Det är en rörig situation,
mycket ny personal och så vidare.

Trots det är det flickan
man vill undersöka och utreda.

Vad är det för fel på henne?

Tack så mycket! Det var kul att bli
inbjuden hit. Tack så mycket!

Eva Hjörne heter jag.

Jag arbetar på institutionen för
pedagogik och specialpedagogik på GU.

Nu ska vi se här.

Först ska jag berätta om vad jag ska
prata om den här halvtimmen.

Först ska jag ge
en historisk tillbakablick.

Jag ska berätta om forskningsprojekt
före och efter den senaste skollagen.

Jag ska berätta om SPSM:s kurs.

Jag har följt en del av den, som de
andra forskarna som ska prata senare.

Jag har varit med i satsningen på
en hälsofrämjande skolutveckling.

Till sist nån avslutande kommentar.

Men först en liten bakgrund.

Vi har en policy i Sverige
och har haft det väldigt länge.

Vi ska ha en skola för alla.

En skola
där alla barn har tillgång till-

-en likvärdig
och inkluderande utbildning.

Alla ska få den hjälp och det stöd
de behöver för sitt lärande.

I praktiken blir det inte alltid
som det föreskrivs i policyn.

Vi för ingen statistik över hur många
som har svårt att nå målen i skolan.

Vi får gå till forskarna.

Enligt forskarna anses
20 % av alla barn ha skolsvårigheter.

Den siffran har funnits
sen typ 70-talet.

Det är en ganska konstant siffra.
I Skolverkets rapport från 2017-

-hade 25,9 % av eleverna som slutar
grundskolan inte fullständiga betyg.

Det är en väldigt hög siffra.

Vi hör att det är larmrapporter
nästan dagligdags i media-

-om ett ökat ohälsotal
bland barn och unga.

Som sagt, vi för ingen statistik
över skolsvårigheter.

Men man kan gå
till Socialstyrelsens register-

-för att se läkemedelsuttag.

Då kan vi se när det gäller adhd-

-och den medicin
som dessa elever använder sig av-

-att minst ett uttag per år
under 2016-

-var det 5,6 % av pojkarna
i åldern 10-14 år som stod för.

2 % av flickorna i samma ålder.

Det är klart att det är höga siffror.
En hög andel barn har den diagnosen.

Vi har alltid haft skolproblem
i skolan.

Benämningarna och vilka beteckningar
som får genomslag har varierat-

-beroende på vilket sätt att tala som
har varit dominerande i samhället.

Under 1800-talet
hade vi en moralisk/religiös diskurs-

-som dominerade i samhället
och trängde in i skolans värld.

När barnen hade svårigheter,
var de t.ex. vanartiga, stygga-

-lata eller utomäktenskapliga.

I början på 1900-talet
när intelligenstesterna gjorde entré-

-betecknades barnen långt ner
på skalan som sinnesslöa-

-tröga, idiot, halvidiot
eller kvartsidiot-

-beroende på vilken siffra man fick
på intelligensmätningen.

Till 1930-talets rådgivningsbyråer
med läkare och psykolog-

-fick föräldrar komma
med lärare och barn-

-och diskutera varför barnet
inte klarade av skolan.

Då sa man att barnet var psykopat,
hysteriker, svagbegåvad, skolkare-

-ordblind eller vänsterhänt t.ex.

Har vi några vänsterhänta här i dag?

På 1960-talet fick vi
en socialpsykologisk diskurs.

Vi fick den första läroplanen 1962.
Lgr 62.

En läroplan där vi verkligen
skulle ha en skola för alla.

I den läroplanen kan man se att vissa
barn ansåg man hade svårigheter.

Det var de bråkiga, ängsliga,
snattare, skolomogna, CP-

-MBD, dagdrömmare
eller svåra hemförhållanden.

Förklaringsmodeller som användes då.

På 1990-talet fick vi
en neuropsykiatrisk diskurs-

-som var dominerande och användes
för att förklara skolsvårigheter-

-och diagnoser som damp, aspberger-

-tourettes och dyslexi poppade upp,
som ni säkert känner igen.

Det här är bara exempel.
Det finns många fler beteckningar.

På senare år har vi börjat använda
add i stället för adhd.

Vi kan se vissa förskjutningar.
AST finner vi i DSM-5.

Autismspektrumtillstånd.
Aspberger är en del i det.

Ptsd är en diagnos
som har börjat användas frekvent.

Post-traumatiskt stress-syndrom.

Detta gäller inte för nyanlända
specifikt. Det trodde jag först.

Det här gäller för alla.

Ocd, pda... Ja, ni ser att det är
många. Jag kan inte ens uttala dem.

Språkstörningar, npf:are, ångest,
depression, bipolär eller nyanländ-

-är förklaringar som vi använder
när barn har svårt i skolan.

Att använda kategorier av det här
slaget har alltid konsekvenser.

Barn har exkluderats
under årens lopp-

-och placerats i en särskild miljö
för barn med liknande problem.

På 1890-talet hade vi idiotklasser
för idioterna.

Det var vi stolta över
och gjorde ingen hemlighet av.

Utan där stod det "Idiotskola"
på en stor skylt ovanför entrén.

Jämför det med dagens särskilda
undervisningsgrupper i "Paradiset"-

-"Äppelgården", "Vita huset",
"Oasen" och så vidare.

Det antyder att det är motsatsen.

På 1930-talet hade vi psykopatklasser
för psykopaterna-

-och svagklasser för de svaga.

I Lgr 62 står det angivet vilka olika
specialklasser vi ska erbjuda barn.

Skolmognadsklass för barn
som inte klarade skolmognadstesten.

Hörselklass, synklass,
hjälpklass, läsklass, cp-klass-

-och obs-klass för beteendeproblem.
1975 fick vi mbd-klassen.

Sen kom de särskilda undervisnings-
grupperna för damp, adhd-

-och aspberger-grupper.
Mixade grupper kom sen.

Språkklasser.
Lärstudio kallades det också.

2015 poppade det upp flexklasser
där barn gick in och ut ur klasserna.

I år har vi fått resursskolor.
Speciella skolor-

-för barn
med neuropsykiatriska diagnoser.

En hel skola. Inte bara en grupp.

Hur många barn går
i särskild undervisningsgrupp?

Skolverket kom med statistik
2016-2017.

Då kan vi se
att 3,3 % av pojkarna i årskurs nio-

-och 1,9 % av flickorna i samma ålder
går i särskild undervisningsgrupp.

En hög siffra även internationellt.

Många organiseras för barn med neuro-
psykiatrisk funktionsnedsättning.

Det var tillbakablicken. Om vi tittar
på det som jag gjort i min forskning-

-så har jag haft olika forsknings-
projekt finansierade utav bl.a. Fas-

-som numera kallas Forte -
Riksbanken och Vetenskapsrådet.

Jag har studerat
elevhälsoteamens (eht) möten.

Där sitter oftast rektor,
kanske biträdande rektorn-

-skolsköterska, kurator
och specialpedagog.

Psykolog ibland. Ibland sitter
psykologen centralt och kommer in.

Ibland kan det finnas en talpedagog.
Skolan avgör ytterligare personal.

Jag har bandinspelat de här.
Som Erica och Sarah sa från början-

-utvecklas en särskild samtalskultur
i de här miljöerna.

Hur pratar man
om barn i behov av särskilt stöd?

Hur definierar och hanterar man
problemen? Det kan låta så här.

Detta är ett bandinspelat samtal
från ett elevhälsoteamsmöte.

Det handlar om Moa, som är åtta år.

Det här är talspråk, det får man
komma ihåg. Det är så vi pratar.

"När hon börjar tvåan till hösten,
blir det nya klasskamrater igen."

"Lite äldre elever som hon var
klasskamrat med tidigare."

"Det går kanske bättre.
Mamman hade flugit på läraren."

"Bägge två är nya på fritids.
De hade ingen förhistoria."

"Hon har sagt att hon inte kan
gå kvar, att hon är deprimerad."

"Starka ordalag. Mamman är en
människa som lätt hetsar upp sig."

"Mmm." "Det kanske vore läge
att ta de här signalerna på allvar."

"Vad är det som fattas flickebarnet?"

"Hon har inte varit föremål för nåt."

"Ingen evk, inte nånting." "Men det
kanske inte är dumt att man börjar."

Det är en lång första beskrivning
av en flicka.

Många gånger är de mycket kortare.
Men här pratar de länge om ett barn.

Man beskriver en rörig situation,
mycket ny personal och så vidare.

Trots det är det flickan
man vill undersöka och utreda.

"Vad är det för fel på henne?
Varför passar hon inte in här?"

Detta är lite symptomatiskt
på de möten som jag följt 2000-2010.

Det slutar med att flickan
ska utredas för nån diagnos.

Resultatet av studierna var att det
präglas av ett åtgärdande perspektiv.

Ett individinriktat synsätt där
eleven bär på problem och ska fixas.

Det som händer i skolan tas för givet
och görs osynligt.

De individualiserande kategorierna
gör skolproblem till elevproblem.

Det har alltid varit så.
Om man tittar tillbaka-

-har hela skolans historia
sett likadan ut.

Elevens röst är inte närvarande
i de här sammanhangen.

Den neuropsykiatriska diskursen i dag
är i sig inget nytt.

Det är bara en ny beteckning på
att vissa har det svårt i skolan.

Läraren är mycket lite involverad
i elevhälsoarbetet under de här åren.

Sen fick vi den nya skollagen 2010.

Den är åtta år gammal. Den är inte ny
längre, men det är den senaste.

Elevhälsan ska vara förebyggande
och hälsofrämjande-

-och stödja elevens utveckling
mot målen som ni har hört här.

Insatserna ska präglas utav
ett samband mellan lärande och hälsa.

Det ska stå ut och man ska komma på-

-hur man ska bemöta och lösa det.

"När jag mår bra lär jag mig",
och tvärtom.

Men hur gör man? Det är där
som de flesta har stupat.

De har svårt att hitta på aktiviteter
eller förslag-

-eller utveckla skolan.

Jag har fått mejl där folk frågat:
"Har du forskat kring det här?"

Jag ville ha ett nytt forsknings-
projekt och hade turen att få medel-

-för att titta på hur det ser ut nu.

Skollagen var sex år gammal när jag
fick medlen. 2016 fick jag det.

Jag är mitt i studierna nu.
Det fick vi från Forte.

Jag har följt fem skolor
under 2016 och 2017.

Oftast är lärare och fritidspedagog
också med på elevhälsomötena.

Det är nytt från tidigare.

De skolor som jag varit ute på-

-var skolor som presenterade sig som
att man kommit en bit-

-med att jobba förebyggande
och hälsofrämjande.

Alla hade påbörjat processen,
men två hade kommit riktigt långt.

Men det här är en process
som måste få ta tid också.

Så här kan det se ut.

På den ena skolan
så satt man i gruppen-

-och man började med att diskutera
vad som händer i hela klassen.

Den enskilda eleven pratade man om
sist. Man började från höger här-

-och så gick man till vänster.
Här handlar det om klass 1B.

Alla som satt runt bordet
fick uttala sig.

Man gick en runda så att allas röster
och perspektiv kom med.

Man hade i uppgift att börja med
det som var positivt och fungerade.

Det står: "Bra känsla i gruppen."

Man har rörelsebehov i stället för
att säga att de inte sitter still.

Det "perspektiverar" också
om det blir ett problem eller...

Ett rörelsebehov
ska man möta på nåt sätt-

-och kanske hitta på nåt
så att man kan röra sig.

Man startar med läsning.
Man hade kommit på att det var bra.

För nån kom alltid indroppande.
Det var svårt att få i väg barnen.

I stället för att det barnet fick en
utskällning när det kom till skolan-

-så startade man med läsning.
Då märktes det inte.

Man har arbetsro, fint arbete,
struktur, rutiner, tydlighet o.s.v.

Det är de här positiva sakerna.

Man pratar om vad man har gjort
i värdegrundsarbetet, t.ex.

Man involverar också fritids
och ser hela skoldagen som viktig.

Det inkluderar fritids.
Man skriver vad som fungerar där.

När man kommer till eleverna,
längst ut på vänster sida-

-ser ni att även här vänder man det
till det positiva för att möta dem.

Killen överst...
Jag chansar på att det är en kille.

"Att få lyckas."
Han måste få känna att han lyckas.

Man får anpassa uppgifterna
så att han känner sig duktig.

Det är en ingång för att knäcka
de lite svårare utmaningarna.

Så här kan det se ut på en skola-

-som har kommit en bit med
att jobba hälsofrämjande.

Nya strategier inom elevhälsoteamen
som jag har sett i projektet-

-är att lärare och fritidspedagoger
ingår i de här elevhälsoteamsmötena.

Varje deltagare uttalar sig
utifrån sin expertroll.

Man hör att man faktiskt sitter där
med olika expertkunskaper.

Och fokus på det positiva i stället
för på det negativa och hindren.

Man utnyttjar hela skoldagen. Man
tittar på vad som händer på rasten.

Många har svårt att veta
hur man ska agera på rasten.

Man har inga kompisar, där händer
mycket mobbning och så vidare.

Så även den delen finns med.

Det åtgärdande arbetet fokuserar på
pedagogens ansvar-

-i stället för på elevens
tillkortakommanden. Man märkte att...

Lärarna sa: "Ja, de där har problem.
Det är min uppgift att fixa det."

"Däremot behöver jag hjälp med
det här." Så man tar ett ansvar för-

-att se till att anpassningarna görs.
Men man vill ha tips, idéer och råd-

-från elevhälsoteamet
när det gäller andra frågor.

Samsyn och samverkan mellan pedagoger
och elevhälsopersonal gjorde-

-att skolan ägde problemet.

Det blev inte den enskilda eleven
som fick bli bäraren.

Den här kursen som SPSM har,
som presenterades tidigare-

-har jag följt
med de andra forskarna här.

Jag har tittat på en speciell del.

Jag har följt kursen under ett år.

Jag valde ut sju skolors eht.

De hade lämnat in
fullständig dokumentation.

Där var det 37 teammedlemmar.
Rektorer och psykologer.

Alla de vanliga experterna
inom elevhälsan ingick.

De har lämnat in loggböcker.

Elevhälsoteamet har haft
en gemensam dokumentation.

Deltagarna har lämnat in
förväntningar på kursen-

-och en utvärdering.
De dokumenten har jag tittat på.

Förväntningar på kursen
kunde låta så här...

Man förväntar sig: "Hitta effektiva
verktyg för alla på skolan."

"Att inte hamna i
informationsutbyte."

"Att inte ha psykologresurser
som underutnyttjas."

"Få till en metodutveckling."

"En främjande arbetsmiljö i skolan
med goda relationer." Det sa en.

Det förväntade man sig
få ut av kursen. En annan tog upp:

"Vår utmaning är
det förebyggande arbetet."

"Det är svårt att få personalen
delaktig på ett bra sätt."

"Ibland känner man att flera ärenden
inte skulle hamna på eht"-

-"om undervisningen
vore mer inkluderande."

"Att vi arbetade mer med
att ge pedagogerna verktyg"-

-"för att arbeta med inkluderande
arbetssätt och formativ lärmiljö."

Pyramiden
nämnde Erica och Sarah tidigare.

Det var ett moment i kursen-

-som alla elevhälsoteamen tog upp-

-som det som var det mest avgörande.
Det som man kände gav allra mest.

Här fick de också diskutera
hur man skulle kunna möjliggöra-

-att få till
ett hälsofrämjande elevhälsoarbete.

Här blir det tydligt att elevhälso-
arbetet inte bara var eht:s ansvar.

Det blir nånting
som man måste göra tillsammans.

Det var ett tillsammansarbete.

Man betonade att eht
inte skulle vara ett utförarteam.

Nåt som man kom till
och så skulle de fixa det.

Utan de ska vara del i hela
lärandeorganisationen på skolan.

Hur skulle det göras, då?
Idéerna var otroligt många.

Det var fantastiskt att se hur
de här teamen jobbade tillsammans-

-med att komma på hur vi ska kunna
möta behovet som man ser behövs.

Det var kreativt.

Här kan man se ett mönster utav före-
byggande och hälsofrämjande insatser-

-där det var samverkan med
den lärande personalen i klassrummet-

-som var en viktig del då.

Skolorna räknade upp olika strategier
och verktyg-

-som jag har delat in i tre områden.

Förhållningssätt för elevhälsoteamet.

Att involvera lärare
och andra pedagoger.

Och sen till slut konkreta insatser.
Vad skulle de faktiskt göra?

I det här första om förhållningssätt
tog man upp det här med-

-att man behöver fånga behoven
i sin linda.

Man skulle ha en känsla av sammanhang
och meningsfullhet och så vidare.

Att man skulle tänka salotogent.

Motsatsen till patogen,
att man ser brister och så.

Man såg också samverkan med lärare
och att utveckla nya lärstrategier.

Andra insatser handlade om
att utveckla verktyg-

-som pedagogiska samtal med eleverna-

-lågaffektivt bemötande
och en handledning att använda.

De här föreslagna strategierna
kan man egentligen se-

-påminner lite om forskningsprojektet
som jag pratade om innan.

Vid utvärdering av kursen
kunde det låta så här:

En annan: "Elevhälsan bryggar mellan
specialpedagogiken och pedagogiken."

"Det har vi jobbat jättemycket med.
Alla har fått syn på sin del."

"Alla är ansvariga för alla elever."

"Vi har fått hjälp
att lyfta blicken."

Det skriver man i sina utvärderingar.

När de rapporterar efteråt
till SPSM och kursledarna-

-vad har de konkret tagit med sig-

-och vad gör man när man kommer
tillbaka till arbetet på skolan?

Jo, då skriver man att man utvecklar
elevhälsoteamets mötesstruktur.

Man har halvdagsträffar,
utvecklar rutiner och dokumentation.

Man tydliggör roller och
fortbildar personal i npf-området.

Att påbörja ett samarbete med
pedagogerna som bjuds in till eht.

Öppna eht. Det var där det landade.

Det kan man bli förvånad över
utifrån det som man presenterade.

De här ringarna som jag visade er.

Nån slutsats är att man har påbörjat
en process genom den här kursen-

-mot ett hälsofrämjande och
förebyggande arbete. Men det tar tid.

Man kan fråga sig
vart de kreativa idéerna tog vägen-

-från arbetsuppgiften Pyramiden
där man skulle tänka holistiskt-

-och det var väldigt mycket saker
som kom upp som var nytt.

Det landade i att man ville utveckla
rutinerna och klargöra sina roller.

Det kändes kanske lite...
Det är en viktig bit också.

Men det var lite långt ifrån
de här kreativa lösningarna.

Det individinriktade synsättet
som har varit dominerande-

-är inte nåt som problematiseras
på slutet.

Det var elevhälsoteamet
som deltog i kursen.

Men lärarna gjorde inte det.
Det glappet kanske minskades något-

-när man kom på att man kanske skulle
öppna upp eht:t vid nåt tillfälle.

Men det här glappet
finns fortfarande kvar.

Elevhälsoarbetet behöver bli
en naturlig del i klassrumsarbetet.

Men man genomförde det inte
i praktiken.

Elevhälsa är en arena
som behöver bli ett nav i skolan-

-runt vilken all verksamhet cirklar,
egentligen-

-för att man ska kunna uppnå
välbefinnande och måluppfyllelse.

Till slut har jag varit delaktig i-

-satsningen på hälsofrämjande skol-
utveckling för ökad måluppfyllelse.

Hur många här har varit delaktiga
i projektet? - Dig känner jag igen.

Vi träffades förra veckan.

48 kommuner
och enskilda skolhuvudmän.

Syftet med det här bidraget är
att förstärka elevhälsan.

Det har Gustav Fridolin uttryckligen
sagt som utbildningsminister.

Det är svar på det här "huret".

SPSM:s kurs var ett ben
i det här "huret".

Hur man ska göra och hur eht:t
kan fortsätta sitt arbete.

Men det finns ju ett ben till.

Det är ju själva
klassrumsverksamheten.

Den pedagogiska delen också.

Det handlar om att skapa trygga
och innovativa lärmiljöer-

-som tillvaratar elevers
förmågor och kreativitet.

Det ska leda till ökat lärande
och välbefinnande.

De ska ha inflytande över arbetet.
Det ska leda till ansvarstagande-

-samt självförtroende hos eleverna.

Detta har skett i två omgångar.
Första omgången var förra våren.

I bidragsomgång 1
fick 99 projekt medel.

600 sökte, 99 fick medel.

Den senaste omgången pågår just nu.
Denna vår.

Där fick 48 av 250 projekt medel.

Denna gång var det klurigare.
Nu skulle forskare följa projekten.

Vad kunde projekten handla om?

Här ser ni en bild på...

Även här var kreativiteten enorm.

Det kan man jämföra med SPSM:s kurs,
som jag precis visade.

Även här florerade det
enormt många idéer på-

-hur man skulle möta det här
förebyggande, hälsofrämjande arbetet.

Personalutbildning och föreläsningar-

-ansökte de pengar för mest
i första omgången.

Men även rastaktiviteter, samtal-

-handledning, fysisk aktivitet
och så vidare.

Och så finns det en mängd andra
aktiviteter som man hållit på med.

Vad har det lett till?
Några resultat från första omgången.

Jag har med Roger Säljö följt verk-
samheten. Vi har skickat ut en enkät-

-där vi har frågat skolorna vad som
hänt. De har fått beskriva projekten.

Vi har också besökt skolor.

Några resultat är
bättre trivsel för lärare och elever.

Det har haft positiva effekter
på lärandet.

Man kan se
en ökad koncentrationsförmåga.

Bättre språkbruk, mindre mobbning.

Minskad skolfrånvaro,
ökad delaktighet.

Färre anmälningar om kränkningar.

En skola hade före projektet
20 kränkningsanmälningar i månaden.

I slutet av projektet hade man
två kränkningsanmälningar per månad.

Bättre gemensam värdegrund.

Studiero och studiemotivation
hade ökat.

En ökad känsla av gemenskap
bland eleverna.

Det skapar en tryggare skolmiljö.

Föräldrar har en mer positiv bild
av skolan.

Det var mindre behov av att göra
neuropsykiatriska utredningar.

I den andra omgången ser ni-

-att även här
är det massor med aktiviteter.

Man är väldigt kreativ
ute på skolorna.

Man har projekt om walk-and-talk
och fysisk aktivitet.

Dans/eurytmi, mindfulness, pulspass,
rörelsepauser, brain-breaks o.s.v.

Nåt projekt heter Säg inte att vi är
annorlunda, säg att vi är olika.

Man har skapat läscirklar,
fortbildningar och relationscaféer.

Ridning. Kontakt med djur.
Hundar också.

Utomhuspedagogik, rastaktiviteter.

Olika former av samtal, hälsosamtal,
studiero och stresshantering.

Man jobbar med skolfrånvaron,
kost- och livsstilsfrågor.

Entreprenöriellt lärande.

Man har musikalarbete, drama etc.
för att få in ett estetiskt uttryck.

Nån sjunger multiplikationstabellen,
t.ex.

Prestationsfri atmosfär
och stressfria oaser.

Inet bara elever i behov av särskilt
stöd behöver det.

Också många högpresterande
mår dåligt.

Inte minst flickor som presterar väl
i skolan har krav och press på sig.

Så den prestationsfria atmosfären
har kunnat matcha-

-behovet att få flickorna att känna
att de inte måste prestera överallt.

Ökat elevinflytande och ökad
delaktighet. Man har olika modeller.

Mental träning och så vidare.

De här olika projekten...
Jag kan säga nåt exempel.

På nån skola skapade man
ett minigym i skolan-

-som innebar att man hade pilates-
bollar, ståplattor, yogamattor o.s.v.

Det gjorde att när eleverna kände
att de behövde ta en kortare paus-

-kunde de gå dit och stå upp en stund
och jobba t.ex.

Eller göra nån yoga eller... Ja.

Olika aktiviteter som de själva valde
när de skulle resa sig upp.

Vi vet ju att en del elever behöver
ett extra bryt i lektionen.

Sen gick de tillbaka till bänken
och fortsatte jobba.

Brain-breaks
har många använt sig av nu-

-där man bara står upp
och gör i 30 sekunder nån aktivitet-

-där man ska koordinera fingrarna
med varandra eller...

Ja, man rör på sig en liten stund
vid bänken. Sen sätter man sig.

Det var några enkla saker-

-som har gett
väldigt positiva resultat.

Eleverna tycker att det är roligt
att det händer nåt i klassrummet.

Till sist vill jag ta upp
några saker-

-utav allt det jag har berättat
som är lite centralt.

All verksamhet i skolan behöver
genomsyras av ett hälsoperspektiv.

Det ska inte bara handla om
vad elevhälsoteamet gör.

Utan allt vad man gör i skolan,
när man sitter och äter i matsalen-

-eller vad man serverar i caféet-

-det ska genomsyras
av ett hälsoperspektiv.

När jag lär mig mår jag bra,
och när jag mår bra lär jag mig.

Det finns ett tydligt samband
däremellan.

Hälsofrämjande skolutveckling
behöver bli ett ledord-

-och en stående punkt på agendan
på alla nivåer i skolans värld.

Det handlar inte bara om
att eht:t ska ha en punkt-

-där man tittar på
hälsofrämjande insatser.

Vad kan vi föregripa o.s.v.
Det är alla nivåer.

Och att skolledningen och huvudmännen
har detta som en återkommande punkt.

Vilka insatser behöver vi göra
på skolorna?

Vilka medel, resurser och
utbildningar behöver vi skjuta till-

-för att vi ska uppnå
en hälsofrämjande skolutveckling?

Det behöver komma in i
kvalitetsarbetet-

-för att det ska få en bredare
betydelse och göra skillnad.

Många gånger kan man ha en modell.

Att man har pulshöjande aktiviteter,
till exempel.

Det har positiva resultat
för lärande och koncentration.

Men om detta ska vara nånting
som man inte bara gör för en termin-

-utan nånting som fortgår,
måste det bli del i kvalitetsarbetet.

Det är nånting som man utvärderar
och följer upp-

-och sätter av tid, pengar
och resurser för.

För detta arbete
är skolledare nyckelfigurer.

Ni som sitter här är de
som kan genomdriva detta på riktigt.

Eleven får vi inte glömma.
Elevens röst är central.

Delaktighet för eleven gör också
det positiva utbytet mer bestående.

De har också sett i de här projekten
att när eleven blir del...

En kommun hade som projektidé
att man skulle samtala med eleverna.

Man lyssnar på elevens berättelse.
Jag tänkte: "Gör man inte det redan?"

Men då var det inte så.

Som vuxen och lärare
kör man sitt race.

Det var nån som pratade om
att man kör i 120.

Men just det här att man lyssnar
på eleverna, var de står och vill-

-vad de tycker att de kan o.s.v.
Vad har de för förbättringsförslag?

Då händer väldigt mycket.

Relationsarbetet är väldigt centralt
i det sammanhanget.

Att låta elevhälsan bli hela skolans
angelägenhet är a och o-

-för att få en förstärkt elevhälsa.

Det handlar om vad eht:t och resten
utav personalen på skolan gör.

Så skolproblem
ska ägas av hela skolan-

-som ska ha som uppgift
att föregripa problem.

Har man jobbat ett tag i skolans
värld, vet man var hindren finns.

Kan man gå runt dem
eller hitta olika lösningar-

-eller andra aktiviteter,
så är det ju bra att man gör det.

Så att skolproblemet
inte hamnar hos den enskilda eleven.

Eleven kan ha olika svårigheter
och diagnoser.

Det kanske inte ska vara
det mest framträdande för eleven.

Utan i skolan ska man kunna möta
alla typer utav svårigheter.

Olikheten är ju så stor i dag
att det är en rejäl utmaning.

Att se möjligheter och inte problem
är en synvända.

Om man tittar på tabellen som jag
visade, har vi under 100 år haft-

-att elevens brister är det som är
centralt och som vi ska hantera.

Man kan se det som skolans problem,
och hur ska vi möta olikheterna?

Då måste man våga prova nya organi-
satoriska och pedagogiska grepp.

Det såg man med Skolverkets
projektidé och SPSM:s kurs-

-att idéerna var enorma.

Men nånting stoppade personerna
när man skulle genomföra det.

Vi måste överbrygga det på nåt sätt.

Ut och våga prova. Det är nånting
som man som skolledare kan stimulera.

Nån berättade när vi hade möte
med Skolverket och kommunerna-

-att man hade ändrat om klassrummet-

-så att eleverna satt med ansiktet
mot väggarna och en skärm runtom-

-och så hade de sin bokhylla.
Där var det lugn och ro då.

I mitten hade de ett u-format bord.

Där samlades man för gemensamma
genomgångar eller grupparbeten.

Man tänker lite annorlunda.

Nån berättade att man hade en kateder
som var en gammal bock från gympan-

-som man hade förr i tiden.
Man ändrar på det som man brukar...

Det låter enkelt. Ibland tror jag
att det är enkla saker man kan göra-

-för att det ska bli lite annorlunda.

Jag brukar föreslå
att man ska byta perspektiv-

-och prata om
lärare i behov av stöd.

Jag menar inte
att lärarna gör ett dåligt jobb.

Jag menar bara att lärarnas
utmaningar i dag är gigantiska.

Så många elever som är så olika-

-som man ska kunna möta
både individuellt och i grupp.

Man behöver mycket stöd,
resurser, idéer-

-och möjlighet att få jobba i grupp
för att låta detta flöda.

Och våga prova på. Ibland handlar det
om att man behöver samarbeten.

Så man kanske byter klassrum
eller auskulterar hos varandra.

Då fokuserar man mer på dem som har
den här uppgiften att genomföra.

Lärandeuppgiften,
och inte bara den enskilda eleven-

-som då inte lyckas koda
vad det är som ska läras.

Jag stoppar där. Det finns hur mycket
som helst att berätta om det här.

Tack så mycket!

Textning: Jussi Walles
www.btistudios.com