Titta

UR Samtiden - Dövas dag 2017

UR Samtiden - Dövas dag 2017

Om UR Samtiden - Dövas dag 2017

Föreläsningar om dövas rättigheter, möjligheter och erfarenheter. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Till första programmet

UR Samtiden - Dövas dag 2017 : Min flykt till SverigeDela
  1. Då pratade jag med min fru och
    bestämde mig för att fly till Europa.

  2. Frun sa nej. Det var för farligt.

  3. Men jag tog beslutet att fly själv.

  4. Hej och välkomna.
    Jag heter Ehsan Salem.

  5. Det tecknas så här.

  6. Jag är 26 år gammal
    och uppvuxen i Syrien.

  7. Jag flyttade sen till Sverige.

  8. Jag ska ta upp det här.

  9. Jag ska prata om mitt liv i Syrien
    och mitt arbete där...

  10. ...och min korta period i Algeriet
    - det tecknas så där.

  11. Det sista är min flykt till Europa,
    och varför jag flydde.

  12. Ja...

  13. Livet i Syrien...

  14. Jag gick en grundskola för döva.

  15. Det fanns ingen motsvarighet
    till gymnasieskola för döva.

  16. Vilket jobb hade man då?

  17. Det var praktiska yrken. Jag blev
    bagare. Jag jobbade som det i två år.

  18. Sen fick jag söka ett nytt jobb
    och blev då målare.

  19. Ett år efter det var jag arbetslös
    och sökte jobb.

  20. När jag blev 18
    fick jag en gåva av mina föräldrar.

  21. Jag fick ta över min fars matbutik.

  22. Jag undrade hur jag som döv-

  23. -skulle klara
    sånt som ekonomi, pengar-

  24. -beställningar och försäljning.

  25. Jag hade inte lärt mig det i skolan-

  26. -men jag kände att det kunde gå.

  27. Jag kollade upp allt och förberedde
    mig innan jag öppnade butiken.

  28. Efter ett tag öppnade jag butiken
    och jobbade där ensam.

  29. Jag fick senare veta att jag
    hade Usher I. Vad innebär då det?

  30. Jo, att man är döv
    och har en synskada.

  31. Det var ganska jobbigt. Jag hade inte
    fått veta nåt från samhället-

  32. -och alla inom familjen
    var tysta om det.

  33. Men jag fortsatte som vanligt-

  34. -och träffade till slut min fru
    och vi fick en dotter tillsammans.

  35. Det var en svår period.

  36. Jag hade ingen samhällskunskap
    och kunde inte påverka samhället.

  37. Jag jobbade ensam
    och tiden gick väldigt långsamt.

  38. Nästa bild...

  39. Som ni ser här...

  40. Det är en karta över Syrien.

  41. Livet i Syrien var jättebra.

  42. Det var en jättebra period.

  43. Människorna, familjen och
    kommunikationen funkade jättebra.

  44. Men vad hände då?

  45. Vad är det ni ser här?

  46. De översta bilderna är före.
    De nedersta är efter.

  47. Från kriget...

  48. Det här drabbade alla i Syrien.

  49. Min matbutik var totalförstörd.

  50. Jag visste inte
    om jag skulle vara kvar i Syrien.

  51. Jag trodde att det skulle bli fred
    ganska snart.

  52. Men det blev ju bara värre.

  53. Militärerna började ockupera städerna
    mer och mer.

  54. Till slut bestämde jag mig för
    att fly till ett annat land.

  55. Ja...

  56. Jag var i Algeriet under en kort tid.

  57. Varför kort?

  58. Jo, det var svårt
    att träffa döva där.

  59. Jag bodde i Algeriet i två år.

  60. Jag letade efter döva organisationer
    i Algeriet-

  61. -men de var svåra att hitta.

  62. De hade ingen officiell skylt.
    Det var väldigt dolt.

  63. De var väldigt svårt att hitta dem.

  64. Men efter sex månader fick jag
    kontakt med en döv person.

  65. Vi hade en dövidentitet.

  66. Jag förstod att vi hade
    stora kulturella skillnader...

  67. ...i hur vi skulle bemöta varandra.

  68. Hans sätt att kommunicera och mitt
    sätt att kommunicera var olika-

  69. -men till slut
    lyckades vi bli vänner.

  70. Men det var väldigt kämpigt.

  71. Jag sökte jobb under tiden
    och det var väldigt svårt.

  72. Folks attityd till döva
    var inte så bra.

  73. Min fru och min dotter
    flyttade till Algeriet.

  74. Och...

  75. Jag försökte söka en utbildning som
    motsvarar en folkhögskola för döva-

  76. -men de hade väldigt höga kriterier.

  77. Jag försökte hitta nån typ
    av utbildning, men det var svårt.

  78. Dövgruppen var väldigt isolerad.
    Vi hade lätt att förstå varandra-

  79. -men hade svårt att förstå
    folk utanför gruppen.

  80. Jag blev orolig. Hur skulle jag göra
    med boende och mat till familjen?

  81. Min fru lyckades få jobb som frisör.

  82. Vad fick jag då göra?
    Jo, jag fick ta hand om mina barn.

  83. Efter ett tag tröttnade jag
    på situationen i Algeriet.

  84. Ja...

  85. Här ser ni avståndet
    från Syrien till Algeriet.

  86. Ni kanske undrar
    varför jag åkte så långt-

  87. -med tanke på
    alla länder i närheten Syrien?

  88. Med mitt pass var det svårt
    att komma in i grannländerna.

  89. Jag var tvungen att åka längre bort
    för att kunna komma in i landet.

  90. Här är en karta och en flagga
    - Algeriet.

  91. Det var då jag bestämde mig för
    att fly vidare.

  92. För att fly kunde man åka tåg, buss,
    båt eller vandra.

  93. Med de fyra alternativen
    var det svårt att bli upptäckt.

  94. Jag ville gärna ta med mig familjen.

  95. Men frun var rädd och hade hört
    att folk hade dött i båtarna.

  96. Det var väldigt små båtar.
    De tippar lätt över.

  97. Hon var väldigt orolig
    och vi diskuterade det mycket.

  98. Till slut kände jag att jag, som döv,
    inte kunde leva det här livet.

  99. Jag vill kunna känna mig trygg.
    Jag bestämde mig för att fly.

  100. När jag hade bestämt mig
    för att fly till Europa-

  101. -sa min fru att hon inte vågade.

  102. Då bestämde jag mig för att fly
    utan familjen.

  103. Ni ser Tunisien på bild.

  104. Hur kom jag då
    från Algeriet till Tunisien?

  105. Jag kunde inte åka buss eller bil-

  106. -på grund av att mitt pass
    inte är godkänt i Tunisien.

  107. Vi var tvungna att vandra
    i fyra timmar över gränsen.

  108. Vi kunde inte gå på morgonen.
    Vi fick gå på natten.

  109. Det var svårt
    eftersom jag har Usher I.

  110. Det var nån som hjälpte mig
    över gränsen.

  111. Vi vandrade i en öken.

  112. Det fanns ingen militär vid gränsen.

  113. Vi tog oss över gränsen men blev
    tillfångatagna av en beväpnad grupp.

  114. De frågade ut oss och när jag sa
    att jag vad döv blev jag frisläppt.

  115. Jag ville att de andra i min grupp
    skulle bli släppta, men de sa nej.

  116. Men efter en lång diskussion blev
    resten av min grupp också släppt.

  117. Det kändes väldigt skönt.

  118. Vi vandrade till norra Tunisien
    och bodde på ett hotell i två nätter.

  119. Där sökte vi ett sätt
    att ta oss till Libyen-

  120. -och över gränsen.

  121. Det tog tid och det var svårt
    att hitta en väg in i Libyen.

  122. Från Tunisien till Libyen...

  123. Man kunde inte ta sig söderut
    till Libyen-

  124. -på grund av beväpnade grupper
    som blockerade gränsen söderut.

  125. Vi fick åka österut för att hitta
    en säker väg till Libyen.

  126. Man kunde inte gå över gränsen.
    Vi fick ta en lastbil.

  127. Vi var tio personer
    som satt på flaket.

  128. Lastbilen var tvungen
    att åka väldigt snabbt.

  129. Åkte man långsamt
    fanns risken att man blev arresterad.

  130. Vi låg på flaket och fick väldigt ont
    och många blåmärken.

  131. Det var sex timmars färd
    på en ojämn sandväg.

  132. Det var väldigt mycket lidande.

  133. Det gick inte att stoppa lastbilen.
    Vi fick härda ut.

  134. Vi lyckades få kontakt med en person
    i Libyen - det tecknas så här.

  135. När vi frågade personen
    när båten skulle åka-

  136. -svarade han bara att han hade
    en båt men inte på när vi skulle åka.

  137. Vi fick följa med personen
    till ett gammalt ruckel och bo där.

  138. Vi fick inte gå ut
    för att få frisk luft eller köpa mat.

  139. Vi var tvungna att sitta gömda
    i rucklet.

  140. Jag började bli väldigt orolig.

  141. Jag var tvungen att sitta instängd.
    Det som kändes som ett fängelse.

  142. Jag fick ingen information
    om vad som skedde.

  143. Jag pratade med den hörande ledaren.

  144. Jag var döv.
    De andra kunde dela information.

  145. Jag fick ingen information
    och kände mig isolerad.

  146. Ledaren funderade.
    Vi diskuterade ett tag.

  147. Ledaren pratade med kaptenen
    för båten och det löste sig.

  148. Jag betalade
    för att kunna åka med båten.

  149. Efter en vecka
    började vi vandra till stranden.

  150. Det här var nattetid
    och jag ser väldigt dåligt.

  151. Vi hade ett rep runt midjan.
    Vi var ett gäng människor.

  152. Jag visste inte vart vi var på väg-

  153. -men insåg att vattennivån
    började stiga.

  154. Jag hade mobil, pass och pengar
    i fickorna.

  155. Det var bara att fortsätta.
    Det gick ju inte att stanna ledet.

  156. Vi var tvungna att skynda oss
    för att inte bli upptäckta.

  157. Vattennivån
    var ungefär upp till hakan.

  158. När vi väl kom fram till båten...

  159. Det var en liten libysk båt
    som skulle vidare till en annan båt-

  160. -som t.o.m. var ännu mindre.

  161. När vi väl bordade nästa båt-

  162. -var vi 235 stycken.

  163. Det var väldigt trångt.
    Alla satt hopkrupna.

  164. En ledare
    lade märke till att jag var döv-

  165. -och flyttade mig till en finare
    plats där de äldre satt.

  166. Jag fick sitta med dem.

  167. Vi åkte vidare klockan ett på natten
    mitt ute på havet.

  168. Vi hittade ett franskt skepp
    och bad om hjälp-

  169. -men de nekade oss.

  170. Vi fick senare kontakt
    med ett spanskt fartyg-

  171. -som också sa nej.

  172. Vi fortsatte
    och bensinen började ta slut.

  173. Oron steg bland oss alla.

  174. Det var hav överallt.
    Man såg inget land nånstans.

  175. Jag började bli orolig, för det var
    kvinnor och barn på båten också-

  176. -och alla satt väldigt trångt.

  177. Till slut hittade vi
    ett grekiskt skepp.

  178. Det var nån typ av oljefartyg.

  179. Vi bad dem hjälpa oss.

  180. De var väldigt snälla och fick oss
    att kliva ombord på deras båt.

  181. Den lilla båten
    tände vi eld på och sänkte-

  182. -för att man inte skulle upptäcka
    att vi hade flytt.

  183. Det fanns bara en toalett
    på den här båten.

  184. Det var 400 personer.
    Det tog lång tid att få gå på toa-

  185. -eftersom 400 personer
    skulle dela på den.

  186. Plötsligt på natten
    hör man ett skrik.

  187. Vi får syn på en båt som sjunker.
    Det är en afrikansk båt.

  188. Man lyckades rädda 130 personer.

  189. Åtta drunknade. De kunde inte simma.

  190. När de väl kom på båten
    åkte vi vidare och kom till Italien.

  191. Som ni ser på kartan...

  192. Vi kom fram till södra Italien. Där
    lämnade det grekiska fartyget av oss.

  193. Det fanns tre olika kontroller.

  194. Det var FN, polisen och Röda korset.

  195. De gjorde bl.a. hälsokontroller-

  196. -för att se om man hade nån sjukdom
    eller traumatiska minnen.

  197. Man blev uppdelade i olika grupper.

  198. Hade man kläder som luktade illa
    gav FN en fräscha kläder.

  199. Vi fick även mat och dryck.

  200. Min mobil var förstörd men passet
    och pengarna hade klarat sig.

  201. Efter ett tag fick vi bo på
    ett boende som FN hade ordnat-

  202. -men i max två dagar.

  203. Efter ett tag var man beredd att
    börja resa vidare mot norra Italien.

  204. Väl där tog FN emot oss.
    Vi fick sova där i tio dagar.

  205. Man diskuterade mycket
    var man ville bosätta sig.

  206. Det var ett svårt val.

  207. Jag ville gärna ha en demokrati
    där döva kunde leva fritt-

  208. -och där man kunde vidareutbilda sig.

  209. Det var viktigt för mig.

  210. Jag tittade först
    på Danmark och Holland.

  211. Norge var ett alternativ.
    Jag funderade på hur jag skulle göra.

  212. Sverige hade jag först inte
    som ett alternativ.

  213. Jag tyckte det verkade vara
    ett väldigt kallt land.

  214. Jag ville bo i ett varmt land.

  215. Jag kontaktade mina föräldrar och
    diskuterade var man skulle kunna bo.

  216. Till slut blev Sverige
    det bästa alternativet för mig.

  217. Jag valde då att åka till Sverige.

  218. Hur skulle jag ta mig dit?
    Det fanns tre olika alternativ.

  219. Man kunde åka lastbil mitt i natten.

  220. Men det fanns en risk med det.
    Många dog eller blev rånade.

  221. Det var en stor risk.

  222. Det andra alternativet var att ta tåg
    från Italien till Sverige.

  223. Då åkte man till Tyskland
    och från Tyskland till Sverige.

  224. Men gränspolisen kan söka igenom
    tåget och arrestera flyktingar.

  225. Det var en stor risk.
    Jag ville gärna vidare till Sverige.

  226. Jag funderade mycket på det. Det
    tredje alternativet var att flyga.

  227. Hur går det med ett syriskt pass?
    De funderade kring det.

  228. Många sa att det inte går att flyga
    med ett syriskt pass.

  229. Till slut gick jag in
    till ett tullverk eller nåt liknande-

  230. -och frågade
    hur man kunde ta sig till Sverige-

  231. -när man är döv och ser dåligt.

  232. Jag måste ha hjälp med det här.

  233. De pratade med en högre uppsatt chef-

  234. -som på nåt sätt lyckades fixa
    en flygbiljett till mig.

  235. Gruppen jag hade åkt till Italien med
    blev kvar.

  236. Jag vet inte vad som hände dem,
    men jag lyckades flyga till Sverige.

  237. Ja...

  238. När jag landade i Stockholm
    och kom ut från flygplatsen-

  239. -var det första jag lade märke till
    hur kallt det var.

  240. Jag var inte van vid det.
    I Syrien var det väldigt varmt.

  241. Här var det otroligt kallt.

  242. Men det var så friskt och fräscht
    här i Sverige-

  243. -så jag anpassade mig väldigt snabbt.

  244. Jag köpte en tjockare jacka
    för de pengar jag hade kvar.

  245. När jag hade köpt jackan
    skulle jag söka asyl.

  246. Jag visste inte vart jag skulle gå.

  247. Jag hade en bekant i Norrköping-

  248. -som jag lyckades få kontakt med-

  249. -som kunde hjälpa mig söka asyl.

  250. När jag kom till Migrationsverket
    uppgav jag namn och ålder-

  251. -och att jag var döv
    och hade en synnedsättning.

  252. Det var stora köer där
    så de hade inte riktigt tid med mig.

  253. De bad mig
    att söka asyl i Gävle i stället.

  254. Migrationsverket talade om för mig-

  255. -att de hade skickat vidare
    informationen till Gävle.

  256. Jag väntade
    och plötsligt dök det upp en buss-

  257. -som vi fick sätta oss i.
    Det var en privatbuss.

  258. De sa inget till mig.
    Jag skulle bara sätta mig i bussen-

  259. -och åka norrut till Pajala.

  260. Där ser ni den röda pricken.
    Det är nära Finland.

  261. Det är en jättefin liten by
    omgiven av berg.

  262. Men i den byn
    finns bara en Ica-butik.

  263. Hur ska jag klara mig här
    när jag är döv?

  264. Hur ska jag kunna kommunicera?

  265. Jag kontaktade Migrationsverket
    och frågade hur jag skulle göra.

  266. Jag kommer inte att klara mig där
    när jag är så isolerad.

  267. Jag vill flytta till nåt ställe
    där det finns fler döva.

  268. Jag köpte en mobil.
    Min tidigare var trasig sen båtresan.

  269. Jag gick in på Facebook och kollade-

  270. -om det fanns några dövorganisationer
    i Sverige.

  271. Jag letade på Facebook.

  272. Den första jag hittade
    var Sveriges dövas ungdomsförbund.

  273. Jag visste inte om de kunde hjälpa
    mig så jag skickade inget till dem.

  274. Den andra organisationen
    var Sveriges dövas idrottsförbund.

  275. Jag hade svårt med språket,
    eftersom allt var på svenska.

  276. Jag hittade även
    Sveriges dövas riksförbund.

  277. Jag funderade i några dagar
    på hur jag skulle gå till väga.

  278. Jag beslöt mig för att översätta
    från arabiska till engelsk text-

  279. -och skickade ett brev
    till Sveriges dövas riksförbund.

  280. Det var väldigt tyst
    under en lång period.

  281. Till slut fick jag ett brev-

  282. -skrivet på svenska.

  283. Jag visade brevet
    för Migrationsverket-

  284. -och då bad de mig om ursäkt.

  285. Om några dagar skulle jag få
    en biljett till södra Sverige.

  286. När jag hade fått biljetten
    påbörjade jag min tågresa-

  287. -från Pajala ner till Leksand.

  288. Jag trodde först att jag skulle
    till Västanviks folkhögskola-

  289. -men jag åkte ända ner till Ludvika.

  290. Väl där var jag igen ensam döv
    bland en massa hörande.

  291. Det var irriterande. Jag gick in
    på Migrationsverket där nere och sa-

  292. -att jag var döv och ville kunna
    kommunicera på teckenspråk.

  293. Jag vill umgås med döva.

  294. Det här tog ungefär tre veckor.

  295. Till slut fick jag en biljett
    till Leksand-

  296. -och Västanviks folkhögskola.

  297. Här är en bild på folkhögskolan.

  298. Där söker man som döv asyl
    i en teckenspråkig miljö.

  299. När jag kom dit
    kände jag av stämningen direkt.

  300. Alla pratade teckenspråk.

  301. Det var väldigt annorlunda
    mot hur det var i Syrien.

  302. Jag började förbättra mitt språk
    mer och mer.

  303. Jag försökte kommunicera
    på svenskt teckenspråk.

  304. Jag försökte lära mig så mycket
    som möjligt så snabbt som möjligt.

  305. Jag ville träffa så många som möjligt
    och berika mitt språk.

  306. Jag blev allt bättre med tiden.

  307. Jag talade inte om
    att jag hade en synnedsättning-

  308. -för jag skämdes för det.

  309. Jag trodde att de skulle bemöta mig
    annorlunda, som man gjorde i Syrien-

  310. -men det gjorde de inte.

  311. En lärare misstänkte
    att jag hade Usher I.

  312. Jag sa: "Jaha?
    Det har jag inte hört talas om."

  313. Då skickade de mig
    på en läkarundersökning.

  314. Läkaren bekräftade
    att jag hade Usher I.

  315. Jag tog med intyget och visade det
    på Västanviks folkhögskola.

  316. De tog väl hand om mig
    och jag kände mig jättetrygg.

  317. De var uppmuntrande och jag
    fick lära mig en massa olika saker.

  318. Än i dag studerar jag
    på Västanviks folkhögskola.

  319. Ja...

  320. Jag ska sammanfatta-

  321. -vad jag har upplevt
    från barndomen fram till i dag.

  322. Jag har upplevt
    väldigt mycket annorlunda saker.

  323. I Sverige är det bra att det finns
    tolkar och tekniska hjälpmedel.

  324. Det är jättebra.
    Internet är jättebekvämt att använda.

  325. Jag har rest
    genom tre olika kontinenter.

  326. Afrika, Asien och Europa.

  327. Bemötandet av döva har skiljt sig-

  328. -både kulturmässigt
    och med hur man kommunicerar.

  329. I arabländerna
    sker omhändertagandet kollektivt.

  330. I Afrika
    har man fått klara sig själv.

  331. I Europa har man känt sig
    mer som en jämlik människa.

  332. Alla ska känna sig lika värda.

  333. Tack för mig.

  334. Textning: Henrik Johansson
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Min flykt till Sverige

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Ehsan Salem hade ett bra liv i Syrien där han drev en mataffär på egen hand, trots att han som döv endast hade fått grundskoleutbildning. Men när kriget kom och oroligheterna blev värre bestämde han sig för att lämna Syrien. Här berättar Ehsan Salem om sin resa från Syrien via Algeriet, Tunisien, Libyen och Italien till Sverige. Han berättar om de svårigheter han fick utstå och jämför bemötandet av honom som döv på olika platser. Han beskriver också sin drivkraft att ta sig till ett demokratiskt land där döva har det bra. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Ämnen:
Samhällskunskap > Individer och gemenskaper > Identitet och livsstil > Personer med funktionsnedsättning
Ämnesord:
Döva personer, Flyktingar, Personer med funktionsnedsättning, Samhällsvetenskap, Sociala frågor
Utbildningsnivå:
Allmänbildande

Alla program i UR Samtiden - Dövas dag 2017

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Döv - javisst

Det finns 70 miljoner döva världen över, och bara en femtedel av dessa får tillgång till utbildning. Ännu färre - bara 3 procent av dem som får utbildning - får möjlighet att utveckla tvåspråkighet. Colin Allen, ordförande för World Federation of the Deaf (WFD), berättar om organisationens arbete för att stärka och bevaka dövas rättigheter. I det arbetet är rätten till teckenspråk grundläggande, liksom tillgången till kvalificerade tolkar. Moderator: Göran Alfredsson. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Min kamp mot Skolöverstyrelsen

När Rita Ingvarsson sökte utbildningen till förskollärare var det början på en strid mot myndigheterna som skulle ta sig hela vägen upp till regeringen. Två gånger fick hon avslag på sin ansökan för att hon var döv - men det var avslag som hon vägrade finna sig i. Här berättar Rita Ingvarsson sin historia, och hur hon blev förskollärare och senare specialpedagog, trots myndigheternas motstånd. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Strategier i livet

Att kämpa och övervinna hinder är för många döva en del av vardagen. Här talar psykologen Christina Eriksson - själv döv - om strategier för att tackla svårigheter, exemplifierat framför allt utifrån dövas perspektiv. Christina Eriksson berättar också om sin egen bakgrund, och hur det gick till när hon som döv utbildade sig till psykolog. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Dövas dag 2017

Min flykt till Sverige

Ehsan Salem hade ett bra liv i Syrien där han drev en mataffär på egen hand, trots att han som döv endast hade fått grundskoleutbildning. Men när kriget kom och oroligheterna blev värre bestämde han sig för att lämna Syrien. Här berättar Ehsan Salem om sin resa från Syrien via Algeriet, Tunisien, Libyen och Italien till Sverige. Han berättar om de svårigheter han fick utstå och jämför bemötandet av honom som döv på olika platser. Han beskriver också sin drivkraft att ta sig till ett demokratiskt land där döva har det bra. Inspelat den 22 september 2017 i Kulturhuset Spira, Jönköping. Arrangör: Jönköpings läns dövas och teckenspråkigas förbund.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Allmänbildande
Beskrivning

Mer allmänbildande & samhällskunskap

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Så tänder vi gnistan

EU:s historiska fiskeavtal

Isabella Lövin, biståndsminister och fd EU-parlamentariker, drev igenom en stor förändring av fisket inom Europa med stärkta lagar och rättvisare fiskeriavtal. Hör henne berätta om vägen dit samt det svåra steget att gå från journalist till politiker. Moderator: Ingemar Tigerberg. Inspelat den 7 mars 2016 på Artipelag, Gustavsberg. Arrangör: Camino.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Mifforadio

Har vi något val?

Hur fria är vi människor i de val vi gör? Och hur mycket är förutbestämt av olika saker vi inte kontrollerar? Mysig morgonshow om de stora livsfrågorna. Vi äter frukost och pratar med lyssnare som ringer in. Skön musik spelas.