Välkomna!
- Och jättevälkommen till er båda.

Vi ska prata om... Från bok till
tv-serie är temat för vårt samtal.

Du, Anna Jansson, skriver
kriminalromaner om Maria Wern.

De utspelar sig på Gotland.
Det har blivit över femton stycken.

Fredrik T Olsson, din senaste bok
står här, "Ett vakande öga".

Du skrev också "Slutet på kedjan".
Båda spänningsromaner.

Men du skriver också manus på Annas
böcker, vilket förenar oss här i dag.

-Hur många har du skrivit på nu?
-Oj, det blev svårt!

Jag vet!
Tio stycken baserade på böckerna...

-...och fyra som du hittat på själv.
-Du har koll på det! Det gläder mig.

Jag har varit inne
och fingrat i allihop-

-men i några av dem
har vi haft andra författare-

-som har skrivit
hela vägen ner till dialog och sånt.

Ja, det är några stycken,
så du kan det här universat väl.

Ja, det tycker jag absolut.

Hade du läst Annas böcker
innan du fick uppdraget?

Nej, inte första gången.
Det var för tio år sen.

Då fick jag frågan från en producent
som hade läst "Främmande fågel"-

-och ville göra en miniserie av den.

När vi satte i gång, visste jag inte-

-att det skulle bli
en serie som skulle växa i tio år.

-Så det var den första?
-Ja, som jag läste, ja.

Ser du några likheter mellan ditt
eget författarskap som bokförfattare-

-och Maria Wern-böckerna,
förutom att båda är spänningsböcker?

Gör jag det...?
Vilken otroligt bra fråga!

-Anna, ser du några likheter?
-Ja, tack ska du ha!

Jag har ju läst... Jag tycker att...

Ditt sätt att skriva böcker
skiljer sig ganska mycket från mitt.

Jag skriver kort och koncist,
och du blommar i väg på 600 sidor-

-när jag håller mig på 300.

Men det är ju det som är berikande
när Fredrik skriver manusen-

-att han ser
andra saker i det jag har skrivit.

Framför allt älskar jag din humor,
en liten finstämd, mysig humor-

-som berikar det jag har skrivit.

Så det är bra
att det inte är exakt lika.

Det är nog så att tv-Maria Wern
möts nånstans mellan dig och mig-

-och vad vi har
för personliga energier.

Och ändå på nåt vis, det viktigaste,
den Maria är, där är jag helt trygg-

-för det är tydligt
att Fredrik förstår det.

Sen kan man tolka
det som händer på olika sätt.

-Ja.
-Men grunden är bra.

Jag är ju Annas förläggare
och jobbar mycket med Maria Wern.

Jag brukar fråga dig, Anna, om det
finns nåt om Maria du inte vet än.

Det gör det. Det är så jag skriver.
Jag gör sällan synopsis-

-utan jag låter det bara hända,
och då blir det mer spännande.

I boken jag skriver nu har jag gjort
synopsis för att se hur det blir.

Ibland kan jag också plantera nåt-

-som t.ex. att Maria Werns mamma
hade en borderline-störning.

Det har påverkat Maria. Jag släpper
inte det förrän flera böcker senare.

Jag låter... Man kan ju undra varför
barnen aldrig är hos morföräldrarna.

Varför hälsar de aldrig på?

Varför är Maria så stram ibland?
Varför vaktar hon sin gräns?

Det förstår man när man förstår
att hennes mamma har varit gränslös.

Det lät vi Maria göra i nåt manus.

Maria fick lämna i väg barnen
till sina föräldrar, och då...

-Protesterade jag.
-Ja, där visste du mer än vi.

Det gör ju samarbetet bra.

Det finns en annan skillnad
mellan filmerna och böckerna.

I böckerna är Maria frånskild,
men i filmerna är hon änka. Varför?

Vi visste inte
att vi skulle fortsätta i tio år.

I "Främmande fågel"
ville vi utsätta Maria...

Vi ville berätta den historien
och göra henne ännu mer utsatt-

-och problemtyngd i det här fallet-

-som kantas av sjukdomen på ön.

I en bok har du mer tid på dig.
I tv har du bara en begränsad tid.

Det ställde till problem
med mina barnböcker-

-därför att Emil Wern
i min barnboksserie blir ju faderlös.

Ändå har jag... Jag har
skickat i väg honom till Dubai.

Krister är... Om ni undrar så är
Maria Werns man IT-tekniker i Dubai.

Men det är inte löst i barnböckerna.
Pappa kan ju inte bara dyka upp där.

Det är svårt också att låta Krister
dyka upp i Maria Wern-böckerna nu.

Jag trodde att det var snålhet, att
ni inte ville arvodera fler skådisar.

Det kanske det var,
ingen berättade det för mig.

För "Främmande fågel"
var ju under politikerveckan.

Då hade jag hela regeringen där,
och de försvann ju direkt-

-men det är klart
att de inte hade råd med dem.

Du har ställt till det lite där.
Du skriver om moderna saker:

Cyberterrorism
och elektroniska attacker.

Maria Wern-böckerna är jordnära
med Gotland och det vardagssvenska.

Gör det dig till en bättre manus-
författare av Maria Wern-böckerna-

-att du också själv
är författare i din egen rätt?

Det kan jag inte säga eftersom jag
skrev min första bok för två år sen.

Jag skulle vilja säga tvärtom.

Jag har tagit med mig mina manus-
kunskaper in i mitt bokförfattande.

Även om jag skriver
om cyber och DNA och så-

-eller även om det
baserar sig på tekniska problem-

-så är det viktigt
att berätta om människorna.

På det sättet så är det inte så stor
skillnad på en Maria Wern-historia...

Vi skriver olika, men vi berättar
om människor som är med om saker.

Det spännande är att båda böckerna
handlar om samhällets sårbarhet.

Just din senaste, ja.
Där finns det en klar koppling.

Vi skriver om det på olika sätt,
men grundkänslan är kanske densamma.

Men hur var det
när ni träffades första gången?

Var det bestämt då
att du skulle skriva manusen?

-Var det en Kristallengala?
-Så är det nog!

Då satt jag bredvid Fredrik,
och vi sa: "Vågar vi gå fram?"

"Jag håller dig i handen."
"Nej, men vi törs inte gå fram."

-Så där satt vi och pratade.
-Sen vann vi inte, så vi slapp det.

Anna, fick du välja manusförfattare?

Nej, men det här var också
när min man var svårt sjuk.

Han dog
precis när det här skulle bli film.

Det var liksom i ett läge...
Av respekt frågade man mig inte-

-om de här sakerna då,
när det var så jobbigt.

Skådespelare
hade jag velat vara med och titta på.

Eva Röse är fantastisk - så Maria -
och Allan Svensson är så Hartman-

-men som Arvidsson
har vi Peter Perski.

Han är liten och mörk.

Arvidsson är ju två meter lång,
rödhårig och den tysta, starka typen.

Ibland får jag läsarfrågor på det.

Men Peter är så fantastisk,
så jag vill ha kvar honom.

Han är bra, det tycker jag också.
Ser du Eva Röse framför dig nu själv?

Nej, min Maria, när jag ser henne-

-är ganska mycket mulligare
än Eva Röse, men de har...

Det här fantastiska leendet...
Eva Röse kan se ganska vanlig ut-

-och sen spricker hon upp i ett
härligt leende, och så ser jag Maria.

Ja, Maria Wern är för mig
väldigt mycket "the girl next door".

En vanlig svensk tjej.

Men du, Fredrik,
nu ska ju dina böcker bli film.

-Det hoppas vi på. Dithän rullar det.
-Är det du som ska skriva manus?

Nej, det är det inte, och det...

...är både läskigt och rätt skönt,
faktiskt.

Det är väl karma som kommer tillbaka-

-efter alla år som jag
har gjort manus på andras böcker.

Så man får sitta där
och vara lite nervös.

Men samtidigt så är det...
Det är två helt olika produkter.

En bok är en sak, och en film
eller en tv-serie är nånting annat.

När jag var femton fick vi läsa
"Garp och hans värld" i skolan-

-och den femtonåriga Fredrik Olsson
tyckte att det var en fantastisk bok.

Några månader senare
så fick vi se filmversionen-

-med Robin Williams på engelskan
för att lära oss att se den otextad-

-och jag blev
så förbannad på vad de hade gjort.

De hade ju inte förstått boken alls!

Men rätt nyligen förstod jag
att det måste vara så det går till.

Det där måste vara
den manusförfattarens...

Boken filtrerad genom den manus-
författaren. Det måste gå till så.

Men varför tycker så många
att boken är bättre än filmen?

För i boken gör man sin egen film.
Du ser dina egna miljöer och så.

Du ser till och med ditt eget tempo
och din egen stämning.

I filmen får du det serverat,
så stämmer det inte med boken så...

Så blir du besviken eller irriterad?

I boken kan man ju bre ut sig
och skriva allt vad personen tänker.

Man får ju mycket mer.

Finns det fördelar med att skriva
själv? Vissa väljer ju att göra det.

-Det vore spännande.
-Jag skulle inte... Nej!

Att skriva samma historia två gånger,
dödstråkigt!

Och jag är glad att jag inte
är mer involverad i filmarbetet.

Eva Röse berättade
om arbetet med "Främmande fågel".

Folk har ju frågat
hur vi fick tag på alla döda fåglar.

Ett gäng hade fått samla döda fåglar
på stränderna. Så äckligt!

De stoppade ner dem i en frysbox.

Sen havererade den, så det blev
ett riktigt fågel-äckelpäckel.

Då är jag så glad att jag får sitta
vid mitt skrivbord och slippa sånt.

-Det slipper du också?
-Ja, skriver du manus, så.

Då är det det här med upprepningen.
Jag vill hitta på en ny historia.

Hur tidigt får du se några klipp?
Är det när filmen är färdig, eller?

Det första som händer är att det
kommer en bunt frågor från Fredrik.

"Vad kan jag
ta död på dem med för läkemedel?"

-Såna tekniska saker?
-Ja, ja. Lite sånt.

Sen kommer det ett utkast,
ett råmanus, eller vad kallar vi det?

-Ja, en outline.
-"Outline", heter det.

Jag läser det,
och om jag reagerar starkt på nåt-

-som det med Marias föräldrar,
så reagerar jag på det.

Har du veto då? Kan du bestämma nåt?

Det vet inte jag.
Jag bara protesterar.

Jag tror sällan att nån har veto.
Det handlar ju om att ge input.

Att göra film är ju ett samarbete,
så det blir...

En åsikt är alltid lika mycket värd.
Veto behöver det aldrig bli.

Ibland frågar de hur det känns
när nån annan tar över historien-

-och då brukar jag säga att det är
som när barnen flyttar hemifrån.

Man kan ge dem goda råd,
men man bestämmer inte längre.

Det är så man förlorar sitt veto.

Fredrik, hur går du till väga?
Läser du boken från början till slut?

Ja, absolut.
Jag försöker alltid läsa boken.

Ibland är tiden för knapp, men jag
försöker läsa som om jag bara läste.

-Som en vanlig läsare?
-Ja, och bara känna själv.

Vad handlar den här boken om
i min sammanfattade hjärna?

Sen kan man börja
sätta på post-it-lappar.

"Det här ögonblicket är viktigt."
"Det här vill jag ha med." Och så.

Det är en process. - Jag har ju läst
många av dina böcker många gånger.

-Så nu läser jag tillbaka.
-Ja, men det är ju bara två.

Ja, men du brer ut dig.
600 sidor, det är tufft.

Man väljer ju bort många scener,
är det du som bestämmer det?

Ja, det är ju manusförfattaren.

Folk vet ofta inte
vad en manusförfattare gör.

"Skriver du vad alla ska göra?"
Ja, det är det jag gör.

Var de är nånstans. "De kommer in
där, säger det här och går ut där"-

-"och kastar en kaffekopp i golvet."
Jättebra scen.

Så det bestämmer jag.
När jag gör det, så växer det fram-

-i enlighet med hur jag
upplevde storyn i boken.

Man ser
vad som inte hör till ryggmärgen.

Man har ju
kortare tid på sig att berätta.

Nu har ni gjort Maria Wern-filmer
som inte baserar sig på Annas böcker.

-Så då har du fått hitta på själv?
-Ja, det var läskigt och roligt.

Jag fick ta med mig
dina karaktärer under armen.

Ja, och finns det nån jag skulle
ge det förtroendet så är det dig.

-Tack! Det var jättekul.
-Varför blev det fristående filmer?

Dels så beror det på
det vi gjorde med Krister.

-Alltså Marias man.
-Ja, för vad vi har gjort är...

Vi har inte filmat dem i ordning,
utan vi har valt fram och tillbaka-

-vilket gjorde att vi blev sittande
med historier som inte synkade in.

Sen har vi också snott element
från andra böcker i andra historier.

-Vi lade krokben för oss själva.
-Ni har byggt det här universat.

Ni har bidragit till det också.

-Var det extra nervöst då, Anna?
-Nej, jag var bara extra granskande.

Jag litar jättemycket på Fredrik
och på att...

Det viktigaste är att Maria Wern
är Maria, den person jag vill ha.

Det handlar om tillit.

Skulle du säga att det på nåt sätt
har gått från filmen till boken-

-så att det
har påverkat ditt skrivande?

Har du börjat tänka på ekonomin?
"Den här scenen funkar inte här."

Nej, nej.
Min lojalitet ligger hos läsarna.

Det jag har skrivit har jag skrivit.
Det enda jag har gjort annorlunda-

-är att jag har hållit tillbaka
Krister. Han får inte dyka upp.

Jag har hittat en brandman åt Maria
som ska dyka upp.

Å andra sidan har hon ju
en trevlig tv-kärlek just nu.

Jag gillar den romansen också.
Den ska vara i ett glapp innan där.

Den romansen
är lite annorlunda än i böckerna.

-Är det du som har hittat på den?
-Ja, det får man säga.

Den har vuxit fram
ur nåt slags behov att ge Maria nåt.

Sen visade det ju sig att Maria...

Eva Röse och Erik Johansson, som
spelar rollen, fungerar så bra ihop.

-Det blev himla bra.
-Så kemin är svår att släppa.

Jag är beredd att hålla med,
och då är vi på samma sida-

-för jag brukar också säga till Anna
att Maria måste få nåt.

Hon kan inte hela tiden vara ensam.
Det måste komma kärlek i Marias liv.

Ja, ja, men nu har vi
brandmannen som ska dyka upp.

Problemet är när läsare hör av sig-

-och adderar filmens Marias kärlekar
med böckernas Marias kärlekar-

-och plussar ihop dem och får det
till en för stor skara "darlingar".

-Hon är fyrtio. Hon får.
-Hon får.

Fredrik, kommer du att fortsätta
med det här växelbruket?

Ja, absolut. Det är
ett väldigt bra växelbruk för mig-

-där det ena ger nåt till det andra.
Jag lär mig saker av båda delarna.

Jag märker det tydligt
när jag läser din bok.

Det är skrivet så för film.

Här har vi en scen, och vi ser allt.
Det är inte så att folk tänker allt-

-utan vi ser allt de gör,
och då förstår vi vad de tänker.

Det är nog så att jag tycker om att
berätta i handling, det är riktigt.

Det kommer säkert
från mitt filmskrivande.

Vår tid börjar rinna ut. Hur många
filmer har ni på gång? Blir det fler?

Det kan vi hoppas på.
- Du kanske vet mer?

Eva Röse
nedkommer ideligen med nya barn.

Det är väl en faktor.
Det är ju underbart, förstås.

-Så jag vet inte.
-Vi hoppas på det.

Det verkar vara
ett harmoniskt samarbete.

Tack, alla ni som lyssnade!
- Tack, Anna och Fredrik!

Textning: Malin Kärnebro
www.btistudios.com