Har jag inte fått den kärleken
omsatt i praktiken-

-så spelar det ingen roll
att jag var älskad.

Det som spelar roll
är hur människor har varit mot mig-

-när jag är skyddslös och liten.

Varmt välkomna till den här
halvtimmen om försoning-

-och hur ni som jobbar med barn-

-kan stärka barn
i deras försoningsprocess.

Jag heter Görel Fred.
För några år sen-

-var jag med i ett program
som heter "Kropp och själ" i P1.

Ett tema var "Måste man
försonas med sina föräldrar?"

Just det temat
berättade redaktionen för mig-

-blev det enormt mycket respons på.
Det var ett ämne som engagerade.

Då bestämde sig jag och journalisten
Ulrika Hjalmarson Neideman-

-att vi skulle skriva boken
"Försonas med din barndom..."

"...och kanske med dina föräldrar."
Den boken har givit mig möjlighet-

-att träffa människor kring
det här temat i olika sammanhang.

Jag har pratat med familjehems-
föräldrar om att hjälpa-

-sina placerade barn att försonas,
med folk som jobbar med familjehem-

-jag har också haft terapier
med vuxna och deras föräldrar-

-kring det här ämnet.
I dag tänkte jag prata med er om...

Jag ska se om jag gör rätt...

Vad innebär försoning?

Vad skapar
en svår barndom för känslor-

-som gör försoning komplicerad?

Hur kan man som vuxen stötta barn
i deras försoningsprocess?

När jag skulle skriva den här boken
letade jag litteratur om försoning-

-och det finns väldigt lite.
Det finns en hel del om förlåtelse-

-men jag tycker inte
att det är riktigt samma sak.

Jag hittade en avhandling
av Lena-Karin Gustafsson.

Hon pratar om att försonas
med kronisk kroppslig smärta-

-men det går väldigt väl
att överföra till själslig smärta.

Så här säger hon om försoning:

"Försoning är att öppna upp
för en ny kontakt med sig själv"-

-"och därigenom
få ett nytt seende på livet."

"Försoning är
att kapa destruktiva band."

"Försoning gör ingenting ogjort"-

-"men gör det möjligt att hela det
som tidigare var sönder."

Det är hennes beskrivningar
av att försonas.

Om man går tillbaka
till vad ordet betyder, etymologiskt-

-så kommer det från ett fornsvenskt
ord som heter "forsona".

Det betyder att lägga ner en strid.

Jag älskar den beskrivningen.
"Att lägga ner en strid."

Inte för att det var nåt fel på
det jag stred för.

Det är inget fel att strida för att
min värdighet ska komma tillbaka-

-men vad ska få fylla mitt liv?

Det jag kan förändra
eller det jag inte kan förändra?

Det är lättare sagt än gjort, men
det finns bara två typer av bekymmer:

De bekymmer vi kan förändra,
och de bekymmer vi kan hantera.

En stor utmaning i våra liv
är att sortera bland dem-

-och inte försöka förändra
det som går att hantera-

-och heller inte bara hantera
det som går att förändra.

Det handlar om att lägga ner en strid
och när man slutar strida-

-slutar man också
hoppas på förändring.

Då tänker jag egentligen att
försoning inte är för unga människor.

De ska tro att det är möjligt.
De ska fortsätta strida.

Jag tycker vare sig
att det är gulligt eller naivt-

-utan jag tycker att barn och unga
ska ha stor respekt-

-för att de fortsätter
hoppas att det är möjligt.

Många barn och unga har förändrat
saker för att de inte slutar hoppas.

Men nånstans längs vägen
i sin försoningsprocess-

-kommer man till
att det går inte, man får inte.

Man behöver lägga ner striden för att
låta sitt liv fyllas av nutid-

-och inte av dåtid
som inte går att förändra.

Om barn och unga inte kan försonas,
varför pratar jag om det?

Därför att jag tror
att vi vuxna som jobbar med barn-

-kan kratta jorden
och göra det möjligt-

-och att när man väl är där
så minns man stödet från oss-

-orden från oss, som gör att det går
att vattna på fröna så att de växer.

Förlåtelse och försoning
är inte samma sak.

Jag tänker mig att det man kan kalla
yttre försoning är förlåtelse-

-och det är alltid
en relationell handling.

En människa, jag,
tänker att jag har gjort nåt mot dig.

Eftersom du är viktig för mig så vill
jag inte fortsätta göra dig illa.

Då ber jag dig om förlåtelse.

Då handlar det om
om du vill ta emot min förlåtelse.

Jag tänker att du tar emot den
om du tror mig om-

-att försöka göra på ett annat sätt.

I och med att det börjar
så är förlåtelse relationellt.

Det betyder också
att jag hör till dem-

-som inte tycker att det måste vara
modigt att förlåta.

Det kan vara modigt att inte förlåta-

-om man inte tror
att den som ber mig om förlåtelse-

-kommer att klara av
att göra på ett annat sätt.

Det här är ett begrepp
som det slarvas mycket med.

Jag jobbade länge som skolkurator,
och där skulle alla förlåta varandra-

-innan man kunde fortsätta lektionen.

I värsta fall blir det
det som kan kallas billig förlåtelse.

Det kostar, därför att om jag säger
att jag tar emot en förlåtelse-

-när jag inte tror
att människan ska ändra sig-

-så kan det vara väldigt skadande
för min självkänsla.

Då säger jag på ett sätt, men tror
inte att det kan bli annorlunda-

-i det sätt som människor behandlar
mig. Man måste inte förlåta.

Men man måste försonas.

Jag tänker också att det är svårt
att förlåta en död person.

Då blir det inte
en relationell handling.

Då återstår det här
som jag kallar för inre försoning-

-som inte är beroende av nån.
Det är att lägga ner en strid.

Att bli lugn i
att det var som det var för mig-

-inte för att jag förtjänade det,
utan för att det var som det var.

Ibland i den processen vet jag
att det har hjälpt att prata om-

-de här två olika domänerna,
när det gäller föräldrar.

Att skilja på kärleksdomänen
och handlingsdomänen.

Jag diskuterar ibland
med människor om-

-om alla föräldrar älskar sina barn.
Det är ju väldigt svårt att avgöra-

-vad människor känner.
Jag har träffat tusentals föräldrar-

-och jag har aldrig betvivlat
att de älskar sina barn.

Men det handlar om hur man omsätter
den kärleken i praktiken.

Har jag inte fått den kärleken
omsatt i praktiken-

-så spelar det ingen roll
att jag var älskad.

Det som spelar roll
är hur människor har varit mot mig-

-när jag är skyddslös och liten.

Jag tror att de flesta föräldrar
känner: "Jag vill dig väl."

"Jag vill att det ska gå gott
för dig." Kanske med tillägget:

"Bättre än det gick för mig."
Så kommer det in med vår förmåga-

-som handlar om vår ryggsäck
och våra förebilder och nätverk-

-och socioekonomi och andra saker
som gör att vi inte alltid förmår-

-fast vi älskar.

Kärlek har inte så mycket
med det att göra. Det är förmågan...

Jag tänker inte att man måste förlåta
för att man är älskad-

-inte heller att man har
större handlingsutrymme-

-att göra människor illa för att
man älskar. Varför är det viktigt?

Jo, jag har ett antal gånger
träffat vuxna som blandar ihop det-

-som tänker att det var som det var
för dem när de var små-

-för att de inte var älskade.
I värsta fall följer det med en bild-

-av att jag inte är en älskvärd
person, men det handlar inte om det.

Det handlar om
att jag var med människor-

-som inte hade nån förmåga att
uttrycka det, och det har skadat mig.

Vad kan känslor från en svår barndom,
vad kan det väcka?

Självklart kan det väcka ilska.

Ilska kan vara ett skydd mot att
förintas: "Om jag är arg finns jag."

"Hela min kropp sprutar
och låter och bankar. Jag finns."

Det där kan vara ett skydd
mot att ramla in i ett självförakt.

Det finns ett citat från
"Greven av Monte Cristo" som lyder:

"Ta inte hatet ifrån mig.
Det är allt jag har."

En konsekvens
av den känslan kan vara-

-att man blir ett evigt offer.

Man ser sig själv som en person
som ständigt kan bli utsatt av andra.

Det värsta exemplet
som jag har läst om det här-

-är Åsne Seierstads bok "En av oss"-

-som handlar om
Anders Behring Breivik.

Man får följa Anders Behring Breivik
från att han var liten-

-och man får följa tre av hans offer.
Han hade en hemsk barndom.

De flesta går inte ut och dödar för
det, men han hade en hemsk barndom.

Det Åsne Seierstad skriver är att-

-när han har skjutit ihjäl de här
70 vettskrämda, panikslagna barnen-

-så har han skadat sig
på sitt finger.

Det första han ber om när polisen
kommer är att han ska få sympati-

-för att han blöder från sitt finger.
"Det är inte jag, det är de."

"Om jag inte skadade dem
skulle de skada mig."

Eftersom den här processen är i gång
kan man inte ha empati med andra-

-för att man inte har empati med
sig själv. Det låter som en paradox.

Kan man tycka synd om sig själv
utan att ha empati med sig själv?

Men det här med att tycka synd
om sig själv på det här sättet-

-är i stället
för att känna efter på riktigt.

Ska man få självempati så måste man
våga gå nära sårbarheten och smärtan-

-och då kan empati med en själv växa,
och även då empati med andra.

En annan känsla
som en svår barndom kan väcka-

-det är att man får en önskan om-

-eller, det är inte en önskan,
men man försöker använda sitt liv-

-till att hela sina föräldrar
så att de kan bli kapabla föräldrar.

Det finns barn som föds
som sin egen mormor.

De finns till för att
ta hand om och skydda sina föräldrar-

-och fylla deras liv
med det de inte har fått.

Om man föds
som sin förälders förälder-

-så har man aldrig haft nån barndom.

Om man aldrig har varit barn
så blir empatin med en själv-

-med det lilla och sårbara, det som
skapar empati med andra, svår att få.

Man får svårt
att känna igen sin sårbarhet-

-som är nödvändig för självempati.

Hur hanterar barnet de här känslorna?

Dels är det det jag sa: att aldrig
gå nära sin ledsnad och sorg-

-att vidhålla sin ilska
och att ständigt vara ett offer.

I alla andra människor
ser man en potentiell förövare.

"Jag är inte den som skadar.
Jag bara försvarar mig själv."

Det andra... Det här kanske blir
en paradox, men det andra är-

-att ta på sig skulden
för det som sker.

"Jag kan påverka mig.
Jag kan bli bättre."

Det hänger ihop med att vi måste
skilja på makt och ansvar-

-och när det blandas ihop.

Jag tänker att med mycket makt
följer också mycket ansvar.

Det hör liksom ihop, makt och ansvar.

Nu använder jag makt
i Max Webers klassiska definition-

-att jag får igenom
min vilja i en relation.

Ju äldre vi blir desto fler redskap
får vi att få igenom vår vilja.

Vi blir klokare
och får en massa andra saker som gör-

-att vi kan få igenom vår vilja,
så vi som föräldrar och vuxna-

-är per definition i rutan
"Mycket makt" och "Mycket ansvar".

Barnet ska per definition vara i
rutan "Lite makt" och "Lite ansvar."

Ju yngre de är desto mindre makt
har de, och desto mindre ansvar.

När vuxna förflyttar sig från rutan
"Mycket makt" till "Lite ansvar"-

-ja, vad ska jag göra?
"Om du inte var så bråkig..."

"Om du inte ställde till det..."
"Om du inte gjorde som du gör..."

"Då skulle jag slippa
det här bekymret."

Då gör barn så här, för nån måste
ju ta ansvar, att de går upp i rutan-

-"Lite makt" och "Mycket ansvar".
Man kan kalla det vanmaktsrutan.

I den vanmaktsrutan
slår barn knut på sig själva-

-för hur de ska lösa det stora ansvar
de har som de inte kan reda ut.

Där blir de, och där snurrar de.
Jag är övertygad om-

-att just i morgon
och alla andra morgnar-

-så ligger det tusentals barn
i sin säng och funderar över-

-hur de ska göra
för att vara mindre bråkig i dag-

-men de kommer inte att lösa det.
De har hamnat i den rutan-

-för att de inte kan reda ut det.
De har inte makten.

Jag tycker
att vi som vuxna ska sluta säga:

"Barnet har tagit makten
i den här situationen."

"Den här sjuåringen
har tagit makten i sin familj."

En sjuåring kan aldrig ta makten.
En sjuåring kan bara ta vanmakten.

Så vad kan vi som vuxna bidra med
i barnets försoningsprocess-

-den process som jag alltså
egentligen inte tror kan starta-

-förrän man har försökt att förändra-

-så att man hamnar i...
Så att man lägger ner striden.

Jag tror att vi kan vara en länk
i förändringens kedja.

Jag tänker om förändring
att jag väldigt sällan kan säga:

"Det var den 23 mars 2013
som jag förändrade mitt liv."

Enstaka gånger kan det vara så.
Vi är med om en tsunami-

-och vi vet att det var den 23 mars
som vi förändrade vårt liv.

Väldigt många andra gånger
beror vår förändring på-

-att vi har mött människor
som har hjälpt oss på olika sätt-

-som gör att förändringen blir av.

Jag har många människor i mitt liv
som inte vet om att de har bidragit.

Jag tror att jag har varit i
förändringskedjor utan att veta det.

Att se sig själv
som en länk i förändringens kedja...

Jag vet inte om jag är första,
mittersta eller sista-

-men jag är med som en länk
i förändringens kedja.

Att bejaka ambivalensen hos barn.

Att inte lägga till och ta bort, och
hjälpa dem härbärgera och sortera.

Med det menar jag att det krävs
sin kvinna och sin man-

-att stå bredvid barn
som blir svikna av sina föräldrar.

Om det nu var fjärde gången
som mamma hade lovat att komma-

-och så gör hon inte det,
så är det lätt att som vuxen bredvid-

-börja leva ut väldigt mycket
hur synd det är om barnet-

-men jag har lärt mig... Tio familje-
hemsplacerade barn lärde mig detta-

-förra året,
när jag pratade med dem om försoning-

-att när vuxna
tar i negativt om deras föräldrar-

-så måste de ta i om det positiva,
så de får inte vara i det de är-

-nämligen ambivalensen. Det vi kan
göra som vuxna som är med om det-

-är att "bara" försöka spegla,
och vara där och stötta-

-i de känslor som barnet har.

Vi kan vara ett yttre vittne
till barnets berättelser-

-så att barnet kan ta emot sig själv.

Jag har ofta slagits av, när jag
jobbar som terapeut med vuxna-

-att de har ett sätt att beskriva sin
historia, det de har varit med om-

-som mycket mer bagatelliserande
än vad jag tycker.

Det är viktigt
att hjälpa barn med orden-

-och att spegla vad det är man hör.

Då kanske man inte bejakar
ambivalensen, men jag tror det.

Man kan vara ett vittne och samtidigt
förstå att det är ambivalent.

Att hjälpa till att sätta ord
har hjälpt många människor.

"Så här hör jag vad du säger."

Hur ska vi kunna ta emot oss själva,
om ingen speglar det vi är med om-

-med ord som vi känner igen.
Det är en jätteviktig funktion.

Att uppmuntra gränsdragning,
för då uppmuntrar man intimitet.

Gränser och intimitet hör ihop.

Om du är bra på att sätta gränser
kan du ta folk nära.

När det är svårt med gränser
måste man hålla folk längre bort.

Om jag sätter en stark gräns
långt bort och är rädd för-

-att det annars åker det rakt in i
mig måste folk vara på det avståndet.

Men vet jag att jag kan sätta gränser
så kan jag stoppa var som helst.

I alla möjliga sammanhang ska man
uppmuntra barns gränsdragning.

Det är jätteviktigt att de får
sätta gränser där de behöver-

-och att inte övertyga barn som
inte vill följa med på släktmiddag-

-att de egentligen tycker
att det är kul. De tycker inte det.

Det får man tycka att det inte är.

Sen måste man göra det i alla fall.
Det är olika saker.

Man kan uppmuntra gränsdragning
fast man inte gör vad barn säger-

-men att respektera deras känslor,
det är viktigt.

Att uppmuntra val, för då
minskar risken att bli ett offer.

Jag tänker att ett offer är nån
som känner att de inte kan göra val.

Därför gäller det att i alla
situationer där barn kan göra val-

-låta dem göra val på riktigt.
Det handlar inte om pseudodemokrati-

-eller om att de ska få "välja"
fast de egentligen inte får-

-utan där de kan välja är det viktigt
för där ger man en känsla av makt-

-som gör att självempatin och känslan
av att inte bli ett offer skapas.

Att erbjuda handlingsmöjligheter
för närhet och sårbarhet.

Att vi vågar vara osäkra,
att vi vågar vara sårbara-

-att vi vågar göra allt det,
så att barn har nån att härma.

Jag tänker också
att barn måste få innan de kan ge.

Barn kan inte alltid
kvalificera sig för att få.

De måste få ändå.
Annars har de inget att härma.

Det går inte att ge från en tom påse.
Den måste bli påfylld.

Det är otroligt viktigt
när man jobbar med barn.

Jag tänkte avsluta
den här stunden tillsammans med er-

-genom att läsa ur min bok.

Där finns många berättelser
om försoning.

Jag vill läsa ett stycke om
en vuxen kvinnas försoningsprocess.

"När jag själv blev förälder
kom de där bilderna väldigt starkt."

"Det var som om jag såg mig
som en liten fyraåring"-

-"av nån anledning
alltid med utklädningskläder på."

"Jag hade för stora skor
som jag stapplade fram i"-

-"en kappa som jag släpade i golvet,
och rött, kladdigt läppstift."

"Så såg jag mig alltid
när jag tänkte på mig själv."

"Jag hade gillat att klä ut mig,
men det blev också en bild"-

-"för allt ansvar jag hade tagit
utan att kunna påverka nånting."

"Kläderna var
så att säga alltid för stora."

"Så en kväll, när jag
satt och läste för mina barn"-

-"Simon var fyra
och Erik knappt två"-

-"så var det som om
hon satt där på golvet framför oss."

"Det blev en jättestark känsla."

"Medan jag läste var det som om
jag flyttade Simon åt ena hållet"-

-"och Erik åt andra hållet. Då
bildades ett litet rum mellan dem."

"Jag föreställde mig hur
den där lilla tjejen framför mig"-

-"tog av sig kappan och skorna
och kröp upp mellan barnen."

"Där, närmast mitt hjärta.
Det var en stark stund."

"Det var som om jag äntligen
fick plats i mig själv." Tack.

Textning: Peeter S. Randsalu
www.btistudios.com