Titta

UR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

UR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Om UR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Föreläsningar och samtal från Autism- och aspergerförbundets rikskonferens 2016. Inspelat den 12-13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Till första programmet

UR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner : Omsorg utan våldDela
  1. Jag heter Elisabeth Råberg.
    Jag är journalist i botten-

  2. -och har jobbat
    i tjugo år på Borås tidning.

  3. Sen femton år tillbaka är jag chef
    för tre olika verksamheter inom LSS-

  4. -privata verksamheter
    som jag har startat.

  5. Jag skrev en bok. Den finns efteråt
    att beställa om ni vill göra det.

  6. Då finns vi i foajén, men jag
    hinner inte berätta mer om den i dag.

  7. Min viktigaste roll i livet
    är att vara mamma.

  8. Vi fick två pojkar
    med grundsjukdomen tuberös skleros-

  9. -som hör
    till mindre kända handikappgrupper.

  10. Till följd av det
    har de autism, utvecklingsstörning-

  11. -ADHD av komplicerad natur-

  12. -tvångssyndrom - ni vet OCD,
    som Pelle Sandstrak föreläser om-

  13. -social fobi och svår epilepsi.

  14. De hade
    sisådär trettio anfall om dygnet-

  15. -från nio månader och uppåt.
    Det låter vansinnigt, men så var det.

  16. Vi undrade lite hur vi överlevde,
    men vi gjorde det, ser det ut som.

  17. Jag brukar tillägna...
    Nej, den har inte försvunnit.

  18. Alla mina föreläsningar
    tillägnar jag Bobby.

  19. Kommer ni ihåg Bobby?
    Det hände ju här i Göteborgstrakten.

  20. 2006 anmäldes han försvunnen
    men hade i själva verket dött-

  21. -av sina egna spyor i sin egen säng,
    tio år gammal.

  22. Bobby hade autismspektrumtillstånd.

  23. Vad jag förstått
    kunde han prata men inte återberätta.

  24. Det är så typiskt när man har
    autism och en utvecklingsstörning.

  25. Bobby matades med kattmat.
    Han slängdes ut naken i snön.

  26. Man satte elstötar i underlivet
    på honom - tortyr av hög grad.

  27. En gång
    när jag föreläste här för länge sen-

  28. -så kom det två kvinnor förbi
    bänkraderna gråtande fram till mig-

  29. -och så säger den ena kvinnan:
    "Jag var Bobbys fröken."

  30. Och jag kände bara att jag hade
    klampat på, så jag sa: "Förlåt."

  31. "Nej, det är så bra att han får vara
    med dig, för det är precis så här."

  32. "Han blev misshandlad, torterad,
    men han kunde inte återberätta."

  33. Det är en sån viktig del att förstå.

  34. Individer med autism
    kan söka upp den som misshandlar dem-

  35. -för att det ligger i strukturen
    att få stryk. De värderar det inte.

  36. Jag ska i dag berätta
    vad som har hänt mina pojkar.

  37. Egentligen
    är min föreläsning tre timmar-

  38. -så vill ni veta hur man ska göra
    i stället, så får ni boka mig.

  39. Där kom jag in bra på det!

  40. Nu ska jag få ordning på det här.

  41. Mina barn fick svår epilepsi tidigt,
    och ingen visste vad det här var.

  42. När Rasmus var nio månader,
    fick han epi-anfall.

  43. Då fick han tolv anfall om dygnet,
    och när jag matade honom-

  44. -så höll han på att bli blå, så
    jag fick vända upp och ner på honom.

  45. Petter är född två år senare
    och fick också svår epilepsi-

  46. -så vårt sovrum såg ut som en enda
    stor madrass med krampande ungar.

  47. Vi jobbade ju båda två, och varje
    morgon såg jag ut som ett ösregn.

  48. Det kändes som om jag gjort en
    hel arbetsdag, för det var så tufft.

  49. Vi hade en bibliotekarie
    som var jättesnäll men ofta sa:

  50. "Vad trött du ser ut."
    Honom hade jag lust att slå till.

  51. Jag tyckte att han sa:
    "Fan, vad ful du är."

  52. Jag måste ha sett bedrövlig ut,
    värre än i dag.

  53. Men hur som helst, de började i
    de vanliga, kommunala verksamheterna-

  54. -för de hade ju bara autism då.

  55. Så Rasmus började på ett dagis,
    och jag vidhåller ordet "dagis".

  56. Det är en fin pedagogisk verksamhet
    och förberedande inför skolan-

  57. -men "dagis" ligger så bra i min mun,
    och så är jag så gammal.

  58. Rasmus fick en resurs på dagis
    som skulle ha koll på kramperna-

  59. -och jag hade honom där tre timmar
    om dagen, för Petter var hemma då.

  60. Han hade också börjat få epilepsi.

  61. Jag kom alltid lite för tidigt,
    för jag var rädd att han skulle dö.

  62. När jag skulle komma tolv,
    så kom jag tjugo i till dagiset.

  63. Alltid mötte jag den arga fröken,
    som de inte har nu, men på 90-talet-

  64. -så hade de arga fröken
    med en rynka i pannan.

  65. Hon stod alltid där när jag kom.
    Det var jäkligt konstigt.

  66. Hon sa: "Det har inte varit roligt."
    "Är han på sjukhus?!" sa jag.

  67. "Nej, men den där teckningen
    du ser där på väggen"-

  68. -"eller, ja, den finns inte kvar...
    Det finns fyra häftstift och papper."

  69. "Den har Ida ritat på länge."
    "Jaha...?"

  70. "Rasmus tog en stövel
    och kastade den rakt upp på väggen."

  71. "Jaha, varför det?" sa jag.
    "Han bara tänder och släcker lampor."

  72. Med det liv jag levde hemma,
    så var detta så fint-

  73. -så jag tänkte:
    "Han kommer ju att bli som Einstein!"

  74. "Han är ju överbegåvad."

  75. Han tände och släckte, och
    varje gång blev han lika förvånad-

  76. -för när man har autism lever man
    i detaljer. Det är inte ovanligt.

  77. Så jag tänkte "Så fint",
    och hon tänkte nåt annat.

  78. Det är tur att inte tankar syns,
    för då hade de nog spärrat in mig.

  79. Bara för att ni ska förstå, ska jag
    berätta hur det var i min vardag.

  80. När jag kom hem
    med Rasmus från dagis-

  81. -så skulle jag söva Petter,
    så jag stod och gungade honom.

  82. Oftast fick jag jaga Rasmus.
    Hans epi-medicin gav överaktivitet-

  83. -plus att han var överaktiv själv,
    så han var som en apa på djurparken.

  84. Skyhöga staket klättrade han över,
    så vi var trådsmala, jag och min man.

  85. Men han hittade en soptunna,
    som var en skänk från ovan.

  86. Han klättrade upp, fällde ner sig
    i soptunnan, och jag höll i fötterna-

  87. -och så lyfte han upp en soppåse,
    tittade på den, släppte och sa:

  88. "Det, ja!" "Bom!", så åkte den ner.
    Sen tog han nästa. "Det, ja!" "Bom!"

  89. Och där stod vi i två timmar.
    Petter sov, och jag höll i fötterna.

  90. Grannen kom hem med bilen,
    och jag nickade bara så där-

  91. -och han tänkte: "Där står grannen
    och doppar ungen i soptunnan igen."

  92. Så när nån säger att han tänder och
    släcker lampor, så var det så fint.

  93. Om ni undrar varför föräldrar
    är knäppa, tänk på mig.

  94. Vi blir ju såna i den här miljön.

  95. Ja, i alla fall säger hon: "Han får
    inte tända och släcka lampor här."

  96. "Så när jag sa till honom, tog han
    stöveln och skickade i väg den."

  97. "Jag höjde rösten och sa 'Rasmus!',
    och då sprang han runt kröken"-

  98. -"och fick tag i Antons jacka
    och fick med sig allt utom fodret."

  99. Det kändes som om nån slagit mig,
    så jag sa: "Oj, jag ersätter jackan."

  100. "Och mig bet han!"
    "Oj, det var inte bra."

  101. Men jag kunde inte låta bli
    att tänka på den fina aktiviteten.

  102. Jag backade lite, för hon såg
    lite våldsbenägen ut, och så sa jag:

  103. "Varför får han inte
    tända och släcka lampor?"

  104. "Detta är en pedagogisk verksamhet!"
    "Ja, men han är inte så bra på det."

  105. "Ja, men... Du fattar väl?"
    "Nej, han kanske kan få vara här?"

  106. "Men det begriper du väl?"
    "Nej", sa jag och backade ännu mer.

  107. "Men herregud...", började hon,
    men hon visste ju inte varför.

  108. Man förbjuds och har förbud,
    men vi vet inte varför.

  109. Så då säger hon: "Ja, men... Ja..."
    "Ja?" sa jag.

  110. "Ja, men lamporna kan gå sönder!"

  111. Då backade jag ut och sa: "Får han
    stå där om jag tar med glödlampor?"

  112. Då knyckte hon på nacken
    och ställde en diagnos på mig-

  113. -för det gör de alltid på föräldrar
    när de tycker att vi är konstiga.

  114. På dagis hade man inga tydliggörande
    metoder, man hade inget bildschema.

  115. Han hade ju inte diagnosen autism
    men var i behov av särskilt stöd.

  116. Då kan jag tycka
    att den kompetens som måste finnas...

  117. Är det ett barn med problem-

  118. -så kanske vi ska ha tydliggörande
    metoder och se hur det går.

  119. Nej, de var mest arga på Rasmus-

  120. -vars självförtroende slipades ner
    oerhört mycket under dagisåren.

  121. Ute på dagis hade de ingen soptunna,
    så vad skulle han göra?

  122. Då hittade han en trehjuling.
    På den tiden var de jättetunga-

  123. -de var gjorda av järn-

  124. -och så var det en taskig sadel,
    som gjorde ont att sitta på, av trä.

  125. Det finns säkert inga såna nu.
    Det låter som stenåldern.

  126. Men han kände igen den här cykeln-

  127. -så han satte sig på den
    och cyklade i fyrtio minuter.

  128. Jag tror att personalen blev befriad.
    Äntligen slapp man jaga honom!

  129. Så den här dagen gick ju bra.
    Nästa dag när de ska gå ut...

  130. När man har autism, får man upp
    bilder i huvudet, så han såg-

  131. -blå cykel, ut - de sitter ihop,
    för ingen hade sagt nåt annat.

  132. Så han går ut, letar efter cykeln
    och ser den där och blir så glad!

  133. Ida sitter på, henne slänger han av,
    och så cyklar han, och Ida gråter-

  134. -och då kommer arga fröken
    och tar hand om Ida.

  135. Klart att det var synd om Ida,
    men det var ju inte Rasmus fel.

  136. Personalen hade inte rätt kompetens,
    och vems fel det är kan diskuteras.

  137. Det hinner vi inte lösa här i dag.

  138. Rasmus fick tänka över det han gjort,
    och sen fick han inte cykla mer.

  139. Så var det oftast, att man straffade.

  140. Sen skulle alla leka inomhus-

  141. -och då skulle de bygga med kuddar,
    och det är ju de med autism bra på-

  142. -att bygga på höjden eller längden.

  143. Så bygga koja kunde han,
    för han byggde så högt han kunde.

  144. Men när de skulle göra nåt socialt,
    krypa in och leka sociala lekar-

  145. -där hängde inte Rasmus med,
    så han rev kojan för att börja om.

  146. Då kom arga fröken igen.
    Hon hade mycket att göra-

  147. -så länge Rasmus var där.

  148. Han visste aldrig vad han skulle äta,
    vilket är viktigt när man har autism.

  149. Det räcker att man blir inlagd,
    så är ronden och maten i fokus.

  150. Så det är inte konstigt
    att man fokuserar på maten.

  151. Hade de sagt
    "Det blir fisk, potatis och sås"-

  152. -hade Rasmus förväntat sig panerad
    torsk med remouladsås och potatis-

  153. -men in kommer kokt kolja med äggsås.

  154. När man har autism...
    Det som inte syns, finns inte.

  155. Vad gör man? Man skjuter ner det
    på golvet. Det var en bra lösning.

  156. Men då kom arga fröken igen och sa:

  157. "Du får ingen mat,
    för du slängde den."

  158. De hade en halv föreläsning
    om näringslära och etik och moral-

  159. -och han fattade ingenting mer än
    att han kände att han gjorde fel.

  160. Många vuxna på gruppbostäder
    - mina pojkar också - säger-

  161. -"Har jag gjort fel?" på inandning.
    Det känner ni säkert igen, va? Ja.

  162. De är så rädda för att göra fel
    för att vi som är normalstörda-

  163. -har försökt rätta dem,
    men de vet inte hur man gör rätt.

  164. Petter gick och slog sig på näsan,
    för det betyder "fel" på teckenspråk.

  165. Det var svårt. Vi föräldrar hade
    heller inga pedagogiska redskap då.

  166. Jag älskar barn. Mamma hade dagbarn,
    som sa att jag var duktig med barn.

  167. Men inte en siffra rätt med Rasmus.
    Jag kunde inte lära känna honom.

  168. När vi var ute, så gick han så här.

  169. Det var som att gå med Skalman.
    Vi kom ingenstans.

  170. Jag blev irriterad och sa "Kom nu!",
    och han gick och kände på sina tår.

  171. I dag vet jag varför.
    Det som inte syns, finns inte.

  172. Han var tvungen
    att känna efter om tårna var kvar.

  173. Om man stoppar ner händerna
    i diskbaljan med en massa diskmedel-

  174. -kan de bli jätterädda.

  175. På badhuset, där man sätter ner dem
    och så får de jättekonstig form...

  176. Det är klart att man blir livrädd.

  177. Så att man lär sig alla svårigheter
    som en individ med autism kan ha-

  178. -och fokuserar på den man arbetar med
    eller det barn man har...

  179. Vilka svårigheter har just den?
    Man kan inte kräva att den ska fatta-

  180. -för det är ofta en nedsättning
    som man inte kan lära sig-

  181. -eller som man lär sig
    när man blir äldre.

  182. Vi ställdes
    inför jättemycket konstiga saker.

  183. En gång när vi var ute
    så tändes alla gatlampor.

  184. Nästa gång vi skulle ut så sa han:
    "Tända lampan."

  185. Jag visste ju inte hur man gjorde-

  186. -och jag kunde inte
    förklara det för honom.

  187. Han var så arg
    för att jag inte tände gatlampan-

  188. -för målet med promenaden
    var att få se alla gatlampor.

  189. Mitt mål var att gå ner i vikt.

  190. Om vi går
    med en brukare till affären-

  191. -och så handlar de
    vad de ska ha till köttfärssåsen-

  192. -och så kommer kanske nån ny
    som vill vara snäll och säger-

  193. -"Åh, de har kanelbullar, vi köper
    varsin!", och så går de och äter...

  194. Nästa dag när ni ska dit
    och han inte får en kanelbulle-

  195. -så kommer han att få ett utbrott,
    och då säger personalen ofta:

  196. "Konstigt, det har gått bra i tio år,
    men han är som skogstokig."

  197. "Vi måste ringa sköterskan och åka
    till doktorn och ordna mediciner."

  198. Bara för att vi inte har talat om
    de här små, viktiga detaljerna.

  199. Hans mål med affärsbesöket
    byttes från det som låg i korgen-

  200. -till att äta en kanelbulle.

  201. Det är samma när vi köper glass.
    Vikarierna vet inte vilken glass-

  202. -och så blir det sju olika glassar,
    och så får de sju olika utbrott.

  203. Alla detaljer
    är så viktiga att kommunicera fram.

  204. En gång säger Rasmus:
    "Åka till Konsum, titta på grisen."

  205. Han pratar lite entonigt, så här.

  206. Jag tänkte
    att det var en styckningsplansch-

  207. -så vi gick till Konsum.
    "Var är grisen?" sa han.

  208. "I en manege bakom köttet", sa han.

  209. Jag red mycket,
    så han visste vad en manege var-

  210. -och i manegen
    var det stora lampor som han gillade.

  211. Men vid köttet fanns ingen manege,
    och då började han sparkas och bitas.

  212. Jag släpade honom ur Konsum.

  213. Sen kom det igen:
    "Åka till Konsum, titta på grisen."

  214. Jag vet inte hur ofta vi var där
    och letade efter den där grisen.

  215. Sen insåg jag att jag gick
    rätt in i en konflikt, så jag sa:

  216. "Vi pratar
    med farbrorn som äger affären."

  217. Jag sa: "Rasmus säger
    att det finns en gris här."

  218. Då läste han hela livsmedelslagen.
    "Man får inte har levande djur i..."

  219. Ingen av oss förstod det här heller,
    så vi kom ut och hittade ingen gris.

  220. Det här var jobbigt,
    för han krävde att gå dit.

  221. Ungefär tre, fyra år senare,
    när vi sitter och tittar på tv-

  222. -så säger Rasmus: "Nu vet jag
    var grisen är." "Var?!" skrek jag.

  223. Jag hade varit i ett trauma i fyra år
    och skämt ut mig.

  224. Ryktet hade gått att jag
    letade efter en manege på Konsum.

  225. "Vad har de för diagnos?" Hade de då
    också sett ungen i soptunnan, så...

  226. Då säger han: "Det var
    en film bakom mina ögon när jag sov."

  227. Han hade drömt det! Herregud!

  228. Och han är 29 år i år,
    och jag kan säga så här:

  229. "Kommer du ihåg när vi gick
    och letade efter grisen på Konsum?"

  230. Då hoppar han och skrattar och säger:
    "Ja, och den var stor som en zebra."

  231. Och så undrar ni
    varför vi föräldrar är lite koko!

  232. Vi får ju gå igenom så många saker.
    Vi får ju rita om kartan hela tiden.

  233. Rasmus började få
    ett specialintresse: glasögon.

  234. En dagiskompis hade
    bågar som gick ner bakom öronen-

  235. -och han gillade killen
    men framför allt bågarna.

  236. Det tog ett tag innan vi förstod.
    När vi var på Coop, så stack han-

  237. -och ställde sig vid en pensionär
    som hade en hörapparat bakom öronen.

  238. Då kunde han stå där och titta.

  239. Hon gick runt,
    och han följde med så här.

  240. Han satt fast och tittade,
    och så fick vi ta honom därifrån.

  241. Sen hittade han barn med glasögon,
    och de blev arga och knuffade honom.

  242. Han reste sig som en rysk gumma,
    och så...

  243. Sen var vi inne på en bensinstation,
    och han rev ner allt från ett ställ.

  244. Sen hade han händerna fulla
    av glasögon. Det var bara att betala.

  245. Vi hade det jobbigt då,
    för Rasmus klättrade.

  246. Vi hade lagt stolarna under bordet
    och surrat fast dem vid bordsbenen.

  247. Vi hade tagit bort alla blomkrukor
    och lagt plywood i trappan-

  248. -för han stack ju överallt
    och stod i fönster och så.

  249. Vi tog ur alla handtag till lådorna,
    men han klättrade på vallarna ändå.

  250. Farmor sa: "Ta ner honom!"
    "Det är ingen idé", sa jag.

  251. Han hade jättemånga epi-anfall
    men aldrig när han hade så kul.

  252. Det såg ut
    som hej kom och hjälp mig hos oss.

  253. Kompisar sa alltid: "Ska ni flytta?"
    "Nej, vi har städat precis", sa vi.

  254. Men farmor, hon var smart.
    En dag kommer hon och säger:

  255. "Titta, vad farmor har!"
    Då hade hon hittat gamla glasögon.

  256. Hon hade tryckt ut glaset och sa
    till Rasmus: "Titta, vad du får."

  257. Rasmus tittade på bågarna och farmor,
    och så sa han: "Tammo!"

  258. Det var första gången han sa det,
    så farmor lämnade över dem och grät.

  259. Bakom farmor står farfar och tänker:

  260. "Attans,
    nu är man inte nummer ett längre."

  261. Farfar var inte dum, han heller.

  262. Han gick hem och letade i sina hyllor
    och hittade två par.

  263. Så han kom till Rasmus
    för att visa honom-

  264. -och då ropar Rasmus: "Farfar!"

  265. "Farfar ska bygga dig en egen byrå
    där du kan ha alla dina glasögon."

  266. De blev kompisar, och det
    såg ut som hos en glasögonmästare.

  267. Runda bågar, avlånga, rektangulära,
    fyrkantiga och Gud vet vad de var.

  268. Han lade dem på byrån och tittade
    på formen och böjde och så här.

  269. Han hade aldrig sönder dem.
    Han älskade formen.

  270. Det här är inte ovanligt heller,
    att de tycker om olika former.

  271. Mina kompisar kom
    med sina glasögon också-

  272. -för då insåg de
    att de kunde fika med mig.

  273. Innan gick inte det. Det var som
    att sitta med Pettsons katt Findus.

  274. Han var på bordet, på deras axlar,
    inne i grytskåpet, uppe i trappan-

  275. -och jag sprang hela tiden,
    så det blev inget sammanhang.

  276. Vi blev av med nästan alla vänner-

  277. -tills nån kom på att de
    kunde ta med sig bullar och bågar.

  278. Så då kom folk med bullar och bågar,
    och så byggde vi upp ett nätverk.

  279. Man får tänka annorlunda
    med de här barnen.

  280. Till slut hade Rasmus 450 glasögon.
    Det var ju många...

  281. Jag hade då kämpat
    för att få komma till en klinik-

  282. -och få båda våra barn utredda,
    för det hände inte mycket i Borås.

  283. De hade bara epi-medicin att erbjuda.

  284. Till slut fick vi en kallelse-

  285. -och då säger jag till min man:
    "Vad ska vi göra där en hel dag?"

  286. "Du får ta Rasmus, för du har ju
    så bra löparmeriter, säger du"-

  287. -"så tar jag Petter." Petter var
    mer som en gubbe när han var 3,5 år.

  288. Och så pratade han så mycket! Rasmus
    hade ju svårt med tal och intonation.

  289. Jag var riktigt nervös
    för att det skulle vara vårt fel.

  290. Jag sa: "Tänk om vi har skapat
    det här?" "Lägg av!" sa min man.

  291. "Men om de frågar om hans intressen,
    ska vi säga det om glasögonen då?"

  292. "Då kommer de att stå
    med en socialtant utanför."

  293. "Nej, då!" sa min man.
    Jag var livrädd för myndigheter.

  294. Vi åker ner i alla fall,
    och barnen ska bli utredda-

  295. -och läkaren börjar fråga om Rasmus
    och graviditet och socialt arv-

  296. -och han babblar på och jag svarar.

  297. Jag satt med Petter, och
    min man stod i fönstret med Rasmus-

  298. -och de tittade på bilar.
    Rasmus gillade att stå högt.

  299. Rätt var det är säger doktorn:
    "Har han nåt specialintresse?"

  300. Då fick jag krupp. Jag började hosta-

  301. -och min man började prata högre
    om hur många Volvo och Fiat de såg.

  302. Jag hostade ännu mer,
    och han såg inte på mig-

  303. -så jag tänkte: "Du ska få sen."
    Så brukar vi tjejer tänka ibland.

  304. Sen tänkte jag: "Vad ska jag göra?
    Om jag tröttar ut doktorn"-

  305. -"så kanske han byter ämne."
    Man får ju ha en taktik.

  306. Så då svarade jag så här:
    "Ja... Har han det...?"

  307. "Ja, kanske..."

  308. Han var lugn, och så sa han:
    "Är det några saker han samlar?"

  309. "Ja, är det det...?"

  310. "Ja, det är det nog."
    "Vad då?" sa han.

  311. "Glasögon, till exempel."
    Jag försökte bädda in det lite.

  312. "Har han många?" sa han.
    Då stannade mitt hjärta för en stund.

  313. "Nja...", sa jag. Jag ljuger ju inte
    om jag är lite tvivelaktig.

  314. Då sa han: "Har han tio?"
    "Har han...? Ja, det tror jag."

  315. Min man pratade högre än nånsin.
    Han hörde väl hur jag höll på.

  316. "Har han fler än fyrtio?"
    "Ja." Då tänkte jag: "Nu kommer hon."

  317. Men det kom ju ingen socialtant
    och tog dem, som jag hade trott.

  318. Sen kom vi fram till
    att Rasmus hade infantil autism.

  319. Det betyder
    att han har en medfödd autism.

  320. Det finns ingen autism
    som nån skapar-

  321. -men det är lätt gjort som förälder
    att fundera över vad man gjort fel-

  322. -så det är gott att få en diagnos
    och kunna utbilda sig och förstå.

  323. Så det ska man aldrig vara rädd för.

  324. Jag trodde
    att världen skulle öppna sig.

  325. Alla skulle säga "Så här blir det!",
    men det var inte så.

  326. Vi hamnade i skedet-

  327. -när omsorgsverksamheterna
    kommunaliserades från landstinget.

  328. Vi hann gå in i landstingets lokaler,
    där de sa:

  329. "Han har autism och epilepsi.
    Ulla kan allt om epilepsi."

  330. De hade olika personer
    som kunde olika saker.

  331. När vi kom till kommundelen sen-

  332. -då rev sig chefen i huvudet och sa:
    "Elisabeth, du som kan LSS-lagen"-

  333. -"kan jag få ha dig som sakkunnig?"

  334. Det var ju inte så skönt
    när man var där som mamma.

  335. De hade så många konstiga förslag,
    de ville t.ex. låna en källarlokal.

  336. Det kändes som om vi var de första.
    Kommunen kunde ingenting.

  337. Mycket kompetens försvann då,
    -94, tror jag att det var.

  338. Petter kunde prata jättebra
    när vi var där nere.

  339. Vi satt i väntrummet innan,
    och då sa Petter: "Säg svåra ord."

  340. Då sa jag "öroninflammation",
    och så härmade han mig.

  341. Då sa han: "Svårare."
    "Kan du säga 'ecklesiastikminister'?"

  342. "Det kan jag. 'Äckligskitminister.'"
    Det var ju precis då doktorn kom.

  343. Det var alltid så där,
    att det var pinsamt, allting.

  344. Det som blev bra var att Rasmus
    blev bedömd att få gå i särskola.

  345. En vän som är speciallärare sa:

  346. "Där får han ett helt annat
    omhändertagande än på dagis"-

  347. -"för här är man specialutbildad
    och van vid barn med autism och så"-

  348. -"så det blir annorlunda."
    Jag hoppades mycket på det.

  349. Allting blir ju inte som man tror.
    Den första dagen visade det sig...

  350. Rektorn sa senare att hon var
    en lärarfux. Jag vet inte...

  351. Hon var noga med att ta i hand och
    att ingen sa nåt utan att hon frågat.

  352. Det funkar ju inte i en klass
    med tolv impulsstyrda ungar.

  353. Men Rasmus hade fått en resurs-

  354. -och jag och min man stod längst bak
    på inskolningsdagen.

  355. Det fanns en kille som var så skön.
    Han dog tolv år gammal i cancer.

  356. Han är också med mig jämt. Han hade
    stort lockigt hår och stora ögon-

  357. -och han var
    helt oformbar i sitt sätt att vara.

  358. Ingen kunde sätta några gränser
    eller få stopp på honom.

  359. Han bara var. Han var så skön.

  360. Han ville inget ont
    men sa saker som folk retade sig på.

  361. Den där dagen
    gick han fram och tillbaka så här.

  362. Då sa fröken: "Tobias, sätt dig."
    Så här gjorde han då.

  363. Mamman stod med mig vid väggen-

  364. -och blev
    mer och mer blåröd i ansiktet.

  365. Fröken försökte få honom att sitta-

  366. -och till slut hade han väl tröttnat
    på att vanka. Han gillade bilar.

  367. Då tittade han på sin mamma och sa:
    "Kristina, vi skiter i det här nu!"

  368. Han sa precis vad som föll honom in.

  369. Kom han på en buss...
    Vi nämnde det här på hans begravning.

  370. På bussen ställde han sig i mitten
    och sa: "Och var fan ska jag sitta?"

  371. Visst är de underbara,
    de här ungarna?

  372. Den här skolan blev inte så bra
    för Rasmus, trots allt kunnande.

  373. De här andra tio eleverna
    hade ingen diagnos mot autismhållet-

  374. -utan de var utvecklingsstörda.

  375. De skapade en lek med Rasmus.
    De sa: "Vi kan äta upp dig!"

  376. Då sprang han och skrek,
    och så kom de här tio efter.

  377. Jag var där för att förstå det.

  378. Det här gjorde att Rasmus
    utvecklade svårt tvångssyndrom.

  379. När vi skulle åka till skolan
    tog han av och på kläderna.

  380. Vi hade tider att passa
    och visste inte vad vi skulle göra.

  381. Vi provade med att hålla i byxorna,
    med att skälla och vara medgörliga...

  382. Ja, man provade det mesta utom våld.
    Stackars unge, för vi visste ju inte.

  383. Vi ringde till habiliteringen,
    och doktorn ringde efter tolv dagar.

  384. Det här med akuthjälpen...
    Det är svårt för föräldrar-

  385. -att veta vad man ska göra.

  386. I skolan säger läraren: "Jag sa
    att Rasmus inte kan bli uppäten."

  387. Men har man autism,
    så förstår man inte det.

  388. Det hjälper inte att berätta det
    när man inte förstår.

  389. Assistenten sa "Barn är elaka",
    men där gick våra åsikter isär.

  390. Det är de inte.
    Då är det vi som gör dem elaka.

  391. Vi som inte tolkar dem, förstår dem
    eller ger dem rätt redskap, kanske.

  392. Han fick det jättesvårt i skolan.
    Vi fick hem en lapp där det stod:

  393. "Rasmus har knuffat en elev
    och får inte följa med till badet."

  394. "Nej, hon har skrivit fel här."

  395. "Hon är ju specialpedagog.
    Man straffar ju inte barn nu."

  396. Så jag ringer upp henne och säger:
    "Det blev nog nåt fel med lappen."

  397. "Det är inget fel", sa hon.
    "Fast du straffar ju honom."

  398. "Ja, Anton kom ju i bråk
    och fick inte gå ut på rasten i dag."

  399. "För att vara rättvis
    så får vi göra så här"-

  400. -"att han inte
    får följa med till badet."

  401. "Nej, men det kan du inte göra!"

  402. "Nu är det så att du inte ska tro
    att du styr skolan." Sen lade hon på.

  403. Min första tanke var: "Han åker inte
    till skolan mer, han får vara hemma."

  404. Men då kommer ju inte bara
    socialtanten utan snuten också.

  405. Det här går inte. Skolplikten.

  406. Så jag ringer till BNK,
    som hållit oss under vingarna.

  407. De var så värdefulla,
    den här kliniken i Göteborg.

  408. Det var det första stället som såg
    till hela den sociala situationen.

  409. Vi ringer, och en sköterska svarar,
    och jag börjar storgråta och säger:

  410. "De är fan inte kloka här!"
    Sen berättar jag allt och gråter-

  411. -och hon visste ju att vi
    hade det tufft med två pojkar-

  412. -som hade många anfall dygnet runt
    och många tilläggsdiagnoser-

  413. -så hon säger: "Nu jädrar skickar vi
    det tunga artilleriet till Borås!"

  414. Då tänkte jag:
    "Vad är...? En militärhär kommer!"

  415. Men så kom jag på
    att det heter "infanteri".

  416. Vad ska en stor militärhär göra här?

  417. "Vilket då?" sa jag.
    "Ja, vi skickar väl doktorn."

  418. "Jag skickar ner docenten Peder
    Rasmussen klockan elva på onsdag."

  419. "Men kan du det?"
    "Jag kan allt", sa hon.

  420. "Ja!", tänkte jag. "Får du det?"

  421. "Får? Det är jag som bestämmer
    på hela Sahlgrenska", sa hon.

  422. Sicken jäkla tur! Jag blev så glad!

  423. Vi har Christoffer Gillberg,
    och så Peder Rasmussen nu...

  424. Han skulle hjälpa oss,
    så det kanske kunde gå över.

  425. Jag ringde till rektorn och läraren-

  426. -och alla fick vara med på mötet,
    och jag väntade in Peder på skolan.

  427. Min man jobbade, så jag var själv
    på möten med ett blödande hjärta.

  428. Peder kom där
    och såg ut som professor Balthazar-

  429. -och så gick vi in, det kunde de ha.

  430. Det var första gången
    jag kände mig riktigt kaxig.

  431. Annars gick jag mest in gråtande.

  432. Peder började berätta om tuberös
    skleros, autism och tvångssyndrom-

  433. -men det var ingen som sa: "Aha!"
    Det ramlade inte ner nån pollett.

  434. Till slut reser sig rektorn upp
    och gungar hotfullt över bordet-

  435. -och så stirrar han på mig och säger:
    "Du ska ha helt klart för dig"-

  436. -"att du har den lärare här
    som har mest utbildning i autism."

  437. "Hon har hela trettio poäng
    från universitetet."

  438. "Oj", sa jag, "men det hjälps inte
    om hon har läst men inte förstått."

  439. Ja, jag ratar ju inte utbildning,
    jag har många poäng själv-

  440. -men vad jag vill säga är
    att det inte går att ta poäng-

  441. -och dunka i huvudet på nån,
    särskilt inte i sociala yrken.

  442. Det är jättebra att man pluggar,
    men teorin ska omsättas i praktiken.

  443. Det är ju det som räknas -
    bemötandet, omsorgen, resultatet-

  444. -inte att nån har universitetspoäng.

  445. Då fick läraren också luft och sa:

  446. "Du ska ha klart för dig
    att jag inte har sovit på två dygn!"

  447. Då visste hon hur jag hade det,
    för jag hade inte sovit på sju år.

  448. Det hände inget efter detta.
    Ändå var det så mycket satsat-

  449. -på att de skulle kunna få rätt stöd
    och be om tips och så. Inget hände.

  450. Men så kom jag upp
    med en lapp om en lagändring.

  451. "Man har skyldighet att anmäla
    mobbning till närmaste chef"-

  452. -"vare sig man är vaktmästare eller
    lärare." Detta kan drivas till åtal.

  453. Så jag sa: "Gör ni inget nu,
    så kommer jag att åtala er."

  454. "Vi tar det till domstol,
    för vi klarar inget mer."

  455. Då frågade hon vad jag ville ha.
    "En klass för personer med autism."

  456. Vi hade en träningsskola
    men inget på särskolan.

  457. Den här killen som dog utreddes
    och fick vara med i den här klassen-

  458. -där de hade
    en lärare med TEACCH-utbildning.

  459. Det här blev jättebra.
    Det var fyra, fem killar, så klart.

  460. Tyvärr var det så att efter några år
    så gick det väldigt snett.

  461. Jag vet inte varför.
    Hon blev elak mot eleverna.

  462. Hon kanske var utarbetad,
    men det är en annan historia.

  463. Nu var det också dags
    för Petter att börja skolan.

  464. Petter hade mycket epi-anfall-

  465. -och under den här tiden
    hade han försämrats, Petter.

  466. Han var på träningsskolan,
    men han var klassad till särskolan.

  467. Jag tänkte att tolv elever
    hade blivit för jobbigt för honom-

  468. -så jag frågade
    om han kunde gå på träningsskolan.

  469. "Ja! Där har vi en plats ledig!
    Det var billigt."

  470. Han hamnade i en klass där han
    inte kunde tolka de andra eleverna-

  471. -som inte hade tal
    utan bara ljudade högt.

  472. Så Petter blev väldigt ljudkänslig
    och hamnade ofta i ljudchocker.

  473. Hostade vi hemma, så gick han in
    i en ljudchock och sprang runt-

  474. -och drog med sig telefoner och
    tv-apparater och var okontaktbar.

  475. Nu började han försämras mer och mer.
    Han talade mindre och mindre.

  476. Petter, som hade varit min språkliga
    ekvilibrist av de här två killarna...

  477. Han började springa runt och skrika
    och bita sig i kläderna-

  478. -så han uppförde sig
    mer och mer utvecklingsstört.

  479. Nu kunde han inte åka
    med andra barn i bilen.

  480. Kommunen hade leasat en Fiesta,
    och vi hade då dubbel assistans-

  481. -för Petter svalde allt han kom åt.
    Våra ambulansfärder var många.

  482. Han svalde nålar som låg på golvet,
    han svalde penslar...

  483. Ja, vi har gjort
    många akuta operationer-

  484. -där jag också har fått stå på mig.

  485. De hämtade honom i skolan och körde
    honom till Fristad utanför Borås-

  486. -där alla omsorgstagare fanns
    innan man kommunaliserade omsorgerna.

  487. Det var så vackra bostäder,
    jättestora - 400 kvadratmeter.

  488. Men de stod tomma.
    Fina trädgårdar och så.

  489. Här hade de fritids och korttids.

  490. Rasmus hade en assistent, Petter
    hade två och försämrades mycket då.

  491. En dag när de körde hem Petter,
    så var det mycket snö på bilen.

  492. En assistent satt i bak, en körde.
    De såg inte alltid så glada ut-

  493. -trots att de var två med Petter.
    Va? Det är ju helt fantastiskt.

  494. Den ena hängde på dörren,
    och jag sa några ord till den andra.

  495. Petter står för ovanlighetens skull
    stilla och borstar av snö från bilen.

  496. Hon vill väl åka,
    så hon lutar sig tillbaka-

  497. -slår igen bagageluckan,
    och Petters hand är emellan.

  498. Den går inte i lås,
    men den fastnar där.

  499. Jag är den enda som ser det,
    så jag trycker mig mot honom-

  500. -och försöker hålla honom stilla och
    säger: "Ta nyckeln, han sitter fast."

  501. "Vadå?"
    Ni vet, de här sekunderna innan...

  502. "Åh, skynda er!"
    Men jag ville inte hetsa upp Petter.

  503. Till slut fattar de och öppnar,
    och jag doppar Petters hand i snön.

  504. Då slår det mig att han inte
    säger nånting. Han gråter inte.

  505. Han bits inte. Han sparkas inte.
    Han är bara tyst.

  506. Han tystnade inte den dagen,
    men när man lever i det här kaoset-

  507. -så följer man med i spiralen
    utan att se när det eskalerar.

  508. Det blir en kronologisk upplevelse.

  509. Han har slutat att tala, min Petter,
    som har kunnat prata så bra.

  510. Vi fick uppsöka läkare,
    och det var inget farligt-

  511. -som tur var,
    men det blev en milstolpe för mig.

  512. Den här våren så... Varje dag han
    kommer hem, så kräks han i kaskader.

  513. Ögonen är stora, svarta och han är
    aggressiv. Läkarna gör utredningar.

  514. Han har hjärtrusningar
    och äter hjärtmedicin.

  515. Vi tar bort all komjölk
    och sätter in sojaprodukter.

  516. Vi tar blodprov och undersöker,
    men vi hittar inte rätt nånstans.

  517. Han bajsar löst, så man trodde
    att det var nånting med magen.

  518. Ofta sa han "ont" och tog sig
    för bröstet, så jag frågade:

  519. "Kan han ha ångest?"
    "Nej, barn sätter ångest i magen."

  520. En kväll vid läggdags hade vi fått
    spjälsängar som hjälpmedel.

  521. Han var nio, och vi nattade Petter.
    När han somnat, stängde vi grindarna.

  522. Sen kunde vi sitta i tv-rummet
    och se honom och hans anfall.

  523. På kvällen bar min man upp honom
    till sovrummet, där Rasmus redan låg.

  524. Hela rummet var en enda stor säng,
    där vi hade krampande barn jämte oss.

  525. Den här kvällen sätter vi oss där
    för att busa i den höga spjälsängen-

  526. -som jag tyckte var lite hemsk
    men som Petter tyckte var rätt kul.

  527. Han slänger sig tillbaka,
    tar tag i spjälorna-

  528. -och säger "Jag kan bita dig"
    och visar tänderna.

  529. Gång på gång väser han:
    "Jag kan bita dig."

  530. Han måste ha sett nåt konstigt,
    så jag säger att vi ska gå ur sängen-

  531. -och då laddar han en dansk skalle
    som träffar mig så att det snurrar.

  532. Han börjar sparka, så jag hämtar
    min man, som försöker gå fram-

  533. -men Petter ser helt vansinnigt arg
    och skräckslagen ut.

  534. Han kommer inte nära heller, utan
    Petter sparkar och väser hela tiden.

  535. Vi gråter, vi hämtar godis,
    vi hämtar hans brandbil och glass-

  536. -vi försöker med allt för att avleda,
    men han bara fortsätter i sin bubbla.

  537. Till slut säger jag:
    "Han är sjuk, vi ringer ambulans."

  538. Jag ringer ambulans, och de svarar:
    "LAC. Vad har hänt?"

  539. Det visste ju inte jag. Jag sa:
    "Jag har en utvecklingsstörd pojke."

  540. "Han bara ropar och verkar rädd."
    "Vi skickar en ambulans", sa hon.

  541. Två timmar senare kommer
    ambulansen.

  542. Det är sommarvärme,
    åskan dallrar i luften.

  543. Mascaran och snoret har blandat sig.
    Vi är så rädda och vet ingenting.

  544. Det kommer en vithårig ambulanssjuk-
    vårdare som frågar efter patienten.

  545. "Vem ska åka med?"
    "Jag", säger jag.

  546. Då beskriver han
    hur jag ska ta loss honom.

  547. Jag gör det, men han dunkar huvudet,
    sparkar... Han var ju ganska lång.

  548. Det var som att bära en boaorm.
    Han sparkades, bets och skallades.

  549. Mannen sa:
    "Det bästa är om du bär ut honom."

  550. Jag släpade ut Petter,
    och vi satte oss på britsen.

  551. När vi kommer in där,
    så sliter han ner allt.

  552. Jag säger "Förlåt",
    och han säger "Det är lugnt".

  553. Till slut säger han:
    "Dra på med blåljus."

  554. Vi kommer fort in till lasarettet.
    En sköterska ska ge honom lugnande-

  555. -och hon böjer sig ner
    och ska spruta in Stesolid-

  556. -när han vänder sig
    och sparkar till henne på hakan.

  557. Hon släpper allt, tar sig för hakan,
    går ut, och jag ropar "Förlåt" igen.

  558. Vi visas in i en sal, där jag lägger
    ner Petter i en säng, som vi drar ut-

  559. -för han river ner
    allt längs väggarna.

  560. Sen klättrar jag i och talar om att
    det är mamma men får ingen kontakt.

  561. Jag gråter,
    jag är torr i halsen, jag är rädd-

  562. -och tänker att folk står där
    och pratar om vad det är för fel.

  563. "Det är bara... Vi ger honom
    en spruta." Det hoppades jag på.

  564. Men så finns det ingen där.
    Vi ligger själva där sen länge.

  565. Jag försöker ta klockan och ringa på
    läkaren, men då kastar sig Petter ut-

  566. -så jag går tillbaka
    och får upp honom i sängen.

  567. Jag håller i ett finger, sparkar,
    och får ut klockan och ringer.

  568. Då kommer en sköterska.
    Jag säger: "Vad ska ni göra?"

  569. "I dag kan vi inte göra nånting.
    Ni får vänta på ronden i morgon."

  570. "Tror du att ni kan sova?"
    "Nej", säger jag.

  571. "Ring ambulans, så att vi
    får åka hem, för jag orkar inte."

  572. Så gör vi samma resa hem,
    och Petter är lika tossig.

  573. Ambulanssjukvårdaren är oerhört trygg
    och säger: "Håll så lugnt du kan."

  574. Väl framme lägger han en hand på min
    axel och säger: "Hoppas det går bra."

  575. Den där handen, jag kan blunda och
    känna den än. Den var så värdefull.

  576. Han sa ju inte nån lösning.
    Han lovade mig ingenting-

  577. -men att han hade empati,
    så viktigt det var, den här handen.

  578. Vi kom dit nästa dag, och då skulle
    man röntga Petters huvud och mage.

  579. Det blev bråttom. Man försökte
    droga ner Petter med Dormicum.

  580. Han blev bara stissigare.

  581. Man kom emot oss och tog honom
    och lade ner honom och sövde honom-

  582. -och han dödsvrålade.
    Det var nåt så fruktansvärt.

  583. När allt blev tyst
    så började vi gråta.

  584. När han vaknade upp
    så började det om igen.

  585. "Ta tillbaka Petter som han är.
    Vad har hänt?" Vi fattade ingenting.

  586. Jag är blondin, men det är färgat,
    så jag är inte blond och dum.

  587. Jag säger till läkaren helt "random":
    "Kan han ha utsatts för övergrepp?"

  588. "Vad sa du?!" sa hon.
    "Ja, vad sa jag?" tänkte jag.

  589. Han hade elva personal-

  590. -och jag hade haft en känsla av
    att man inte var snäll mot Petter-

  591. -men så hade jag tänkt på det.
    "Vad du är dum, du är en hönsmamma."

  592. "Det är klart
    att ingen gör illa Petter."

  593. "Nej, jag bara undrade", sa jag.
    "Ja", sa hon, "man kan få en psykos"-

  594. -"om man har suttit i ångest länge."

  595. Det visade sig sen att så var fallet.

  596. Han hade bundits fast ute i Fristad
    varje dag med en packrem runt magen.

  597. Man hade också fått ett bälte
    som man skulle använda när han åt-

  598. -för att han skulle sitta still.

  599. Enligt min läkare får bälte inte
    användas utan läkarordination.

  600. Ett nio meter långt packbälte.

  601. Han förlorade talet
    sen när vi kom hem.

  602. När vi åkte hem, frågade jag läkaren
    om vi kunde få morfin. "Jajamän!"

  603. "Ta vad ni vill!"
    Jag överdriver lite, men ni förstår.

  604. Sen frågar min man
    vad jag har i handen.

  605. "Jag fick lite morfin, du kan be
    om en sexa thinner på trasa."

  606. Vi har klarat så många situationer
    på grund av galghumor.

  607. Diakonen Lennart Björklund säger:
    "Det är så bra i sorg och rädsla"-

  608. -"att använda galghumor,
    om man nu förstår den."

  609. Petter fick ju morfinet. När vi
    kom hem, hade han förlorat talet.

  610. Då satt han under en filt och sa:
    "Ja, ja, ja. Nej, nej, nej."

  611. Mormor kunde inte träffa honom,
    inte farmor och farfar heller.

  612. De trodde att vi hittade på lite.
    Det var ingen som förstod allvaret.

  613. Jag var på kommundelen en dag och sa:

  614. "Vad ska vi göra?
    Petter är ju hemma."

  615. Då sa hon: "Jag är så orolig,
    för Petter har ju ett bälte."

  616. Då försvann blodet från kroppen.
    "Vad är det du säger?"

  617. "Men för fan, hämta bältet."
    "Nej, inte utan ett personalmöte."

  618. Jag gick hem och ringde doktorn,
    och så sa jag: "Vad ska jag göra?"

  619. Peder sa: "Det som är en förälders
    skyldighet - att skydda sina barn."

  620. "Anmäl dem till länsstyrelsen",
    som då var tillsynsansvarig.

  621. Jag gick till Petter och spelade in.

  622. Jag satte mig där och spelade in
    och sa: "Säg vilka som är snälla."

  623. Sen sa jag alla elva namnen.

  624. Han klappade sig på kinden
    men fick lov att säga "snäll".

  625. Jag sa "Gunilla", och då skrek han
    "Nej!", och så gick vi igenom alla.

  626. Sen anmälde jag ett misstänkt fall
    av övergrepp i kommunal verksamhet.

  627. Det var lite lustigt,
    för jag har varit kommunreporter-

  628. -och granskat
    kommun, stat och landsting-

  629. -så jag kunde ju de här vägarna -
    som professionell, inte som mamma.

  630. Annalena Berndtsson, vice vd
    på länsstyrelsen, tog sig an fallet-

  631. -och fann att Petter utsatts för
    övergrepp med risk för personskada.

  632. Det här hände -98.
    Petter har inte varit ute sen dess.

  633. Han lever i två rum
    och en insynsskyddad gård.

  634. Petter är den mest
    balanserade människa jag känner.

  635. Det är inte objektivt,
    för jag är ju morsa.

  636. Han ger kärlek. Han är glad.
    Vi följer honom efter hans förmågor.

  637. Han är lycklig, och han säger:
    "Bra att du gör en Göran Persson!"

  638. Nån assistent har väl sagt att jag
    åker ut och pratar precis som han.

  639. Han säger: "Det är bra! De får inte
    vara dumma mot dem som har autism."

  640. "Vi förstår inte allt så bra.
    Och om de inte lyssnar, hota dem."

  641. "Nej, det kan jag inte.
    Vad ska jag säga då, då?"

  642. "Att de inte får ha kvar sina jobb.
    Då får de åka och tömma bajstunnor."

  643. Tack för mig!

  644. Textning: Malin Kärnebro
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Omsorg utan våld

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Elisabeth Råberg är autismkonsult, handledare och mamma till två söner med autism. Här beskriver hon hur det är att leva med barn med autism och flera tilläggsdiagnoser. Hon har lång erfarenhet av hur sönerna har mötts av oförståelse och farit illa i olika verksamheter. Inspelat den 12-13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Ämnen:
Samhällskunskap > Individer och gemenskaper > Identitet och livsstil > Personer med funktionsnedsättning
Ämnesord:
Autismspektrumstörningar, Barn med autism, Föräldrar till barn med funktionsnedsättning, Neuropsykiatriska diagnoser, Personer med funktionsnedsättning, Psykiatri, Samhällsvetenskap, Sociala frågor
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Omsorg utan våld

Elisabeth Råberg är autismkonsult, handledare och mamma till två söner med autism. Här beskriver hon hur det är att leva med barn med autism och flera tilläggsdiagnoser. Hon har lång erfarenhet av hur sönerna har mötts av oförståelse och farit illa i olika verksamheter. Inspelat den 12-13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Etik och bemötande

Erik Blennberger, professor vid Ersta Sköndal högskola och ledamot i Socialstyrelsens etiska råd, har medverkat i LSS-utredningen och skrivit flera böcker om etik. Här talar han om vilka etiska värden och normer som är viktiga i LSS-verksamheter och vad ett bra bemötande innebär. Inspelat den 12 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Trygghet utan tvång

Kaisu Kull från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) berättar om hur myndigheten i sin tillsyn bedömer olika fall och tolkar gränserna för vad som är tillåtet. Hon ger exempel på framgångsfaktorer för att undvika tvångs- och begränsningsåtgärder utifrån tillsynsrapporten Skapa trygghet utan tvång. Inspelat den 12 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Rätten till kommunikation

Gunilla Thunberg, logoped vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, talar om kommunikationssvårigheter som den vanligaste orsaken till utmanande beteende. Att möjliggöra kommunikation är den effektivaste lösningen och den enda möjliga vägen om mänskliga rättigheter ska gälla för alla, menar hon. Inspelat den 12 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

E-autism - en webbaserad introduktion

Mats Jansson, ombudsman på Autism- och aspergerförbundet, presenterar e-autism som är en webbaserad grundkurs i vad autism är och hur det yttrar sig. Inspelat den 13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Lågaffektiv teori och metod, del 1

Bo Hejlskov Elvén är psykolog, författare och handledare. Här talar han om hur lågaffektiv teori och metod i skola, omsorg och psykiatri hjälper oss bort från tvingande och begränsande åtgärder. I arbetet med att bemöta autistiska personer måste professionen alltid utgå från att man har ett ansvar för det som sker, och när man inte når resultat måste man som professionell undersöka om det är fel på den metod man använder, menar han. Inspelat den 13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Lågaffektiv teori och metod, del 2

Lågaffektivt bemötande i kritiska eller kaotiska situationer är alltid bättre än att bemöta med fysiska interventioner eller tvångsåtgärder, menar Bo Hejlskov Elvén. Det handlar om att dämpa känslouttrycken och skapa ett lugn, både genom beteende och hur man utformar den fysiska miljön. Här går Hejlskov Elvén igenom strategier och metoder för ett lågaffektivt beteende och ger exempel på varför de är effektiva. Inspelat den 13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Utmanande beteenden och verksamheter

Människor inom autismspektrumet med utmanande beteenden har goda möjligheter till ett liv med hög livskvalitet om man utgår från det som personen kan och förmår istället för det personen inte kan och förmår, menar Petra Björne, fil dr i kognitionsvetenskap och forsknings- och utvecklingskoordinator i Malmö stad. I Malmös LSS-verksamheter används ett studiecirkelmaterial baserat på en forskningsöversikt för att på ett bättre sätt möta brukarnas önskemål och behov, berättar hon. Inspelat den 13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Socialstyrelsens rekommendationer

Anders Bergh och Marjana Tornmalm från Socialstyrelsen berättar om hur uppdraget ser ut runt tvångs- och begränsningsåtgärder för personer med nedsatt beslutsförmåga och om rekommendationerna för att förebygga och minska utmanande beteenden i LSS-verksamheter. Inspelat den 13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Lyfta upp eller trycka ner

Lyfta upp eller trycka ner

Vad kan vi ta med oss i vårt arbete för att förebygga och undvika tvingande och begränsande åtgärder för personer med autism i skola, LSS, psykiatri och andra sammanhang? Mats Jansson, ombudsman, och Annika Lindström, ordförande Autism- och aspergerförbundet distrikt Göteborg, sammanfattar och tittar framåt. Inspelat den 13 oktober 2016 på Folkets hus, Göteborg. Arrangör: Autism- och aspergerförbundet.

Produktionsår:
2016
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Visa fler

Mer högskola & samhällskunskap

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Flyktingfrågor och antirasism

Frivilliga och kommunala insatser

Panelsamtal om vem som har ansvar för att hjälpa flyktingar när de anländer till Sverige. Utför de frivilliga organisationerna statens uppgift? Hur ska frivilliga och myndigheter arbeta? Medverkande: Hamza Ibrahim, ordförande för Ensamkommandes förbund; Mary Douglas, Rädda Barnen, Malmö; Jens Jording, Malmö stad; Annelie Larsson, sociala resursförvaltningen i Malmö stad. Inspelat den 15 oktober 2015 på Malmö högskola. Arrangör: Malmö högskola.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Bildningsbyrån - sex

Den förlorade lusten

Minskad sexlust har många orsaker. Det kan handla om stress eller relationsproblem, men även sjukdomar. Män som behandlas för prostatacancer kan tappa lusten helt. Vad händer med relationen och individen om sexlivet dör ut? Christinas man behandlades för prostatacancer. När hon ville kramas motade han bort henne.