Välkomna till Marinmuseum
i Karlskrona.

Vi är Ahmad Jamali och Yara Waked
och vi ska guida er idag.

Karlskrona började byggas på
1600-talet under order av Karl XI-

-som ville ha en örlogshamn, en stad
och ett varv i södra Sverige-

-för att skydda
de svenska intressena i Östersjön-

-och för att skydda de områden
man vunnit i krig mot Danmark.

Därför passade Trossö väldigt bra.

Man hade öar runtomkring
som skyddade mot fiender.

Det blev tidigare isfritt
än vad Stockholm blev.

Men här bodde redan en bonde
som hette Vittus.

Han tyckte inte om
att man skulle bygga på hans ö.

Men han hamnade i fängelse
av någon anledning.

Då kunde man börja bygga.
Han fick inte betalt för det här-

-förrän flera år efteråt.

På varvet byggdes det fartyg
för fullt.

På 1700-talet kom skeppsbyggaren
Fredrik Henrik af Chapman till stan.

Han ritade många fartyg
under sin karriär.

Han har bland annat gett namn
åt Af Chapmangymnasiet.

Det har även Johan Törnström
och August Ehrensvärd.

Just Ehrensvärdska gymnasiet
som vi går i.

De levde samtidigt som Chapman.
Törnström var bildhuggare.

Han gjorde många av galjonsfigurerna
som satt längst fram på fartyg.

Vi kan gå och titta på dem nu.
Följ med.

Vilken underbar hall.
Havet känns så nära.

Inte undra på att man har konserter
och bröllop härinne.

Hallen innehåller en av världens
finaste samlingar av galjonsfigurer.

De höga figurerna satt en gång
längst fram på svenska krigsfartyg.

Det som de flesta har gemensamt är
att de varit med i stora sjöslag-

-mellan åren 1788 och 1790
då Sverige låg i krig med Ryssland.

Figurerna är gjorda av bildhuggaren
Johan Törnström.

De har suttit på Försiktigheten,
Dristigheten och Minerva.

Kungen kunde med sina vackra skepp
visa att han var en stark-

-och kraftfull kung i Sverige.

Men hur var det att vara ombord
ett fartyg på 1700-talet?

Följ med.

Nu befinner vi oss i tyghuset
på museet.

Tyg är ett gammalt svenskt ord
för verktyg och vapen.

Just dessa vapen har använts
genom historiens gång.

När man var liten och lekte krig
hade man pinnar och plastvapen.

Men de här vapnen är äkta
och har använts på riktigt.

En del stora och tunga,
andra vassa och spetsiga.

Om vi tittar på den här värjan
så användes den i flottan.

Den är kortare än andra värjor
då man hade ont om plats på fartygen.

Därför gjorde man värjorna kortare
för att sjömännen inte skulle fastna-

-utan kunna använda dem i strid.

Här ser vi också en flintlåspistol.

Just den här är gjord i Jönköping.

Den användes främst
av officerare på 1700-talet-

-eftersom vanliga båtsmän
inte fick använda dem.

Det kan inte varit så lätt
att vara sjöman förr i tiden.

Man var ofta borta länge och det var
med livet som insats man åkte iväg.

Maten ombord blev ofta dålig
efter ett tag, likaså vattnet.

Om en sjöman blev skadad försökte man
så klart att rädda honom-

-men det fanns inga riktiga läkare
ombord, ingen bedövning-

-och instrumenten man använde
var ofta smutsiga.

Det var inte lätt att sköta
sin hygien på fartygen förr i tiden.

Man kan föreställa sig lukten och hur
råttorna sprang omkring överallt.

När sjömän gjorde saker
som inte var tillåtna-

-så blev de straffade
och spöstraff var vanligt då.

Även barn fanns med ombord.
De var små och snabba.

En vanlig syssla var att hämta krut
till dem som skötte kanonerna.

Ibland skedde olyckor och fartygen
kantrade och sjönk till botten.

Det kunde vara saker som dåligt väder
eller krig som gjorde att de sjönk.

Här på Marinmuseet har vi möjlighet
att gå under ytan och få se ett vrak.

Den här delen av museet
är en av våra favoriter.

Här är lite mörkt och kyligt eftersom
vi befinner oss under vattenytan.

Att vara här känns som
att kliva rakt in i historien.

Om man tittar noga genom fönstren
kan man faktiskt se ett vrak-

-som lades ner här som utfyllnad
när det inte behövdes längre.

Salthalten är inte hög nog för att
skeppsmasken ska kunna leva här.

Ett skepp som legat här i 100 år
kan ligga här i flera hundra år till-

-eftersom inget kan bryta ner det.

Tunneln kan kännas lite läskig,
men hur är det egentligen-

-att vara i och jobba på ett fartyg
som rör sig under vattenytan?

Längre bort har vi ubåtshallen
som på ett bra sätt kan visa detta.

Här ser vi två olika typer av ubåtar.
Den lilla röda heter Hajen.

Den byggdes 1904
och är Sveriges första ubåt.

Den andra heter HMS Neptun.

Den användes mellan åren 1978
och 1998.

Som ni ser är den väldigt stor.
Den är ungefär 50 meter lång-

-och väger cirka ett tusen ton.

Ubåtar används främst
för att spionera på fiender.

Och ifall man skulle ryka ihop
har man torpeder ombord.

Det är speciellt att jobba på ubåt då
man hela tiden är under vattenytan.

Det är rätt så trånga utrymmen.

Det gäller att man kommer väl överens
då man är iväg en längre tid.

På HMS Neptun jobbade
runt 22 personer.

Inte förrän 1989 fick tjejer
jobba på ubåtar.

Just Neptun fick vara med
om väldigt spännande saker.

1981 gick nämligen den
sovjetiska ubåten U 137 på grund-

-i en militärt hemlig del
av Karlskronas skärgård.

Vi vet fortfarande inte
vad den gjorde där.

Hade den navigerat fel?
Ja, det gör man när man kör på grund.

Ville de spionera eller öva
inför ett eventuellt krig?

Eller var de helt vilse? Det finns
många hemligheter kring händelsen.

Den här mössan
tillhörde en sovjetisk sjöman-

-på den grundstötta ubåten U 137.

När han stod i tornet
blåste mössan av och hamnade i havet.

En svensk kustbevakare
plockade upp den-

-och tittade på ryssen med en blick
som frågade om han fick den.

Ryssen nickade och mössan skänktes
sedan till Marinmuseets samlingar.

Nu är HMS Neptun ett museiföremål
som vi kan gå in i.

Men än idag byggs det fartyg
här i Karlskrona.

Precis som det gjorde
när staden bildades 1680.

Ja, historien finns verkligen
runt omkring oss på museet.

Hoppas ni har haft en rolig och
lärorik guidad tur med oss. Tack.

Textning: Karin Hagman
www.btistudios.com