"Ska vi ändra?" frågar hon eleverna.

"Det står ju där", säger hon
och pekar på informationsskylten.

Det som mitt avhandlingsprojekt
handlar om är den här frågan:

"Vad är det som sker när gymnasisters
historieundervisning"-

-"förläggs
i en kulturhistorisk miljö?"

Frågan är född ur min bakgrund
som museipedagog och gymnasielärare.

Vad händer i mötet
mellan skola och museum?

Det jag undersöker
är vad som berättas.

Vilka personer och händelser
talar man om?

Jag tittar också på vad som visas.

Typiskt för kulturhistoriska museer
är att där finns fysiska föremål.

Jag tittar på vilka föremål och
scener som visas och hur de används.

Då kommer följdfrågan
varför det görs ett urval-

-av berättelser och föremål.

Jag tittar på hur museipedagoger,
lärare och elever reagerar-

-i undervisningssituationen.

Hur genomförs visningarna?

Sen kommer frågan
varför det här sker.

Jag är halvvägs i mitt projekt,
och kan inte svara än-

-så ni får vänta tills jag är klar.

Men jag ska försöka reda ut lite om
vad som visas och hur det här sker.

Jag avgränsar mig till gymnasister-

-till kulturhistoriska museer
och till ett undervisningsperspektiv.

Mitt fokus är
"den traditionella" museivisningen.

Mitt urval beror dels på politiska
och ekonomiska satsningar.

Mycket satsas
på skapande skola-projekt-

-men det innefattar årskurs F-9-

-så gymnasiet
är ute ur leken redan där.

Jag ägnar mig åt just den gamla,
traditionella museivisningen-

-som kanske låter mossig för somliga-

-men när man tittar på satsningarna,
så är det oftast upplevelsepedagogik.

Då har man ofta tidsresor och
rollspel, vilket är utmärkta metoder-

-men många av de visningar
som bokas av gymnasister-

-är traditionella museivisningar.

Vad sker då i dessa visningar?

Är de homogena, eller finns det
variationer, och i så fall vilka?

Det ska jag försöka ge exempel på.

Jag tycker att jag har sett att det
finns variation på museivisningarna.

Bilden kommer från
Östergötlands museum i Linköping.

Den visar den här stenåldersgraven
som påträffades på 1950-talet.

På scenen till vänster
har man levandegjort kvarlevorna.

Jag ska prata om det om en stund.

Då så... Några ord om vilka museer
som deltar i min studie.

Armémuseum i Stockholm, Historiska
museet vid Lunds universitet-

-Medelhavsmuseet i Stockholm
och Östergötlands museum.

De här är väldigt noggrant utvalda.

Det svenska museilandskapet
är ju otroligt mångfacetterat.

Jag ville hitta en variation
i geografisk spridning.

Det är ett från Lund, ett från
Linköping och två från Stockholm.

Jag ville hitta olika huvudmän.

Vi har ju två statliga:
Armémuseum och Medelhavsmuseet.

Vi har ett regionalt: Östergötlands-

-och ett lokalt, regionalt och
universitetspräglat museum i Lund.

Med olika huvudmän
blir uppdragen lite annorlunda.

Slår det igenom i vilka visningar
man håller och hur man genomför dem?

Det var hur jag har valt mina museer.

Jag ska nämna
vad jag baserar min forskning på.

Jag observerar och går på visningar.

Jag skriver ner och spelar in.

Jag har också haft intervjuer med
museipedagoger, lärare och elever.

Jag har haft "observjuer" - mer
informella samtal under visningarna.

Man frågar dem vad de tycker
och försöker få spontana reaktioner.

Nå... Nu kommer vi in
på de mer roliga resultaten.

Mina preliminära resultat.

Först visar jag vilken historia
gymnasisterna möter i undervisningen.

Sen pratar jag om hur undervisningen
genomförs. Det är de två delarna.

Ja...

"Vad visas och vad berättas?"

Då tänkte jag börja med föremålen.

Generellt om föremål...

Det är karakteristiskt för museer.

Det här är exempel,
så det är inte heltäckande.

Det tycks som om museipedagoger
använder föremål på olika sätt.

Av de tio som ingår i studien-

-så har åtta av dem föremålen som
utgångspunkt för vad de ska berätta.

Två stycken börjar med berättelsen,
och sen hänvisar de till föremål.

Om de inte kan, så använder de före-
målen som en kuliss för berättelsen.

Hur används då målningar?

I kulturhistoriskt
präglade visningar-

-så visar man inte målningar utifrån
ett konstvetenskapligt perspektiv.

Man använder dem för att konkretisera
en historisk kontext-

-ett historiskt sammanhang.

Till vänster har vi August Malmströms
"Aslög mottager Eriks armring"-

-som finns här i Linköping.

Den används i ett historiebruks-
program med gymnasister.

Här används den för att diskutera
hur vi brukar vikingatiden.

Man talar om 1800-talets samhälle-

-vilka rörelser vi har, kolonialism,
imperialism, rasbiologiska tankar...

Utifrån 1800-talskontexten,
så diskuterar man med eleverna-

-hur vår bild av vikingar har skapats
och hur vi ser på vikingar i dag.

Ett annat exempel
kommer från Armémuseum, till höger.

"Karl XII till häst".

Den här målningen används för
att diskutera Karl XII som person-

-och vad för slags konung han var,
hur hans samtid såg ut-

-det krigiska 1600-talets Sverige-

-stormaktstiden
och början av 1700-talet.

Den används inte konstvetenskapligt-

-utan den används som en utgångspunkt
för att diskutera tiden.

Det här är två exempel
på autentiska originalföremål.

Vi går vidare med vad som visas
och berättas med två andra exempel.

Till vänster har vi
en Egypten-monter på Medelhavsmuseet.

Den handlar om skönhet.
Det finns skönhetsprodukter.

Vi ser smycken och små behållare
där man förvarade oljor och smink.

Man ser mineraler
ur vilka man framställde smink.

Man ser sandaler och en linneklädnad.
Temat är skönhet.

Andra teman man stöter på
är krig och mat.

Det finns alla möjliga föremål.

Till höger ser vi
Lunds universitets historiska museum.

Vi ser montrar med keramik.

Just den keramik som vi ser här-

-det är gravgods och gravgåvor,
alltså finkeramik.

Då har vi toppen i samhällsskiktet.

Vi har även vardagskeramik,
inte minst från Egypten.

Då är vi i den lägre samhällsklassen.
Med föremålens hjälp kan man tala om-

-olika samhällsskikt och levnads-
förhållanden för de olika skikten.

Till höger
har vi romerska porträttbyster.

Nedanför dem finns det romerska mynt.

Så med föremålen kan man konkretisera
den abstrakta berättelsen.

Det blir en visuell didaktisk resurs.

Det blev jag förvånad över att hitta.

Föremålen engagerar ju sinnena.

Vår syn och känsel.
Ibland får eleverna känna på föremål.

Min fördom var att känselsinnet
ju måste vara stort-

-men faktum är att det är synsinnet
som framträder i intervjuer-

-för man säger att om man
ser nånting, så är det på riktigt.

Det ger en realitetskänsla.

Så synsinnet - att se dem -
verkar vara det starkaste sinnet.

Så när man ser föremål i montrar,
så behöver man inte känna på dem-

-utan det kanske räcker
med att se dem.

Det måste jag utreda mer,
men det KAN vara så.

Jag fortsätter lite
med vilka föremål som visas.

Till vänster har vi tre reliefer.
I mitten har vi en omålad.

Det är en grekisk relief-

-av den grekiska
fruktbarhetsgudinnan Demeter.

Det här är en replik,
i slarvigt tal en "kopia".

Man använder inte "kopior"
inom museiverksamheten-

-så jag använder "replik". Det är en
rekonstruktion av en originalförlaga.

Den här är en gipsavgjutning-

-som tillhör en av de största
samlingarna i Nordeuropa.

Den är alltså inte autentisk.
Spelar det nån roll för eleverna-

-om det är repliker, eller är det
känslan av ett autentiskt föremål?

Här diskuterar man färgsättning.

Bredvid har vi experiment på hur en
möjlig färgsättning kan ha sett ut.

Då diskuterar man i visningen
med eleverna vad vi faktiskt vet.

Vad vet vi?
Man diskuterar samlingens tillkomst.

Man diskuterar till exempel
varför man har många namngivna-

-manliga romerska porträttbyster-

-men "anonym romarinna"
när det gäller de kvinnliga.

Här pratar man källkritiskt.

Man ifrågasätter samlingarna
och vad vi vet.

Till höger har vi en monter från
Armémuseum. Den här vapenmontern...

Längst ute till höger finns
en käke från en häst eller en älg.

Den visar en av de första klubborna
som människan hade. Ett sorts vapen.

Sen följer man
den vapenteknologiska utvecklingen.

Jag går dit för att peka.

Här har vi Kalasjnikoven, AK-47:an.

Där pratar man med eleverna
om vad den är-

-apropå terrorhoten vi har i dag.

Där ser vi konkret
hur det vanligaste vapnet ser ut.

Under den här vapenmontern, så finns
det repliker av mänskliga kranier.

Man pratar om att vapen skadar,
men vad händer med människan?

Nåt intressant på Armémuseum
är att budskapet är väldigt tydligt:

Våld och krig är negativt. Det är ett
mycket demokratiskt uppdrag som styr.

När man går vidare och tittar
på andra armémuseer i Europa-

-finns det då en skillnad? Är det
uttryck för olika historiekulturer?

På andra armémuseer kanske man har
en annan koppling till krig-

-i och med
första och andra världskriget.

Man har förlorat släktingar
och kanske vördar kriget-

-för att respektera minnet
av sina släktingar som har stupat.

Det är intressant
att Armémuseum är så tydligt.

Är det uttryckligt
för svensk historiekultur?

Det ska jag försöka borra ner mig i
och se vad jag kan komma fram till.

Nu går vi in i ett område
där vi blandar föremål med scener.

Här är två olika.
När ni går på museer-

-så finns det olika typer av scener.

En form är det vi ser till vänster.

Det är en mänsklig kvarleva
från fördynastisk tid i Egypten-

-före 3 100 före vår tideräkning.

Det är keramik runt omkring. Vi har
gravgods, smycken, ett halsband...

Det är en rekonstruktion
av den autentiska graven.

Den har man rekonstruerat på museet.

Den kan ni jämföra
med den till höger.

Det är helt fiktiva scener-

-men som försöker levandegöra
en historisk person eller händelse.

Vad är skillnaden mellan de två?
Hur används de i undervisningen-

-de här olika sorters scenerna?

Det är också en fråga
som jag kommer att arbeta vidare med.

När det gäller mänskliga kvarlevor,
så finns det nånting där.

Vi har det här och i gravkammaren.

På Medelhavsmuseet kan man gå ner,
och då är man i en gravkammare.

Man är omgiven
av autentiska gravgåvor.

Det är mörkt och man har sarkofager
och mumier som skapar en viss känsla.

Där nere uppstår frågor som
"Är det äkta?" "Är det på riktigt?"

De orden används. "Är det äkta?"

Då undrar man vad det är som är
så speciellt med de här föremålen.

Det kommer fram i intervjuer med
lärare, museipedagoger och elever.

Lärare säger att det unika med museer
är att de här föremålen finns där-

-vilket inte kan återskapas
i ett klassrum.

Det är också nåt att följa upp:
Vad finns i de mänskliga kvarlevorna?

Nu har ni fått en liten genomgång
av vad det är jag tittar på-

-och intresserar mig för i studien.

Föremål och scener
och vad man kopplar till dem.

Nu ska jag vara besvärlig
och gå tillbaka till Karl XII.

Jag ska säga nåt om vad man berättar.

Inte bara på Armémuseum,
utan på alla fyra museerna tycks det-

-som om det finns
en sorts innehållskanon.

Vad består den då av?

När man pratar om politiska
och ekonomiska samhällsförhållanden-

-så verkar det som om manliga
aktörer - politiska ledare, kungar-

-har en form
av referenspunkter i kronologin.

De skapar ordning i kronologin.

Kungar och krig vill vi inte ha
i historieundervisningen längre-

-men det finns där som en röd tråd,
där vi kan hänga upp våra fakta.

I den kontexten
verkar det vara manliga aktörer-

-för så har ju
historieskrivningen sett ut.

Men man kan inte bara säga att det
är ett förlegat sätt att undervisa.

Ofta är kvinnorna dominerande, men
inte på det viset. De är mer anonyma.

Ett kollektiv. I samma kollektiv
hittar vi slavar och barn-

-och andra minoritetsgrupper.

När de grupperna diskuteras -
kvinnliga aktörer och barn-

-så handlar det mer om sociala
och kulturella samhällsstrukturer-

-det vill säga när man diskuterar
frågor om genus, etnicitet-

-jämlikhet och sexualitet.
Då är de där.

Kvinnorna är inte osynliga alls, men
det tycks som om de har olika roller.

Det säger jag med ett stort
frågetecken, men det tycks så.

OM vi har en innehållskanon,
är det då ett problem eller inte?

Det kanske inte är ett problem,
men det viktiga är hur den används.

Man kan ju se det som ett problem.
Vi återberättar en gammal historia.

Men det är också ett tillfälle
att ifrågasätta det.

Där återstår att se hur
en innehållskanon används i så fall.

Nu hoppar jag igen,
och går till slutdelen.

Den handlar om på vilket sätt - hur -
museivisningar genomförs.

En del i mitt material-

-visar att hur mycket pedagogerna
än försöker dra in eleverna-

-och försöker engagera dem,
så tycks det vara svårt.

Det tycks som om det krävs
en kärngrupp på ungefär fem elever-

-som är med på noterna.

Men om den gruppen inte finns där,
så är det svårt för museipedagogen-

-hur den än försöker att engagera.

I intervjuer med elever
finns det förutfattade meningar-

-om hur det ska gå till.

"Museipedagogen ska prata
och jag ska vara tyst och lära mig."

Det är intressant
vilka förväntningar man har.

Jag ska nu kort presentera
fyra olika exempel-

-på undervisningsstilar. Olika sätt
som pedagogerna undervisar på.

Jag vill betona att de är teoretiska.

Stilar som jag har skapat utifrån
mönster som jag tycker mig se.

En pedagog gör inte bara på ett sätt.

De hämtar från olika stilar, men den
egna stilen är alltid dominerande.

De är inte heller kopplade till de
museer som vi har som exempel här.

Den första undervisningsstilen
kallar jag "underhållaren".

Jag har ett citat. Ni ser
romerska porträttbyster från antiken.

Det är en dramatisk museipedagog.

"Julle, alltså. Vi är så tajta.
Vi har så roligt ihop."

Hon pratar om Julius Caesar. Hon
är dramatisk och använder sin röst.

Hon visar med kroppsspråk
och antar olika roller.

Hon kan vara Julius Caesar
eller en kelt.

Hon har ett litet skådespel.

Jag säger "hon" om alla pedagoger,
så det är inte kopplat till kön.

Vissa elever
tycker att det är jättekul.

Humorn är utgångspunkten.

Andra elever säger
"stopp, vad löjligt".

Humorn passar vissa, men inte andra.

Exempel två är "ämnesföreträdaren".

Humorn var utgångspunkt
i exempel ett. Här är det ämnet.

Man håller sig ämnet,
i det här fallet arkeologi.

Det här är en monter från
utställningen "Cypern genom tiderna".

Här diskuterar museipedagogen
med eleverna.

Man har rekonstruerat kultplatsen,
men man har inte kunnat placera den-

-så som det såg ut när man fann den.
Hon säger:

"Hittar man arkeologiskt material,
så vill man gärna kunna korsa fakta"-

-"och se vad som står i källorna i
förhållande till det vi har hittat."

"Men saknas det,
så får man övergå till tolkningar."

Vad vet vi och vad är tolkningar?

Den här stilen är väldigt källkritisk
och vetenskaplig.

Exempel tre är "berättaren".
Utgångspunkten är berättelsen-

-för att skapa en historisk empati.

Den här scenen är från Armémuseums
"Krig och fred, 1500-1800-tal".

Vi befinner oss i 1600-talsrummet.

30-åriga kriget är temat i rummet.

Det är en utmärglad,
fattig bondkvinna.

Hon står med en kniv
över ett hästkadaver.

Museipedagogen berättar
hur kvinnan har flytt undan-

-den svenska armén, som plundrar,
mördar och bränner allt i sin väg.

När hon kommer tillbaka till byn,
så säger pedagogen:

"Hon är utsvulten och går fram till
ett hästkadaver och tar ett stycke"-

-"halvruttet kött som hon ska äta."

"Hon kommer att bli sjuk,
men det vet hon inte."

"Människor vet inget om bakterier
och om hur sjukdomar sprids."

Det är en berättelse hela tiden
i den här stilen.

Den sista
kallar jag för "diskussionsledaren".

Utgångspunkten här är eleven,
och också det demokratiska uppdraget.

Just här diskuterar man historiebruk.

Man står framför Sigrid Hjerténs
målning "Negerkocken" från 1924.

Man diskuterar
om man bör revidera historia.

Här handlar det om namnet "Neger-
kocken". Ska det ändras eller inte?

Museipedagogen säger så här:

"Historia skrivs ju av nån,
för nån. Syfte, eller hur?"

"Nån väljer ju vad det ska stå."

"Målningen heter nåt som jag
tycker är obehagligt att uttala"-

-"nämligen 'Negerkocken'."

"Det har diskuterats
om man ska ändra ordet."

"Vad tycker ni? Ska vi ändra?"

"Det står ju där", säger hon
och pekar på informationsskylten.

Det är hela tiden eleven som är
utgångspunkten i diskussionerna.

Med den här lilla exposén,
så har jag försökt visa-

-att en vanlig, "traditionell"
museivisning har många fler lager-

-än vad man kanske kan tro i början.
Jag hoppas kunna reda ut det här-

-problematisera visningsformen och
förklara vad som faktiskt sker i den.

Jag tror att jag är klar där.
Tack så mycket.

Textning: Linda Eriksson
www.btistudios.com