Titta

UR Samtiden - En överlevande berättar

UR Samtiden - En överlevande berättarDela
  1. Sen tog de oss till några godsvagnar,
    170 personer i samma vagn.

  2. Vi visste inte vart vi skulle.

  3. Efter några dygn utan att ha sett
    var vi var, kom vi till Auschwitz.

  4. Här är en som hade tur.

  5. Jag heter Franciska Levy och jag
    är född i en by i Tjeckoslovakien-

  6. -i dag i Ukraina.

  7. Jag föddes 1928, 15 april-

  8. -så nästa månad fyller jag 89 år.

  9. När jag föddes
    var det lugnt i Tjeckoslovakien-

  10. -men vår del tillhörde tidigare
    österrikisk-ungerska kejsarriket.

  11. När det kollapsade
    gav de det här till Tjeckoslovakien-

  12. -men 1939, när Hitler kom till
    makten, gav han delen till ungrarna-

  13. -för att ungrarna
    var mer antisemiter än tjeckerna.

  14. Då började våra bekymmer.
    Innan dess var det lugnt där nere.

  15. Det var en by på 32 000 invånare-

  16. -och jag kommer från ett mycket
    religiöst ortodoxt judiskt hem.

  17. Vi var nio syskon
    och våra bekymmer började -39.

  18. En natt hörde vi skrik.

  19. Nästa morgon när vi vaknade
    var hela huset mitt emot oss tömt.

  20. De som bodde där hade inga bevis på-

  21. -att de bodde där
    när det var kejsarriket Ungern.

  22. De togs bort. Vi visste inte vart.

  23. Vi fick höra senare att de
    bara slaktades. Alla var borta.

  24. Min pappa blev väldigt orolig och var
    rädd att det skulle hända nånting-

  25. -så han skickade i väg mig
    till min bror som bodde långt bort.

  26. Egentligen var det förbjudet
    för judar att åka tåg.

  27. Jag var bara 11 år och han satte mig
    på tåget för att åka till min bror.

  28. Eftersom jag inte såg judisk ut
    - jag var blond och hade flätor...

  29. Jag såg arisk ut.

  30. På tåget fick jag höra hur de skällde
    på judar och vad de skulle göra.

  31. När de frågade vart jag skulle
    sa jag att jag skulle till min bror.

  32. "Var bor din bror? Vad gör din bror?"

  33. Då kunde jag inte säga att han var
    kantor, utan sa att han var slaktare.

  34. Det var ett riktigt ungerskt yrke.

  35. Jag hittade på ett ungerskt namn så
    att ingen trodde att jag var judinna.

  36. Sen stängde jag ögonen och låtsades
    sova, för jag ville inte ha frågor.

  37. Det var en hemsk resa.

  38. Efter några månader sa pappa: "Du kan
    skicka hem henne. Det är lugnt här."

  39. Men varje dag var det nåt nytt
    som basunerades ut på torget.

  40. Judar fick lämna in radion. Judar
    fick inte ha affärer och så vidare.

  41. En dag tog de oss till ett getto
    och där var vi några månader.

  42. Sen tog de oss till några godsvagnar,
    170 personer i samma vagn.

  43. Vi visste inte vart vi skulle.

  44. Efter några dygn utan att se
    var vi var, kom vi till Auschwitz.

  45. Det var på kvällen. Man gjorde ju
    allt i vagnarna de här dygnen.

  46. När vi kom till Auschwitz
    såg man bara en massa SS-män...

  47. ...i svarta uniformer,
    och schäferhundar.

  48. Men så var det några fångar
    som var där innan. De var polacker.

  49. De skulle hjälpa oss ner
    från vagnarna och den ena viskade:

  50. "Säg att du är äldre."

  51. Så vi ljög. Jag hade min syster
    med mig som var två år äldre-

  52. -en som var två år yngre,
    mina föräldrar-

  53. -och min äldsta systers barn
    som var hos oss då.

  54. När vi kom sa de:
    "Gamla, sjuka och barn åt ett håll"-

  55. -"och andra åt andra hållet." Det var
    sista gången jag såg mina föräldrar.

  56. Vi grät och skrek och de sa: "De ska
    jobba på ett annat ställe. Ni ses."

  57. Då kom vi till Auschwitz-Birkenau.

  58. Det första man såg nästa dag
    var en hemsk rök.

  59. Då sa en SS-man:
    "Ser du? Där är dina föräldrar."

  60. Där var jag i några månader.

  61. Men jag hade tur igen, för en dag kom
    Irma Grese, en mycket känd SS-kvinna.

  62. Hon hängdes i Nürnbergprocessen.

  63. Hon och Mengele var tillsammans.
    Honom hade jag äran att se varje dag.

  64. Hon kom och gav mig en örfil,
    för vi hade fått ta av allting.

  65. De rakade av håret och de som inte
    hade tur fick en dusch med gas.

  66. Vi hade tur.
    Vi fick duscha och gå ut.

  67. Vi kände inte igen varandra efteråt.

  68. Den där trasan jag hade... I stället
    för att dricka teet på morgonen-

  69. -sköljde jag trasan och stod naken.

  70. Då kom Irma Grese
    och gav mig en örfil.

  71. Nästa dag kom hon till samma block
    och frågade:

  72. "Kom! Var de dig jag gav en örfil
    i går? Talar du tyska?"

  73. "Ja", sa jag men jag talade jiddisch.

  74. "Du kan komma till vår..."

  75. Vid ingången till de olika lägren.

  76. Där satt de i en stuga, alla SS-män,
    med sina svarta schäfrar-

  77. -och jag skulle komma dit.
    Jag hade inget val. Jag gick dit.

  78. Då hade jag tur igen. Hon gav mig
    en bit bröd och en lapp här-

  79. -som heter "läuferin"
    som betyder "springflicka".

  80. Jag fick gå fritt i lägret och tala
    om när man skulle ställa upp sig.

  81. Två gånger om dagen fick vi
    ställa upp oss på led, fem och fem.

  82. Förlåt.

  83. Då kom Mengele och Irma Grese
    och pekade bara ut-

  84. -vem som skulle till krematoriet.

  85. Min äldsta syster,
    som var två år äldre, var sjuk.

  86. Jag nöp henne i kinderna varje morgon
    när de kom. "Res upp dig!"

  87. Så att hon inte skulle se sjuk ut.
    Men en vacker dag tog de henne bara.

  88. Efter några månader jobbade vi inte.

  89. Om de ropade att man behövde några
    stycken slogs man för att göra det.

  90. Där bara låg man och väntade på
    döden. Det var ingenting mer.

  91. Inget hopp. Ingenting.

  92. Efter några månader i Auschwitz
    kom en fabrikör, en tysk-

  93. -och behövde 300 flickor som skulle
    ha fina ögon och vackra händer.

  94. Eftersom jag var "läuferin" hjälpte
    jag till att ställa flickorna i kö.

  95. Då säger tysken till SS-mannen:
    "De, de, och de. Och hon."

  96. "Nej, jag ska inte."
    "Du ska härifrån."

  97. De gav mig ingen chans att gå till
    min lillasyster. Jag bara försvann.

  98. Men vi gick till nästa läger. Det var
    A-lägret, C-lägret. Olika läger.

  99. Jag var i C-lägret och fick komma
    till A-lägret med de 300 flickorna.

  100. Då sa SS-mannen: "Kom i morgon så
    släpper jag in dig till din syster."

  101. Jag var livrädd, men jag gick.

  102. Men han släppte in mig
    och jag gick till min lillasyster.

  103. Hon berättade att min syster inte var
    på sjukan längre. Hon hade tagits.

  104. Hon grät för att jag lämnade henne.
    Jag sa: "Jag hade inget val."

  105. Vi var kvar några månader.
    Vi kom inte till fabriken direkt.

  106. Bomberna föll under tiden, och vi
    var bara glada. Vi ville bli bombade.

  107. Det fanns inget bättre.

  108. En ny tysk skulle ha 200 flickor,
    och bland dem fanns min syster.

  109. Under tiden dog en av flickorna
    i min grupp-

  110. -och eftersom vi inte
    hade nummer här, utan bara här-

  111. -så tog jag av det till min syster.

  112. På det sättet blev vi tillsammans.

  113. Så vi kom till ett läger, Neuengamme,
    i Tyskland-

  114. -och jobbade på fabrik där, och det
    var som att komma till paradiset.

  115. Efter Auschwitz var allt paradiset.

  116. Här var det 300 flickor, 8 i ett rum.

  117. Vi hade varsin säng, vi fick duscha,
    även om det var iskallt-

  118. -och gick till fabriken varje morgon.

  119. Då förstod vi varför vi behövde ha
    bra ögon och bra händer.

  120. Vi jobbade med mycket små detaljer
    i 10-12 timmar.

  121. Så småningom
    började kriget gå mot sin ände-

  122. -så amerikaner och ryssar
    bombade lägret.

  123. Under tiden hade jag tur igen.

  124. När vi gick till fabriken
    smög en liten flicka in på kvällen.

  125. SS-kvinnorna som skulle passa oss-

  126. -gick och pratade i stället för
    att gå en framför och en bakom oss.

  127. Så en liten flicka smög sig in
    och frågade: "Vad heter du?"

  128. "Ser du min mamma där bakom gardinen?
    Hon gråter varje gång ni går förbi."

  129. Hon undrade vad de kunde göra.

  130. Det var inte många som vågade
    göra det. De hade mördats direkt.

  131. Så jag sa att jag ville ha potatis,
    för i rummet hade vi en ugn-

  132. -och vi var ju alltid hungriga.

  133. När lägret skulle upplösas kommer en
    SS-kvinna till mig och ropar på mig:

  134. "Hur känner du familjen så och så?"
    Jag visste inte vad de hette.

  135. "Var inte orolig. De vill rädda dig."

  136. "Du kan ta med dig din lillasyster."

  137. "Vi släpper ut dig klockan tolv."

  138. Jag gick till de äldre i blocken
    och berättade det här.

  139. "Jag går med dig. Vi är snart hemma."

  140. På nåt sätt kunde jag inte göra det.

  141. "Det som händer med er 300
    händer med mig." Så jag gick inte.

  142. Vi marscherade. Det var den långa
    marschen. Även tyskar marscherade.

  143. På den marschen var det kallt
    och den som inte orkade blev skjuten.

  144. Där hamnade vi från olika läger.

  145. Några dagar här, tillbaka
    till vagnarna, några dagar där...

  146. De visste inte vad de skulle göra.

  147. En dag kom vi till en skog.
    Då tänkte vi: "Nu skjuter de alla."

  148. Då kom någon på en motorcykel.
    "In i vagnarna igen". Så höll vi på.

  149. Jag vet inte när de bestämde
    att vi skulle till Sverige.

  150. Jag blev bara skjutsad till Sverige.

  151. Jag kom till Landskrona.

  152. Om ni har några frågor
    så besvarar jag dem så gott jag kan.

  153. Jag har inte pratat så mycket om det.
    Man skulle inte prata om det här.

  154. Det tog många år innan vi
    överhuvudtaget pratade om det-

  155. -så jag har aldrig
    pratat med mina barn om det.

  156. Mirakulöst är jag här.
    Jag har varit gift och har två barn.

  157. Jag har två söner, sex barnbarn och
    väntar på mitt andra barnbarnsbarn.

  158. Så... Jag hade tur.

  159. -Har du någon släkt kvar?
    -Vi var nio syskon.

  160. -Är det någon kvar?
    -De var ju mycket äldre.

  161. Min äldsta syster kunde ha varit
    min mamma, så när hon var havande-

  162. -så var min mamma havande med mig.

  163. De kallade mig Mimmi, för på jiddisch
    kallas en moster eller faster "mume".

  164. När min syster fick en son
    en månad innan min mamma fick mig-

  165. -sa de: "Oj, en moster föddes."
    Då blev jag Mimmi.

  166. De var gifta och jobbade i Budapest-

  167. -så de visste inget om vad
    som hände oss. Vi hade ingen telefon.

  168. Det tog veckor att få fram ett brev-

  169. -så vi visste inte vad som hände dem
    och de visste inte vad som hände oss.

  170. Efter kriget,
    bara några månader senare-

  171. -var det några som jobbade
    på Röda korset och letade släkt.

  172. Två av mina syskon hamnade i Schweiz-

  173. -och sökte efter överlevande.

  174. Då fick de reda på att vi var
    i Sverige, jag och min lillasyster.

  175. Om du kunde gå tillbaka och säga nåt
    till din familj, vad skulle det vara?

  176. Jag skulle bara säga
    att man måste reagera.

  177. Man ska inte tro att det är så här.

  178. Man måste skrika till.
    Man får inte vara tyst.

  179. Det får inte hända igen. Jag är
    jätteorolig för barn och barnbarn.

  180. -Hur länge bodde du i Landskrona?
    -Jag bodde i Landskrona i kanske...

  181. ...inte ett helt år.

  182. Det var nämligen så att i karantänen
    där vi var, i flickskolan-

  183. -hade Röda korset systrar
    som jobbade, "lottor".

  184. Den ena lottan sa en dag när vi
    skulle få gå ut från flickskolan:

  185. "Du kan komma hem till oss."

  186. Jag hade inget annat val.

  187. Det var en familj i Landskrona
    som hade tre flickor.

  188. Mamman hade dött när de var unga.

  189. De tyckte om mig och sa att "när du
    är färdig med rehabiliteringen"...

  190. Vi skulle på rehabilitering.

  191. ..."då kan du väl komma till oss?"

  192. "Javisst", sa jag. Så jag hamnade
    i den familjen, som familjemedlem.

  193. Men eftersom jag hade TBC inom mig-

  194. -som bröt ut efter några månader-

  195. -hamnade jag på Lunds lasarett
    och låg där i ett halvt år.

  196. När jag blev så återställd att jag
    skulle få komma ut från sjukhuset-

  197. -ville inte familjen ha mig längre.

  198. Så jag hade ingenstans att ta vägen.

  199. Men då var det en läkare i Landskrona
    som jag ringde till och grät och sa:

  200. "Onkel Herman, jag är så pass bra
    men familjen vill inte ha mig."

  201. Då sa han: "Jag ska prata med dem.
    Du kan komma hem till mig."

  202. "Hushållerskan är ledig,
    men vi klarar oss."

  203. Han kom med sin hund och en taxi-

  204. -och hämtade mig
    och jag fick vara där ett tag.

  205. Vad ska man säga till såna som säger
    att Förintelsen inte har skett?

  206. Det är därför jag är här.
    Det är just därför jag är här.

  207. Hur kan man förneka Förintelsen
    så länge vi är här och kan berätta?

  208. Ni ska kunna berätta om det. Absolut.

  209. -Tack.
    -Det är ett bevis.

  210. Tror du att nåt sånt kan hända igen-

  211. -och vad tycker du att man ska göra
    för att det inte ska hända igen?

  212. Vi måste förebygga.

  213. Jag är jätterädd att det händer
    om inte vi gör nånting.

  214. -Det är jätteviktigt att ni reagerar.
    -Tack.

  215. Ska jag ställa mig upp?

  216. Var det nån i koncentrationslägret-

  217. -som du hade kontakt med efteråt?

  218. Nej, tyvärr inte.
    Det finns inte många överlevande.

  219. Hur känns det att prata om
    dina upplevelser för oss?

  220. Första gången jag gjorde det... Jag
    har inte pratat om det på många år.

  221. Mitt barnbarn frågade
    om jag kunde komma till hans skola.

  222. Han berättade för lärarna om mig.

  223. Då kunde jag inte neka. Jag var lite
    nervös, men jag gick till skolan.

  224. Jag berättade och det gick bra.

  225. Sen frågade en väninna vars son
    var 15 år. "Kan du inte berätta?"

  226. Jag kunde inte neka,
    och det var så fantastiskt.

  227. Ungdomarna som var där var så nyfikna
    och hade så intressanta frågor.

  228. Jag kände att jag gjorde nåt bra.
    Det är därför jag är här i dag.

  229. Den 4 december i år-

  230. -skulle några göra en soaré
    och ära mig-

  231. -och jag skulle få bjuda in folk-

  232. -och några skulle skriva dikter,
    göra musik och fira mig-

  233. -och jag skulle berätta om mitt liv.

  234. Så mina barn och barnbarn och vänner
    var där och de skulle filma allting-

  235. -och jag skulle berätta om mitt liv
    från det jag föddes till 1948.

  236. Det har mina barn aldrig hört.
    Men plötsligt var jag helt borta.

  237. Jag tappade minnet.

  238. En läkare tyckte
    att jag skulle åka hem med min son.

  239. Då berättade min son vad jag hade
    berättat, och att det var jättebra.

  240. Men nästa dag ringde han min läkare
    som tyckte att jag skulle åka in.

  241. De röntgade huvudet. Det var inga
    blödningar. Jag hade klarat mig igen.

  242. Men det känns fantastiskt
    att kunna berätta det här för er-

  243. -för det är väldigt viktigt
    att ni kan föra det vidare.

  244. Jag hoppas att ni aldrig ska uppleva
    nåt sånt som jag har upplevt.

  245. -Vad sysselsätter du dig med nu?
    -Jag gör väldigt mycket.

  246. Jag brukar säga att jag springer
    ifrån mig själv. Jag är aktiv.

  247. Först och främst är jag hedersmedlem
    på SATS. Då förstår ni.

  248. Jag tränar zumba tre gånger i veckan.

  249. Jag tävlar i bridge
    två gånger i veckan.

  250. Jag går på teater. Jag går
    på konserter. Jag sysselsätter mig.

  251. Jag har aldrig varit den som låter
    depressionen ta hand om mig.

  252. Då gick jag bara hemifrån
    och gick på bio så att det gick över.

  253. Mina barn säger
    att jag aldrig är hemma.

  254. Jag har en son i Stockholm.
    Han har tre barn och ett barnbarn.

  255. Och jag har en son i Israel som har
    tre barn, så jag har haft tur.

  256. Det måste jag säga.
    Efter dessa premisser, så...

  257. Textning: Gabriella Eseland
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

UR Samtiden - En överlevande berättar

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Franciska Levy berättar om sina upplevelser under andra världskriget och om hur hennes familj tvångsförflyttades till Auschwitz. Föräldrarna mördades men hon och systern lyckades överleva och förflyttades till ett arbetsläger. Efter krigsslutet kom Franciska till Sverige och skapade sig ett nytt liv. Inspelat den 22 mars 2017 i Häggviksskolan i Sollentuna. Arrangör: Häggviksskolan och Sollentuna musikklasser.

Ämnen:
Historia > Efter ca 1900 > Andra världskriget
Ämnesord:
Andra världskriget 1939-1945, Förintelsen, Förintelsens överlevande, Historia
Utbildningsnivå:
Gymnasieskola

Mer gymnasieskola & historia

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Prylar i Sverige Marinmuseum

Guidad tur på Marinmuseum

Gymnasieeleverna Ahmad Jamali och Yara Waked visar Marinmuseum i Karlskrona. De berättar om dramatiska händelser och visar upp historiska föremål. Det handlar om allt från Karlskronas grundande till u-båten Neptun. Inspelat den 21-23 november 2016. Arrangör: Riksutställningar och Marinmuseum, Karlskrona.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Pop och politik

Dans

Visste du att tangon från början var alltigenom manlig? Vi pratar om rollfördelningen på dansgolvet genom historien och hittar tidiga bevis på både jämställd och könsöverskridande dans. Vi tittar på de smått bortglömda damorkestrarna som under 1900-talets första hälft dominerade den svenska musikscenen. Och så gräver vi i Miley Cyrus-skandalen som fick många att prata om twerking, en dans full av politik.

Fråga oss