Jag har tagit studenten!

Jag har tagit studenten,
fy fan vad jag är bra!

Kul att se dig! Grattis i efterskott.

-Ett par hörapparater?
-Jag har tagit studenten!

Jag har tagit studenten,
jag har tagit studenten!

Mamma... Åh, vilka söta.

"Grattis, hjärtat. Du är grym."

Tack, snälla.

-Isabell? Vänta ett tag.
-Ett tal?

Jag är oerhört stolt
över det du har åstadkommit.

Med tanke på allt som har varit.

Det har varit tufft-

-men du har klarat dig jäkligt bra,
Isabell.

-Jag är jättestolt över dig.
-Tack, mamma.

Då vill jag bara... Tack.

Jag är jätteglad
att alla som är här är här.

Det betyder oerhört mycket för mig
att ni är här. Allihopa.

Jag vill bara säga att jag har tagit
studenten. Jag är så jävla bra.

Skål!

-Fyra stycken.
-110.

-814 kronor.
-101.

Hej.

Ska du ha mjölk i?
Jag har bara grädde.

Ja.

Ja...

Jag känner att när jag är här,
så kommer jag ingenstans.

Jag växer inte. Jag är ledsen,
men jag trivs inte här.

Alla behöver olika omgivningar.
Jag behöver palmträd.

-Jag kan inte vara här.
-Jag förstår det.

Men kan det också vara
lite det vi har varit med om?

-Vi flyttade ju mycket.
-Jag kan inte få nånting här.

Det jag kan känna ibland...
Jag tänker på det som har varit.

Efter att vi hade varit på kvinnojour
och allt.

När allting var kaos.
Det var superkaos i vårt liv.

Det var ju tragiskt... Alltså.

Skulle du känna dig tryggare
om jag inte bodde här?

-Är du rädd att nåt ska hända mig?
-Nej, det är jag inte.

Den här Berra... Skulle nåt hända,
så skulle jag sätta en kula i honom.

Jag har ju pratat med min psykolog.
Hon säger att jag måste släppa.

Det är klart man tänker igenom
om saker hade kunnat vara annorlunda.

Det är ju gjort, det har hänt.

Sitt inte och gräv. Det har hänt.

Ja...

Hur långa ska vi göra dem?

Jag vet inte. Du får göra.
Vad tror du blir bäst?

Det där blir bra.

Vad ska du göra nu efter studenten?

Åka till USA, flytta dit. Satsa
på nåt där och se vad som händer.

-Hellre satsa än att aldrig göra det.
-Då ångrar man sig bara.

Funkar inte det, så reser jag runt.
Hit flyttar jag inte.

-Inte tillbaka?
-Nej. Men jag kommer och hälsar på.

Du har inte sett honom?
Han... Han som din mamma bodde med.

Ja, Berra. Jag tror att han bor kvar.

-Mamma har sett honom.
-Men du har inte sett honom?

Det var länge sen.
Jag såg honom i centrum.

-Såg han dig?
-Det tror jag.

-Men jag gick bara förbi.
-Han kanske inte vågar visa sig?

Det hoppas jag inte.
Han borde inte våga. Svin...

En gång hade jag en kompis hemma.
Jag la en kaviargrej i fel hylla.

-Det vart ett jävla liv.
-I kylskåpet?

Det var helt sjukt. Man
fick inte duscha mer än tio minuter.

Var inte skåpen stängda
fick man utegångsförbud.

Han tittade igenom hemtelefonen,
vilka nummer som hade ringt.

Helt galet...

Hon har varit där i två månader
och hållit på med det här.

Jag blir så jävla ledsen.

Glöm allt som har varit.
Kom hem, så ordnar vi upp det.

Så här smal får du inte vara,
Isabell.

Så jävla glad att vara här.

Jag har velat ta livet av mig.
Gå och hänga mig.

Jag har fått panikångest,
och inte vetat vart jag ska ta vägen.

Jag har känt mig så långt borta
från mig själv så det finns inte.

-Gumman, nu ska allt bli bra.
-Förlåt att jag utsätter dig för det.

Det är lugnt.
Nu är du hemma i tryggheten.

Nu är det upp till "mami".

Gumman, nu är du hos mamma.
Jag ordnar det här nu.

Jag orkar inte det här.
Jag vill bara vara lycklig.

Jag vill bara må bra,
det är det enda jag vill.

Jag vill bara må bra igen.
Jag vill bara känna lycka.

Jag vill inte ha de här jävla
upp- och nergångarna hela tiden.

Ångesten och paniken...

Jag vill bara fly, springa. Men det
går inte att springa från sig själv.

Nej, jag vet det.

Folk önskar sig hus,
och barn och giftermål.

Jag vill bara vara lycklig,
bara må bra. Ha ett normal...

Ett normalt streck,
och inte några jävla vågor.

Jag...

Vet du vad jag önskar mest av allt?
Att jag var fem år.

Jag vill bara vara ett barn.
Jag vill vara ett barn.

Jag vill inte vara 19 år,
jag orkar inte. Inte just nu.

Jag vill vara ett litet barn.

Ja, hej.

Nej, jag är i taxin på väg till...
Ja, till ett psykhem.

Ja.

Nej, jag ska in och bo där ett tag.
Bli inlagd.

Varsågod och sätt dig.

Så där, ja.

Så. Välkommen.

Då är det så här att vi kommer
att ses en timme varje gång.

Nu i dag kommer vi att gå in
på din historia.

Vad har du varit med om?
Varför ses vi här i dag?

-Hur ser det ut för dig? Bor du...
-...hemma.

-Var är hemma? Med mamma?
-Det är med mamma.

-Och pappa?
-Han är död.

-Sen hur många år?
-Sen jag var ett år gammal.

Har du vuxit upp med nån annan pappa?
Som är styvpappa?

Ja,
från det jag fyllde tolv till femton.

Okej. Tolv år? Då hade du bott
med mamma själv rätt länge.

Sen tog hon hem
den här mannen plötsligt.

Hur var det först?

Jag tänkte väl att jag skulle
få uppleva hur en riktig familj var.

Att ha en pappa.

Men...

...så var det ju helt fel i stället.

Är det jobbigt att tänka på?
Jag ser det. Du ser ledsen ut.

Jag pratar aldrig om det.

I början tyckte jag om både honom
och hans barn.

Det var bra i början.

Sen började mamma och han tjafsa
mycket. Det var tjafs hela tiden.

-Mycket bråk.
-Okej.

-Hörde du de bråka nån annanstans?
-Ibland tittade jag att det var okej.

Han slog i väggar
och tog tag i henne.

När du säger bråk,
undrar jag vad bråk är.

-Skrik och slag i väggar.
-Det låter inte som ett bråk.

-Utan som att han blir hemskt arg.
-Jag satt med kuddar över huvudet.

Ibland var jag väldigt rädd.

Vad var du rädd för?

Att han skulle slå henne.
Göra henne illa.

Jag hade mycket mardrömmar
om att mamma hade blivit mördad.

Eller att hon var borta plötsligt.

-Förlåt.
-Det är ingen fara alls.

-Får jag komma in?
-Ja.

Då beslutar jag.
"Ja, jag gör en polisanmälan."

Jag klarar inte av att ringa. Jag
börjar kräkas... Jag fick sån ångest.

Jag skulle ju ange nån
som hotade mig till livet.

Jag trodde ingen skulle tro på mig.
Jag hade bara jackan som trygghet.

In stapplade det...

...två manliga, jättepoliser.

Jag kunde inte ens titta på dem.

Jag hälsar, och känner bara "nej".

"Två män."

Som kvinna blir man livrädd.
Jag är livrädd för män.

Och stora. Jag var skitskraj.
Jag satt och berättade historien.

Jag tänkte att de inte tror mig.
Jag satt med jackan, Isabell grinade.

Berätta och berätta och berätta...

Sen höjer jag upp ögonen
och tittar på dem.

Då sitter de bägge två med tårar
i ögonen. "Herregud", sa de.

"Nu ska han häktas."

"Det här
var det jävligaste jag har hört."

Framtill.

För att kunna köra måste man
ha körkort. Var kör man upp?

-Vilka idioter, alltså...
-"Start" måste det vara.

Hur lång tid ska det ta att få kör-
kört? Hur lång tid tog det för dig?

Du kan köra, men du har inte
pluggat teorin. Det måste du göra.

Jag hatar körning.
Jag blir så här: Vad ska jag göra?

Vad ska jag göra?
Vad då "köra in på en sväng"?

-Du måste plugga teorin.
-De är idioter, alltså.

Ursäkta att jag skrattar, men...

-Det finns ju regler, va.
-Nu går jag in.

Skit!
Jag klarar inte att göra det själv.

Jag har sett blåmärken hur många
gånger som helst. Hon säger bara:

"Jag har gjort illa mig på jobbet."
Hon är kassörska.

"Hur fan kan du få blåmärken?"
Jag fattade.

En incident
var att jag hade kommit för sent.

Jag gick hem och åt macka och mjölk.

Han kommer in i köket,
och slänger macka och mjölk i vasken-

-och säger att tiden är fem.
Efter det äter man inte.

Då hade jag tagit med mig en kökskniv
in på rummet.

Han var så himla galen
och slog i grejer.

"Händer det nånting
måste jag kunna försvara mig."

Han skrek typ "horunge"
eller nåt sånt.

Då hade jag skrikit "gubbjävel"
tillbaka.

Då kom han kutande. Jag hade mjukis-
byxor med fickor och kniven där.

Han kom in i rummet.
"Släng den till mig!"

Jag sprang ut, tog mina skor
och sprang och sprang.

Jag kommer inte ihåg när det var,
det var några veckor sen.

Då såg jag honom.

-Tittade han på dig?
-Ja, men han tittade ner.

-Han skäms.
-Just då kände jag inte så där...

...som jag känt förut. Att jag har
varit livrädd när jag stött på honom.

Sen var jag ute och gick. Det kom en
cykel, jag vet inte om det var han.

Då var jag rädd, då var jag ju själv.
I centrum finns en massa människor.

Jag tyckte det var han,
men sen visste jag inte.

Ibland blir man så där...

...att man inte riktigt vet.
När det är folk runtomkring så har...

Förut var jag livrädd. Ja, gud...

Jag skulle vilja tortera människor
som är onda.

Och garva dem i ansiktet.
Det är sjukt.

Jag vet inte om jag har hat i mig.
Är jag sjuk som tänker så?

Jag skulle döda med nöje.

Fan...

Vårt nästa mål på den här resan
är Silverdal.

-Silverdal?
-Silverdal.

Stanna, stanna!

Du har ju väjningsplikt här också.

Nu kan du fortsätta.

Stanna till direkt efter korsningen.

Backa sen tio meter in
till höger på gatan.

Förlåt, jag är jättenervös.

Ta ett djupt andetag.

Jag vet
att jag ändå inte har tagit det.

Vill du inte fullfölja provet?

Nej...

Förlåt.

Hur vill du göra, då? Berätta.

-Ska jag ta över och köra tillbaka?
-Mm.

Då gör vi så. Då gör vi så.

-Vad gillar du för musik, då?
-Allt.

Jag vet inte om det är nåt fel
på mig, men jag kan inte sitta still.

De sa alltid
"hon är häruppe eller härnere".

-Har de sagt det i skolan?
-Ja, de var mycket på mamma...

...och frågade
"vad är det för fel på henne?".

Och liksom passade inte in.
Jag är väldigt impulsiv.

Gör saker som inte andra skulle göra.
Rymma hemifrån flera dagar.

Prova saker som man inte borde prova.
Jag har trott att det var nåt fel.

-Du har trott att det var nåt fel?
-Ja, nåt fel på mig.

-Adhd.
-"Har jag adhd eller nåt?"

-Typ.
-Okej. Det man kan säga om det...

...är att det kan vara symptom
på adhd eller nåt sånt.

Det kan lika gärna vara att man
har varit med om traumatiska saker-

-som gör att man får svårt
att koncentrera sig och sitta stilla.

Man kan bli... Alltså, att
man skadar sig själv på olika sätt.

När jag får jätteångest,
skriver jag ner allting.

Jag brukar få hjärtklappning,
illamående och skakningar.

Jag brukar få svårt att andas.

-Så du skriver ner alla symptom?
-Ja.

Då känner jag igen det,
och vet att jag känt det förut.

Du pratar dig själv lite tillrätta
i det här, eller vad man ska säga.

Vad tufft av dig att ha klurat ut
allt det här själv. Verkligen.

Tack. Ja...

Hon är så här: "Det har kommit
räkningar, jag kan inte betala."

"Mamma, lugn nu för fan.
Kan jag få landa? Jag tar det sen."

"Just nu orkar jag inte."
Jag bara kände...

Jag har hittat mitt gamla jag.
Kan du se skillnad?

Verkligen.
Jag sa det från första början.

Jag måste börja motionera.

Inte för att jag vill gå ner i vikt,
utan för att jag mår bra.

Sätta hörlurarna i och gå.

Du ska inte ha det där i huvudet
att du ska gå ner tjugo kilo.

-Som du går och tänker hela dagarna.
-Det är i och för sig sant.

Så där när nån har dött...

När hon gömmer sig,
kan du lattja lite.

Han är ju världens gulligaste.
Han är världens snällaste.

-Men kanske inte för dig?
-Kanske inte just nu.

Jag ska visa dig nåt intressant.

Tar du fram en osthyvel, är du snäll?
Tar du fram en osthyvel?

-Jag har beställt lampa.
-Ja.

Svart. Titta, då.

En sån här svart med en silvergrej
upp. Vi får nästan vända bordet.

Så att det passar in.

Sen har jag köpt en gardin
till fönstret.

Den här tröttheten du beskriver,
att du är trött jämt.

Man kan ju känna sig energilös.

Jättemycket att göra. Stressigt.

Kan det vara så att du kör på,
och fyller din tid så här...

Att det också är ett sätt för dig
att slippa tänka?

Det kan vara så, ja.

Så känner jag hela tiden.
Jag vill bara sticka.

-Sticka härifrån?
-Inte komma tillbaka.

Förra veckan berättade du
om det här med att försvinna-

-men att det också fanns tankar på
att ta livet av dig.

-Är det så fortfarande?
-Ja, det är ju en utväg.

-Har du skadat dig själv nån gång?
-När jag var liten.

-Hur liten var du?
-14-15 år.

-Skar du dig?
-Jag skar mig här.

Vi måste förstå
hur allvarligt det är. Hur ofta.

När jag är deprimerad,
när jag mår dåligt.

Då känner jag att jag orkar inte
fortsätta, jag vill bara försvinna.

Vet du hur du skulle göra?
"Så här skulle jag ta livet av mig."

Hoppa framför ett tåg. Jag orkar
inte, jag vill inte vara kvar.

Jag vill bara hoppa.

Jag vet inte.

Har du nånstans att vända dig, då?

-Har du nån du pratar med?
-Jag ringer min bästa kompis Pillan.

Vet hon om dina tankar? Vet hon om
vad du har för bilder i huvudet?

-Nej, jag vet inte om hon vet det.
-Nej.

Jag är snufstrött.

"You my homie pie."

Homie pie, papapie... Papaya.

-Säg så igen.
-Papaya.

Fy, då!

Så. Gud...

Man blir så jävla slut i skallen
efter alla dessa frågor.

Bara... Jag kommer inte ens ihåg
vad hon ställde för frågor.

-Konstiga frågor?
-Riktigt svåra frågor.

"Påbörjar du en massa uppgifter,
och sen avslutar du dem inte?"

-Det kan ju hända.
-Men du brukar oftast avsluta.

Jag blir så jävla envis.

Sen är det perioder... Om jag är
hyperaktiv, då får jag saker gjorda.

"Jag ska göra det och det.
Jag är kung i hela världen."

Sen när jag går ner i depression,
då går jag inte ens ur sängen.

Då pallar jag ingenting,
inte att göra nånting. Det är svårt.

Vi borde ligga och sola nånstans nu.

Jag vet att det handlar om mig.

Om att jag inte på nåt sätt vill att
det ska funka. Jag vill vara själv.

Jag behöver få vara med mig själv.

Jag gjorde slut med honom i går,
på ett fint sätt.

Han förstår det,
men sen vänder han och blir arg.

Och provar om det funkar. Nej.
Då säger han "jag tar livet av mig".

Då kommer han med papper som jag
ska skriva på. Vi ska bli förlovade.

"Älskar du inte mig? Skriv på."
"Jag vill se hur det går."

"Nej, nu skriver vi på här."
Jag bara "nej, sluta".

Jag började gråta.
Han bara "du älskar inte mig".

Jag bara
"okej, vi blir tillsammans".

Det är inte ett normalt beteende.
Det är sjukt.

Om du gör slut i går, ska han inte
tvinga dig att skriva på ett papper-

-att ni är förlovade i dag.
Det är inte normalt.

Pratade du nåt med din mamma?
Pratade ni om vad som hände? Då.

-När du var tolv?
-Vi fick inte prata med varandra.

-Hur var det, då?
-Jobbigt.

-Du säger att ni inte fick det?
-Hon fick inte gå in i mitt rum.

Han ville inte det.
Vi fick aldrig vara själva.

Ville vi prata,
kunde vi göra det med honom.

Så han hindrade er kontakt.

Blir du irriterad nu? Jag märker det.
Var är det...

-Jag vet inte varför, men jag är det.
-Det märks att du liksom...

Jag var arg på henne.
Jag trodde att hon inte ville.

-Hade ni haft en bra kontakt innan?
-Ja.

Jag var arg på honom. Jag visste att
mamma ville, men hon sa inte ifrån.

Att hon inte sa ifrån till honom.
Och att hon lyssnade på vad han sa.

Jag vill lägga mig på en strand och
sova i två dagar, och sen backpacka.

Jag är helt slut efter allting.

Skit...
Och ut och backpacka några månader.

Bara "fuck it". Ta nya tag.

-Ska du ha macka?
-Nej.

-Bara för att jag har tagit i den?
-Nej! Det är inte det.

Jag har haft sex med tre stycken.
Kan man ju säga.

Jag har haft en trekant,
med kondom från första stund.

-Är du säker på det?
-Ja.

Och sen Rob, det är de enda. Jag har
inte ens strulat med nån annan.

Nej, men sluta! Han är ju 50 år.

Är du allvarlig?

-Okej...
-Nej!

Jag litar inte på killar och män.
Jag har mycket hat mot dem.

Jag är nästan som... Jag vet inte,
men jag nedvärderar män.

Jag ser ner på dem.

Jag hade en pojkvän. Det höll på
att bli exakt samma som mamma.

Då insåg jag att det inte är normalt.

Jag kan inte gå i samma fotspår
som henne.

Det låter som att
här har Berra kommit och gjort saker.

Sen har det blivit generaliserat,
det har blivit män över huvud taget.

Jag är bara rädd
att jag ska bli som henne.

-Hur då?
-Bli som henne.

Bete mig och vara som henne.

Misslyckas.

-Isabell, de tabletter du tar nu...
-Ja?

-Vad är det?
-Lepigen.

-Vad kostade dem?
-De köpte jag innan Thailand.

-Men vad är det för nånting?
-De är lagliga.

-Lagliga var? Här?
-I Sverige. Man köper dem på nätet.

Varför håller du på med sån skit,
i stället för att äta bra och träna?

Vad är det...?

Det kan inte fortsätta längre
med den här skiten.

Det är väl inga nyttiga saker? Jag
kan inte som förälder tillåta allt.

Det funkar inte så.

Du vet sist hur det blev
när du använde bantningspiller.

Va? Vad blev det sist?

-När du var i USA.
-För fan, det var ju knark!

Vad är det här, då? Vad är det
som ökar ämnesomsättningen?

Tror du att jag är dum i huvudet?

-Jag kan inte leva med det.
-Vad kan du inte leva med?

Vad är det som stör dig?

-Att du inte fungerar normalt.
-Fungerar jag inte normalt?

-Det finns ingen du lyssnar på.
-Jag lyssnar på alla.

Ingen lyssnar på mig!

Man kan väl inte säga ja till saker
som inte är vettiga att stoppa i sig?

-Det är farligt för kroppen!
-Jag ska inte då, för jag orkar inte.

Nej, jag orkar inte heller.

Det tar aldrig slut, det här.

Jag backar upp saker jag kan tycka
är okej. Om du vill jobba i Norge...

-Det är det jag ska.
-Det kan jag backa upp.

Men inte att stoppa i sig skit
som inte är bra.

Du är mitt barn, jag blir orolig.

-Du behöver inte skrika.
-Vad är problemet?

Jag blir frustrerad. Till slut känner
jag att det tar aldrig slut det här.

-Nån jävla gång måste det ta slut.
-Vad är det som ska ta slut?

Det tar ju inte slut.
Det ena avlöser det andra.

USA med jävla droger. Nu skit som
du stoppar i dig och inte mår bra av.

Det märker jag.

-Vad mår jag inte bra av?
-Skiten du stoppar i dig.

-Jag har inte ens börjat.
-Du sa att du precis tog.

Lepigen höll jag ju på med innan!
Du kan få se burken.

Du bor hos mig. Då måste du
ta hänsyn till vad jag tycker.

-Då tar jag inte bantningspiller här.
-Jag är rädd om dig, du är mitt barn.

Vagn tre.

Alltså, Pillan...
Jag äter och äter, jag slutar aldrig.

Alltså, fan! Jag skulle börja banta.
Jag kunde inte hålla mig.

Jag har fan ingen disciplin längre!
Vad fan har hänt med den?

Skit samma, jag börjar i morgon.
Jag orkar inte.

Ja. Lova det.

Ja. Så finns det bara en kvar...

-Jag blir hungrig när vi pratar.
-Jag är inte hungrig, jag bara käkar.

Jag svarade inte ens.

Vet du varför jag inte vill komma hem
i vinter?

Då kommer vi in på mamma. Det ligger
så mycket aggression bakom.

Jag älskar henne, men
jag hatar henne. Alltså hatar henne.

Jag hatar
allt hon har utsatt mig för.

När jag säger till henne
att jag tycker att hon är självisk...

Hon tar det som att jag tycker
att hon är självisk-

-för att hon bara tänker
på sig själv.

Nej, för att den här människan
hela tiden tävlar med människor om-

-vem som har det sämst. Vem
mår dåligast? Har du tänkt på det?

"Jag har jobbat, jag mår så dåligt."
"Jag har varit med Berra."

"Har du inte fattat
att jag var med från första dagen?"

"Jag har varit med på din resa,
som du inte har klarat av."

"Som jag har fått bära. Som jag
fått vara stark nog för att klara."

Förlåt om jag bara ringer,
men jag måste få ut det.

Du får alltid ringa.

Jag älskar dig
för att du är så förstående.

Jag vet att du har sagt det,
men jag börjar inse-

-att det är jag
som verkligen måste sätta ner foten.

Jag kan inte få ångest genom att säga
nej och sitta och datta med mamma.

"It's over."

Jag tänker bara
på innan och efter Berra.

På att jag alltid har fått vara själv
och gjort allt själv.

Du gjorde det bästa du kunde, du hade
tre jobb. Men jag fick vara själv.

Göra mat själv, komma hem själv.
Vara för mig själv.

Sen flyttade vi ihop med Berra. Jag
kände att det var bra, du fick nån.

Det var bättre. Men sen var det tjafs
och ett helvete.

Sen efteråt fick jag ta hand om dig.
Det har alltid varit du i fokus.

-Jag förstår det.
-Och nu känns det som...

...att nu mår jag som sämst
eller du som sämst. Du får må dåligt.

Men det känns som att jag får aldrig
må dåligt. Det är som att vi tävlar-

-om vem som mår sämst.

Du säger "jag jobbar".
Då brukar jag tänka:

-Jag gör samma sak, jag är bara...
-...barnet.

Jag får inte vara barnet,
utan jag ska alltid vara nåt annat.

-Jag har försökt så gott jag kunde.
-Jag vet att du har gjort det!

Men jag har lika mycket som du
gjort så gott jag kunde.

Det är så jag känner.

Den enda föresatsen
jag ville ge dig...

Jag tänkte
att du ska aldrig behöva bli som jag.

Rädd för allt, inte våga nåt.
Inte kunna göra ett skit.

Jag tänkte: "Hon ska inte bli
som jag. Hon ska kunna ta för sig."

-Jag gjorde det för mycket.
-Det var bra, jag lärde mig mycket.

Jag är glad att jag är den jag är
i dag, men jag säger bara...

Jag känner mig så ensam. Jag
har alltid känt mig så himla ensam.

Det kvittar om folk är runtomkring
mig, jag är ensam härinne.

Det är jättejobbigt.

Jag försöker allt jag kan
för att jag ska må bra.

Jag går på bearbetning, jag går klart
skolan. Jag börjar med tabletterna.

Jag ska till läkaren, de ska
kolla upp varför jag jämt blir sjuk.

Jag försöker att greppa situationen.
Förstår du?

Jag klarar knappt
av mig själv längre.

Det har jag hört hela mitt liv.

Att du har mått dåligt,
att du har det jobbigt.

Du kämpar. Det har du gjort,
du har kämpat hela livet.

Men jag har också hört det
hela livet. Jag försöker...

Jag vet inte vad man ska säga.
Hålla mig borta, för att få dig...

För att få dig att få det enklare.
Inte belasta dig med mina bekymmer.

Du ska inte trösta mig.

Jag bli bara så jävla sorgsen
över dig.

Jag gråter inte
för att du ska tycka synd om mig.

-Det känns jobbigt att säga det här.
-Men det måste du kunna.

Jag klarar det, det är okej.
Det är helt okej.

Det är det.
Du måste få säga hur du har känt.

Annars kan du inte komma vidare.
Du måste få bort den här tomheten.

Klart man inte ska ha dåligt samvete
för det.

Hela mitt liv så har...

Jag har varit rädd att
du ska ta livet av dig och lämna mig.

Kom. Sätt dig.

Åh, herregud...

Åh, herregud. Lilla gumman...

Åh, gud.

Du gör så här. Hur ska jag göra?

Få se...

Men den tycker jag var bra.

Alltså, fan mamma.

Här.

Du gör så...

Mamma, sluta!

-Vad gör du?
-Jag vet inte.

Du gör så här. Jag försöker...

Alltså, "what the hell", mamma?
"What the hell?"

Textning: Johannes Hansson
www.btistudios.com