social innovation.

Det finns naturligtvis
flera aspekter.

Det handlar om hur studenter
kan ta vara på sitt engagemang-

-och bidra till sociala
innovationsprocesser-

-men också att granska sånt som sägs
bidra till social hållbarhet.

Det ska också frågas vem som har rätt
att definiera samhällsutmaningar.

Här är vi hos en verksamhet i Malmö-

-som ville förändra synsättet på unga
och ungas deltagande i samhällslivet.

Vad är utanförskap för unga?
Vem bestämmer vilka som är utanför?

Sociala innovationer
och socialt entreprenörskap-

-handlar inte bara om att göra gott-

-utan om att utmana maktstrukturer
som upprätthåller orättvisor.

Om vi tänker på lärandeprocesser-

-tänker man gärna på en pedagogisk
ansats med handling i centrum.

Mycket i våra utbildningar
runt social innovation-

-är handlingsorienterat. Vi vill
att studenter testar sina förmågor-

-och känner på att tillfredsställa
den entreprenöriella kittlingen.

Men för att handling ska bidra till
lärande krävs en kritisk reflektion.

Varför handlade vi så?
Vilka antaganden gjorde vi?

Varför blev utfallet så här?
Det är viktigt att hitta en balans-

-eller se det som en process
av handling och kritisk reflektion-

-som leder framåt. Reflektionen ska
leda fram till en annan handling-

-som bygger på reflektionen. Det ska
inte sluta i ena eller andra steget.

Naturligtvis finns det utmaningar.

Ett dilemma är att man ofta
landar för mycket i görandet-

-och att reflektionen görs
individuellt och skriftligt.

Det är så akademin är uppbyggd.

Det måste man försöka utmana.

Andra utmaningar kan vara etiska.

Om vi arbetar med social innovation
med utsatta och svaga människor-

-så måste vi reflektera
över vad vårt engagemang gör-

-och hur vi hanterar etiska spörsmål.

Okej. - Tack, Helen.

Det är jättespännande att höra dig
berätta om social innovation.

Du beskriver det
som ett förhållningssätt-

-för att möta samhällsutmaningar
med många perspektiv.

Du pratar egentligen
om hållbar utveckling.

Det är mycket som går in i varandra.
Du gör det från en ingång...

Det är ett sätt att jobba med hållbar
utveckling från en social dimension.

Så är det väl på högskolan.
Vi jobbar alla med hållbarhetsfrågor.

Ofta från olika ingångar för att
sedan se det större perspektivet.

Det står i femte paragrafen
att det är nåt vi ska jobba med.

Högskolan ska främja
hållbar utveckling-

-och arbeta för en hållbar miljö-

-och ekonomisk och social välfärd
och rättvisa.

Det är ett övergripande perspektiv,
och inte bara på högskolan-

-utan i alla skolformer: grundskola,
gymnasium och ner till förskolan.

Det kommer från internationella
policydokument som har sipprat ner-

-till våra läroplaner.

Jag har jobbat
med hållbarhetsbegreppet-

-på Natur, miljö och samhälle på
Fakulteten för lärande och samhälle.

I undervisning och forskning
möter man ofta en tankefigur-

-som ska hjälpa
en att tänka på hållbarhet.

Man speglar det
från olika dimensioner:

Det sociala och kulturella, det
ekonomiska och det miljömässiga.

Det kan vara bra för att reflektera
över hållbarhet.

Man försöker lyfta upp hur de olika
dimensionerna interagerar-

-när vi tar beslut, till exempel.

Men man kan också se på varifrån
hållbarhetsperspektivet kommer.

Många hör det i olika sammanhang.

I lärandesammanhang kan det vara
intressant att packa upp historiskt.

Till skolvärlden och undervisningen
kom det från miljörörelsen-

-och miljöundervisningen
som växte fram på 70-talet.

Då såg man miljöproblem som en kamp
mellan människans aktiviteter-

-och naturen och ekosystemen.

Vi hade DDT-debatten, till exempel.

Vi skulle skydda naturen
från vårt sätt att bruka den.

I undervisningen bottnade det
i ett faktabaserat lärande.

Framför allt i NO-undervisningen.

Det finns fortfarande kvar.
Faktakunskaperna är en del.

Men från det sättet gled det över
till att inkludera värden-

-och att det hade med livsstil att
göra. Det räcker inte med fakta.

Man siktar in sig på att socialisera
elever i ett miljövänligt beteende-

-som ju kommer från experter
och faktagrunden.

I dag talar vi om hållbar utveckling.

Vi definierar miljöproblem mer
som mänskliga intressekonflikter-

-snarare än en kamp
mellan natur och människa.

Om vi lyfter upp det
som intressekonflikter-

-och man frågar varför det ekonomiska
perspektivet ska gå före det sociala-

-eller det miljömässiga-

-då kommer vi in på maktstrukturer
och vilken värld vi vill leva i.

Vilka perspektiv är viktiga?
Vi kommer in på etiska diskussioner.

Det handlar om demokratiska
diskussioner och framtiden-

-och vad som anses hållbart.

När man ser de strukturerna
kan vi kanske skapa engagemang.

Vi kan inte få svar på det
genom att lära oss fakta-

-eller fördefinierade kompetenser
för att leva hållbart.

Det handlar också om vilka värden
vi vill ha i samhället.

Det är viktigt att komma ihåg.

Ibland kan man se att såna modeller
kan glida över-

-från att vara en tankestötta
till en målvision som ska uppfyllas.

Perspektiven ska harmoniseras:
ekonomi, miljö, samhälle och kultur.

De ska stärka varandra,
och då har vi hållbar utveckling.

Det är sällan vi ser
att begreppen harmoniserar.

Men det kan ju vara
en visionär tanke.

Annars tycker jag att begreppet
hållbarhet lyfter frågor-

-kring syfte med utbildning.

Vad ska utbildningen ge till
individen och till samhället?

Och vad är en önskvärd utbildning?

Men social innovation,
lärande för hållbar utveckling-

-och entreprenöriellt
och utmaningsbaserat lärande-

-är begrepp som är svåra att fylla.
De flyter ihop.

Vi tänkte i vårt samtal
där vi har olika bakgrund-

-så har vi ett perspektiv till här.

Vi har försökt vaska ut vanliga
begrepp som man hittar i dokument-

-från det entreprenöriella lärandet.

Vi har tittat på vad Skolverket
skriver och på lite rapporter.

Vi tänkte dra lappar med ord som
förekommer även i våra verksamheter-

-och i det entreprenöriella, och så
ser vi vad de kan få för betydelse-

-beroende på sammanhanget.
Ska du börja ta en lapp? Spännande.

Vem har vunnit? "Läraren som coach".

Jag tycker att det är intressant.
Coachperspektivet har lyfts mycket.

Inte bara
inom entreprenöriellt lärande-

-utan som ett sätt att utmana bilden
av den auktoritära skolan.

Man talar ibland om katederpedagogik.

I stället ska läraren
stödja och coacha.

Det bygger på en idealföreställning
om vad det ska vara-

-och om hur eleverna
själva ska skapa saker.

Det finns problem i det här.

Coachandet kräver reflektion
över vad det innebär att coacha.

För att kunna coacha krävs det
att det finns nåt att coacha.

Eleverna måste befinna sig nånstans
för att kunna bli coachade.

Pendeln får inte svänga över
för mycket-

-även om jag måste medge att jag
gärna låter elever blomma ut i det.

Men det finns många positiva saker,
att flytta perspektivet till eleven-

-och elevens idéer och tankar.

Men det är ett individuellt fokus,
även om man kan coacha ett lag.

Men i hållbarhetsfrågor
är den andra sidan också viktig.

Inte bara den som understödjer det
som kommer från elevens egna tankar-

-utan att jag som pedagog
utmanar elevens tankar.

Jag vet inte om det är en coach-

-men jag tänker att i stället
för att man uppmuntrar-

-kanske man i stället ifrågasätter,
utmanar och regisserar situationer-

-där studentens tankar
kan få en tankevändare.

Det är absolut viktigt.

Jag var inne på risken
att fastna i själva görandet.

Entreprenörskap bygger ofta
på passion och drivkraft.

Då kan det vara svårt att kritiskt
reflektera över sig själv.

-Det kan vi pedagoger bidra med.
-Jag tar nästa lapp.

Det står "att utveckla kompetenser".
Det stöter man ofta på i dokument.

Ja, vad är kompetens? Vi skriver det
också i kursplaner som lärandemål.

Man kan ibland fundera på
vad det handlar om för kompetenser.

Om man ser entreprenörskap
som en typ av företagande-

-så handlar det om vissa kompetenser,
som att bygga organisationer-

-och identifiera möjligheter. Men om
vi talar om hållbar utveckling-

-så kan det handla
om andra konsekvenser.

Om lyssnande och att känna in.

Här kan man se att spänningen
mellan det individuella perspektivet-

-och det kollaborativa,
att den är viktig att titta på.

I social innovation betonas
det kollaborativa lärandet-

-och förmågan att arbeta med andra
som en nyckelkompetens.

Det intressanta med kompetenser
är att man går från kunskap-

-till att vara och göra.

Det är ju positivt,
att vi handlar med lärandet.

Att det inte bara handlar om lärande
för lärandets skull.

Men vem är det som definierar
vilka kompetenser som är viktiga?

Det blir ofta reproducerande att
kompetenserna redan är definierade.

Men om en kompetens kan vara ett
kritiskt förhållningssätt som du sa-

-då kommer det kanske in på ett annat
område där man kan tänka nya tankar-

-och där vi inte i förväg vet
exakt vart kompetenserna ska leda.

Det blir en utmaning, för vårt sätt
att arbeta här i högskolan-

-handlar om att i förväg definiera
allt i inflexibla kursplaner.

Samtidigt ska lärandesituationer
till sin natur vara innovativa.

Det är en paradox
som vi måste hantera.

Skolan gör det inte lätt för oss.

Ett kritiskt förhållningssätt
innebär också olika saker.

Utbildningen ska vila
på en vetenskaplig grund.

Om vi tittar på kritiskt tänkande
är det nåt ganska definierat.

Det är värdefullt och viktigt
att man har källkritik-

-och att man tittar på hur
undersökningar konstrueras-

-så att man kan värdera dem.

Men man kan också kritisera
vårt sätt att leva nu.

Var får det plats i det här?

Det utmaningsbaserade lärandet
kanske kräver nya tankar.

Om vi inte lever hållbart måste vi
släppa fram nya sätt att tänka.

Det är också
ett kritiskt förhållningssätt.

Det blir ett slags kompetens,
självreflektion.

Och att utmana sig som pedagog, att
regissera såna lärandesituationer-

-som kan utmana
vårt invanda sätt att tänka.

Det glider elegant över i nästa tema:

Det autonoma, livslånga lärandet
som ideal. Vad tänker du om det?

Det säger vi också ofta. Ofta kopplar
man det till en rörlig marknad-

-och att vi ska byta jobb många
gånger. Man ska anpassa sig.

Fakta och kunskaper förändras. Efter
en utbildning är vi inte färdiga.

Vi måste fortsätta hela tiden.
Det tror jag vi redan är inne i.

Mycket på grund av internet och
kunskapskällor långt utanför skolan.

Vi får mycket till oss, men det
kan också vara problematiskt.

Det kan tendera att flyta över
i vad en utbildning är.

Är det en rättighet
eller en skyldighet?

Det livslånga flyttar över ansvaret
att utbilda sig till individen.

Men på många håll menar man
att utbildning är en rättighet.

Vi talar om lärande på institutioner
som skola och högre utbildning.

Vi får ju också lärande
i det vardagliga.

Det är intressant att flytta
perspektivet från det vi gör här-

-till andra organisationer.

Vi talar mycket i dag
om organisatoriskt lärande.

Hur kunskap kan integreras i de
praktiker som finns i organisationer-

-och hur man kan tänka
på läroprocesser-

-och inte se skolan som den som har
ansvar för att lärande ska äga rum.

Det är viktigt
med professionsutbildning också-

-och samarbete
med organisationer och företag.

Men man måste också slå vakt om att
skilja på lärande och undervisning.

Lärande gör vi hela tiden.

Varje dag stöter man på nya
situationer där man lär sig.

Men undervisa gör man inte bara
för att lära. Det har ett syfte.

Vi lär för ett syfte.
Jag tycker att det är viktigt.

När man samarbetar i projekt-

-och jobbar i nära samarbete med
en organisation eller ett företag-

-vad är då syftet?

Då lämnar man över undervisnings-
syftet till den organisationen.

Det kanske inte är fel,
men på våra högskolor och skolor-

-har vi en agenda
från en demokratiskt vald regering-

-som sätter läroplaner med ett syfte.
Det bestämmer vi demokratiskt.

-Det är ju lika delar i det här.
-Absolut.

Jag tror att det är viktigt
att lyfta lärandet utanför skolan-

Även där får man tänka på syftet.

Lärande i organisationer beskrivs
ibland som nåt instrumentellt.

Att det sker för att öka
konkurrenskraft och så vidare.

Det är också tanken på det livslånga
lärandet som autonomt. Vad är det?

-Finns det eller är det en chimär?
-Det kanske det är.

Lärandet, speciellt i sammanhang
där man lär tillsammans-

-och i organisationer
eller utanför skolan-

-så handlar det autonoma inte om att
föra över kunskap till nån annan.

Det är att ta till sig och bearbeta
och skapa ett lärande med andra.

Men det är inte samma
som att det sker enskilt.

Jag tänker att entreprenörskap
handlar mycket om lärande i sig.

Det handlar om att reflektera
över framgångar och misstag.

Det finns en parallell i lärande,
ledarskap och entreprenörskap.

Man kan se dem som olika sidor
av en och samma företeelse-

-som handlar om social interaktion
med syfte att förändra nånting.

Entreprenörskap
handlar om förändring.

Att förändra en marknad
eller att förändra samhällssystem.

Jag vill tillägga,
när vi pratar om att gå utanför-

-att hållbarhet handlar om att ta in
det som är utanför i undervisningen.

Här har vi en klimatförändring. Vad
innebär det för oss i utbildningen?

Vi får ju ta in det för att se vad
det är för syfte med det vi lär.

Jag tar en till.
"Lösningsorienterande."

Det är väl härligt?

Jag nämnde i början
i min första introduktion-

-att vi talar om samhällsutmaningar-

-och att det krävs samverkan
för att kunna "lösa" dem.

Jag är kritisk
till att tala om lösningar.

Jag brukar lösningar för
"the fairy tale perspective".

Man ser det som ett problem, som hur
prinsen och flickan ska få varandra.

Sen följer vi deras vedermödor, och
till slut överkommer de utmaningen.

Sen lever de lyckliga i alla sina
dagar. Så talar man om lösningar.

Innovationen ska dyka upp
genom kollaborativa processer.

Sen har man löst det
för evig framtid.

Men många av dagens utmaningar
var gårdagens lösningar.

Det handlar snarare om att hitta sätt
att möta samhällsutmaningarna-

-på ett dynamiskt
och inkluderande sätt-

-som kan spegla de förändringar
som sker i samhället.

Jag tänker att lösningsorienterande
kanske är en sorts uppmuntrande.

Man tänker att de problem
vi står inför är så stora-

-att vi inte ska känna oss tyngda.
Man ska se det som är positivt-

-och kanske inte löser allt,
men ger nya tankar.

På det viset är det ju bra
att det kan ge hopp.

Men att koncentrera sig på att
allting som du säger ska lösas...

När man fokuserar på lösningar-

-då plockar man bort problemen.

Med hållbarhet kanske det är tvärtom.

Vi kanske ska problematisera saker
snarare än att bara lösa dem.

I problematiseringen kommer det upp
relationerna mellan saker.

Vi ska inte gräva ner oss
i problemen, sägs det.

Vi ska hitta snabba lösningar.
Det talas gärna om smarta lösningar.

Saker ska vara klimatsmarta.
Det är bland det värsta jag vet.

I stället för att vara snabba och
smarta kanske vi ska vara långsamma-

-och omfamna komplexitet
och våga se problem-

-och jag ogillar att man ska prata om
utmaningar i stället för problem.

Det är att förenkla.

Ibland är det mer konstruktivt att
säga: Det här är ett problem.

Vi tänker gärna att saker kan lösas
på ett sätt som blir win-win.

Det är inte självklart. Att möta
en samhällsutmaning kanske innebär-

-att nån kommer att förlora och måste
lämna ifrån sig makt eller resurser-

-för att det ska
komma andra tillgodo.

Vi ska inte väja för svårigheter,
komplexitet och konflikter.

Och - nu tappade jag tråden.

Du sa att processerna får ta tid.

Det finns också en konflikt ibland i
att akademin tar tid och analyserar-

-och är långt från verkligheten.
Därute finns verkligheten.

Härinne sitter vi i en bubbla.
Jag kan förstå det.

Men om vi inte kan kritiskt granska-

-och reflektera och problematisera,
om inte akademin gör det-

-var ska vi då göra det?

Även om akademi
och samhälle samverkar-

-måste vår roll vara att
problematisera och granska.

Det tackar jag jättemycket för.

Vi kan som slut säga att vi inte
sitter här för att visa sanningar.

Det vi vill visa är att begreppen
flyter omkring i olika sammanhang-

-och vi ger dem olika innehåll.
Det är spännande att se vad du säger.

Vi har inte träffats så mycket innan.
Att spegla från olika håll är målet.

Det kan också ses
som en entreprenöriell process.

-Tack så mycket.
-Tack.

Textning: Erik Swahn
www.btistudios.com