När man ska etablera nåt nytt,
måste man driva på hela vägen.

Vi kan inte luta oss tillbaka.

Det nationella nätverket
har förändrats över tid.

Det började 2006,
när ett nationellt nätverk etablerades-

-för späd- och småbarns
psykiska hälsa: Infant Mental Health.

Det var Helsedirektoratet och
Barne- og likestillingsdepartementet-

-som gjorde den här satsningen, och
stöttade oss med ca 13 miljoner per år.

Det är "de 1001 kritiska dagarna"
som är bakgrunden till det.

Begreppet var inte känt då,
men det är det som ligger bakom.

Det var särskilt två center i Oslo...
Aline Spedbarnsenter-

-med Marit Bergum Hansen,
och mottagningen Nic Waal-

-för barn- och ungdomspsykiatri, med
Rigmor Grette Moe som primus motor.

Det var de som drev det framåt.

Intresset var stort för att använda
spädbarns- och småbarnspsykologi-

-i arbetet med barn och familjer.

Vi hade inte klarat oss utan Lars Smith
på universitetet i Oslo. Han drev på.

Vi ville ha kartläggningsverktyg
för att kunna systematisera-

-vilken sorts hjälp en familj behöver,
och bra interventioner.

Vi säger "kunskapsbaserad intervent-
ion". Vi säger inte "evidensbaserad"-

-utan "kunskapsbaserad
intervention och praktik".

Lars Smith hämtade mycket från USA,
och vi började använda dessa verktyg.

Jag kom in i arbetet 2005 och 2006.
Vi drev projektet Tiltak 42-

-för att ta reda på vilka kartläggnings-
verktyg och interventioner som fanns.

Det var grunden för satsningen.

Vi ville få med alla.
Barnmorskor, skolsköterskor, läkare-

-andra barn- och ungdomssköterskor
och psykologer skulle samarbeta.

Det skapade en entusiasm.

Sakkunniga från hela landet besökte
dessa två mottagningar för att se-

-hur man kunde förbättra
späd- och småbarns psykiska hälsa.

Det hänger kvar.
Har ett spädbarn psykisk hälsa?

Många tänker fortfarande att
psykisk hälsa inte utvecklas så tidigt.

Men nu vet vi att grunden läggs
redan under graviditeten, före födseln.

I dag har vi sexton tjänster vid
Seksjon for sped- og småbarn, RBUP.

Vi har en doktorand
med extern finansiering-

-som doktorerar på ABC, som vi
har börjat en pilotstudie på i Oslo.

Och så har vi
Nurse-Family Partnership.

Vi har fått extra medel till en studie,
där nästa datainsamling nästan är klar.

"Familie for første gang."
Där har vi fjorton tjänster.

Det är en hel del. Vi tycker ju inte
att det räcker, fast vi är ganska många.

Och här är vi.

Kari Slinning skulle egentligen ha varit
med här. Det är nästan hela gänget.

Vi samarbetar väldigt bra tillsammans.

Vilka är våra huvudmål
inom det här spädbarnsnätverket?

Jo, att stödja alla som arbetar med
psykisk hälsa hos späd- och småbarn-

-inom hela hälsovården, och kunna
bidra med effektiva interventioner.

Och vi vill stärka samarbetet mellan
första linjens vård och specialistvård.

Jag vet inte hur det är i Sverige,
men ibland är det vattentäta skott.

Vi får inte riktigt till det. Första
linjens vård har en lägre tröskel.

Hur samarbetar vi? Hur bidrar vi med
kunskap om kartläggningsverktyg?

Använder vi det som verkligen visar
vilka problem barn och familjer har?

Och behandlingsmetoder. Vi behöver
veta om det vi gör är tillräckligt bra.

Så våra huvudaktiviteter på RBUP...

Generellt har vi en utbildning
för de som arbetar med gravida.

Den ansvarar Gro Vatne Brean för,
och den går över ett och ett halvt år.

Den vänder sig till skolhälsovården,
barnmorskor, psykologer och läkare-

-som vill specialisera sig
inom spädbarns psykiska hälsa.

Vi initierar även forskningsprojekt-

-för att utvärdera verktyg
som vi använder.

Och detta med kunskapsbaserad
praktik in i klinisk praktik.

Vi vill också vara ett stöd för
de som bestämmer förutsättningarna-

-alltså politiker
och de som sitter på pengarna...

Vi kan bidra med strategiska dokument
och nationella riktlinjer-

-så att vi kan påverka politiker och
andra som sätter agendan på området.

Vi vill ha ett nära samarbete
mellan klinisk expertis-

-den bästa
evidensbaserade kunskapen-

-samt vad föräldrar och andra
som behöver hjälp verkligen vill ha.

ABC är ett bra exempel. Där ser vi-

-att familjer tror på
och uppskattar den hjälp de får.

Vi kan inte bara utveckla saker själva,
utan alla måste vara med i samarbetet.

Inom RBUP ska vi arbeta med
att stötta hälsovård och socialtjänst.

Med ett nära samarbete kan vi veta
vad olika omsorgsinstanser behöver-

-och vad vi kan erbjuda.
En tvåvägskommunikation.

Annars blir det lätt så att man
behöver nåt annat än det vi tror.

Som ni vet
är Norge ett långsträckt land.

Hur når vi alla i hela landet?

Jo, genom Regionsenteret for barn
og unges psykiske helse i Oslo.

Department for infant mental health
är här uppe. Eller lite längre ner.

Sen har vi Region Vest, Midt och Nord.
Största enheten är Region Sør.

Där har vi flest anställda.
I Bergen har vi bara 2,5 tjänster-

-medan det i Trondheim
är cirka tolv personer.

Men ett samarbete är etablerat, med
en regional koordinator på varje plats.

De träffas och skajpar.

Målet är en gemensam strategi
för hela Norge.

Jag vet inte
om ni har nåt liknande i Sverige.

Men hur ska de här uppe...? Det är
få invånare och enorma avstånd.

Man kan köra snöskoter i fyra timmar
för att komma till en BUP, t.ex.

Hur når vi dem, och hur får de tillgång
till samma omsorg som folk här nere?

Det är vår utmaning.

En sak vi fortfarande
har ett nationellt ansvar för-

-är Neonatal Behavioural Observation...

Känner ni till uttrycket NBO?
Används det i Sverige? Ja.

Kari Slinning är huvudansvarig
för att informera om det.

Det sprids i hela Norge,
och är nåt som folk verkligen trivs med.

Jag återkommer till det.

Så här är vi organiserade.
Vi har två departement högst upp.

Barne- og likestillingsdepartementet
och Helse- og omsorgsdepartementet.

Vi samarbetar med de två
förvaltningsorganen under dem.

De bidrar med medel till RBUP-

-som i sin tur ger medel till
Department for Infant Mental Health.

Alltså sektionen för
späd- och småbarns psykiska hälsa.

Vi ägnar oss åt 0-5 år-

-men RBUP jobbar också med familjer
med barn från 6-18 år.

Vi arbetar med hela spektret.

Så här är det fördelat i landet.
Väst, mitt och nord.

RKBU står för Regionalt
kunnskapssenter for barn og unge.

Och sist
de områden där vi vill vara ett stöd-

-så att barn och familjer
får den hjälp de behöver.

Ni känner säkert igen neonatal-IVA,
alltså NICU.

Och efter födseln. Vi har inte mödra-
vård på samma sätt som i Sverige.

Barnavårdscentralerna sköter om
en del, men är inte så specialiserade.

Så vi kan också lära nåt av er.

Det är inte bara att härma Norge,
för där funkar allt bra.

Vi vill gärna få till ett samarbete.

Hur kan de nordiska länderna
samarbeta för ett gemensamt mål?

Vi arbetar med förskolor-

-och med spädbarnteamen inom BUP.

Jag vet inte om Sverige har etablerade
spädbarnsteam. Katarina nickar.

När det nationella nätverket startade,
så storsatsade vi på spädbarnsteamen.

Vi vet allesammans
att det är väldigt många...

Den största andelen familjer
som får hjälp, är de med äldre barn.

Därför behöver vi specialiserad
kunskap om späd- och småbarn.

Vi hade en väldigt bra
och intensiv period-

-men när man ska etablera nåt nytt,
så måste man driva på hela vägen.

Vi kan inte luta oss tillbaka,
för då blir det pannkaka av allting.

BUP vill att vi ska ta ansvar
för familjer med äldre barn också.

Om man utvecklar från 0-6 och 0-10,
så blir det lite splittrat.

Man hinner inte arbeta tillräckligt med
spädbarn och bli riktigt duktig på det.

Det är sånt vi måste tänka på.

Och sen arbetar vi
mycket med socialtjänsten.

I det arbetet är jag mest engagerad.

Så ser organisationen ut.
Det är i den här trekanten vi ska verka.

Vi ska utveckla bra metoder
och hjälpa primärvården.

Primärvården och första linjens vård
står för ca 50 %.

Men vi ska även
hjälpa specialistvården.

Vi vill gärna att det ska vara sömlöst.

Och högst upp har vi sjukhus-

-och familjeenheter för familjer
med alkohol- och drogproblem.

Det här är de instanser
som vi ska hjälpa.

Det är ett omfattande arbete
att få det här på benen.

Hur ser det ut i Norge? Och i Sverige?
Vi har ca 5,2 miljoner invånare.

Vi får ett ökande antal immigrant-
familjer med annan kulturell bakgrund-

-men inte så många
som ni har i Sverige.

När vi arbetar med familjer
från andra kulturer-

-med våra verktyg och interventioner,
hur trivs de med dem?

Vad är sensitivitet
i en somalisk familj, t.ex.?

Hur ser det ut?
Kan vi, med våra ögon, se det?

Vi måste vara lyhörda för, och ha
kunskap om, kulturella skillnader.

Även om barns behov är ganska lika-

-så kan det yttra sig på olika områden.

I Norge är det många från Somalia,
Pakistan, Irak, Kurdistan och Syrien.

Vi har ca en miljon barn under 18 år,
och ungefär 60 000 födslar per år.

Och så har vi föräldrapenningen.

Man har rätt till 49 veckor med
100 % lön, och 59 veckor med 80 %.

Det kan tyckas
vara väldigt hög ersättning-

-när man får barn i Norge.
Sverige har kanske ännu fler veckor.

Och pappaledigheten är fjorton veckor.

Dessa veckor försvinner om man inte
tar ut dem, vilket har lett till debatt.

Ska föräldrarna få bestämma själva?
Fäderna bör utnyttja sin pappaledighet.

Runt 85 % av alla barn
mellan ett och två år går på förskolan.

De små barnen i förskolan behöver
rätt stöd, så det arbetar vi mycket med.

Vi har ju barnavårdscentraler,
precis som i Sverige.

De är gratis
och når en stor del av befolkningen.

Jag går inte in på
de yrkesgrupper som finns där-

-men vi har inte psykologer
på barnavårdscentralerna.

Vi vill ha en fast psykolog.
Kanske inte på heltid-

-men man ska kunna träffa nån. Det är
inte riktigt lika i Norge och Sverige.

Det görs ett hembesök
första veckan efter födseln.

Då kommer barnmorskan hem. Två
eller fler besök hos högriskfamiljer.

Vi fick kämpa för att få tillbaka
hembesöken, men det ska fungera.

Det kan variera lite
beroende på var man bor.

Man ska besöka BVC åtta gånger
under barnets första levnadsår.

Då kan vi göra mycket för att hjälpa
föräldrar och barn till psykisk hälsa.

Vi har utmaningar, precis som ni.
6 % är prematura.

De ligger då på intensiven för nyfödda.

Jag vet inte hur det är i Sverige,
men det att ta hand om hela familjen-

-är inte tillräckligt utvecklat i Norge.
Inte i Sverige heller, säger Katarina.

"There is no such thing as a baby."
Barn är olika, och har olika behov.

Föräldrar är olika. Familjen måste
vara med på intensivvårdsavdelningen-

-så att de får adekvat hjälp.

Ca 15-20 % av barn mellan
3 och 18 år, lider av psykisk ohälsa.

Kan det förebyggas?

Dock saknar vi tillräckligt dokument-
erade siffror på barn under tre år.

Runt 6-7 % av barn
mellan 4 och 12 månader-

-har utvecklingsförseningar.

Det är inte kartlagt med
utvecklingstest, men med ASQ-

-"Ages and Stages Questionnaire",
som är ett lite enklare verktyg.

Vi har inte nån systematisk screening
för utvecklingsförsening på BVC.

Antalet små barn i socialtjänsten ökar.

Runt 53 000 barn mottar nåt slags stöd
eller nån åtgärd från socialtjänsten.

Socialtjänsten saknar bra inter-
ventioner för att kunna hjälpa familjer.

Anknytningsbaserad intervention, t.ex.

Familjer med små barn
får ofta mer extern hjälp-

-som förskola, stödfamiljer
och avlastningsfamiljer.

Men de får inte så mycket
av den där nära hjälpen.

Här förlitar vi oss mycket
på lågtröskelverksamhet-

-men får familjerna rätt hjälp?
Fungerar lågtröskelverksamheten?

Borde fler in i socialtjänsten?
Det kan vara väldigt känsligt.

Socialtjänsten har fått dåligt rykte,
och vi har kritiserats internationellt-

-för att ta barn från föräldrarna.
Många är rädda för-

-att en orosanmälan automatiskt
leder till att man förlorar vårdnaden.

Där har vi mycket att göra. Vi behöver
få kunskapsbaserade interventioner-

-för späd- och småbarn implement-
erade i Norge. Vi är inte där än.

En stor andel har moderata
till allvarliga depressiva symptom.

Både perinatalt...
och det är möjligt att det ökar.

Att för få blir identifierade.
Detta är baserat på forskningsstudier.

Och fäderna glöms ofta bort.

Deras symptom liknar mödrarnas
när de blir föräldrar. Hur når vi dem?

Vi har för lite forskning på fäder.

Vi har i alla fall en i Norge
som håller på med det nu.

Sen har vi en del mödrar
som lider av allvarlig depression.

Och fysisk misshandel
förekommer så klart i Norge också.

Våld i nära relationer.

De små barnen är mest utsatta.
De kan inte prata och bidra till-

-att familjen får rätt hjälp.
Mörkertalen är nog ganska stora.

Jag har själv forskat
på fosterföräldrar.

Att svara på vem som har utsatts
för fysisk misshandel-

-vem som har missbrukande föräldrar
eller har varit utsatt för vanvård...

Där saknas det ofta handfast kunskap.

Tidig identifiering.

Det finns hållningar som vi jobbar
emot, men som vi måste jobba med.

Därför måste vi vara mer synliga
och prata med olika yrkesgrupper-

-så att vi kan diskutera
vilka ideologiska utmaningar vi har.

Hur reagerar människor på systematisk
screening och kartläggning?

Är det resursslöseri?

Men vi måste kunna
identifiera de som behöver hjälp.

Det gäller att kunna skapa en kontakt
och jobba vidare med den.

Och det är stor skillnad på vilken
kunskap och kompetens vi har i Norge-

-beroende på om man bor i Oslo
eller i Kautokeino, i nordligaste Norge.

Det är säkert så i Sverige också.
Det finns så klart mer att tillgå-

-i mer tättbebyggda områden.
Där är det lätt att få hjälp.

Mycket av det här är sånt
vi kan diskutera tillsammans-

-och komma fram till hur vi kan hjälpa.
Så hur bemöter vi utmaningarna?

Som ni vet, som Mary var inne på, så
är spädbarns psykiska hälsa komplex.

Det handlar om allt från gener,
miljö, transaktionsmodellen-

-utvecklingspsykologi,
perinatal psykisk hälsa-

-till Bronfenbrenners ekologiska
modell. Hur ska vi hantera allt detta?

Ni som jobbar i socialtjänsten
i Sverige... Det heter väl så? Ja.

Ni läser om föräldrarnas uppväxtmiljö,
och hur de själva är som föräldrar...

Det går i arv
från generation till generation.

ABC, och även andra interventioner,
vill bryta såna mönster-

-så att barn får en bättre uppväxt
trots att föräldrarna har varit utsatta.

Samspelsvägledning i all ära, men hur
tillgodoser vi hela familjekomplexet?

De har ingen bostad, ingen inkomst...
Hur hanterar vi allt det?

Hur är det i skolan, i förskolan?
Jag tänker att det är en jätteuppgift-

-men vi måste vara optimister
och jobba framåt.

Vi har kommit mycket längre i dag,
men vi måste jobba med det.

Det finns stora behov
av multiprofessionella team.

Att skolsyster, barnmorskor,
psykiatrer, psykologer och barnläkare-

-arbetar tillsammans med familjer
på olika områden. Det är viktigt.

En annan del är
att vi producerar rapporter, böcker-

-och e-läromedel på RBUP,
så att vi kan...

Och vetenskapliga artiklar.

Men det är också viktigt att
producera litteratur, som sakkunniga...

Det är inte alla
som läser engelska fackartiklar-

-som ofta kan vara
ganska komplexa...att läsa.

Vi bör förmedla det på ett enklare sätt.
Även om man kan läsa det-

-så är det lättare med facklitteratur
på det egna språket.

Det är lättare att förstå och använda.

Det är viktigt att förstå
t.ex. utvecklingspsykologi i arbetet.

Vad gör vi mer?
Jo, vi har årliga konferenser-

-som ni har börjat ha här också-

-om spädbarns psykiska hälsa
och relationsbaserad intervention.

Det är viktigt att alla är med på det
här, både lokala barnavårdscentraler...

De som arbetar med späd-
och småbarn, samt RBUP och RKVTS-

-ska vara delaktiga.

Vi har kortare seminarier för de
som arbetar med späd- och småbarns-

-psykiska hälsa
på BVC-mottagningarna.

Fokus ska ligga på anknytning,
och det ska alltid finnas-

-representanter från det nationella
nätverket och de olika instanserna.

Det kommer föredragshållare från olika
håll, vilket tryggar ett gott utbyte.

Vi vill öka fokus
och få större efterfrågan på-

-både utbildning och praktik
inom olika verktyg och metoder.

Vi arbetar internationellt,
och har en del samarbete.

Vi ska inte gå in på allt detta,
men det handlar om följande:

"There is no such thing as a baby",
"There is no such thing as a mother."

För allt utvecklas ju i relationer.

Både i relationerna mellan er
och familjerna, och inom familjerna.

På RBUP har vi, som jag har nämnt-

-ett treterminsprogram
för de som jobbar med gravida.

Man träffas två gånger i månaden.
En teoridag och en med kliniska case-

-där man får vägledning.

RBUP har även etablerat
en "postgraduate education".

Efter grundutbildningen
kan man specialisera sig-

-på späd- och småbarns
psykiska hälsa. Det är en tvåårig kurs.

Man har praktik och vägledning,
baserat på de 1001 kritiska dagarna-

-med teori, kartläggning och behand-
lingsmetoder, samt skriftlig examen.

Det är en uppskattad utbildning,
som kan användas i klinisk praxis.

Vi forskar en del.
Jag ska inte gå in på allt, men...

Vi har startat ett ABC
till familjer i socialtjänsten.

Vi har fosterhem
och en del longitudinella studier-

-Marte Meo och trygghetscirkeln-

-samt studier på CPP och NBO,
Child-Parent Psychotherapy

Det är pilotstudier som ser på
hur olika metoder passar i Norge.

Hur de bemöts av både de som jobbar
med familjer, och familjerna själva.

Det är amerikanska metoder som vi
måste testa om de funkar här hos oss.

Vad gör vi i de olika faserna
av familjernas liv?

Graviditet:
Identifikation med Edinburgh-metoden-

-som används här också.
Vi har screening, men inte bara det.

Vi har även uppföljningssamtal.
Det är viktigt.

För att utforska föräldrarnas svar.

Vägledning till kvinnor
med måttliga besvär-

-samt remiss till en fast läkare.

EPDS används vid kontrollerna
sex veckor samt tre månader, på BVC.

Nyfödda på neonatal-IVA...

Där har NBO kommit in starkt.

Fokusera på familjerna med hjälp av
Neonatal Behavioural Observation.

Det gäller inte bara barns behov,
utan att arbeta med hela familjen-

-så att de tillsammans
kan upptäcka vem deras barn är.

Att lära känna sitt barn. Hur jag
och barnet reagerar på varandra.

Hur kan vi använda vår goda
anknytning redan tidigt i barnets liv?

Det är nåt föräldrar uppskattar.

Det är relationsbaserat, stärker banden
mellan förälder och barn-

-och anknytningsprocessen
mellan barn och föräldrar.

I högkonfliktsfamiljer
har vi startat en studie med CPP.

Vi samarbetar med Sverige, och
30 personer från socialtjänst och BUP-

-deltar i utbildningen, och i
implementeringsstudien jag nämnde.

Vi hoppas kunna genomföra en RCT,
en randomiserad kontrollerad studie-

-i samarbete med Sverige.
Det vore väldigt spännande.

I socialtjänsten har vi nu Attachment
and Biobehavioural Catch-Up.

Jag går över lite till engelska.

En pilotstudie med sju CPS
och tolv föräldracoacher.

Vi vill först och främst undersöka
tillgänglighet och genomförbarhet.

Det finns en del utmaningar,
speciellt med rekryteringen.

Det är sårbara familjer. Att få in dem
i ABC är kanske inte så svårt.

Det är värre att få dem
att delta i en forskningsstudie.

Men det tycks... Vi har inga resultat
än, men det här tycks vara nåt-

-som både föräldravägledare
och familjer trivs med.

Alla våra tio familjer
har genomfört alla tio gånger.

De tycks trivas med det,
och vi ska utforska det mer.

Vi har COS-Virginiamodell, CROWELL
och WMCI. Jag ser att tiden går.

På BVC använder vi följande metoder:

ADBB, Alarm Distress Baby Scale.

Det är för mycket skygga barn,
som inte ger några signaler själva.

Även de ska fångas upp.

Jag går igenom BVC lite snabbt-

-för jag har nåt
jag vill ha med på slutet.

På barn- och ungdomsmottagningen
använder vi DC:0-5. Känner ni till det?

Fem axlar... Vi använder utrednings-
verktyg för att nå en klassificering.

Detta är i tillägg till ICD-10.

Vi använder CROWELL, MIM, Bayley-

-två SAM-verktyg
och ett utvecklingstest.

Det handlar mycket
om relationen och barnet.

Den här balansen
är främst utformad för NBO-

-men vi kan erbjuda hjälp
och utveckla verktyg till föräldrar.

Vem behöver det? Vem ska ha det?

Vi får inte störa
det instinktiva föräldraskapet.

Ska vi gå in i familjer som fungerar
någorlunda bra, eller ska vi inte det?

Det handlar om att bygga upp
föräldrars självförtroende-

-och minimera traditionell undervisning.

Men vi bör fundera på
vem som ska ha hjälp och inte.

Hur ser det ut i dag? Vi har inte
öronmärkta medel, som vi hade förr.

Det har varit en process,
men nu är vi ute på andra sidan.

För späd- och småbarn, finns beslut på
att man ska satsa på psykisk hälsa-

-men utan öronmärkta medel.
Vi har inget nationellt mandat längre.

Men genom att samarbeta
med alla våra fyra center-

-så hoppas vi kunna fortsätta
med det som redan är etablerat.

Det är stark press på att prioritera
späd- och småbarns psykiska hälsa-

-så vi är beroende av goodwill
från dessa fyra kompetenscenter.

Men vi hoppas kunna etablera
ett norskt nätverk-

-för späd- och småbarns psykiska
hälsa med permanenta statliga medel.

Då förstår alla att det är nödvändigt
att arbeta med detta.

Psykisk hälsa hos barn och ungdom...

Många ungdomar blir deprimerade. Det
kanske inte beror på undermålig hjälp-

-men vi måste verkligen
satsa på det här.

Vi prioriterar att bidra till förbättrad
kunskap om implementeringsteori-

-och forskning, även bland besluts-
fattare som arbetar med psykisk hälsa.

Både på BVC,
i socialtjänsten, på BUP...

De vet vad som krävs
för att kunna utveckla bra verktyg.

Man ska alltid ha skriftliga kontrakt
vid tillsyn och träning-

-så att det uppfattas som en skyldighet.
Det är inte alltid det hjälper, heller.

Men när man t.ex. i socialtjänsten
ska jobba med ABC förutom allt annat-

-blir det lätt att man inte har tid.

Men om man får det skriftligt, ökar
förståelsen för att det krävs arbete.

Folk går kurser i Working Model
och CROWELL, men blir det använt?

Nya metoder ska integreras i skriftliga
rutiner på alla mottagningar...

...för att upprätthålla det
terapeutiska kunnandet. Det är stort...

Folk slutar och andra börjar.
Hur behåller vi den höga nivån?

Jag vet! Vi ska hjälpa olika instanser
att ta bättre beslut...

...om vilka som tjänar på
korttidsintervention inom primärvården.

Och vilka som behöver
mer specialiserade åtgärder.

Stepped Care används för
att bygga upp återkopplingssystem-

-för att evaluera interventioners
kort- och långtidseffekter.

Vi vill ju veta om det har effekt.
Kan vi få det att fungera?

Oavsett var i landet man bor ska man
kunna kartlägga interventioner-

-för att se om det fungerar eller ej.
Här finns det mycket att göra.

Planera, förankra, förbereda, kurser,
vägledning, uppföljning, evaluering...

Både före, under och efter
att man har startat interventioner.

Nu är vi tillbaka här. Vi behöver göra
mycket här, men också här och här.

Huvudandelen
för oss i nätverket och på RBUP-

-är primärvården, första linjens vård
och vårdcentralerna.

Jobba med dem, öka förståelsen-

-bygg bra interventioner och verktyg,
och utveckla det fortsatta arbetet.

Det är säkert mycket
jag skulle ha sagt som jag inte hann.

Det var en snabb genomgång av
hur vi arbetar i Norge.

Till slut vill jag säga
att vi lyckas med mycket-

-men vi måste hela tiden jobba för
kontinuitet, så vi slipper nedmontering.

Barn, och särskilt spädbarn, är ofta
osynliga. De syns inte så mycket.

Vi ser att i socialtjänsten är det
inte många barn i den gruppen.

Men enligt statistiken för 5-7 år, ökar
fosterhemsplaceringarna dramatiskt.

Vi måste in tidigt.
Vi måste hitta barnen och familjerna.

Vi ska samarbeta med olika instanser,
så ledningen förstår att detta arbete-

-kräver långtidsplanering,
långtidsinterventioner och arbete.

Vi måste jobba på alla nivåer,
från politiker till er som sitter här.

Det hoppas jag att jag har kunnat
förmedla så här i full fart. Tack.

Översättning: Louise Hjorth
www.btistudios.com