Hej och välkomna till seminariet
Hästboken som samtidsdokument.

Jag heter Ada Wester, förläggare.

Och jag är fullblodsnörd
inom ämnet hästböcker.

Därför är det en otrolig ära för mig
att få presentera er.

Några av Sveriges och världens
bästa hästboksförfattare.

Och hästboksillustratör.

Malin Eriksson, du är aktuell
med boken "Rakt mot hindret!".

Du har också skrivit
böckerna om Malva.

Och bl.a. "Mia saknad"
och böckerna om Joanna.

Pia Hagmar. Du är mest känd
för böckerna om Klara.

Men du har skrivit många mer böcker.

T.ex. om Flisan, om Tess
och Millan.

Och nu senast böckerna
om Saga och Max.

Man kan väl inte säga Lin Hallberg
utan att säga Sigge?

Men det är mer böcker också.

Böckerna om Rackastallet,
först om Sofia, sen om Myggan.

Sen böckerna om Teddy,
Myggans halvsyster.

Fristående böcker som "Adzerk - den
vita hingsten" och "Orkans öga".

Nu går jag på Catharina.

Man skulle kunna tro att du är
nykomling. Du debuterade nyligen-

-med den här...
Nu måste jag hitta vad de heter.

"Mysteriet med den blodröda ponnyn".
"Mysteriet med den bevingade hästen".

Men du har också jobbat på Min häst
hur länge som helst.

Så vi ska också prata om hästserier.

Sist, men verkligen inte minst,
Lena Furberg.

Drottningen av hästillustration.

-Välkomna.
-Tack.

Lena, du har ritat hästen Mulle
sen början på 70-talet.

Ja, jag tror att det var...
Ja, när var det nu?

-72 började jag, när jag var
femton år. Då hittade jag på Mulle.

Hur gick det till
att det blev i Min häst?

Jag hade inga ambitioner
att bli serietecknare.

Jag ville bli konstnär
eller författare.

Jag ville också ha en egen häst.
Jag läste mycket hästtidningar.

I ett nummer av en tidning
som hette Ponnybilderna-

-kunde man skicka in sitt namn till
ett lotteri och vinna en poster.

Det var inte så gott om hästbilder
på den tiden.

Det var en poster från Svenskt Grand
National. Steeplechase, alltså.

Jag skickade in mitt namn
och jag vann en poster.

Men den kom aldrig. Jag väntade
och väntade och blev lite sur.

Då skrev jag ett brev till redak-
tionen och sa: "Var är min poster?"

Jag ritade arga hästar i marginalerna
som sparkade och bockade-

-och gjorde grimaser.
Plötsligt ringer de från Stockholm.

Jag var femton år, bodde i Skellefteå
och hade aldrig varit söder om Umeå.

Och så ringer de från Stockholm
och säger: "Vill du rita en serie?"

Jag skulle få betalt. Jag hade aldrig
ritat en serieruta i mitt liv.

Men jag kunde ju inte säga nej.
"Ja, det kan jag", sa jag.

Och så fick jag hitta på en serie.
Det blev "Mulle".

Han hette Munter och Blixten i
början. De döpte om honom till Mulle.

Vilket jag inte var så glad i,
men nu är jag det.

Det var jättejättesvårt. Det var inte
alls som att rita för att det är kul.

Rita lite som man gör. Plötsligt
hade jag en väldig press på mig.

Det skulle rymmas i serierutor,
det skulle vara bubblor.

Det var väldigt svårt. Jag tyckte
inte alls att det var roligt.

Men jag skulle få betalt. Då kanske
jag kunde köpa en häst en dag.

Så jag fortsatte,
och med åren gick det lättare.

Nu tycker jag att det är jättekul.
Och det är det enda jobb jag haft.

Tack för
att vi fick höra den historien.

Berätta om era senaste böcker.
- Malin, vill du börja?

"Rakt mot hindret!" handlar om Jo.

Jo och hennes mamma
lever under fattigdomsgränsen.

När boken börjar
har de blivit bostadslösa.

Enda stället som de har
att ta vägen till är mormor-

-som bor i en stad femton mil bort.

Mormor har en helt annan ekonomi.
Hon är jurist.

Men mamma och mormor kan inte vara
i samma rum utan att börja bråka.

Jo lämnar stället där hon bott
och måste lämna stallet.

Hon har inte haft råd
att rida lektioner-

-men hon har varit stallskötare
åt en jämnårig kompis.

Mamma har svårt
att förstå Jos hästintresse.

Det enda hon säger är: "Ridsport
förstör både människor och djur."

Men nu flyttar Jo till hemmet
där mamma vuxit upp.

Hon börjar på ridskolan där
och får snart veta-

-att mamma inte alltid har
tyckt illa om hästar och ridsport.

Som tonåring var hon
framgångsrik tävlingsryttare.

Vad är det då i dag som gör
att hon avskyr tävlingshästar?

Boken handlar om prestationshets-

-hur föräldrarnas ekonomi sätter
villkoren för den unga ryttaren-

-och ställer också lite frågor
om djur och etik.

-Pia?
-Jag har skrivit många böcker.

De försöker räkna efter hur många.
Det är ungefär 75 stycken.

Av dem är väl 45-50 hästböcker.

Men "Millan"...tror jag fanns med här
uppe. Det finns tre böcker om Millan.

Det är de böcker jag skrivit
som jag tycker allra mest om-

-och som jag lagt ner
hela min själ i.

De betyder jättemycket för mig.

I grund och botten kan man säga
att det jag ville med dem-

-var att skildra barnfattigdom
inifrån.

Vilket jag kände
att det fanns ett stort behov av.

Jag träffar massor med barn
ute på skolorna och på skrivarkurser-

-som inte har livet
som syns på Facebook-

-och som är glatt, lyckligt och fint.

Utan de kan inte ta med
sin bästa kompis hem.

De kan inte berätta
hur de har det hemma.

De känner sig ensamma för att de inte
kan dela situationen med några.

Jag skrev "Millan" för att de ska
känna sig lite mindre ensamma.

De som inte känner igen sig kan tänka
att alla inte har det på samma sätt-

-som man själv.
Man kan vara en bra person ändå.

Millan har en pappa som dricker för
mycket, en mamma som är deprimerad-

-och en lillebror som hon inte tycker
att föräldrarna kan ta hand om.

Så hon försöker skydda hela familjen.

Millan har ingen egen häst,
men hon hjälper till i ett stall.

Stallet är hennes frizon där hon kan
vara den Millan hon vill vara.

I stallet är hon kompetent, duktig
och vet att hon kan.

Hon har ett annat självförtroende där
och kan styra sitt liv lite grann.

När jag läste dem grät jag
så det var blött nere på tröjan.

-Det gjorde jag också.
-Vi rekommenderar dem.

De är inte bara sorgliga. Det finns
hopp för Millan. Hon klarar sig.

Lin?

Här uppe ser vi Sigge.
Det är "Sigge"-bok nummer fjorton.

Precis som Pia har jag skrivit
mycket hästböcker.

När författare presenterar
den senaste boken-

-är man oftast på
en helt annan planet.

Det är väl jag också nu. Gå tillbaka
till "Sigge" och "Klar för start"...

"Sigge"-böckerna har blivit lite av
en affär mellan mig och mina läsare.

Om man jämför med...
Det är inte den problematiska...

Det är lite av en idyll kan man säga
att vara stalltjej hos Ingela.

Det finns förnuftiga vuxna som står
i bakgrunden och plockar upp-

-när det blir konflikter mellan
tjejerna. "Klar för start" är...

Jag säger till tjejerna:
"Har ni längtat efter det?" "Ja."

För jag har nämligen jättesvårt
att skriva om tävlingar.

Jag har skildrat så många
hopptävlingar att det tar emot.

Jättemycket. Jag har skjutit på det
i flera böcker.

Hon har nästan kommit till tävlingen
och så "nej".

I stället lite sedelärande.
Sigge blir sjuk.

Man får försöka lyfta sig själv ur
den sorgen, bara min häst blir bra.

Men nu var det dags. Jag har laddat
i flera år för tävlingsdebuten.

Det var underbart.
Tycker jag och läsarna.

Lena och Catharina,
berätta om era gemensamma böcker.

"Hästdetektiverna" är lite grann...

Jag tänker mig nog att de i sig
också ska vara en frizon-

-där problemen i samhället
och med familjerna-

-det kan finnas där som åskmoln
eller mörker på horisonten.

Men i de här berättelserna
är det de här unga hästälskarna-

-och deras hästar
som spelar huvudrollen.

Det händer lite lagom läskiga saker
med mysterier som de får lösa.

I "Mysteriet med
den blodröda ponnyn"-

-är det nånting
som man som hästägare är rädd för:

Att nån försöker skada ens häst.
Det är så den berättelsen börjar.

I "Mysteriet med den bevingade
hästen" händer det också nånting-

-som man i ett stall är rädd för:
Att nån sak blir stulen.

Det är ett vanligt problem att man
tar saker för hundratusentals kronor.

En annan frizon som jag ville öppna
i de här böckerna-

-det var lite grann
att komma undan ifrån-

-det könande som finns
i resten av världen.

Nu är det 99 procent av ryttarna
som är tjejer.

I ett stall är det i stort sett bara
tjejer. Men vi går inte där-

-och tjejar oss
och markerar att vi är tjejer.

Utan vi är på ett ställe där vi får
växa och bli ännu mer människor.

Det finns ett oerhört utrymme
i ett stall.

Därför var det spännande att skriva
utan att nånsin tala om-

-ifall de här två unga personerna
är tjejer eller inte.

De är skrivna utan att ange genus.

Sen tror jag att de flesta
förutsätter att det är tjejer.

Tack.

Vi ska prata om hästboken
som samtidsdokument.

Speglar hästboken
det samhälle vi lever i?

Vilka representeras i hästböckerna?
Är hästboken modern?

Men jag skulle vilja börja med
att fråga er-

-hur kommer det sig att just ni
skriver just hästböcker?

Om ni tycker att ni gör det.

-Vem vill börja?
-Jag kan börja.

Alltså, det...

Jag blev 20, slutade skolan-

-började jobba som ridlärare. Jag
hade inte energi att göra nåt annat.

Jag skulle ha velat skriva böcker.

Jag skrev med högerhanden och
höll på med hästar med vänsterhanden.

Jag skulle skriva
den stora generationsromanen.

Och det blev aldrig riktigt så.

Så kom jag... Jag är nästan 40.

Och så säger de: "Varför skriver du
inte en hästbok?" "Nämen herregud!"

Dels hade jag läst allt
när jag var ung och liten.

Hästböcker var min tillvaro
i många år.

Så vad hade jag för historia att
berätta? Vad kunde jag lägga till?

Men sen hittade jag en ingång
som var lite emot strömmen av-

-att man var så duktig.

Vi hade mycket av de hästböckerna
och många andra också.

Så jag hittade en mothistoria.

Det intressanta var
att jag tyckte i väldigt många år-

-att det var lite av ett tröstpris.

Jag blev "författare",
men till hästböcker.

Det tog ganska lång tid
att plocka upp det hela från det.

Jag tror också
att det var synen på hästtjejen.

Att hästtjejen
har haft ganska låg status.

I skolsammanhang, med killar.

Och hästboken är dålig litteratur.
"Nå ja, men de läser i alla fall."

Ingen tittade i dem,
ingen tittade vad de handlar om.

Du kommer att ställa frågan
om det har förändrats.

För mig har de 20 år som jag skrivit
hästböcker varit identitetsskapande.

Och att verkligen växa som människa
i den processen.

Och i vad jag skriver om.
Jag började skriva i en tradition.

Det ser jag nu.
Jag skriver de böcker som jag läste.

Det är samma ton,
samma typ av problematiker.

Så det tog tio år
att hitta min egen hästbok.

Min egen röst. Det är häftigt.

-Det har varit en otrolig resa.
-Vad härligt.

Jag tänker att hästvärlden
är så spännande.

De största allmänmänskliga frågorna
nu om klass, om...

Det är en arena där tjejer får
ägna sig helt åt att göra nånting.

Det är ett litet matriarkat.

Inte till 100 procent,
men det är ändå en arena.

Relationen mellan människa och djur
sätter jättemycket i spel.

Jag förstår inte varför inte
hästvärlden är den bästa världen-

-för all typ av litteratur.

-Den är ju det.
-Eller hur! Men ändå så är det...

Och det har med synen på
tjejers görande att göra.

Att det blir sett på det sättet.

Att jag skriver hästböcker är
för att jag har vuxit upp i stallet.

Där fick jag-

-de saker som har gjort mig stark och
lärt mig hur jag ska hantera livet.

Men jag fick också de svåraste frå-
gorna som jag brottats med sen dess.

För det är en väldigt orättvis sport.

Det är en sport
där en tolvåring som tävlar-

-kanske har två egna hästar
för 100 000.

Medan en annan inte har råd
att rida lektion.

Vad gör det med oss?
Det är...spännande.

Jag tycker att det är smått absurt-

-hur hästboken sågs förut.
Framför allt att det var så gulligt.

Att det handlar om tjejer
som klappar luddiga mular-

-och kammar manar dagarna i ända.

Jag brukar säga att är det det här
gulliga, gosiga man är ute efter-

-är det mycket mer kostnadseffektivt
att skaffa en hamster.

Mycket enklare. Tar mindre tid.
Men hästar handlar om nåt helt annat.

Det är klart att det finns kärlek
inblandat, men det handlar mer om...

...den oemotståndliga känslan när ett
sånt här stort djur på ett halvt ton-

-som skulle kunna döda en... Att man
kan samspela med ett sånt djur...

Den känslan går inte att beskriva
när det funkar.

Det kan ta 45 böcker
att försöka beskriva den känslan.

Jag började peppra bokförlag
med manus redan i sjuårsåldern.

Det var alltid tjejer som galopperade
på hästar och löste mysterier.

Jag har fortsatt... Jag skriver
fortfarande deckare och hästböcker.

Så jag har inte utvecklats ett skit
och är nöjd med det.

-Så kan man sammanfatta läget.
-Lin ville sticka in nånting.

Jag kände att det här gulliga... Att
det är den allmänna uppfattningen-

-är ett bevis på att man inte har
klivit in i stallet.

Så fort man står... De som säger
att det är för små tjejer...

Ska de klättra upp på hästen,
brukar de tystna.

Det gäller litteraturvärlden också.

Det finns nån idé om
att hästböcker skulle vara dåliga.

Hästböckerna är jättebra från början.

Det är ett tips: Läs
de historiska hästböcker som finns.

De som är utgivna tidigare.
Det finns en skatt.

Nan Inger Östmans böcker t.ex.

Vill man att hästboken ska växa, då
måste man börja kräva nåt utav dem.

Inte bara ignorera dem.

Det här är nåt slags symtom på
hur det ser ut i världen.

Om man tittar på "kulturvärlden",
dem som talar om böcker-

-bland manliga kulturskribenter,
kulturpersonligheter och recensenter-

-är det lite härligt
att prata nostalgiskt-

-om "Biggles" och böckerna
som man läste när man växte upp.

Det har fått en status.
Medan kvinnliga kulturskribenter-

-har varit sparsamma med att skriva
om hästböcker och det som är tjejigt.

Jag kan känna att jag skulle vilja ha
en rosa hästskoklädd revolution-

-där man lyfter fram den här kulturen
som vi har växt upp med.

Och som innehåller
så enormt många dimensioner.

För det är verkligen allt.
- Du pratade om att tygla kraften.

Men det är också gullet,
relationerna, det hårda arbetet-

-problematiken med pengar.
Det finns allt i den här världen.

Jag får ofta människor
som ofta är äldre och män som säger:

"Varför skriver du bara om hästar?
Ska du inte göra serier för vuxna?"

Jag säger att jag inte alls
vill ändra på det.

Jag vill fortsätta att teckna
för barn.

Nu har jag hållit på så länge
så när jag sitter på mässor-

-kommer det ofta fram vuxna,
mammor i allmänhet-

-som nästan kan ha tårar i ögonen
och så säger de: "Barndom!"

Och så berättar de om hur de hade det
jättejobbigt hemma.

Och så läste de mina serier.
De flydde in i dem.

De fick nån slags tröst.
Jag vet inte hur-

-men många säger att de flydde in i
de här serierna.

Jag tecknade många år
"Stallgänget på Tuva".

Den blev väldigt populär. Det var en
sann historia från mitt stall hemma.

De var aldrig fina tävlingshästar.
Det var tjejer som red på-

-gamla avdankade kallblodstravare
och varmblodstravare.

Det hände mycket i det här stallet.
Jag fick mycket brev från barn-

-som önskade att de fick vara med
där. De ville in i den där världen.

Trots att det inte var tävlingshästar
och inget fantastiskt.

Det var en gammal ladugård
som jag var med och fixade till.

De ville verkligen vara med där. Det
var nån slags flykt in i den världen.

Jag blir aldrig så glad
som när folk kommer fram och säger:

"Det här var min barndom."

Därför vill jag inte alls
skriva för vuxna.

Det är väl
en stor ingrediens av hästböckerna?

Vi sätter röst på alla dagdrömmar
som man har i den åldern-

-som är så underbara. Bland annat.

Sen blandar vi in nutidsproblem.

Alla de problem som ni pratar om.

Men jag tror
att det finns en balansgång där.

För man vill ha sina dagdrömmar.
Man vill ha boken man kan fly in i.

En stund då man kan koppla av och
vara en annan. Leva det livet.

Det behöver inte vara en dröm in i
nån perfekt värld.

Bara att det är en riktig.

Det måste kännas äkta
det man skriver om.

Man måste känna igen sig.

Sen har man kanske dålig fantasi.

Men om man är hästtjej
i själ och hjärta-

-är man mycket i stallet.
Man kanske har dålig fantasi.

För vad gör man egentligen på dagarna
om man inte är i stallet?

Det behöver inte vara
för att förverkliga dagdrömmar-

-utan att hästarna är
en självklar del av ett vardagsliv.

-För att slippa göra research?
-Ja. Jag har skrivit en vuxenroman...

...där huvudpersonerna har häst i
samma stall. De har sina vanliga liv-

-men de tvingas umgås genom att
de råkar ha häst i samma stall.

För det är många kvinnor som håller
på med hästar och har växt upp...

Så jag tänkte...
Vi är ju många vuxna.

Och ridsport är en jättestor
kvinnosport. Det är absurt...

Jag kände: "Du kan inte skriva
en bok om vuxna hästtjejer."

"Varför inte?
Det kunde vara värt att testa."

"Men tänk de som inte kan nånting."

Men jag har läst deckare där
huvudpersonen tränar kampsport.

Det är fackuttryck där som inte jag
har en susning om. Men jag kan ändå-

-bli nyfiken på det eller tycka
att det verkar ointressant.

Men jag följer med.

Då kan väl de som inte ägnat sig
åt hästar följa med till stallet?

Verkligen. - När ni börjar på
en bok eller en serie-

-tänker ni från början
att det ska bli om hästar-

-eller är hästarna och stallet
rätt miljö för berättelsen?

Jag tänker att det finns både och.
Att man kan ha en huvudkonflikt-

-där det inte är
en hästig fråga som är fokus.

Utan det kanske är relationen
mellan två människor.

Eller vad som helst.

Men jag tycker också att hästsporten
bär fram så intressanta frågor.

Då finns det ingen annanstans att
placera det. Jag tycker ibland i...

Så som jag hört under åren: "En bra
hästbok ska handla om mer än hästar."

Det tycker jag är väldigt konstigt.
Det har med den här synen på...

För just i vår hästvärld,
just i nioåringens känsla-

-när den ska sitta upp på en häst
som är för stor och tränaren säger:

"Du ska hoppa ett hinder som du är
rädd för." Det är en livsfråga.

Det är konstigt
att när det är en hästig fråga-

-kan den inte vara allmänmänsklig...
hos många. När man tänker runt det.

-Förstår ni hur jag menar?
-Rädsla är allmängiltigt.

Även prestationshetsen
i ponnysporten.

I går köpte en den som hade
en brorsdotter som sysslade med dans.

De har jättemycket gemensamt.

Prestationshetsen är en del av
vårt samhälle. Den skildras bra-

-i ponnysporten, som faktiskt
hajpar den mer än de flesta världar.

Tänker jag.

Det är samma
som jag kände med Millan.

Jag hade kunnat strunta i
att ha med hästar.

Men jag kände att dels behövde hon
nånstans att fly till.

Det finns inget bättre ställe
att fly till än ett stall.

Sen är också just...

Millan har inte så mycket
ekonomiska förutsättningar.

Men hon har kunskap, vilja
och kämpaglöd.

Det kan vara intressant att se
hur långt man kommer med det.

Världen är inte rättvis.

Du jobbar mycket med hennes relation
till kvinnan som äger stallet.

Hon vill ge en massa,
men Millan tar inte emot.

Hon vill inte ha allmosor.
Hon vill kämpa sig till saker-

-och känna
att det är hon som har gjort det.

Precis. Det är så spännande,
det som händer mellan dem.

Jag är hästtjej.
Jag har alltid hållit på med hästar.

Jag har inga andra referenser.
För mig är det alltid tryggt att...

Att... Man använder lite halm och
hästskit för att locka in läsaren.

Sen skriver jag.
Då har jag min trygghet i den basen.

Sen går jag lös på relationer,
sorg, och rädsla.

Vad jag nu tänker
att boken ska handla om.

Jag är tacksam att jag har den arenan
som jag kan röra mig runt på.

För mig så...

Att teckna serier är annorlunda.

När du läser en bok gör du dig
en egen bild i huvudet.

Medan jag är
den som ska visa bilderna.

När jag tecknar
är hästen väldigt central.

Många tycker om mina serier
därför att de tycker om bilderna.

När man tecknar andra serier,
vi kan ta "Fantomen"-

-är det ofta väldigt mycket små
rutor. 15-20 rutor på en sida.

När jag tecknar får jag inte göra så.
Då ser man inte hästarna.

Utan jag gör max fem rutor per sida.

Ibland kan jag göra en hel sida där
jag bara koncentrerar mig på hästen.

Skulle jag göra serier-

-där jag lägger ner mest bilder
på människorna och miljöerna-

-skulle det inte gå hem.
Jag måste koncentrera mig på hästen.

Den är så viktig i mina serier.

Sen kan jag inte göra
en idiotisk story runtom-

-men jag måste koncentrera mig
jättemycket på hästen.

Så för mig är bilden av hästen
jätteviktig.

Catharina?

Jag vill återknyta till
det Lena säger.

Dina hästar
är inte bara personligheter-

-och intressanta delar i en berätt-
else. De spelar ofta huvudrollen.

Vilket de nästan inte gör
i några skrivna hästböcker.

Så det är roligt
att försöka tänka sig in i det-

-när jag ska skriva
"Hästdetektiverna".

Jag vill gärna att mina hästar
ska bli som dina.

För jag kommer ihåg när... - Jag
började jobba med Lena för längesen.

När jag var sjutton
började jag på Min häst.

Då fanns min idol där
och tecknade "Mulle".

I och med att de fick en ung redaktör
slog förlagsledningen klorna i mig-

-och skulle tala mig till rätta. För
Min häst hade fått pågå för länge.

En tidning om bara hästar
kan man inte göra.

De försökte förklara för mig:
"Du kan skriva om killar."

"Du kan väl skriva om andra djur."

Jag försökte säga:
"Den heter ju Min häst."

Som tur är när man är tonåring
kan man vara svårhanterlig.

Så de fick aldrig som de ville.

Den har överlevt de flesta av de
stora andra tidningarna på förlaget.

-Det var tur att vi stod på oss.
-Verkligen.

Jag skulle vilja prata lite om
stallet som alternativ arena.

Stallmiljön kan vara väldigt hård.
Både i verkligheten och i böckerna.

Men det är helt andra regler som
gäller i stallet. Eller "helt andra".

Men andra saker premieras.
Framför allt jämfört med i skolan.

Hur ska man vara i skolan
för att bli populär?

Hur ska man vara i stallet
för att vara en bra stalltjej?

-Är det nånting som ni funderar på?
-Det där om nånting...

Det är det man har tagit upp
de senaste åren.

Det har stått:
"Hästtjejer - morgondagens ledare."

Äntligen har de fattat! På nåt sätt
känns den frågan lite dammig.

Det är självklart
att i stallet blir man mer...

Man blir starkare. Det intressanta är
efter att ha drivit ridskola-

-att man ganska snart ser
vilka som klarar det.

För man måste kunna ta order.

Det är kanske inte jättemånga barn
i dag vana vid.

Man kan inte gulla. "Snälla flytta
på dig, annars krossar hästen dig."

Alltså... Och att man från tidig
ålder får lära sig att bossa runt-

-när man väl har fått kunskapen.
Morgondagens ledare.

En tolvåring som får säga till
vuxna nybörjare hur de ska göra.

De rollerna suddas ut.

Det är kunskapen
som ger berättigande i stallet.

Och som gör att du kan komma vidare.

Det är det här att utseende
inte räknas. Kunskaperna räknas.

I stallet kan du inte bara bossa.
Du ska visa att du hugger i.

Det är en av de platser i världen
där hårt arbete verkligen lönar sig.

Status står nästan i direkt propor-
tion till hur många kärror man kört.

Ja, hur kommer man in?
"Får jag sopa?" Det är första.

Om man ska gestalta personer
i en hästbok-

-är det väldigt enkelt
att bli en dålig människa.

I hästbokssammanhang räcker det med
att man slarvar med-

-att tvätta bettet.

Då är man en ond människa.
Man behöver inga fler förklaringar.

Det är ganska roligt egentligen.

I de flesta andra områden skulle
ett sånt brott preskriberas fort.

-Men det gör det inte i en hästbok.
-Heder och ära för en ny upprättelse.

Inför det här seminariet funderade
jag på hur modern hästboken är i dag.

Jag kom fram till
att den alltid varit modern.

Ett exempel som är häftigt-

-är att den första skildring
som jag läst-

-om en tjej som blir kär i
en annan tjej är "Tovan" av Wallin.

Den kom ut 1974. Det kanske finns
nån skildring tidigare.

Skrivet för unga menar jag.
Men inte som jag känner till.

Nästa skildring som jag läste-

-om en tjej som blir kär i en annan
tjej skrivet för unga var 2001.

Alltså 27 år senare.

Så jag skulle vilja säga att häst-
boken ligger 25-27 år före i tiden.

Kanske inte riktigt, men ändå.

Är det så att hästboken är
ett tillåtande forum-

-för att vara modern och diskutera
samhällsfrågor och klassfrågor?

Vad säger ni? Är det tillåtande?

Jag tänk... För mig personligen...
Jag tänker inte så.

"Nu ska jag vara modern."

Så tänker jag inte.
Det hade varit kört direkt.

Snarare kommer det en historia
till mig som jag vill berätta.

Jag skriver för alla åldrar.
Från fem upp till pensionärer.

Då gäller det att hitta vem historien
passar bäst att berättas för.

Sen ska det finnas en...
Det finns mottagare och det finns...

Men egentligen bryr jag mig inte om
vem som ska läsa boken.

Historien i sig
är det viktiga för mig.

Då tänker jag inte:
"Vad är trendigt nu?"

Ofta är det allmängiltiga livsfrågor.

Det tog kanske tio böcker innan jag
insåg att jag skriver om ensamhet-

-att känna sig annorlunda, att inte
vilja göra om sig för att passa in.

Det är inga moderna frågor. Det har
folk brottats med i alla tider.

På det sättet är det modernt
och omodernt.

Man har en berättelse
som måste berättas.

Sen analyserar man
varför man gjorde det.

Man börjar aldrig i den änden.
Då tänker jag-

-att stallet lyfter
så många intressanta frågor.

Sen tänker jag att för att det är
till stora delar ett matriarkat-

-och man är aldrig lite sval
som hästmänniska.

Man kan vara sval.
Jag tänker att Juni är...

Hon är väldigt sval...!

Hon är inte den som bara
går in i stallet och ska vara...

Så det finns också. Det är viktigt
att de berättelserna kommer.

Jag tänker att den här
extremismen nästan som jag har haft-

-och har som hästmänniska,
det föder också bra litteratur.

Hästvärlden ställer saker
på sin spets.

Prestationshets blir ackumulerad av
att man köpt en ponny för 200 000.

Det talas om prestationshets inom
fotbollen och andra sporter i dag.

Det har alltid varit en hetare fråga
inom ridsporten.

Så där har hästboken varit före.

Sen är hästmänniskor extrema. Det
finns ett civilkurage i hästvärlden-

-som man inte ser nån annanstans.
Därför att vi skyddar hästarna-

-som ett kollektiv.

Man säger till när nån är dum mot
en häst och när nån gör fel.

Det tror jag att man drar sig för
i andra sporter.

Representeras vårt samhälle
i hästböckerna?

Vem handlar hästböckerna om?

Finns det barn
från olika ekonomisk bakgrund?

Det har vi redan varit inne på.

Barn eller föräldrar födda
i andra länder än Sverige?

Har de klassiska svenska namn?
- När du Lena ritar barn...

...vad får de för hår- och ögonfärg?
- Är det här saker ni funderar över?

Det här har jag börjat tänka mer på
på sistone.

Jag har nog varit konservativ.
Jag har ritat många blonda flickor.

Det här har jag börjat fundera på.

Jag har fått kommentarer om att det
är synd att seriefigurer är så smala.

Tjejerna är så smala och de har
det här långa, raka, blonda håret.

Och det är väldigt lite killar
i serierna.

De senaste två åren har jag börjat
tänka på det. Medvetet.

Det är synd att jag skulle behöva
tänka på det med avsikt.

Så jag har nog suttit fast ganska
mycket i en konservativ bildform-

-när det gäller det. Jag försöker nu
verkligen att ändra på det.

Det är inte så konstigt. "Stallgänget
på Tuva" skildrar dina egna tonår.

Det var riktiga människor.
Men det var nån som skrev:

"Varför har alla tjejer som du ritar
så små bröst?"

"Jag har jättestora bröst
och är tretton år."

Såna saker påpekar de.

Att det inte får vara
så enkelspårigt och typiskt.

Alldeles innan var jag på Ung scen
och pratade om normkritik.

Jag tänker
att normkritik är en kunskap.

Folk forskar runt det här och ger oss
verktyg till att tänka bättre.

Det är så man behöver se det.
"Då kan jag tänka ett varv till."

Jag tror att man... Det har blivit
en ganska hård debatt kring det.

Jag tror att det har att göra med
att vi är rädda för att få kritik.

Men det är så vi behöver hantera det.

Sen när det gäller Mulle...

Han spränger ju alla regler
och gör precis som han vill.

Många frågar:
"Är han nån speciell häst?"

Jag tänker att han är som vi
människor skulle vilja vara.

Han vågar
och han bryr sig inte alls om-

-vad folk tycker och tänker. Han är
som man själv skulle vilja vara.

Hästarnas Karlsson på taket
eller Pippi Långstrump.

Nu har vi bara en dryg minut kvar.

Är det nån som har en sista sak
att säga om detta? Representation?

Det behövs mer.
Det kommer att komma, tänker jag.

Då skulle jag vilja avsluta.
Min slutsats är att häst är bäst.

Att hästboken är modern
och alltid har varit det.

Och på många sätt ett samtids-
dokument som skildrar vårt samhälle.

Kanske inte vad det gäller repre-
sentation, men det har förändrats.

Så det kommer. Tusen tack för att ni
ville vara med. Det var så roligt.

Och om ni inte har läst
de här böckerna, gör det.

Men läs också gamla böcker.
Det är en sån skatt att hämta ur.

-Tack.
-Tack så mycket.

Textning: Jussi Walles
www.btistudios.com