Samlar man många detaljer,
vill man kanske använda allihop.

Man öser på detaljer i texten.

Då kan man som läsare lätt bli kvävd.

Tack.

Tack så mycket. Varmt välkomna hit.

Jag tänkte berätta om det håll
jag kom in i journalistiken från-

-och hur det kom att påverka mig.
Jag ska ta upp begrepp och verktyg-

-som jag har fångat upp och har
nytta av när jag skapar journalistik.

Jag drömde aldrig om att bli
journalist, som kanske många av er.

Min ungdomsdröm var att
bli skådespelare, men det var svårt.

Jag kom inte in på Teaterhögskolan,
som var ett måste för att...

...ha skådespeleriet som yrke.

Jag hamnade på Journalisthögskolan
av en slump. Jag hoppade på det-

-för nåt måste jag göra. Jag ville
inte vara brevbärare ett år till.

Men jag kände att
det var tillfälligt som jag var där.

Sen blev det snabbt dags för praktik,
och sen var jag anställd.

Och...

...jag var anställd på Dagens arbete-

-som satte en tradition i att
satsa på det berättande reportaget.

Jag tyckte att det lät roligt, men på
skolan hade vi ägnat oss åt nyheter-

-så jag visste inte hur man gjorde.

På många sätt var det kanske bra,
säger jag motvilligt-

-eftersom jag undervisar i berättande
journalistik och är för undervisning.

-Men jag kände mig som en gäst-

-så det var bra för mig
att inte riktigt kunna regelverket.

Det gjorde att jag
inte blev så rädd för att göra fel.

När jag skulle göra reportagen, tog
jag tag i det som låg mig närmast-

-och det var ju då teatermakandet.

Jag upptäckte
att arbetsprocessen är likadan.

Reportagemakandet och teatermakandet
liknar varann-

-om man tittar på de här faserna.

Man ska göra research.
Man läser om det man ska skildra.

När det gäller reportaget är det
sen dags för föreställning.

Man drar ut på fältet,
och då är det live.

Då är det närvaro som är avgörande.
Chansen kommer aldrig igen.

Det som händer där
är det som avgör vad det blir.

Sen åker man till redaktionen
och genomgår en repetitionsfas.

Man skriver, skriver om,
flyttar stycken och stryker.

Det som är grejen
är ju föreställningen.

Jag hade en teaterlärare
som var ganska auktoritär och som...

...brukade använda sig
av idrottsmetaforer.

Han pratade om en fotbollsspelare-

-som inför ett skott hade satsat så
mycket att han slet av sig hälsenan.

"Varför händer det aldrig
skådespelare?", frågade han oss.

"Varför slet de aldrig
av sig hälsenan inför en scen?"

"Varför fanns inte det fokuset?

"Den totala närvaron
som fotbollsspelaren hade?"

Jag tyckte att det lät jättedumt, men
som med mycket man tycker är dumt-

-när man är 20 år, satte sig
ändå den bilden i medvetandet.

Jag bar med mig den.

När det handlar om journalistik
är ju vår arena verkligheten.

Det är ju scenen, arenan.
Det är ju där det ska ske.

När jag kom hem från mina små resor
på Dagens arbete-

-var jag ofta totalt utmattad.
Jag hade samlat på precis allting-

-där ute på arenan, på fältet.
Jag hade med mig...

...beskrivningar av grusgångskornens
storlek, doft och färg.

Och intervjupersonens hela
livsberättelse och även hans mosters.

Hur blev det då? Hur blev det sen?

Som man kan tänka sig
blev texterna väldigt scentäta.

Det var upplevda scener,
rekonstruerade scener-

-ofta var det dialoger i texterna,
som hade snappats upp-

-och väldigt många detaljer.

Ambitionen var att berätta en större
berättelse. Det lyckades inte alltid.

Det finns vissa problem
med den här arbetsmetoden.

Om man jobbar så oerhört hårt
med bara det här fältarbetet-

-hamnar ju ofta
själva konstruktionen av berättelsen-

-i den sista repetitionsfasen.

Dessutom har man med sig
många detaljer.

Det blir svårt att få till
en berättelse som säger nåt större.

Men jag märkte att det
som var positivt med det här var-

-att jag blev oerhört fri
när jag skulle gestalta-

-för jag hade ett sånt rikt material
att utgå ifrån.

Jag kunde vara kreativ
i skrivprocessen.

Det fanns ett universum som jag hade
med mig hem. Det var en tillgång.

En del av det här tog jag med mig sen
när jag började gräva.

Ni känner säkert igen
att som grävare måste vi...ibland...

...eller som grävare måste vi
uppbringa en sorts manisk energi-

-för att ro berättelsen i hamn.

Det kan vara tungt att vara grävare,
att orka ända in i mål.

Jag upptäckte tidigt att-

-om jag skulle kunna
uppmana den här energin-

-behövde jag känna att jag var på väg
att fylla olika luckor-

-i en berättelse. Det var så
jag tog mig framåt i grävet.

Det här var det första stora grävet
vi gjorde på Dagens arbete-

-som heter "Vita dukar - Svart tvätt"
och handlar om tvätteribranschen.

Det var tungt
att få i land det här grävet.

Jag träffade
en ung, mongolisk papperslös kvinna-

-som berättade att hon
tjänade 35 kr i timmen på att tvätta-

-åt lyxkrogar i Stockholm.

För mig blev det... Jag måste
ju få den här siffran bekräftad-

-och jag såg framför mig var i texten
den här uppgiften skulle in.

Hur den skulle föra berättelsen
framåt, och det gav mig energi.

När jag träffade henne-

-insåg jag att jag måste se de
motsvarande ansiktena på andra sidan.

Jag måste...
besöka de här lyxkrogarna.

Jag måste dukarna
som hon har tvättat.

Jag måste se Champagnen som skvätte
ner dem och kolla vad den kostar.

Hur många tusenlappar
tvättar hon bort?

Det är berättarmöjligheterna
som ger mig kraft att gräva.

Det är väldigt
tätt förknippat för mig.

Och...jag vet att många andra
gräver mycket mer nyhetsbaserat...

...vilket absolut inte är fel, men
det är ett annat sätt att gräva på.

Som det kan bli då...

Man tänker sig
att nyheterna är som hårda stenar-

-som ligger utspridda på
redaktionens publicerande plattform.

Här i form av en mysig strand.
Här ligger stenarna utspridda.

Man har väldigt mycket
i det här ämnet-

-och tänker
att man ska göra nåt större av det.

Det kan bli
att man staplar nyheterna på varann.

Det blir som en nyhetsstapel
som reser sig så här.

Den blir lite ostadig,
och det är inte nödvändigtvis så-

-att den här stapeln säger mer
än stenarna för sig.

Stenarna är kanske
egentligen bättre för sig.

Det blir kanske tungt
att ta sig an texten.

Om man tänker
att man gräver mer storybaserat-

-tänker jag mig
att det i stället blir en kedja-

-där varje länk
sluter så stadigt om den förra-

-att läsaren inte kan ta sig loss-

-utan måste följa med
ända till slutet.

Ganska ofta anknyter
slutet av kedjan till början-

-och där har man, om man har lyckats-

-fått läsaren att uppleva
ett nytt perspektiv helt enkelt.

På Dagens arbete
granskar vi ofta system-

-till exempel
arbetsskadeförsäkringen-

-som vi pratade om här,
eller omställningsförsäkringen.

Det är jätteviktigt att vi gör det.
Det betyder mycket för läsarna.

De är ganska komplicerade
och svåra att berätta om.

Det kan vara så att man har
en hypotes om att det här systemet-

-inte funkar så bra.
Det ska vi granska.

Man får
tio olika stenar, nyhetsstenar-

-och...så ska man försöka
sätta ihop dem till en berättelse.

Stenarna är bra för sig, men för
att det ska bli kraft i berättelsen-

-måste den säga nåt mer.
Hur skapades det här systemet?

Varför skapades det?
Varför var det viktigt?

Vad hände i samhället som gjorde
att förutsättningarna ändrades?

När?
Vad var det för moral som låg bakom?

Hur backar man upp den? Bygger den på
verkliga händelser eller falsarier?

Alla de här momenten
ska gestaltas av människor.

Till exempel den som undertecknade
förhandlingsprotokollet.

Vem var det? Finns den personen kvar?

Vad tänker han nu? Ni förstår.

Ja...

Den här kedjan. Hur får man
människor att stanna hela vägen?

Hur gör man kedjan så stark
som vi vill?

Jo, i varje sån här länk
finns det ett mellanrum.

Det finns massor med knep
när man ska berätta en historia.

Ett som jag vill slå ett slag för
är gestaltning.

"Show, don't tell" brukar
ju Hemingway förknippas med.

Gestalta på olika nivåer.
Vi pratar ofta om gestaltning-

-men jag är inte säker på att vi
reflekterar över precis vad det är.

Om man ska visa
den lilla nivån av gestaltning-

-ska du visa hur samhället
plötsligt hinner i kapp-

-den korrupta kommunpolitikern
som du har följt länge.

Du ska visa hur han bryter samman
under intervjun. Du skriver så här:

Då berättar du.
Du skriver kanske så här i stället:

Då har du gestaltat,
det vill säga du har visat-

-i stället för att slå fast
vad den här personen är.

Och det som då händer i läsaren-

-enligt de forskare
som har tittat på det här-

-är att i den här berättelsen
med blicken i skrivbordet-

-lämnar man öppet för tolkning.

Man låter läsaren tolka vad det är
som händer. Jag berättar det inte.

Då tvingar man läsaren. Man lämnar
mellanrum, som läsaren måste fylla i.

Man tvingar läsaren
att gå in och fylla i.

Man gör läsaren till medskapare
och då upplever läsaren nånting-

-i stället för att passivt
informeras om hur det ligger till.

Läsaren upplever plötsligt nånting,
och när man upplever nånting-

-är det mycket större chans
att man kommer ihåg det-

-för att man själv har deltagit.

Och...

...det är ju ett väldigt bra verktyg
som vi inte så ofta tänker på.

Hur ska jag beskriva det här
som händer?

Funkar det att gestalta det,
ska man göra det, tycker jag.

Forskare uttrycker det
som att läsaren "klättrar ombord".

Men det här ska man bruka med omdöme,
för man kan också bli förvirrad.

Det står ju inte
vad den här...politikern...

Det står ju inte vad som händer-

-och är tolkningsutrymmet för stort,
springer kanske läsaren i väg-

-och tolkar
att han får ett epilepsianfall.

Det vill vi ju inte. Vi vill
att tolkningen ska vara sann.

Jag ska ta ett exempel jag
har varit med och gjort, som heter:

"Helt sjukt. Om fusk & fel".

Det var ett gräv vi gjorde,
som handlar om två system.

Det är en genomgång av
sjukförsäkringsfusket på 2000-talet.

De siffror vi kunde få fram,
hur debatten såg ut-

-hur den bäddade
för stramare sjukförsäkring.

Kontrollsystemen som växte fram
lavinartat och de utförsäkrade.

Sen jämförde vi alltihop med fusket
och debatten i ett annat system-

-nämligen skattesystemet.

Det låter ju tungt och abstrakt. Hur
får man stuns i den här berättelsen-

-som innehöll enormt mycket siffror
och fakta som vi hade grävt fram.

Upplägget blev att gestalta de här
delarna genom olika karaktärer.

De får förkroppsliga siffrorna-

-och när det handlar om den
som får förkroppsliga skattefusket-

-inleds historien så här: "Nu måste
jag lämna historien om sjukfusket."

"Jag måste berätta om Claes. Claes
är i 30-årsåldern och bor i hus."

"Ungefär var tredje vecka eldar han
i en hink, en kamin eller en grill."

"Där brinner kopiorna
av restaurangens dagskasserapporter."

Det är ju då en gestaltning
av skattefuskarens brott.

Scenen är inte särskilt detaljerad-

-men det kan faktiskt räcka.
Det behöver inte vara mer än så.

Jag pratade med en tjej
som gillade reportaget.

Jag frågade vad hon kom ihåg av det.

Hon kom ihåg vinkeln på ett ungefär-

-men det enda hon i detalj kom ihåg
var scenen med skattefuskaren-

-som eldade upp bevismaterialet.
Hon sa dessutom:

"Han eldade i nån hink och det rök."

Hon berättade saker som inte stod
i texten. Hon hade alltså fyllt i-

-och blivit medskapare i scenen.

Ja...

Men man måste ju veta att man behöver
en sån bild när man gör intervjun.

Man måste ju planera för gestaltning-

-för... Jag kunde ju
naturligtvis inte vara med Claes-

-när han eldade,
utan jag fick göra en intervju.

Jag tänkte innan att jag måste
få nån sorts bild brottet.

Då frågar man sig fram.

"Vad...men hur?
Vad exakt var du tvungen att göra?"

"Jag måste ju göra mig av med..."

"Hur då?"

"Jag brukade elda upp dem."

"Hur då? Var då?"
Så där, tills de blir helt galna.

Men det räcker ju inte att skriva
så här. Det förklarar ju inte allt.

Det blir obegripligt för sig själv.

För journaliststudenterna brukar vi
tidigt introducera ett analysverktyg-

-som har formen av en stege.

Man ska tänka sig en stege som
är lång och står stadigt i jorden.

Längst ner kan man sitta
och känna på den fuktiga marken-

-och dra upp några grässtrån.
Sen klättrar man upp en bit.

Där finns det bara luft-

-men man får överblick
över landskapet.

Jorden är fuktig, därför att det
står en vattenspridare längre bort.

Det är nog därför gräset är grönt.
På alla de andra tomterna-

-ser man spår av torka.
Allt är torrt och gult.

Sen klättrar man högre upp och
ser ännu fler spår av extremväder.

Sen klättrar man högst upp
och ropar om växthuseffekten.

Det är en bild av vad vi gör
som skribenter eller berättare-

-när vi klättrar upp och ner
för abstraktionsstegen.

Långt nere på stegen finns
det konkreta. Jorden naturligtvis.

Där finns textens-

-reportagets kött.

Där finns det som ger bilder
till läsaren, det som ger känslor.

Ju högre upp man kommer,
desto mer abstrakta blir begreppen.

Men man behöver komma upp
för att ge överblick-

-för att skapa ett sammanhang, för
att se vad det egentligen handlar om.

Exemplet med Claes.
Meningen som följer:

Sen kommer det en utgjutning
om hur skattefusket ser ut. Sen:

Det är då exempel på tre olika steg
på abstraktionsstegen.

Jag tänker att
om en text känns problematisk-

-kan man testa och teckna en graf
över hur texten rör sig på stegen.

Man kan se vilka nivåer
man befinner sig på.

Det är nästan alltid är viktigt-

-att man också
befinner sig långt ner på stegen...

...för att få till
en...bärande berättelse.

Om man befinner sig högt uppe
ett tag, kan det vara bra-

-att dyka riktigt långt ner, så att
man också får en dynamik i texten.

Ja...
Vad behöver man mer för att gestalta-

-och befinna sig långt ner på stegen?

Jo...detaljerna.

Alla som tycker om
att skriva scener märker tidigt-

-att detaljen gör en fri
när man skriver.

Man har kartlagt detaljerna genom
att man själv har varit på plats-

-och undersökt en scen-

-eller så har man
fått nåt berättat för sig.

Då är man väldigt fri-

-och kan vara väldigt kreativ.
Jag pratade om det inledningsvis.

Men man ska utforska
det som sticker ut.

Den detalj som träder fram,
eller den som faller utanför ramen.

Det hänger ihop med det här
att låta läsaren klättra ombord.

Det är kanske så att läsaren känner
att det satte sig med kommunalrådet-

-som skakade på axlarna-

-men den bilden av sorg
är inget man minns för evigt.

Men... Jag tar ett exempel
från min kollega Elinor Torp.

Hon har skrivit mycket
om Gustaf Seppelin Solli-

-som råkade ut
för en fruktansvärd kalkugnsolycka-

-där han skadades väldigt svårt.

Det hängde ihop med att beskriva
arbetsmiljön för underentreprenörer.

Hon skriver om Gustaf, som är
sönderbränd och ligger på sjukhuset-

-och hans flickvän Pernilla
som är där.

Han ligger där i respirator
och är medvetslös.

Hon får absolut inte röra vid honom,
för han är helt sönderbränd.

Men hon vill
så gärna röra vid honom.

I stället sitter hon och klappar
på den hårda, kalla respiratorn.

Det är en sån detalj som är märklig,
men den kan ju bära upp...

...hela deras relation, förstår man.

Och...ja...det finns en massiv kraft
i de här betydelsebärande detaljerna.

Ett annat exempel. Jag skrev
om en tjej som hade...föräldrar-

-som var missbrukare.
Hon berättade att när hon var liten-

-tyckte hon att det var konstigt
att det alltid var små, rosa märken-

-på dörrposten inne på toaletten.

När hon blev äldre såg hon
att det var fingeravtryck.

I tonåren förstod hon varför
de rosa märkena ofta fanns där.

När hennes föräldrar injicerade
heroin fick de blod på händerna.

När de skulle resa sig
tog de tag i den där dörrkarmen.

Det är ju en jättestark detalj-

-men den kan också gestalta nåt mer,
själva hemligheten till exempel-

-som hon växte upp in i
och växte upp i, och inte förstod.

Men också den skada
som de gjorde henne.

För att anknyta
till början av föreläsningen.

Om man samlar många detaljer
vill man kanske använda allihop.

Man öser på detaljer i texten, och
då kan man som läsare lätt bli kvävd.

Det blir för mycket och för tungt.

Man behöver få chansen att fylla i
själv. Pensla fram detaljerna.

Ett tips.

Ja...jag tänkte också prata lite om-

-genom vems ögon
man berättar sin historia.

Det här är ett annat reportage vi har
gjort. Det handlar om skogsindustrin.

Om hur entreprenörer
kan frigöra sig från ansvar-

-för arbetsvillkor och löner.
Underentreprenörer...

Underentreprenörer
som ägnar sig åt att...

...inte betala ut löner
och har vidriga arbetsvillkor.

De bedrar fattiga arbetare.

Rumänska arbetare
handlar det ofta om i skogen.

Berättelsen handlar
också om en bilolycka-

-där en ung, rumänsk kille dog.

Inga av arbetsgivarna...
Tre arbetsgivare var det.

Högst upp var det Svea skog, och
sen var det två underentreprenörer.

Ingen av dem
tog ansvar för försäkringsskyddet.

"I ett litet hus i en by i Rumänien
sitter en bruten man."

"Han heter Angel och är 50 år."

"Vi sitter mitt emot, för vi har
hittat hans namn i en polisrapport."

Vi träffar den här killen
Adrians pappa i en by i Rumänien.

Det finns ett "vi" med i texten
och det finns en pappa.

Perspektivet
hamnar mer och mer på pappan.

Det är hans berättelse
som man följer.

För att göra det begripligt
med den här kedjan av entreprenörer-

-och vad de här personerna
faktiskt har gjort-

-följer berättelsen i stället
några av de 46 000 tallar-

-som han har planterat.

Tallarna flyttades från ett växthus
till de lappländska skogarna-

-och då bytte pengar ägare. Först
en gång, sen två och till slut tre.

Sen planterades tallarna av Angel.
De kommer att växa upp-

-och vara värda 26 miljoner
eller nåt sånt när de ska avverkas.

Och Angel sitter som en bruten man
och är skuldsatt upp över öronen.

Det är ett försök att
göra det tydligt vad det handlar om.

Varför finns det här systemet?

Så småningom försöker vi
gå in i sonens perspektiv också.

Vad var hans drömmar?

Han var ung. Världen låg öppen.
Vi försökte följa honom lite.

Sen måste perspektivet ibland
gå tillbaka till oss som reportrar.

Vi har inte allas perspektiv. Vi ska
till exempel intervjua företrädare-

-för de olika arbetsgivarna.
De har vi inte lyckats följa så tätt.

Då måste perspektivet
mer ligga hos oss som reportrar.

Det jag försöker visa är att
det finns väldigt många alternativ.

De flesta gräv
är väldigt reporterdrivna.

Det är en effektiv metod
för att berätta.

"Vi söker efter...
Jag ringer och får inga svar."

Men det kan bli...
Det är kul med variation-

-och det kan också
ge dramaturgiska effekter-

-att byta perspektiv och jämför.

"Vi kan inte
bara följa offrets perspektiv."

"Texten, knäcket
kommer att bli för färgat."

"Vi måste visa
att vi är självständiga."

Man behöver inte bara följa offrets
perspektiv. Man kan ge ett annat.

Jag läste häromveckan
en jättefin granskning-

-som Jens och Jessica
på Sydsvenskan hade gjort.

Det hette "Fallet Anna"
och handlade om en vårdnadstvist.

Berättelsen bestod av de olika
perspektiven i vårdnadstvisten.

De fick lika mycket utrymme.

Det gjorde ju
på nåt sätt hela berättelsen.

Man förstod missförstånd.
Man förstod hur mycket som...

Man fyllde i. Det var en gestaltning
av hur olika man kan se på saker.

Som läsare får man bli medskapare-

-och skapa sig en större berättelse
om hur människor fungerar.

Just det.
Det jag också skulle komma till...

...med de här perspektiven,
är att i det här...grävet-

-hamnade vi så småningom
i ytterligare ett perspektiv.

Några svenska, unga sommarjobbare-

-som gav sig ut i skogen
för att sätta plantor, som Adrian.

Men de här sommarjobbarna jobbade
inte i en kedja av entreprenörer-

-utan de hade Skogsbolaget
direktanställt som en satsning.

Det var möjligt att direktanställa,
särskilt eftersom man ville-

-knyta unga människor till sig.

Det var viktigt att de fick se
hur det funkade.

Vi följer de svenska ungdomarna
och de säger-

-att det är slitigt och jobbigt.

"Man tänker aldrig mer, men nästa
sommar står man här och planterar."

Visst, det är ett slitigt jobb för
dem också, men de har kollektivavtal-

-som ligger som ett skydd runt deras
dagar. De har reglerad arbetstid.

De har garantilön.
Ingenting av det som...

Allting
som den här unga killen hade behövt.

Tanken med det perspektivet
är ju att gestalta-

-hur olika
vi behandlar de här människorna.

Våra egna ungdomar-

-och sen de fattiga ungdomarna,
som kommer in för att...slita-

-i skogarna i Sverige på somrarna.

Berättelsen vill...visa-

-hur vi har inrättat en konstruktion
som gör att vi kan blunda.

"Vad säger det om oss?"

Ja...

Sammanfattningsvis...
Det jag vill skicka med er är att...

Man ska börja skissa på berättelsen
redan på idéstadiet.

Så fort man har en idé ska man utgå-

-från det man går i gång på. "Hur
skulle det kunna bli en berättelse?"

Utgå från att avslöjandet
ska bli en historia.

Om ni inte är vana vid det, prova att
låta berättelsen leda er lite grand.

"Här skulle det här berättargreppet
kunna komma in."

Då kommer berättelsen
att leda researchen.

Det kommer att gå åt det håll
som...berättargreppet tar er.

Planera för gestaltning. Ladda med
de frågor eller de idéer på miljöer-

-som ni ska besöka. De kommer att
tillåta er att gestalta berättelsen.

Bilderna och känslorna
öppnar hjärtat-

-för de här abstrakta resonemangen.

Killen som Elinor skrev om, vars
flickvän klappade på respiratorn.

Efter den bilden är man öppen för
att ta emot statistik-

-om olyckor i industrin.
Hur mycket som leder till åtal-

-och vilka som tycker
att lagarna bör ändras.

Man är motiverad att ta sig an det.

Kom ihåg att detaljerna gör dig fri.
Ägna så mycket tid ni bara kan-

-och förmår ute på fältet.
Lämna skrivbordet.

Ju mer krut ni lägger på fältet,
desto fler perspektiv kan ni visa.

Desto mer kommer ni att kunna använda
er av de här perspektivbytena.

Jag tänker att...

Nu händer ingenting. Så.

Poängen med att använda sig
av de här berättargreppen-

-är ju att man vill kunna
ge läsaren perspektiv och insikter-

-som går djupare
och fortsätter att leva-

-efter att berättelsen är slut,
som stannar kvar.

I den litterära världen
skulle reportagets motsvarighet-

-kunna vara novellen. Jag lånar ord
från författaren Julio Cortázar.

Vi vill självklart skapa oförglömliga
berättelser-

-men gärna utan
att slita sönder hälsenan på vägen.

Här är min hälsena
på väg ut i verkligheten-

-redo att hitta viktiga pusselbitar
till nästa gräv.

Med det tackar jag för mig. Tack.

Textning: Karolina Gustafsson
www.btistudios.com