Berättelsen om samerna, nordligaste
Europas urfolk, kunde börja så här.

Det är så det brukar se ut.

En minoritet sysslar med renskötsel,
men det har blivit sinnebilden-

-ibland den enda bilden,
som ges av samerna.

Det här är en lika sann bild.

Och det här.

”Jag fångade en fisk.”
Vanja, vad blir det på ryska?

Oavsett hur man börjar berättelsen
om samernas historia-

-så är den för de flesta
närmast okänd.

Svenskar, norrmän, finnar och ryssar.
De som lever tillsammans med samerna-

-vet i regel mer om
andra länders urfolk än sitt eget.

Kull efter kull av studenter lämnar
skolan utan att ha fått lära sig nåt-

-om folket som bebott delar av
sina länders marker i tusentals år.

Som inrättade sig i en karg värld-

-med uppfinningsrikedom
och innovationer.

Och med en helt egen kultur
och religion.

Ett folk som tillhandahöll råvarorna
som en gång var själva motorn-

-i Europas ekonomi.

Historieböckerna berättar inget om
hur man koloniserade samernas marker.

Och exploaterade dess rikedomar.

Och ingenting om hur
samernas religion skulle utplånas.

Ibland med de mest brutala metoder.

Det här är berättelsen
om den historien.

Det är nog ändå bäst att starta
historien med den samiska marken.

Det vidsträckta område
samerna kallar Sápmi-

-och som är skådeplatsen
för deras historia.

Sápmi sträcker sig över fyra länder:
från Atlantens fjordar i väster-

-över den uråldriga bergskedjan
Skanderna, nedslipad av istiderna.

Längs älvdalar, genom enorma områden
av skogar och sjöar-

-och till Kolahalvön, där den samiska
marken möter Vita havet i öster.

Det är ett landskap med rik natur som
befolkas av fler varelser än renar.

Vissa växter och djur
finns bara just här i Sápmi.

Som den lilla fjällämmeln.

Andra djur missar inte chansen
att försöka komma åt renarnas kalvar.

Det vidsträckta området som
kallas Sápmi må se ut som vildmark-

-men spåren av mänsklig aktivitet
syns överallt i landskapet.

Om man vet vad man ska leta efter.

Det här är spåren av en barktäkt.

I det samiska kosthållet har
innerbark varit viktig i dieten.

Det innehåller C-vitamin, riboflavin
och fibrer, som alla vet är bra.

Det här var rena rama hälsokosten.

Det kallas vildmark, men då raderar
man 10 000 år av mänsklig historia.

Det är ingen vildmark. Det är på-
verkat av människor som funnits här.

Spåren efter människor leder tillbaka
till den stora isens tidsålder-

-för mer än 11 000 år sen.

Pionjärerna följde de stora
däggdjuren hit upp - och blev kvar.

I urberget lämnade de bilder
från sin värld efter sig-

-medan årtusenden
av stenålder passerade.

Men för att börja
vår historia om samernas tid-

-måste vi röra oss fram i tiden.

Århundradena före vår tideräkning,
här uppe i nordligaste Norge-

-dyker nya spår upp som vittnar om
den samiska kulturens framväxt.

Det är gott om kulturminnen i området.

Det är en slags ground zero
i utvecklingen av samisk kultur.

De här sakerna uppträder samtidigt,
några få hundra år runt Kristi födelse.

Inom arkeologin är det kort tid. Här
har vi en etablering av en ny identitet.

Första tecknet
på nya idéer hos jägarfolken-

-som finns här,
är en ny typ av bostad.

Den här nya sortens bostad är grunden
till den samiska goathi, eller kåtan.

Den samiska kåtan får nu
sin karakteristiska rumsindelning.

I mitten den rektangulära eldhärden.

Ingången
med plats för ved och gäster.

Sen barnens plats,
och längre in de äldres.

Allra längst bak i kåtan,
bakom härden-

-finns den heliga delen "båssjo",
som ingen fick gå över.

Nåt annat man ser under den här
perioden är de första björngravarna.

Så kallade björngravar ger en första
inblick i den nya samiska idévärlden.

Björnen har setts
som ett mytologiskt väsen.

Den ansågs klok och intelligent
och ha mänskliga egenskaper.

Det finns ett antal björngravar,
där den är begravd på liknande sätt-

-som man begravde människor.

I det samiska samhället trodde man
att ursprunget var äktenskapet-

-mellan en björn och en kvinna.
Och det tar sig tydliga uttryck.

Jakten och den påföljande björnfesten
har följt strikta ritualer-

-för hur den ska gå till.

Trots att björnen var helig, så
jagades den för köttet och skinnet.

Jakten omgavs av riter. Hur den
äldsta björnkulten såg ut är okänt.

Först på 1700-talet dyker beskriv-
ningar upp i de historiska källorna.

På vårvintern förbereder männen sig,
och tre, fyra män följs åt.

Två eller tre män håller kraftiga störar
för att stänga till idet.

Man sticker ner en stör
för att väcka björnen.

När björnen jagas benämns den inte
vid sitt vanliga namn, utan omtalas-

-som "pälsgubben", "skogsfarfar"
eller "den ludne".

Innan björnen väcks,
ställer sig dräparen beredd-

-med björnspjutet nedkört i marken.

När björnen vaknar,
hålls den nere med störarna.

Och när den kommer ut,
sticker man björnen med ett spjut-

-så att den dör.

När man närmar sig boplatsen jojkar
man, för att tillkänna ge sin ankomst.

Kvinnorna får inte se på björnjägaren,
så de täcker huvudet-

-och tittar bara på jägaren
genom en mässingsring.

I kåtan flår man björnen
och kokar allt kött i samma gryta.

När allt kött och blod är kokt,
fördelas maten lika till alla på festen-

-men män och kvinnor
intar måltiderna åtskilda.

Alla ben måste samlas in
och begravas anatomiskt korrekt-

-så björnen kan återuppstå och
berätta att den hade behandlats väl.

Att det inte var farligt
att jagas av människor.

Man har hittat 80 björngravar.

De äldsta säkra fynden finns
i norra Sápmi och är 2 000 år gamla.

Björnritualerna sprids
till de andra samiska områdena-

-och praktiseras
ända in på 1900-talet.

Det finns fler
viktiga samiska markörer-

-vid samma tid
som björngravar och kåtatomter.

Nu har ni kommit till
Mortensnes kulturminnesområde.

Mortensnes på Varangerhalvön
i Finnmark-

-är en av de viktigaste platserna-

-i jakten på
den samiska kulturens rötter.

En oöppnad grav. Man ser konturen,
och det har legat stenhällar över.

Hela kustlinjen
är ett enormt gravfält.

Bergsknallen där borta...

Det börjar där, och så
är det urgravar hela vägen fram hit.

Det är åtminstone 300 gravar.

Det händer nåt nytt i gravskicket under
perioden som kallas tidig metalltid:

Den s.k. urgraven.

Mortensnes är den första platsen
där vi ser att urgraven får fäste.

Det blir så småningom en materiell
företeelse som vi hittar i hela Sápmi.

Den var väldigt fin.

Mycket ståtlig.
Man kan titta in i gravkammaren.

Man har gjort i ordning
en gravkammare nere i stenramlet-

-och gravlagt intill stora stenar
eller intill en bergvägg.

Avsaknad av jord var viktigt. Kanske
fick man inte ha kontakt med jord.

Att färden till dödsriket blir enklare
när det är öppet och luftigt-

-med springor i stenramlet.

Då hade själen lättare att komma ut
och över till ett dödsrike.

Innehållet i en av gravarna
på Mortensnes är unik på flera sätt.

Det är Mortensnes äldsta grav,
och den äldsta av den typen i Sápmi.

Ett av föremålen
har en ny typ av ornamentik-

-som vi känner igen i samisk slöjd.

På det längsta redskapet
är Y-formade ornament inristade-

-en utsmyckning
vi känner igen som samisk.

Och hornskeden är praktiskt taget
identisk med senare tiders hornskedar.

Graven på Mortensnes innehåller också
fragment av en samisk innovation.

Det är ett mycket speciellt gravfynd.

Förutom skelettmaterial, hittade man
också fragment av en skida.

Skidan har sina rötter i Central-
asien. Den äldsta är 6 000 år gammal.

Samerna förbättrade uppfinningen och
skapade den första moderna skidan-

-med en rem för foten som går
igenom skidan och inte under den.

En produktutveckling
som blivit världsstandard.

Föremålen i graven säger nåt om den
tidiga samiska samhällsstrukturen-

-och arbetsfördelningen mellan könen
för 2 000 år sen.

Människolämningarna i samma grav
var från en kvinna.

Det var en kvinnograv. Och skidor och
pilbåge är traditionell jaktutrustning.

Det var en kvinna som jagade, och hon
fick med sig sin utrustning i graven.

Så även kvinnor var jägare
och kunde gå på jakt.

Vad som dödade den kvinnliga jägaren
är inte känt.

Men gravfynden antyder att folket
hon tillhörde hade en föreställning-

-om vad som hände efter döden.

När en person dog, ville man att för-
fäderna skulle ta väl emot den avlidne.

Runt armarna har man surrat näver,
och ibland även runt lårbenen-

-som en magisk
eller skyddande funktion.

Man kanske måste skydda de döda
innan de for till dödsriket.

I den samiska religionen föreställde
man sig tre olika världar.

En för olika gudar, en för människor
på jorden och en för de döda.

Men i den samiska religionen
spelade döden en annan roll-

-än i den kristna.
De döda försvann inte helt.

Man gravlade kanske i hällgravar
för att det var öppet nedåt-

-mot underjorden.
Det var en öppning till dödsriket.

Dödsriket är under oss. När vi är
färdiga i den här sfären, på jorden-

-så hamnar vi i en ny värld,
som ligger under oss.

De döda lever vidare, som vi lever här-

-men i en uppochnedvänd värld,
där de går med fötterna mot våra fötter.

Björngravarna. Kåtan.

Ornamentiken. Gravskicket.

Vad orsakar att förändringarna
dyker upp vid ungefär samma tid?

Varifrån kommer de nya idéerna?
Och varför?

Enligt en samisk berättelse kom ett
nytt folk hit i jakten på sitt hem.

Vi måste långt bort. Hem.

På samma sätt som vi har vandrat hit,
i alla våra bröders åsyn.

Stora bäckar har varit oss till hinder
på vår väg till Sápmi.

Själva jojken berättar ju om
hur samerna har kommit hit till Sápmi.

Den berättar att samerna hade hört om
det här landet och velat komma hit.

De hade liksom en inre röst som sa
att här fanns ett land som tillhörde oss.

Det är nästan bibliskt.

Enligt jojken hörde samerna
talas om landet i norr-

-och vandrade långt
för att komma hit.

Men de ville i alla fall dit,
och när de kom fram dit–

-och fann det där landet,
kallade de det för Sápmi.

Det ger ju det hela
en mytisk dimension också.

"Det här är vårt land,
vi har rätten att äga det."

Det är omöjligt att datera berätt-
elsen om det samiska intåget i Sápmi-

-och ytterst vanskligt att förlita
sig på den som historisk källa.

Men jojken skulle kunna bära spår
av vad som faktiskt hände.

Tecken tyder på att de nya
kulturella uttrycken sammanfaller-

-med ett inflöde
av nya människor till området.

Vi vill veta hur människor kom hit
och träffades vid olika tidpunkter.

Det vi kan spåra är
om det kom en tydlig migrationsvåg-

-som kan kopplas till
den här tidshändelsen.

Då kan man säga att tidpunkten var
viktig för människor att ta sig hit.

I Uppsala undersöker forskare hur det
gick till när Norden koloniserades.

Genetiken visar kontinuerliga folk-
förflyttningar under årtusendena.

Vissa migrationsvågor kommer
söderifrån, bl.a. för 6 000 år sen-

-då de första jordbrukarna etablerade
sig i södra Skandinavien.

Folk som med tiden blir danskar,
svenskar och norrmän.

Folkförflyttningarna i Nordens
norra delar har ett annat ursprung.

Hos samerna hittar man
varianter av arvsmassan-

-som är nästan unika
för den samiska befolkningen.

Man ser att de här varianterna finns
i ungefär samma frekvenser-

-i en del centralasiatiska
befolkningsgrupper.

Vilket ju kopplar det
samiska ursprunget mot Centralasien.

Det tycks finnas en koppling österut.

Inte till de tidigaste
jägarna och samlarna-

-utan till en mycket senare
migrationshändelse.

Vi kan använda mutationer för
att datera hur länge sen människor-

-flyttade till olika delar av jorden.

För ca 2 500 år sen måste ett inflöde
av genetiskt material ha skett-

-i den här befolkningsgruppen,
som kom nånstans från Volga-regionen.

Studien placerar denna senaste
migrationsvåg några få århundraden-

-innan nya samiska markörer dyker
upp i det arkeologiska materialet.

De nyinflyttade människorna tycks ha
haft med sig några av grundelementen-

-till det som ska bli
den samiska kulturen.

De genetiska och språkhistoriska
spåren leder till Ryssland.

Volga-området är ett viktigt
för den finsk-ugriska språkfamiljen.

Det samiska språket tycks ha sina
rötter här, och bli ett eget språk-

-ungefär samtidigt
som de övriga samiska markörerna.

Idag har vi ungefär
tio olika samiska språk.

Men när språken blir så här olika
genom att de är isolerade...

...så är det inte utgångsläget
utan dagens olika språk har utvecklats–

–ur ett ursprungligt samiskt språk,
eller en protosamiska.

Man uppskattar
att det har talats för ungefär 2 000 år sen.

Runt år 0 skiljs finskan och samiskan
från sitt gemensamma ursprung.

Förmodligen sker det
i dagens södra Finland.

Ursamiskan sprids över Nordkalotten
och delas upp i dialektala varianter-

-som sen utvecklas till olika språk.

Så olika att sydsamer och östsamer
inte längre förstår varandra.

Folket som kom med det nya
samiska språket och kulturen-

-blandade sig
med det befintliga jägarfolket.

För ca 2 000 år sen
var stenristarnas era över.

Det var en ny tid i Sápmi:
samernas tid.

Man slutar med hällkonst omkring år 0.

Det är väldigt frestande att säga
att hällkonsten övergår i skrift.

Den samiska trumman uppträder under
järnåldern och efter Kristi födelse.

Avbildningar på sten fick kanske
ge vika, då man hade viktigare föremål-

-att göra avbildningar på.

Den nya samiska kulturen
är otroligt framgångsrik.

Under de kommande århundradena
sprider den sig sakta men säkert.

När järnåldern närmar sig sitt slut,
omfamnar den samiska identiteten-

-alla de kvarvarande fångst-
och jägarfolken på Nordkalotten.

Själva motorn till att den samiska
etniciteten sprids är förmodligen-

-en allt intensivare kontakt
med andra folk.

Den ensamme behöver inte uttrycka
sin särart gentemot sin granne.

Det tyder på
att handelsförbindelser eller grannfolk-

-är med och formar
den samiska kulturen.

Lika framgångsrik
är jordbrukarkulturen-

-som etablerar sig
allt längre norrut.

Längs Atlantkusten,
på båda sidor av Bottenviken-

-i Karelen och på Kolahalvön.

I gränsytorna mellan jordbrukare
och jägare uppstår en livlig handel-

-som kan ha varit en drivkraft-

-för att ansluta fler
till den samiska etniciteten.

Man får kanske ett behov av att
uttrycka sig tydligare gentemot andra.

Det är nåt
som flera grupper börjar med.

Olika jägargrupper ser det som
ett bra sätt att organisera sig på.

Att ansluta sig till en gemenskap
och visa att man tillhör den.

Ett exempel på handelsutbyte
mellan samer och jordbrukarfolk-

-är det som sker
i nordvästra Sápmi under vikingatid.

Ute i kustbandet har de s.k.
norröna hövdingadömena växt fram.

Jordbrukarna håller till ute på öarna
och samerna i inlandet.

På många platser längs kusten uppstår
kontaktytor mellan de två grupperna.

Det norröna samhället är en gren av det
germanska samhället och kulturen.

De anpassar sig till jordbruket, eller
om jordbruket gör dem till norröna-

-medan samerna
livnär sig på jakt och fiske.

Det tycks ha varit tät kontakt
mellan folkgrupperna.

Ett norrönt hövdingadöme
kallades Hålogaland-

-och leddes i slutet av 800-talet
av hövdingen Ottar.

Han är viktig
för historieskrivningen om samerna-

-på grund av det
som skrevs om hans resor.

När Ottar besökte Alfred den store
på 890-talet-

-sa han att han
bodde längst norrut av alla norrmän.

Han kom från Hålogaland.

Det var den nordligaste delen
där den norröna befolkningen levde.

Kung Alfred infogar
Ottars berättelser från Norden-

-i ett befintligt historieverk.

Här finns anteckningar om en
upptäcktsresa som Ottar gjort norrut.

Det är så vi vet nåt om de samiska
aktiviteterna vid den här tiden.

Ottar berättar att norr om där han bor,
så finns det ingen bebyggelse-

-förutom på några platser,
där finnar lever på jakt och fiske.

På resan norrut observerar Ottar
ett folk som han kallar finnar-

-den tidens namn på samer.
Enligt Ottar finns samerna-

-över hela det nordliga området,
ända bort till Vita havet i öster.

Men Ottar har mer att berätta.
Han har byggt upp sin förmögenhet-

-tack vare samerna,
genom att ta ut skatt.

Ottar berättar att han är en av de
främsta i det område han kommer från.

Han säger att hans och hans gelikars
största inkomster kommer från-

-handel och skattläggning av samer.

Uppgiften om Ottars skattläggning
har format forskningen-

-om samers och vikingars relation.

Den här skattläggningen
har varit väldigt omdiskuterad.

Att samerna skulle låta sig skinnas
och betala stora summor-

-till ett annat folk utan att få
nåt tillbaka verkar väldigt orimligt.

Vissa tecken tyder på att relationen
mellan jägar- och jordbrukarfolken-

-måste omvärderas.

Man har fokuserat på skillnaderna
mellan samer och norrmän-

-och på det
som man har sett som motsättningar.

Men i modern tid
har det blivit mer fokus på-

-likheter och samarbete.

Vid den här förkristna tiden
var skillnaden i religiös tro mindre-

-mellan de två folken. Samerna
ansågs besitta stor andlig expertis.

Nordborna söker upp samerna
och deras schamaner, deras nåjder-

-för att få konsultation
i andliga frågor.

Man vill veta vad som ska hända. Har
man tur? Går det som man hoppas?

Man kanske behöver hjälp med
att ta ett viktigt beslut.

Samerna framställs i källorna som troll-
domskunniga. De spådde framtiden.

På 1100-talet, i Borgartingslagen
och Eidsivatingslagen-

-nedtecknades förbud mot
att uppsöka samer för att bli spådd.

Det tyder på att det var vanligt.

Norröna hövdingar lär ha tagit hjälp
av samisk trolldom i militära syften.

Hövdingen Tore Hund ska
under slaget vid Stiklestad år 1030-

-ha fått en magisk renskinnskofta-

-sydd av samer,
och som skyddade mot svärdshugg.

Det magiska renskinnet skyddar Tore
Hund som dräper den norske kungen.

Så det kunde absolut vara fördelaktigt
att ha hedniska grannar.

Men det var främst samernas
yrkesskicklighet nordborna ville åt.

En otrolig jakt- och fångstexpertis
som övats upp under årtusenden.

Inte minst gällde det
jakten på rikedomarna i havet.

Sälen var ett viktigt bytesdjur
i kustområdena-

-det första årtusendet efter Kristus.

Skinnet användes till kläder
som höll kylan borta på vintern.

Men av lika stort intresse
var det som fanns under skinnet.

Då har vi två stora skinn. Detta är
en rekonstruktion av en s.k. hellegrop-

-en fornminnestyp som finns längs
Nord-Troms och Finnmarks kuster.

Vi tror att groparna användes från
Kristi födelse fram till 1300-talet-

-men var särskilt vanliga
mellan 600- och 900-talet.

Det här är en s.k. hellegrop.
Man har hittat ungefär 700 stycken.

De flesta dateras till vikingatiden,
när interaktionen mellan samer-

-och den norröna befolkningen
var intensivast.

Allt tyder på att de användes för
att komma åt tranet i sälarnas späck.

Träkolet vi hittar i groparna har ofta
hög fetthalt med marint ursprung.

Vi tror att man
framställde olja i groparna.

Men det finns inga skriftliga källor
som beskriver det.

Forskare försöker rekonstruera
hur oljeutvinningen kan ha gått till.

De har magasinerat värme från elden,
och det är verkligen varmt.

Stenarna har börjat bli rödglödgade.
Det är hög temperatur.

Experimenten visar att det var en
effektiv metod att utvinna tranet.

Man har fått över 50 % olja
i förhållande till späckets vikt.

De som använde det här på järnåldern
var nog betydligt duktigare än vi.

Eftersom arkeologerna hittat gropar
i såna mängder kan man anta-

-att tranet var viktigt
i handeln mellan folken.

Det kan ha använts till föda, men man
dricker inte hur mycket tran som helst.

Det är så många gropar,
och de har använts så flitigt-

-att det nog var nåt
man hade stort behov av.

Frågan är om inte användningsområdet
främst var kopplat till det här.

De flesta är från år 600 till 900-

-en tid då skeppsteknologin
utvecklades enormt.

Man måste ha haft ett stort behov
av att kunna ta hand om sina båtar.

På den här tiden fanns det inte mycket
man kunde impregnera träbåtar med.

Så impregnering har nog varit ett
viktigt användningsområde för oljan.

Det är tänkbart att samerna
levererade den här produkten-

-i ett utbytessystem mellan
olika grupper under den här perioden.

Lika viktigt som havet var
för vikingatidens samer-

-lika avgörande är det i dag,
tusen år senare.

Nu är vi i Klubbukt i Kvalsund kommun,
i Finnmark.

Det är ett litet fiskesamhälle,
om man kan kalla det så.

-Sjösamiskt samhälle.
-Ja. Det är rätt.

Ättlingarna till vikingatidens
säljägare, kallas för sjösamer-

-och fortsätter använda havet
och fjordarna till sitt uppehälle.

På 60-talet fanns de sista resterna
av naturahushållningen kvar.

Man hade en ko,
några getter och fisken.

Och havet
som man hämtade sin mat från.

Mina förfäder levde av och i naturen.

De upplevde samma saker som jag när
jag var en liten pojke på åtta, tio år-

-och fick följa med ut på sjön. Jag fick
gå från skolan för att fiska med pappa.

För att vi skulle få mat.

I dag är det inte säl utan vitfisk
och krabba som är basen för fisket.

Det är lättare i dag. Allt är
mekaniserat med knappar och spakar.

Vi har bra vinterskor och fryser inte.

Som liten grabb
var man iskall om tårna varje dag.

Man var alltid ute, vare sig det regnade
eller snöade, eller var mörkt och kallt.

Nu kan vi gå inomhus och ta rast
med varmt kaffe och wienerbröd.

Samernas expertis gällde inte bara
jakt och fisk utan även båtbygge.

De konstruerade farkoster
med helt egna tillverkningsmetoder.

Det här är en samisk älvbåt.

Det intressanta är att den är sydd.

Det kan tyckas märkligt att sy båtar men
det är ett alternativ till järnnitar.

En sydd båt är när bordläggnings-
plankorna är sammanfogade med söm-

-och inte med järnnitar och spikar
som i skandinavisk tradition.

Man ser stygnen väldigt tydligt.

Och det är en sammanhängande söm.

Det är typiskt för samiskt båtbyggande.

Sytekniken gav fördelar
över nordbornas.

Vikingakungen Sigurd Slembe
lär ha haft sån respekt-

-för samiskt båtbyggande, att han
beställt krigsskepp från samerna.

Man får en flexibilitet i vattnet som
gör att båten kan vrida sig i vågorna-

-och vara väldigt spänstig, i motsats
till järnsöm som är mycket stelare.

De gick så snabbt ute på havet
att de flög fram.

Det står i Kungasagan att
"blott få kunde följa skeppen"-

-"när bundet med senor
de flyger för vinden."

Det här är en modell av Bårsetbåten.

Det är en typisk farkost
från yngre järnåldern.

Det liknar andra vikingaskepp
vi har hittat.

Den s.k. Bårsetbåten är intressant.
Fyndet är daterad till 800-tal-

-och hittades på Kvaløya, där
både samer och nordbor var verksamma.

Båten är ett klassiskt vikingaskepp,
men inte helt och hållet.

Det som är annorlunda med den här
båten, är att den översta bordplankan-

-har sydda stygn mellan träpluggarna.

Det är en kombination
av pluggar och stygn.

Här har vi två sydda stygn, en träplugg-

-ett sytt stygn, och så ett till.

Det är speciellt med
en sån kombination av olika tekniker-

-på en farkost från den här perioden.

Det är inte osannolikt att
Bårsetbåten med sina olika tekniker-

-är exempel på ett samarbetsprojekt
mellan de båda grannfolken.

I många områden bodde sjösamer
och norrön befolkning nära varandra.

Alla dessa fynd är från områden med
både samisk och norrön bosättning.

Det är möjligt att samer och nordmän
kan ha byggt båtarna tillsammans-

-som ett gemensamt projekt.

Man tror att relationen mellan samer
och jordbrukare vid den här tiden-

-grundades på samarbete,
snarare än utnyttjande.

Samerna var för ekonomiskt viktiga
för att relationen skulle äventyras.

Norröna handelsmän som Ottar kunde
göra stora affärer på kontinenten-

-då de hade tillgång
till den tidens hårdvaluta.

Pälsverk var motorn
i Europas ekonomi under vikingatid-

-och inga var bättre än samerna
på att tillhandahålla varorna.

Där...

I Sápmi syns spåren
av den lönsamma pälsjakten.

Detta är det första av flera gömslen.
Här låg man och väntade på renar.

De låga upphöjningarna av stenar
gav tillräckligt gömsle för jägare-

-att överraska
förbipasserande renhjordar.

Men det fanns helt andra sätt
att bedriva jakt på.

Det här är en fångstgrop. Där är lite
snö, så det är inte så lätt att se.

Det är en försänkning,
omgiven av en vall.

I dag återstår bara grunda försänk-
ningar av det som var djupa gropar.

Fångstgropar var en av de effektiv-
aste jaktmetoderna för ren och älg.

Den hade ett rektangulärt bottenplan
och brant sluttande väggar inåt-

-mot gropens mitt,
så de inte kunde kravla sig upp.

Många tror att det fanns ett spjut i
botten, men det hade inte varit bra.

Det slår hål på magen, och inälvorna
kan komma ut. Det förstör köttet.

I stället var fångstgroparna ett sätt
att hålla bytet levande-

-tills jägaren kommer för nådastöten.

Jakt med fångstgropar
är åtminstone 6 000 år gammalt-

-men samerna skalade upp metoden till
att omfatta hela system av gropar.

Där är en. Och så är det en där.

Den, den och den.
Och det är fler där borta.

Om man räknar med dem som ligger lite
söderut och norrut härifrån-

-så är det tre tusen,
bara på det här näset.

Beräkningarna av antalet gropar gör
området runt Gollevárri i Finnmark-

-till världens förmodligen
största fångstgropssystem.

Slaktresterna antyder att efterfrågan
på vildrensprodukter varit enorm.

Vid utgrävningar här har man funnit
mängder med renhorn. Mängder!

Det visar att de dödade mer ren
än de tog med hem för att äta.

Det är helt säkert.

På Dovrefjell finns spår av ännu en
storskalig jaktmetod från vikingatid.

Här ser vi de här pinnarna
som markerar stolparna.

Det är två långa rader med stolpar,
flera kilometer inåt här.

Man har stoppat renen...

Vildrenarna drevs in i en hage
som stängdes bakom dem.

En föregångare till de samlingsgärden
som dagens renskötare använder.

När fällan slår igen bakom dem-

-går flocken i cirkel hela tiden,
innan den avlivas där nere.

Jakt på vildren har sen länge
bytts ut mot skötsel av tamren.

Nu har vi renskiljning.
Det pågår som vanligt, som alltid.

Traditionell renskiljning till
olika vintergrupper här i Vinklumpen.

Det är det som pågår här.

Jijnjevaeri är en
av flera samebyar som bedriver-

-tamrensdrift i sydsamiskt område.

De sydligaste samebyarna
och renbetena-

-är Idre i Dalarna på svensk sida
och Svahken sijte på norsk.

Det är långt söderut, nästan 200 mil
från Gollevárri uppe i norr.

Samisk närvaro så långt söderut har
i mer än hundra år varit föremål-

-för en vetenskaplig kontrovers.

Det handlar om hur långt tillbaka
i tiden samernas rötter går i söder.

Historikern Yngvar Nielsen argument-
erade för att de sydliga områdena-

-sen urminnes tider
varit skandinaviska-

-och att samerna invandrat
relativt nyligen.

I skriftliga källor finns berättelser
om samer i Nordland vid den tiden-

-och längre söderut
var berättelserna av senare datum.

Utifrån det tänkte man sig
att samerna gradvis vandrade söderut-

-och in i de sydnorska fjällområdena
under väldigt sen tid.

Historiska källor berättar om
en sydlig samisk närvaro i sen tid.

De s.k. sockensamerna
var viktiga i byasamhällena-

-i Mellansverige
långt in på 1800-talet.

Fredrik I ville redan på 1700-talet
fördriva samerna norrut-

-för att de jagade i kungens skogar.

Men samerna rensades inte ut från
Dalarna, Hälsingland och Gästrikland-

-eftersom bönderna protesterade.

Samerna var de enda som kunde
tillverka de korgar man använde-

-och fiskeredskapen av rötter.
Man var beroende av samerna.

De fick avliva hästar, hundar
och katter.

Ibland fick man vara dödgrävare.

Men i höjd med ambitionerna om etnisk
rensning i början av 1700-talet-

-blir de skriftliga spåren
av samer i söder glesare.

Enligt Nielsen bevisade det att
samerna inte funnits där tidigare-

-idéer som passade
i tidens strömningar.

Den här framryckningsteorin
kom samtidigt-

-som en nationalistisk revitalisering.

Det blev viktigt att markera att Norge
var norskt och Sverige var svenskt.

Samerna hade ingen plats
i den historien.

Först på 1980-talet utmanades
Nielsens framryckningsteori-

-på allvar.

Inger Zachrisson spelade en avgörande
roll för modern sydsamisk forskning-

-genom en slumpmässig upptäckt
i källaren på Historiska museet.

Jag glömmer aldrig när jag gick ner
i källaren och drog ut backarna-

-med fynd från Vivallen,
som jag aldrig hade hört talas om.

Fynden kom från Vivallen
i Härjedalen.

Platsen klassificerades på 1910-talet
som skandinavisk jordbrukarkultur.

Zachrisson hade jobbat med nordsamisk
arkeologi och såg att nåt var fel.

Jag hade ältat offerplatsfynd
från nordligaste Sverige i åratal.

Jag förstod
att det här var typiska föremål-

-som talade för samisk närvaro.

Jag hade fått mig itutat
att samerna aldrig funnits där.

"Gå inte söder om Ångermanälven.
Där har samerna aldrig funnits."

Men nu såg jag med egna ögon
att det här var samisk närvaro.

När Zachrisson
påbörjar fältarbeten i Vivallen-

-så finner hon samiska kåtatomter,
några tiotal meter från gravarna.

Den här härden
flyttade samisk närvaro i söder-

-ända tillbaka till 1100-talet.

Det var ett startskott för att
kunna se på arkeologiskt material-

-från både norska och svenska sidan
med helt andra ögon.

Men det räcker inte för en samisk
koppling till fångstanläggningen-

-på Dovrefjell som är äldre
och längre söderut.

Det här sydnorska området
kryllar av arkeologiska spår-

-från vikingatidens bönder, men inte
ett enda samiskt...tills nyligen.

Boplatsen i Vivallen var speciell.
Ingrid Zachrisson såg på materialet-

-med nya ögon och fann spår
efter samer i materialet.

Många har letat efter
en helt oomtvistlig boplats-

-i Sydnorge, alltså vårt Vivallen.

Jostein Bergstøl gjorde slut på fram-
ryckningsteorin. 2004 upptäckte han-

-boplatser som flyttar samisk närvaro
i söder ända tillbaka 800-talet-

-samtida med fångstanläggningen på
Dovre, bara en dagsmarsch därifrån.

Det är så typiskt samiskt att det
kunde stämplas "Made in Sápmi".

För sydsamerna, som äntligen
fick höra vad de själva visste-

-att de hade en lång historia
i trakterna, betydde det mycket.

Det var som en nationaldag
för samerna i området-

-som tidigare hade setts
som intränglingar.

Det finns en skriftlig källa
som historikerna bortsåg från-

-när de utformade sin framrycknings-
teori, nämligen Harald Hårfagers saga.

I dalen nedanför Dovrefjell
ligger Kongsgården-

-med anor ända tillbaka till
kungariket Norges tidigaste dagar.

Helt fantastiskt. Kongsgården.

Kungen hade flera gårdar i landet.
Det här var hans inlandsgård.

Det var här han träffade sin sameflicka.

Här har vi dem.
Harald Hårfager och Snöfrid.

Här ska samen Svåse ha gift bort sin
dotter Snöfrid till Harald Hårfager-

-mannen som blev Norges första kung.

Kanske den yttersta bekräftelsen på
samernas betydelse under järnåldern.

Ett av det vanligaste sätten
att ingå en allians-

-kunde vara genom giftermål.

Det ser vi också spår efter
mellan samer och norrön befolkning.

Harald Hårfager
ingick äktenskap längs hela kusten-

-och på en plats i inlandet.
Det var här.

Det var viktigt att införliva dem. Han
kunde inte ha regerat över hela Norge-

-om han inte hade gift sig
med en samisk flicka.

När arkeologer och historiker
ser på historien med samiska ögon-

-träder en ny berättelse fram, om en
uråldrig samisk närvaro på platser-

-som i historieböckerna anges
som enbart norska eller svenska.

De samiska spåren i form av sydda
båtar leder ända ner till Stockholm.

Man kände inte till att det fanns
vikingatida sydda båtar i Mälardalen.

Man har alltid haft bilden av samerna
som ett exotiskt folk uppe i norr.

Men samerna har funnits
även här nere i Mellansverige.

Det var svårt att ta in. Det är svårt
med gamla sanningar som fått fäste.

Att tänka sig en gräns, och inte
tvåkulturbilden som är given i dag.

Det är jätteviktigt
att vi synliggör samerna.

Som det nu ser ut i historieböckerna,
så syns inte samerna alls.

Samerna i dag måste få sin historia
hörd. De fick ju inte det.

Alla människor måste få
en rättvis historieskrivning.

Det är det minsta man kan begära.

Vägen från den samiska etnicitetens
skapande fram till medeltiden-

-var en tusen år lång
och gyllene era för samerna.

Snart skulle allt förändras.

Runt hörnet väntade
nationalstaternas tid.

Samernas land skulle koloniseras
och deras religion utplånas.

Text: Louise Hjorth
www.btistudios.com