Det finns nåt med teknik, barn
och skapande som är intressant-

-som inte handlar om att barnet
passivt konsumerar ett innehåll-

-utan är medskapare.

Yes! På 45 minuter
ska jag hinna berätta lite-

-och lägga ut texten kring maker-
kultur, makerspaces och makerfaires.

Vad är det för begrepp och hur hänger
det ihop med skolans digitalisering-

-och läroplaner?

Innan jag går så långt,
tänkte jag reflektera över-

-vilka saker vi har i skolan
när vi jobbar.

Vilka verktyg använder vi och hur
färgar de vår föreställning om-

-hur vi arbetar med undervisning
och lärande i skolan?

Vi har alltid använt verktyg för att
förmedla, instruera och berätta-

-för att förklara en process,
en detalj eller simulera nånting.

Det har vi gjort i alla tider.

I somras läste jag en berättelse
i Helsingborgs dagblad.

Min mor gjorde mig uppmärksam
på en artikel-

-som handlade om Johan Stenqvist.

1868 var Johan folkskolelärare-

-i Kvidinge i Skåne.

Johan är min morfars farfar.

Det coolaste verktyg
som Johan hade i sin undervisning-

-var griffeltavlan.

Om man vill arbeta med
formativa utvecklingsprocesser-

-är griffeltavlan ganska jobbig
att använda.

Mängden data en griffeldata lagrar är
liten, och de väger rätt så mycket.

Och de dammar. Det är ganska mycket
som är jobbigt med griffeltavlor.

Bredvid Kvidinge fanns det nyöppnade
Klippans pappersbruk.

Johan var fascinerad över bruket
och vad man kunde göra med papper.

Det gick att använda papper på nya
sätt när man fick ner kostnaderna.

Johan började uppfinna
och hittade på den blå skrivboken-

-som kom att bli det som skolan
använde sen i många decennier-

-som ett självklart verktyg.

Man kan ju föreställa sig
hur tonen gick 1868-

-när Johan kom med
den första prototypen av en skrivbok-

-till en skola som har investerat
tungt i griffeltavlor.

De har lagt årets budget
på den senaste griffeltavlan.

Då är incitamentet att byta
till det där nya ganska lågt.

Vi är färgade av...den historia
som vi själva befinner oss i.

Vårt förhållande till teknik
präglas av den tid vi lever i.

Johan levde i tiden av ångmaskiner.

På den här tiden var det en ångmaskin
som drev fabrikens verksamhet-

-med motorer och spännremmar som gick
till en maskin som producerade nåt.

Sen började man elektrifiera saker
och hittade på elmotorn.

Trots de nya sakerna
fick man ingen effekt på det-

-för man byggde fabrikerna
på samma sätt-

-som för ångmaskinsbaserade system.

Man hade stor elmotor och spännrem.

Det var flera decennier senare
när såna som Henry Ford kom på-

-hur man kunde utnyttja produktion,
fabrik och elenergi på helt nya sätt-

-som man kunde dra nytta av
elektrifieringens förändrande kraft.

Lite är det samma sak som har hänt de
senaste 30 åren med digitalisering.

Vi hittar på nya saker och kan
digitalisera världen på olika sätt-

-men till en början
använde vi tekniken på samma sätt-

-som vi använde den i den analoga
tiden före den nya teknologin.

Vi är färgade
av den värld som omger oss.

Så när det dyker upp
nya digitala verktyg-

-och nya sätt att tänka på om hur de
används i undervisningssammanhang-

-är det inte konstigt
att det tar emot och är en utmaning.

Vi har föreställningar om
hur verkligheten bör vara-

-där det där nya inte ingår.

Om vi tittar på hur skapande
har sett ut genom tiderna...

Det är inte ofta jag har bibelcitat
i mina föreläsningar, men det passar.

Andra Mosebok.
Den här texten känner ni kanske igen.

"Sen kunde hon inte gömma honom
utan tog en korg av papyrusgräs"-

-"och tätade med beck och tjära,
lade barnet i den"-

-"och satte ut den i vassen vid
Nilstranden." Ni har en bild av det.

Det som är intressant, om man bortser
från religion och biblar-

-är att det är en designbeskrivning
av en liten farkost.

Vad som är intressant är
att man kan hitta den i dag-

-överallt i olika typer
av lugna vattendrag.

Runt om i världen hittar man
den här typen av design på båtar.

De finns på flera olika kontinenter.

När man hittade på den här designen
om hur en båt skulle se ut-

-var det inte nån
som tog patent på den-

-och sen har en båtfamilj sålt
konceptet av runda båtar i tusen år.

Det var långt före industrialismen,
patent och alla såna idéer.

Den här typen av innovationer
ägde rum i en tid-

-när människan var både designer,
konstruktör och konsument.

Man var allt i en förindustriell tid.

Man sydde sina egna kläder
och byggde sina egna möbler.

Det var få förunnat att vara
en konsument som kunde shoppa allt.

Det mesta som gjordes
var självskapat och självproducerat.

Industrialiseringen förändrade det.

Henry som byggde den coola fabriken
i början av 1900-talet lär ha sagt:

"Any customer can have a car painted
any colour so long as it is black."

Poängen var att för att få skal-
effekten i den industriella tiden-

-måste man göra många av samma
för att få ner kostnaden.

För att göra det,
måste man bygga produktionssystem.

Det är det
hela industrialiseringen handlar om.

Hur skapar vi nyttoeffekter-

-genom att skapa de här fabrikerna,
tjänsterna och produkterna?

Henrys fabrik var för den tiden
helt unik.

Han lyckades skapa klimatet
för att storskaligt göra grejer.

Vad industrialiseringen också förde
med sig var expertkompetenser-

-för att det ska vara möjligt
att bygga på det här sättet.

Från att en människa har varit både
designer, konstruktör och konsument-

-har vi nu en yrkeskår
som är designers.

En yrkeskår är konstruktörer
och en är konsumenter.

Vi har konsumentkunskap i skolan.

Vi behöver lära oss de här sakerna
som varande olika kunskapsdomän.

Vad som är intressant med
de sista årens tekniska utveckling-

-är att det börjar dyka upp
en motkraft till föreställningen om-

-att allt vi har
är helt färdigt och helt köpt.

Den trenden har funnits
i den analoga världen.

Det fanns motkrafter
under industrialismen-

-med hantverksrörelser av olika slag-

-vävstugor och olika snickerimiljöer.

Digitaliseringen har kommit till-

-att det är tillgängligt och möjligt
för en person med kunskap-

-att skapa och ge uttryck
också med teknik.

Vi börjar se framväxten av
nya sätt att tänka om teknik.

Man är inte nödvändigtvis bara
en konsument av en pryl man köper.

Man kan också vara
konstruktör eller designer-

-av nåt som för 15 år sen
krävde en ingenjör.

Det har gjort att vi ser en framväxt
i vissa subkulturer...

...av den här...

...en återgång till känslan av att
vara konsument, kreatör och designer-

-fast det handlar om
avancerade tekniska saker.

Maker-rörelsen är ett exempel
på en sån typ av rörelse.

För drygt 12-15 år sen-

-började det att formas klubbar,
föreningar och nätverk-

-framförallt över internet,
men de träffades också fysiskt.

De ställde frågor om hur vi kan skapa
med teknik och äga sin utveckling.

Känslan av "Om jag inte kan laga min
tekniska pryl, äger jag den inte"-

-började få större bärkraft.

Ett företag som heter O'Reilly,
ett stort medieföretag i USA-

-har näsa och kan sniffa upp
nya tekniska trender.

De jobbar med teknik
i medieproduktion.

De började skapa en tidning
som hette "Make magazine".

Det började uppstå "Maker faires"
i USA, Tyskland och England-

-som i dag är ett globalt fenomen-

-av människor som identifierar sig
primärt som en skapare-

-vare sig det handlar om
teknik eller nåt analogt.

Det handlar inte om
att bara hålla på med tekniska saker.

Det kan lika gärna handla om
lera och drejning.

Det som är intressant är att man
betraktar IT som ett material-

-precis som lera egentligen.

Man tänker om den tekniska saken
som nåt man kan forma och skapa.

Lera har ju sina materialegenskaper.

Om jag kan dreja, vet jag
när jag behöver tillföra vatten.

Ju mer jag jobbar,
desto mer förtrogen blir jag.

I slöjdämnena jobbar man
med den förtrogenheten-

-med trä, metall och textilmaterial.

I den nya kurs- och läroplanen,
i kommentarsmaterialet-

-introducerar man möjligheten att
skapa också med digitala material.

Det kan handla om konduktiv,
elektriskt ledande sytråd textilt.

Det kan handla om laserskärare
där jag designar i datorn-

-som jag får ut i trä eller plast-

-som jag sen med andra material
skapar objekt kring-

-kanske med en mikrokontroll.

Det sättet att jobba på
i maker-kulturen har fascinerat mig.

Jag snubblade på den för 8-9 år sen
i min egen kontext.

För fem år sen på Rise, där jag
jobbar, började vi fundera över det.

"Det borde man kunna göra mer av
och med barn."

Vi kunde och jag kunde se hemma-

-att det finns nåt med teknik, barn
och skapande som är intressant-

-som inte handlar om att barnet
passivt konsumerar ett innehåll-

-utan är medskapare och engagerad
i att forma och utveckla.

Vi hittade på
projektet "Digitalverkstan"-

-där vi bjöd in barn till
vår verkstad i Göteborg-

-som är en maker-verkstadsmiljö.

Vi gav dem fria händer att utforska
den. Vi började programmera.

Den här tjejen jobbade med en dator
och byggde ett legohölje till datorn-

-som hon sen programmerade spel på.

Vi började utforska
hur man kan använda 3D-printing.

Vad händer med barn med 3D-skrivare?

Jag fick en riktig aha-upplevelse.
Det här är min son.

Han vaknade en söndagsmorgon,
och jag frågade vad han ville göra.

Han sa: "Jag vill ha
en fyrvägskorsning till mitt Brio."

Jag ser framför mig: "Oh no!"

Att åka till köpcentrumet och hitta
en leksaksbutik på en lördag-

-gå in och hitta Brio och köpa
10 bitar, men han vill bara ha en.

Han leker med den i två timmar,
och sen är det slut och som innan.

Det var min ångestfyllda bild
av vad det innebär-

-när han ville ha en fyrvägskorsning.

Sen säger han: "Kan vi inte dra till
verkstaden och printa en?"

William har inte levt en dag
utan tillgång till 3D-skrivare.

För honom var det
fullständigt självklart-

-att dra i väg i tanken
till att göra det själv.

Så vi gick till datorn och tittade
på en sajt som heter "Thingiverse".

Här sökte vi på "Brio"-

-och då dyker det upp
massor av Brio-bitar.

Vi började titta efter
en fyrvägskorsning.

William tyckte att bron
och snurrplattan såg spännande ut.

Det var mer än jag tänkte. Den går
inte ens att köpa. Vi tittar på den.

Där går det att växla
med spårändring.

Här dyker det upp ritningar på CAD
som man kan printa ut.

Jag kan ta ritningarna
och välja en färg på plasten.

Det går att printa i trä i dag,
eller i andra material.

Sen drog vi till verkstaden
och printade den.

Sen kom han hem
och lekte vidare med sitt Brio.

Från en konsumentupplevelse
har vi en medskapande upplevelse-

-där vi tillsammans väljer ut, skapar
och bygger en egen Brio.

Det är intressant vad som händer-

-när vi får en delar-kultur
av öppna filer på nätet-

-där andra som är engagerade och
intresserade lägger upp sina filer-

-så att jag kan hitta dem
och skapa den här prylen.

Vi ställde oss frågan
om det här gäller många.

I samband med Vetenskapsfestivalen
i Göteborg-

-tog vi vår verkstad och flyttade ut
den på köpcentrumets golv.

Tio forskare av olika slag
tog vår verkstad-

-och ställde massor av grejer mitt
på torget och var där i några dagar.

Vi hade ingen plan för vad som skulle
hända. Man kunde komma och utforska.

Det uppstod de mest fantastiska möten
som vi inte alls var förberedda på.

En äldre japansk man slog sig ner
och var skicklig på origami.

Hon gjorde små pappersgrejer
och kombinerade det med elsladdar-

-och började bygga
små blomsterkonstverk.

Det kom två unga flickor
i 10-årsåldern.

De slog sig ner
och var helt fascinerade.

De började pilla och satt där i flera
timmar, hängivna det som hände.

De kunde inte prata samma språk,
men det uppstod nåt i skapandet.

Vi började experimentera på olika
sätt. Jag ska se om filmen funkar.

Vi är i Mariestad på en musikfestival
och skapade med IT som material.

Vad händer om vi tar återbrukat
material och bygger en musikorkester-

-baserat på det återbrukade
materialet och digitala komponenter?

Sen presenterar vi det i kommunhuset
med lite snittar och Pommac. Roligt!

De här tjejerna förklarar
sitt instrument, en "pianimo"-

-som de har skapat
fysiskt och digitalt.

Hej, vad heter ni?

-Ines Lind.
-Lovisa Ribberström.

-Vad har ni gjort?
-Först var det en kratta.

-Vi har gjort det...
-...till ett piano.

Ni har förberett en presentation
hur det skulle kunna vara.

Jag visste inte först att man kunde
göra ett piano av en kratta.

Nej, jag brukar inte tänka på
att man kan göra det.

Så visste jag inte att man kunde
spela in sitt eget ljud till den.

Nej, inte jag heller.

-Vad har ni spelat in för ljud?
-Grisljud.

-Var hittade ni grisljudet?
-Vi gjorde det själva.

-Hur då?
-Så här!

-Sen tog ni in det i datorn?
-Ja, och sen in i den här manicken.

Hur spelar man på den?

Tusen tack!

Vad de tjejerna gjorde under en dag-

-var att skapa ett instrument,
programmera en oktav med grisljud-

-måla instrumentet och komponera
sin del av det gemensamma verket.

Sen framförde vi det i en orkester
som var rätt unik.

Engagemanget från lödkolvsarbete,
till programmering till musik-

-var fascinerande.

Om man utgår från det material-
agnostiska förhållningssättet...

Det är inte trä som är det
intressanta eller programmering.

Det är idén som barnet vill gestalta
och förverkliga som är utgångspunkt.

Sen kanske vi behöver ta material
från olika håll.

Här är slöjden enormt intressant när
man tittar på de nya läroplanerna.

Vilka möjligheter slöjden
som designämne i en digitalvärld-

-kan erbjuda vad gäller att förstå
processer och förhållningssätt!

Jag hade gärna sett
mer utforskande av det.

Ett annat projekt vi engagerade oss i
med barns skapande...

Vi började se
att det hände nåt med språket.

Här har jag inte ljudet på,
men ni får se.

Det här är från Turkiet
för några år sen.

Jag åkte ihop med Svenska institutet
till Istanbul-

-där vi jobbade med flyktingar
från Syrien och turkiska barn.

Vi jobbade med ett språkskapande
projekt och programmering.

Vi utgick från
gemensamma sånger och berättelser-

-som finns i både
den syriska och turkiska kulturen.

Vi försökte se
vad det finns för likheter.

Kan vi visualisera sångerna
till nåt vi kan ta på?

Kan vi programmera interaktionen
till exempel i Scratch-

-så att när man tar på nåt hör man
den turkiska eller syriska sången-

-och förstår den gemensamma grunden-

-till de här sångmiljöerna?

De skapar
de här fantastiska kreationerna-

-som var ett digitalt interface för
programkod som barnen har skrivit.

Vad som är häftigt med Scratch och
många andra programspråk för barn-

-är att man kan byta språk.

Jag kan låta ett barn programmera på
arabiska, flippa över till engelska-

-och flippa över till turkiska.

Så förstår man varandra, fast man
inte kan prata med varandra i rummet.

Föräldrarna var
helt fascinerade över-

-vad barnen konstruerade på
ett par dagar i den här workshoppen.

Samma tankar har vi spridit
i olika sammanhang-

-och experimenterat om vad som händer
när man tänker om skapande-

-kopplat till digitalisering
och gestaltning.

Vi har gjort andra experiment
i verksamheten Scenlaboratoriet-

-där jag och andra konstnärer
har utforskat-

-vad som händer när man jobbar
kopplat till klassiska konstformer.

För ett par år sen
byggde vi en robotiserad travers-

-som blev skådespelare i ett teater-
konstverk som skrevs för roboten.

Robotens interaktioner på scen
styrdes med ett neuralt interface.

Beroende på vilket emotionellt
uttryck skådespelaren hade i hjärnan-

-får roboten olika uttryck.

Vi byggde roboten med
gamla lagerhyllor, skateboardhjul-

-och annan lågt stående teknologi-

-i kombination med mjukvara
som är öppen på nätet.

För ett par år sen gick vi vidare.
Här har vi! Jag kan visa den.

Så ska vi se! En kort liten film.

Vi fick konstverket finansierat
genom crowdfunding på nätet.

Vi bad personer "pitcha" in
för att kunna förverkliga det.

Vi ser hur roboten som ett tack
till de som har gett pengar...

...tar en selfie
med hjälp av en annan robot.

När den har tagit fotot, får den en
pensel för att skriva sitt namn, Obo-

-på pappret vi printade ut.

Man hör att motorerna
inte är designade för det-

-för den nästan gråter sig igenom
att skriva namnet.

Servon går nästan sönder
av trycket från penseln.

Jag får nästan ont när jag hör det.

Robert som är teaterproducent
och har skrivit pjäsen-

-är där ihop med fotot.

Vad som var spännande med det
och nästa projekt där vi tog...

Man ser ljusbollar där i bakgrunden.

Det var hjälmar som vi satte
på publiken som kände av-

-publikens neurala känsloläge,
om de är aktiva eller passiva.

Det fick styra en Hans och Greta-
berättelse som en berättare läser.

Beroende på hur publiken reagerar,
går sagan i olika riktning.

Vad som är intressant är att vi har
använt tillgänglig, enkel teknologi-

-som kostar lite och som vi har
hackat för att skapa ett uttryck-

-saker som för 5-10 år sen var
superdyra är plötsligt tillgängliga.

Mycket av det handlar om
att förstå programmering.

Kan jag programmera,
så kan jag använda IT som material.

Jag kan låta en hel värld öppnas upp
för skapande och uttryck-

-som inte var möjlig innan.

Med de nya läroplanerna i grundskolan
skapar vi förutsättningar plötsligt-

-om vi vill det.

I matematiken och tekniken har vi
fört in möjligheter att programmera.

Det går långt ner i åldrarna.
Här är mitt favoritklipp.

Om man vill jobba med programmering-

-för barn som inte har börjat
med textbaserad programmering-

-finns det ett underbart klipp-

-från en man på nätet
som lägger ut roliga sker.

Han gör ett experiment med sina barn-

-om att breda en macka enligt
instruktion. Vi kan ta en titt.

Du är ju knäpp. Du förstör det
med vilje. - Han vet hur man gör.

Idén är att låta barnen skriva
instruktioner-

-för hur man breder en macka.

Jag är sugen på
en macka med jordnötssmör.

-Kan ni lära mig hur man gör en sån?
-Ja.

-Kör!
-Jag visste att vi skulle göra det.

Stryp dig själv på min hand!

Ibland gör de som man säger.

De skriver instruktioner,
sen kommer de tillbaka.

"Steg 1: Ta fram två skivor bröd.
Ta fram smörkniv och jordnötssmör."

"Ta en brödskiva
och bred ut den med smörkniven."

-Nej! Med jordnötssmöret!
-Jag gör bara som det står.

"Ta en brödskiva
och bred ut den med smörkniven."

-Vänta!
-"Ta sylt på den andra brödskivan."

-Nej! Öppna sylten!
-Det står inte.

Poängen med filmen
som ni kan hitta på nätet-

-är att förstå att instruktioner
till en dator kräver noggrannhet.

Det finns underhållande sätt
att göra det på långt ner i åldrarna.

Det finns länder som har varit före
med programmering i skolan.

England, Estland, Finland med flera.

I England har man introducerat
Microbit som plattform-

-där man genom BBC har delat ut den
till en miljon årskurs 5 elever.

I Sverige finns det skolor
som gör likadant.

Det finns många olika plattformar,
men det som är intressant med den-

-är att den erbjuder möjligheten
att lyfta ut teknologin-

-och skapa saker här och nu i rummet.

Teknologin blir inte
bara skärmbaserat-

-utan nåt som ger möjlighet
att taktilt med kroppen i rummet-

-förstå effekten
av projekt man vill göra.

En förutsättning för alla projekt-

-är en global delarkultur
som finns i maker-rörelsen.

Det finns mängder av platser på nätet
som erbjuder möjlighet att lära oss.

En av mina favoritplatser
är en plats som heter Instructables.

Thingiverse som jag var på...
Jag ska gå tillbaka.

Instructables är som
en kollektiv receptsamling.

Idén är att om jag kommer på
hur man gör nåt-

-kan jag göra en steg
för steg-instruktion, en "how-to".

Sen kan jag lägga upp den.

Det här är en materialagnostisk
plats. Det kan vara vad som helst.

Låt säga att jag vill göra
en träskål i slöjden.

Jag söker på "wooden bowl", och då
dyker det upp massor av exempel-

-som jag skulle kunna vara
intresserad av.

Låt säga att jag är intresserad av
teknikexperiment i tekniken.

Jag skulle kunna skriva till exempel-

-"Arduino robot arm", säger vi.

Jag vill göra ett Arduino-projekt.

Då dyker det upp instruktioner
med kodexempel och texter-

-så att jag kan börja bygga.

Eller om jag vill göra
en fiberoptisk...

...klänning i slöjden.

Då dyker det upp olika klänningar,
för människor håller ju på med det.

Jag kan titta på den och se.

Ett ganska häftigt projekt, va?

Man har fiberoptiska kablar
som man sandpapprar och gestaltar.

Sen kan man programmera för olika
uttryck beroende på temperatur.

Fullt möjligt att blockprogrammera
med Microbit eller Arduino.

Mängden såna projekt
med steg för steg-instruktioner...

Vad behöver jag för material?
Vad ska jag tänka på och så?

Allting finns strukturerat.

Det finns mängder av såna platser.

De flesta är inte designade för
skolan och skolans förutsättningar.

En sak som är tydlig när det kommer
till maker-kultur kopplat till skola-

-är skolans förutsättningar att
bedriva den här typen av verksamhet.

Skolan har en struktur
och tydliga mål för verksamheten-

-som naturligt innebär att man
för att kunna instruera och berätta-

-anpassar
en utanför skolan-kulturaktivitet-

-så att den går att använda
i ett undervisningssammanhang.

Många tar inte hänsyn till det.

Ofta är projekten jättedyra,
långa eller för komplexa.

När vi började med den här typen
av frågor i skolans värld-

-hamnade vi i en utmaning.

Vi funderade i projektet...
Ska se om vi lyckas komma dit.

Vi kan visa den från... Hoppsan!

Ni ska få se en interiör
på Facebook i stället.

Här! Makerskola.

Vi byggde ett projekt,
en testbädd för...

...tre och ett halvt år sen
där vi ställde frågor.

Går det att skapa i skolan? Kan vi
införa programmering i undervisning?

På vilket sätt
ska vi jobba med det här?

Vi började prata. Det var ett 20-tal
skolövermän som var engagerade.

Vi skapade en gemensam Facebook-grupp
som i dag har 1 800 medlemmar.

I den här Facebook-miljön
började vi diskutera sånt här.

Nån som har ett fint exempel
i ett klassrum delar det-

-som så ofta händer men här med fokus
på skapande med IT och programmering.

Vad vi upptäckte var att folk postade
så mycket bra grejer här-

-men det är som ett guldfiskminne.

Man klickar in i gruppen,
och sen är det borta en vecka senare.

Då är det andra grejer,
och man ska hitta den gamla saken.

Det är inte Facebook designat för,
utan för en kick här och nu-

-så att de kan ge mig reklam
och tjäna pengar.

Det är inte designat som
ett kollegialt lärverktyg för skolan.

Vi funderade på hur vi skulle lösa
det, och min kollega Gunnar-

-hackade ihop en Wordpress-lösning.

Den heter kunskap.makerskola.se.

Den har blivit ytterligare en plats
och uppdateras snart igen.

Ungefär varannan, var tredje månad...

Så fort nån postar nåt
på Facebook-gruppen-

-hamnar det
som ett opublicerat inlägg.

Jag och kollegor går igenom alla
poster, indexerar, etiketterar dem-

-och skriver om dem som har bäring
över tid och lägger upp dem.

Det gör att allt som händer i gruppen
som har beständighetsvärde-

-går att hitta här i efterhand
utan att vara på Facebook.

Vi har katalogiserat saker.
Man kan söka i fritext.

Man kan söka på ämne
om man är intresserad av nåt-

-eller på "skolform" eller om man
vill läsa forskning om maker-kultur-

-eller om man
är intresserad av programmering.

Vi har 450 artiklar
samlade i den här miljön.

De är fritt tillgängliga
för vem som helst.

Makerskola är en sån här plats-

-som har kommit att bli ganska fin.

Väldigt mycket av maker-kultur
handlar om att träffas fysiskt.

Skolans förutsättningar för det
är ganska goda.

Sverige är ett av få länder som har
ett ämne som slöjd obligatoriskt.

Det gör det möjligt att ha
en maskinpark redo i varenda skola-

-som går att nyttja för kreativt
skapande i alla möjliga former.

Det har också dykt upp särskilda
mötesplatser, makerspace-

-som inte tar hänsyn till
det specifika materialet-

-där man kanske inte har
den farliga maskinen.

Det är en plats som är tillgänglig
för alla lärare i skolan.

Det här är en bild som jag har stulit
från Micke Kring på Årstaskolan-

-som håller på att bygga
ett litet makerspace i sin miljö.

Han klurar på vilka prylar som behövs
och hur det ska se ut.

Vilka förutsättningar har vi
för att genomföra det?

För ett par veckor sen hade vi
en konferens som hette Maker days.

Vi jobbar med workshoppar och
utbildning ihop med 350 deltagare-

-för att utforska hur vi kan bygga
god praktik inom området i skolan.

Här har vi några lärare
som lära sig programmera Arduino.

I vår Master class hade vi ett gäng
lärare som gav sig på egna projekt.

Här har vi ett exempel på lärare-

-som håller på att programmera och sy
textila, konstnärliga uttryck.

De har aldrig gjort det innan-

-och på ett par timmar
har de konstruerat-

-ett interaktivt uttryck som går
att bära på kroppen. Jättekul att se.

En av mina absoluta favorit-
situationer är Max här till vänster.

Max fick se en film som introducerar
en mjukvara i HTC Vive.

Det är en virtuell VR-miljö.

Man tar på sig VR-headset
och med VR-kontroller i handen-

-kan man skapa med IT som material
genom att rita i tre dimensioner.

Du kan gå omkring i kanvasen
och rita i 3D.

Det är en kostnadsfri mjukvara i en
en plattform som kostar 6 000 kronor.

Det är inte superdyr teknologi.
Den är ganska tillgänglig.

Att ge sig in och skapa på det här
sättet är väldigt, väldigt roligt.

Det var svårt att sluta.

Ni ser att han ritar med ena handen
och kan välja färger med andra.

Det är ett förkroppsligat Photoshop
som man promenerar omkring i.

Max var med på Maker days förra året
och prövade det här.

Han är bildlärare i Partille.

Han tar av sig headsetet och säger:

"Det vore straffbart av mig
att inte ge det till mina elever."

Han kunde inte leva med sig själv-

-så han köpte det veckan efter
och började experimentera.

I maj hade han vernissage
med sina årskurs 8-

-där de hade skapat
tredimensionella skulpturuttryck-

-och bjöd lärare och elever
att uppleva detta i skolans värld.

Vad han gjorde sen
var att han postade...

...i Facebook-gruppen Makerskola.

Vi ska se om jag kan söka på det.

Han gick in här i Facebook-gruppen
och visade-

-för då hade han börjat utforska
det här med ler- och VR-modeller.

Sen hade de en utställning...

...för årskurs 9 där de har skapat-

-tredimensionella
konstnärliga uttryck i miljön.

Här kan man verkligen prata om IT som
material, i den virtuella världen-

-till en kostnad som är rätt låg.

Här handlar det mer om kunskap
än om tekniska förutsättningar-

-som så ofta i teknikens värld.

Jag ska runda av här
på ett par minuter med...

...Makerskola-projektet
som går in på sitt sista år.

Det är en nationell testbädd som är
Vinnova-finansierad för det här.

Vi är 30 projektledare. Det är
akademier, företag och skolhuvudmän-

-som tillsammans försöker utforska
hur man kan jobba med programmering.

På kunskap.makerskola.se
finns projektets resurser att tillgå.

Det är helt tillgängligt för alla.

Målet när vi går in på det
tredje året är de äldre årskurserna-

-där vi vet att det saknas material
och förutsättningar i dag.

7-9 och gymnasiemiljöer.

Vill man ta del av arbetet
är det bara att höra av sig.

Med det här var tanken
att introducera maker-kultur-

-och hur man kan tänka
om IT som material och jobba med det.

Förutsättningarna har aldrig varit
bättre, och kostnaderna är låga.

Det enda som hindrar en
är om man vågar göra detta.

"Vad är det värsta som kan hända?"

Antagligen inte så mycket,
annat än att man missar chansen.

Det är bara att nörda loss
och ha kul-

-så lovar jag att ni kommer att skapa
god undervisning framöver.

Tack!

Textning: Jenny Tegnborg
www.btistudios.com