Veckans gäster i "Lärlabbet":

Terese Cannehag Berglund, lärare
i åk F-5 på Ålstensskolan i Bromma.

Ola Lindgren, SO-lärare i åk 6-9
på Storsjöskolan i Östersund.

Elever ska lära sig förstå och leva
sig in i andra människors situation.

Skolan ska arbeta aktivt mot
främlingsfientlighet och intolerans.

Samtidigt ska alla elever få uttrycka
sina åsikter. Hur gör man som lärare?

I dag handlar det om förebyggande
arbete mot intolerans-

-med förståelse och empati.

-Ska vi köra igång?
-Ja.

Hur gestaltar man tolerans
som lärare?

Oj. Det är en jättesvår fråga.

Det gäller att föregå
med gott exempel.

Det är viktigt att aldrig hamna
i konfrontation med eleverna.

Att visa sig mänsklig
tror jag är jätteviktigt.

Man ska våga erkänna när man själv
gör fel inför elever.

Det inger stort förtroende, tror jag.

Bjuda på sig själv
i alla möjliga sammanhang...

Hur ska man gestalta tolerans
som skola?

Genom att lyssna på alla.

Det är viktigt att de som aldrig blir
lyssnade på får göra sin röst hörd-

-och komma till tals
i alla möjliga sammanhang.

Då är skolans roll att erbjuda
olika typer av arenor-

-där allas starka sidor
kan få komma fram.

Vad tänker du, Terese?

Det där med att alla får ta plats
är jätteviktigt.

Om det finns
en väldigt stor likriktning-

-som det finns skolor som har-

-kan man bjuda in
eller se till att påvisa-

-att det finns olika sätt att vara på
eller olika sätt att leva sitt liv.

Det är ganska enkelt i dag,
med hjälp av internet-

-att faktiskt få in världen i skolan.
Det tror jag är viktigt.

Tack. - Vi ska till Norrevångsskolan
i Mörrum.

Där hade Per Ahlqvist
och Martin Löfgren problem-

-med hätska diskussioner i klassen.

Men de har de inte
sen de flyttade samtalen till nätet.

Jag heter Martin Löfgren och arbetar
på Norrevångsskolan i Mörrum.

Det är en 7-9-skola.
Jag undervisar i språk.

Jag heter Per Ahlqvist och arbetar
som SO-lärare på Norrevångsskolan.

Jag har jobbat här i 16 år.

2008 delade jag och Martin en klass.

Vi samarbetade i ett projekt
om de mänskliga rättigheterna.

I klassen gick elever
av många olika ursprung.

Det uppstod debatt, pajkastning
och ett hätskt samtal i klassrummet-

-som vi lärare gav oss in i.

Vi ville ju att skolans
och samhällets värderingar-

-som vi försöker ha med
skulle finnas med i samtalet.

Vi kunde inte hantera situationen-

-och få diskussionen
att bli saklig och gå framåt.

Vi målade in elever i ett hörn
med att kunna mycket om ämnena-

-men de hade
starka känslor och åsikter.

Vi blev illa berörda och tyckte det
var svårt att hantera diskussionen.

Vi funderade på om vi kunde flytta
diskussionen till ett annat forum-

-eller göra på nåt annat sätt, och
då fick vi hjälp av vår IKT-pedagog-

-som föreslog att vi skulle flytta
det till ett onlineforum.

Från början kom vi på ämnet
och skrev en fråga-

-och lade ut en filmsnutt
eller en artikel på sidan.

Sen fick eleverna läsa det
och skriva sitt första inlägg.

Ofta har det första inlägget
starka åsikter.

"Så här måste det vara för de har
de sagt vid köksbordet hemma."

Vi sa: "Ja, så kan man tänka. Finns
det nåt annat sätt att se på det?"

Så började vi fundera
från olika perspektiv.

"Kan du använda en källa
till det du har sagt?"

Plötsligt kunde vi höja kvaliteten
på diskussionerna avsevärt.

Det blev helt andra samtal än:
"Du är sån och alla såna gör så."

De försöker från början
använda källor.

Det är ingen mening att ha en åsikt
om den kommer från tomma intet.

Jag måste kunna källhänvisa-

-eller i alla fall kunna visa
varför jag tycker som jag tycker.

Vår roll blev att ge alla elever
positiv feedback och följdfrågor.

Så måste vi göra
för att de ska vilja skriva igen.

Alla frågor, allt ifrån killars
och tjejers skolresultat, tiggeri-

-invandring och kroppsideal-

-kommer från eleverna själva.

Man fortsätter en diskussion-

-där mycket handlar om mänskliga
rättigheter, demokrati-

-och hur vi behandlar och bemöter
varandra när vi inte tycker likadant.

Det är ett långsiktigt projekt vi
kommer tillbaka till många gånger.

Man kan inte se
att extrema åsikter försvinner-

-men man blir skickligare på
att ifrågasätta-

-någon som påstår nåt man inte alls
känner sig bekväm med.

Man ska få lufta sin åsikt men också
ifrågasättas på ett schyst sätt.

När vi i nian har jobbat med det i
tre år ser vi en otrolig utveckling.

Den är inte bara kopplad
till värdegrundsfrågor-

-utan också kopplad till förmågorna.

Eleverna upplever att det här
är ett jobbigt arbetssätt-

-för det kräver reflektion
och att man formulerar sig.

Men många säger också
att det är meningsfullt.

En utmaning är att övertyga
andra lärare att jobba så här-

-för det kräver nåt annat. Vi tycker
att det ersätter annan undervisning-

-så vi gör inte detta
utöver allt vi annars gör.

Det är en utmaning
att få fler att våga testa.

Vad tänker ni om det här?

Jag blir glad.
Det verkar så spännande.

Det är ett roligt arbetssätt.

Jag tycker det är viktigt
att se att de är två lärare.

-Hur då?
-Jo...

När man jobbar med de här frågorna är
det bra med en stark inre kompass.

Och även om man har det, kan det
i olika sammanhang vara svårt-

-att tala sakligt eller förklara
hur man känner och tänker.

Då är det bra att kunna hjälpas åt
som vuxna.

Man bollar med varandra
och modellerar för eleverna.

"När du säger så här, Ola,
så reagerar jag så här."

"Jag pratade med Isabella om det här
och vi tycker så här."

Då får eleverna se ett scenario
över hur man kan diskutera.

Det är skickligt gjort-

-att erbjuda en möjlighet för alla
att komma till tals-

-utan att behöva ställas till svars
för vad man har tyckt.

Ofta upplever jag
att om man för fram en åsikt-

-så måste man sen försvara den.

Pratar man om svåra frågor kring
tolerans och mänskliga rättigheter-

-hamnar man ofta i ett läge där man
som elev inte har så extrema åsikter-

-men de kanske skiljer sig
från gruppen.

Och så småningom
kan man kanske hamna i-

-en intolerant omgivning
med sitt sätt att vara.

Då kan skolan påskynda utvecklingen
genom att ta upp frågorna.

Eleven för fram sin lätt intoleranta
åsikt och tvingas försvara den.

Vi tränar eleven i att argumentera
för sin intoleranta syn på andra.

Där måste vi komma till rätta med
hur vi jobbar.

Det här var ett bra exempel.

Hur jobbar ni med det här
i de lägre åldrarna?

Jag tänkte på hur det här skulle vara
applicerbart i min verksamhet.

Jag jobbar med de yngsta eleverna
i grundskolan.

Jag tycker att vi gör det redan.
Vi arbetar med en blogg.

Man kan ställa en öppen fråga
kring nånting-

-och be eleverna gå in
och gör ställningstaganden.

Det kan börja med vilken mat
man tycker bäst om och varför-

-till att man sen bygger upp-

-och jobbar som man gjorde i inslaget
när man går högstadiet.

Dessutom tycker jag
att de exempel som gavs i inslaget-

-var väldigt verklighetsförankrade.

Att diskutera
kring läxor och ideal, t.ex...

Du brukar använda skönlitteratur
i din undervisning. Hur då?

Apropå att saker och ting
måste få ta tid...

Om barnen ska ha en chans
att förstå svåra saker-

-så måste man ge dem chansen
att vara i saker en längre tid.

Jag använder skönlitteratur-

-för att förstärka förståelsen
för historiska skeenden, t.ex.

Det kan man göra även med små barn.

Olle, du arbetar med
Toleransprojektet. Vad gör ni där?

Vi gör lite grann
det killarna i inslaget gör.

Med tålamod jobbar vi med en grupp
elever under ett läsår.

Vi använder autentiska berättelser
från förintelsens historia-

-för att närma oss
frågor om oss själva.

Vi lär om oss själva av historien.

För att kunna närma oss frågorna
på ett djupt plan-

-måste vi börja med att lära känna
oss själva. Det är vad vi gör.

Med historien låter vi eleverna
lära känna sig själva.

-Vilka elever deltar?
-Elever i åk 8 och 9...

...från högstadieskolor i Östersunds
kommun, både pojkar och flickor.

Du är också SO-lärare. Vad tar du
med dig i din undervisning?

Framför allt att tålamod och tid
är så enormt viktigt.

Ska man lära känna sig själv,
gör man inte det på en temadag.

Om man har en intolerant syn
på världen-

-och läraren vill förändra den hos
eleven så kommer det att ta tid.

Att ifrågasätta sig själv är det
svåraste vi kan ägna oss åt-

-speciellt om man börjar inse
att det sätt man såg på världen-

-inte stämmer med hur världen ser ut.

Hugo Wester
är undervisningsråd på Skolverket-

-och expert på värdegrundsfrågor.

Vad tycker du är viktigast för
att förebygga intolerans i skolan?

Det viktigaste är att börja
innan nåt har hänt.

Arbetet mot främlingsfientlighet
och intolerans-

-startar
i skolans demokratiska uppdrag.

Om man jobbar i skolan och förskolan-

-arbetar man automatiskt
för demokrati och mot intolerans.

Det är viktigt med en samsyn
i arbetet-

-kring vilka värden man arbetar för.

Skolans värdegrund med de fina orden
måste man försöka konkretisera-

-så att man har en samsyn
i all personal och med eleverna.

Lärare backar ofta från samtalen
i kontroversiella frågor.

Vad finns det för problem med det?

Man missar en möjlighet. När eleven
har prövat åsikten i klassrummet-

-har man en möjlighet
att jobba med det.

När man möter ett uttryck med öppna
frågor och leder en diskussion-

-får eleverna möjlighet
att utveckla viktiga förmågor.

Att lyssna på nåns åsikt.
Att formulera en egen åsikt.

Att kanske ändra sin åsikt.
Man jobbar med reflektion-

-och inte minst att kritiskt granska
nåns argument.

I det öppna samtalet övar eleven upp-

-förmågor som är viktiga för att
kunna ta aktiv del i demokratin.

Alla frågor och situationer kanske
inte lämpar sig att ta direkt.

När man har sagt att det inte är okej
och att det kan uppfattas kränkande-

-och går mot skolans värdegrund-

-så kan man, beroende på hur man
känner eleven och situationen-

-välja att ta samtalet senare,
enskilt eller i en mindre grupp.

Men hur ser en situation ut när man
har jobbat bra och främjande?

Jag brukar beskriva det som
en klassrumssituation-

-där alla känner att de kan räcka upp
handen och att ingen fråga är dum-

-att du känner dig trygg
och får vara den du vill vara.

Om vi talar främlingsfientlighet...

Har man jobbat främjande
kommer elever att reagera-

-om andra elever använder
främlingsfientliga uttryck.

"Vem sa det där nu? Det är inte okej"

Då har man arbetat främjande-

-med alla elever.

Kan skolan befästa
fördomar och rasism?

Skolan kan bli en del av problemet.
Det behöver personalen prata om.

I bemötanden och förväntningar-

-kan man bära på föreställningar
om "den andre".

Den som i mötet med elever
kollektiviserar-

-och tänker att det ingår i en grupp-

-ser inte eleven som en individ
utan som representant för en grupp.

Ett annat sätt där skolan
kan bli en del av problemet är-

-att man inte har den där samsynen.

Några kanske inte reagerar som de ska
när de hör rasistiska uttryck.

Om ett grovt språk har normaliserats
i korridorer och klassrum-

-så att man inte reagerar tidigt-

-så är skolan i sig delaktig i
att upprätthålla strukturerna.

Det kan leda till grövre saker
och kriminaliserade handlingar.

Vad tänker ni
om det Hugo Wester pratar om?

Hugo är klok.

Han säger det vi tänker och pratar om
på alla skolor.

Han håller delvis med mig om
att det krävs tålamod och öppenhet-

-och att alla ska få komma till tals.
Jag känner i alla fall igen mig.

Jag tänkte på att man ibland måste
vänta med att ta upp saker.

Man ska markera-

-men kan kanske inte ta diskussionen
där och då.

Jag som jobbar med de yngre barnen
kanske har mer tid med samma grupp.

Jag har en fråga till dig, Ola.

Jag tänker att det i ditt perspektiv
skulle vara svårare.

"Vi ses inte förrän nästa torsdag."
Hur gör man då?

Ja, hur gör man?
Det finns inget bra svar på det.

Annat än
att göra det Hugo pratar om...

Se till att kollegiet
har en samsyn kring frågorna.

Det här är bland det svåraste vi gör.

Då kommer vi till tiden igen.

Det tar tid att ha diskussionerna
med eleverna-

-och det krävs mycket tid för vuxna
att få en samsyn.

Den tiden upplever jag inte finns.

När man vill skapa förståelse
för andra har du sagt-

-att det är viktigt
att jobba med klassen som grupp-

-innan man jobbar med individen.
Hur tänker du där?

Jag fick lite stöd.

Hugo pratade om att i en klass
där man har jobbat förebyggande-

-så vågar man räcka upp handen
och uttrycka sina åsikter.

Där menar jag
att det är mycket lättare-

-att släppa kraven på individen
och få en acceptans-

-om vi först bygger ett vi
och en känsla av en gemenskap.

-Hur gör man det?
-Man tar tag i saker konsekvent...

...vartefter det händer.

Man ska vara tydlig med-

-att man lyfter det
som är ett gott beteende-

-eller ett gott sätt att vara på.

Tack.

Jannike Grut är konstnärlig ledare
på moderna teatern.

Hon sysslar med "empatispel"
i skolan. Hon är med oss nu.

-Hej, Jannike.
-Hej.

Ni har jobbat med virtual reality,
VR, för att skapa empati.

Hur kom ni på idén?

Jag har jobbat med teater i skolorna
i många år i hela Sverige.

Det är stökigt på många platser
och det har blivit värre och värre.

Vi skulle göra en workshop
kring etik och empati.

Vi utvecklade
etik- och empatiprogrammet.

Det var många jobbiga ungar
som höll på med dataspel.

Alla ungar håller på med teknik
hela tiden.

Hur ska vi fånga upp dem? De verkar
helt ointresserade av teaterövningar-

-och iscensättningar
med teater och text.

Vi jobbade med film
och de tyckte de var coolt.

De gjorde grejer själva och sen kom
vi på att VR tycker många är coolt.

De tycker att man är smartare än dem
och det händer inte så ofta.

Vad är VR - virtual reality?

Jag har med mig ett sånt headset här.

Man sätter på sig det-

-och datavärlden är inne i headsetet.

Man sätter på sig datavärlden
rakt på näsan-

-och kan se 360 grader och 3D.

Du upplever att du är inne i spelet
eller filmen.

Vi jobbar i 3D och det är som att
vara i en tecknad film.

När man går in i VR
blir man extremt närvarande.

Det är starkare än ett dataspel.

Du upplever
att du är en av dem i spelet.

Vi har producerat spelet Make Happy-

-där man ska göra
sin ledsna skolkompis glad.

Du träffar den ledsna kompisen
inne i VR-

-och väldigt många säger,
när de tar av sig glasögonen:

"Det var så fint.
Jag kom in och han var deppig."

"Sen hjälpte jag den ta bort den
tråkiga verbala kränkningen"-

-"och så fick den de snälla orden i
stället och sen blev den jätteglad."

Vad tillför VR
om man jämför med film eller teater?

Spel kan tillföra otroligt mycket.

Det är inte bara
ett barn som är jobbigt.

Många barn är stökiga
och har svårt att koncentrera sig.

De är inte dåliga människor
men tekniken har tagit över mycket-

-och då ska vi lära oss
utnyttja den till vår fördel.

Man kan spela spel och få barnen
att engagera sig mycket mer-

-och diskutera värderingar
utifrån empatispelet.

Hur kändes det? Vad är rätt?
Vad är en bra kompis?

Vi kan få dem att engagera sig i det
via nya media.

Vad tänker ni om virtual reality?

Det låter jättespännande. Tänk om
man kunde få leka tv-spel så...

Jag fastnade för när hon sa att hon
blir coolare än eleverna.

Hon fångar eleverna-

-som normalt inte är intresserade
av vår traditionella skola.

Där ligger nåt viktigt i att skapa
ett tolerant klimat i klassrummet.

Elever som trivs i vår traditionella
skola kommer att lyckas.

Vi måste skapa undervisningsmetoder-

-som fångar eleverna som inte riktigt
trivs i en vanlig skola.

-Vad säger du om VR?
-Man skulle vilja testa.

Kan man göra en variant?

Jag håller med om att det är viktigt-

-att man erbjuder olika typer av
undervisning för olika typer av barn.

Men hur ska man skapa det där
inom skolan?

Jag vet inte.

Jag använder mig mycket av narrativ
undervisning - berättande historia.

Jag målar upp scenarion
där eleverna lever sig in.

Man kanske inte upplever
att man är där-

-men jag försöker ta det
så nära som möjligt.

Jag levandegör historien och placerar
eleven till viss del där.

Det gäller att ha ett samspel
med de yngre åldrarna-

-så att man har en relativt
välutvecklad fantasi som elev-

-så att man kan tillgodogöra sig
mina berättelser.

Det är ganska nära vad jag försöker
skapa med skönlitteraturen.

Man kanske blir kompis
med en karaktär-

-och därmed får en större förståelse
för ett historiskt skeende-

-eller nåt som händer här och nu
i dag.

Det här med att leva sig in
i nån annans liv...

Är det tillräckligt
för att bli tolerant?

Framför allt kan jag tycka-

-att vi låter eleverna
lära känna sig själva.

Har man lärt känna sig själv...

...och på djupet förstått att rätten
att definiera mig har bara jag...

När jag har förstått det,
så ligger det i det en förståelse av-

-att om ingen annan
får tala om vem jag är-

-har inte jag heller
rätten att definiera dig.

Har vi skapat den typen av elever
har vi skapat toleranta elever.

Jag tänkte på en annan sak.
Precis som vi behöver tid-

-måste man ge barnen utrymme
att tänka.

Ibland ställer man en fråga eller
diskuterar nåt, och sen släpper det.

Man bör ge barnen
mer utrymme att tänka-

-och att det är okej för mig att säga
att en fråga är svår.

"Jag måste fundera på den
innan jag tycker nåt."

Jag säger att jag
från början tänkte så här-

-men när ni säger de det här viset
kanske jag måste ändra mig.

Jag kanske inte vet allt
utan måste ta reda på mer-

-innan jag kan ta ett beslut.

Jag tänker ibland att vi har
väldigt höga krav på barnen-

-att vara på ett visst sätt, och det
är inte alltid vi lever upp till det.

Stort tack för att ni kom hit. Ni får
strax prata mer i vårt eftersnack.

Dela med er av era tankar och idéer
på sociala medier.

Eftersnacket kan ni se på vår blogg.

I nästa program ska vi prata om
samsyn och samarbete-

-i och utanför skolan och på nätet-

-för att motverka intolerans
och extremism. Hej då.

-Då var det klart.
-Så där, ja.

-Hur känns det?
-Det var kul...

-...men nervöst, tycker jag...
-Jag med.

-Jag förstod inte det där med EQ.
-Vad är EQ?

-Emotionell intelligens...
-Det har inte nått till Norrland.

Nej, det kanske inte har det.

-Livskunskap kallades det förr.
-Och man skulle schemalägga det...

Ibland kan man ju få grupper...

...där man behöver ha det alla
veckans timmar i fyra veckor...

...och inte göra nåt annat.

Ibland kan man ha grupper där det
räcker att man jobbar förebyggande.

Jag blir lite så ibland...

Jag kan inte schemalägga...
Det är som du säger med temadagar.

Man kan inte avverka
mänskliga rättigheter-

-en torsdag i oktober varje år.

Det fungerar inte så,
särskilt inte om man tror på-

-att det tar tid.

Om man tar den tid
man jobbar med det utspritt-

-en hel dag varannan vecka-

-och tar de dagarna på rad, så skulle
man inte få samma effekt.

Tiden är en viktig faktor när vi
jobbar med synen på vilka vi är.

Tiden till eftertanke
och att få tänka mellan varje steg...

Ja, det är A och O.
Det funkar inte utan det.

Hur tänker du med toleransprojektet
där ni har avsatta dagar och tider...

...och hur du jobbar som
högstadielärare...

Vad skulle du önska? Finns det nåt
i toleransarbetet du vill lyfta in?

Jag skulle önska att det kunde komma
alla elever till godo.

Men skolan är så fyrkantig med
scheman och garantitider i ämnen.

Alla lärare är lika pressade
att uppfylla sina egna krav.

Då är det svårt
att maka plats för det här.

Det är så hård press
att nå målen i kursplanen-

-att man måste skala bort lite-

-och då blir det arbetet kring
tolerans man skalar bort.

Det står i delen i läroplanen
där det inte finns kunskapskrav.

Det är lite luddigt
i de två första delarna.

Lärare bläddrar förbi det
till del tre och sin kursplan.

Del ett och två har till stora delar
kommit i skymundan.

Men vi är fortfarande
i en implementeringsfas-

-av läroplanen
som kom för fem år sen.

Vi är inte klara med det,
speciellt inte med del ett och två.

Samtidigt tänker jag på killarna
i inslaget som hävdade-

-att de har tagit bort vissa saker
och att det fyller det som krävs.

Så ser jag det också.
Men hur når man dithän?

De sa underförstått att de
vill få fler att jobba på det viset.

Det får inte bli så
att det är några enstaka lärare-

-som jobbar mycket
med den här typen av frågor.

Är det några enstaka lärare
på olika skolor-

-har vi inte samsynen det talades om.

Det blir oftast nån här och nån där.

Det är alldeles för ofta SO-lärarna.

Vårt ämne ligger närmast till hands,
kanske tillsammans med svenska-

-där det går att utläsa ur
kursplanerna att vi ska ta upp det.

I matte är det inte lika nära. Eller
i hemkunskap eller textilslöjd...

Där ligger den stora utmaningen.

Att få med de lärare som har
ganska långt till frågor om tolerans.

Det går inte att säga: "Det där är
ditt bord och dina frågor."

Det ska genomsyra
hela skolans arbete.

Du inledde med den jättelätta frågan:
"Hur gestaltar man tolerans?"

Det var ju snällt.
Det är där vi måste mötas.

Det är där textilfröken måste hitta
sitt sätt att gestalta tolerans.

Det är ett kollegialt lärande
där vi som jobbar med frågorna-

-får hjälpas åt att hitta vägar
framåt, men det är inte lätt.

Fick ni sagt allt ni hade tänkt?

Vi hamnade i det här jag försökte
fråga om före programmet.

Ska vi ligga på en abstrakt nivå-

-eller ska vi bli konkreta
i vad jag gör på dagarna?

Där hamnade jag i limbo.
Det blev varken eller.

Det är därför jag inte vet
hur jag gjorde ifrån mig.

Blev det stringent, klart och klokt,
som jag vill att det ska se ut-

-eller blev det tokigt
och bara rörigt?

Det får du se efteråt.
Nej, det blev jättebra.

Hela syftet med det här
är väl att det ska väcka tankar.

Det kanske inte är
det allra viktigaste.

Jag tolkar det du säger
utifrån mina förhållanden-

-och så får man
försöka ta med sig nånting av det.

-Tack för att ni kom hit.
-Tack för att vi fick komma.