Små barn kan inte tänka så.

Deras anknytningsbeteende dras i gång
när de blir rädda.

Då går de till föräldrarna. På
det sättet hamnar de mitt i våldet.

Nu ska vi närma oss
begreppet traumatisering.

Det är bra att vi har en gemensam
förståelse av vad vi menar med det.

Till vardags kan vi mena
att nånting var väldigt jobbigt.

I vardagslag är det okej
att använda det som man vill.

Men i yrkessammanhang blir det
lite viktigare att vara noggrannare.

Därför att hur vi använder ordet
leder oss-

-i vår bedömning och förståelse av
hur allvarligt ett barn är påfrestat.

Det leder oss vidare i vilken insats
som vi tänker att barnet behöver.

Då är det viktigt att vi skiljer
traumatisering från andra begrepp.

Det försöker den här linjen att visa.

Att trauma är ett begrepp som
hänger samman med stressbegreppen.

På vänster sida finns det-

-en stress som vi förväntar oss
ska drabba barn under utvecklingen.

Barn är med om en massa saker
under sin utveckling-

-som vi vet
kommer att vara jobbigt för dem.

Få syskon,
börja förskola eller skola-

-byta förskola, flytta
eller förlora en äldre släkting.

Såna händelser händer i små barns
liv. Det kommer de att reagera på.

Men vi har god förståelse för det-

-och beredskap för att stötta barn
att klara sig igenom påfrestningarna-

-på ett sätt som också stimulerar
deras utveckling.

De kommer att lära sig saker
genom de här påfrestningarna-

-eller de stressande situationerna.
Det vi kallar positiv stress.

Sånt som vi kan hantera med stöd
av omsorgssystemet och vuxna.

Det kan vi värdera olika beroende på
vilken kultur vi befinner oss i.

När jag var i Kenya
och beskrev den här modellen-

-tog jag som exempel det här
att få syskon som nåt jobbigt.

Det fungerade inte där.
Det tyckte de var bara roligt.

Man blir rik när man får syskon.

Så de tyckte inte
att det var ett bra exempel.

Rör vi oss till mitten av linjen,
kommer vi till situationer-

-som kan vara mer påfrestande
känslomässigt.

Låt säga att få syskon
kan vara jobbigt för barn.

Är syskonet är för tidigt fött, blir
det ett stort ingrepp i familjen.

Eller om det har funktionshinder,
eller om föräldrarna separerar-

-och det sker
på ett sätt som är bråkigt.

Då kan det skapa situationer som är
krävande och påfrestande för barnet-

-och som kommer att kosta energi
och kraft.

Men det är fortfarande inte skadligt
för barnet. Det är tolererbart.

Det kanske behövs extra stöd.
Vi kanske behöver fundera-

-ihop med andra i omsorgssystemet hur
vi kan begripa de här reaktionerna.

Och så är det möjligt
att tillföra nåt extra.

Men kommer vi till den högra änden-

-kommer vi till situationer
som till sin karaktär är såna-

-att de kommer att påfresta barnet
så mycket att det finns risk-

-att barnet får
bestående psykologiska skador-

-av situationen eller händelsen.

Trauma betyder skada.
Det är bra att ha i bakhuvudet.

Vi hänvisar ofta till händelsen
som traumat. Men vi menar effekten.

En händelse behöver inte vara
traumatiserande för alla.

Det beror på vem som drabbas
och hur stödet runt omkring ser ut.

Men om vi blir exponerade för
en traumatisk situation-

-eller som har potential
att traumatisera...

Det kan vi också kalla för
toxisk stress.

Ett stresstillstånd som pågår
över längre tid som är massivt-

-och som skapar framför allt
ett neurobiologiskt tillstånd-

-som är förgiftande-

-och som påverkar hälsan
och utvecklingen hos barnet menligt.

Såna situationer kan uppstå
ur en mängd olika förhållanden.

Det är inte svårt att föreställa sig
att våld i olika former-

-fysiskt, psykiskt, sexuellt,
svår försummelse-

-eller att vara med om en svår
händelse som en naturkatastrof-

-är händelser som har potential
att orsaka allvarlig skada.

De små barnen löper också extra risk
att ta allvarlig skada-

-till exempel
av den där lilla grenen i mitten.

Förlust och sorg.

Att förlora en viktig omsorgsperson
tidigt i barndomen-

-är nåt av det mest kraftfulla
som ett barn kan vara utsatt för.

Det är nära förknippat med fysisk och
psykisk ohälsa på kort och lång sikt-

-om vi inte ordnar ett gott
omhändertagande i en sån situation.

Det kan vara allvarligt och kostsamt
för äldre barn och vuxna också-

-att förlora nån nära.

Men det har inte alltid så djupa
implikationer som för unga barn.

Samma sak med grenen
medicinska interventioner.

Också sånt som har större potential-

-att orsaka bestående psykiska skador
hos de yngsta.

Framför allt för att man inte har
den kognitiva förståelsen-

-för att begripa varför man ska vara
med om denna smärtsamma behandling-

-som kanske håller på länge.

Det kan vuxna lugna sig med när vi
underkastar oss nåt besvärligt.

Vi vet att det är bra för oss. Det är
lugnande och reglerande för oss.

Det är svårare för ett litet barn
att ta till sig sånt stöd.

Vi kan inte förklara för barn.

Vi kan försöka och vi kan trygga,
men ändå kan det vara påfrestande.

Tittar vi på det här med
olika former av våld mot barn-

-vet vi en hel del
om hur det ser ut i Sverige-

-när det gäller svenska barn
och förekomst av våld.

I våld mot barn
ligger fysisk barnmisshandel-

-sexuella övergrepp i olika former,
allvarlig försummelse-

-och också psykisk misshandel.
Psykisk misshandel vet vi minst om.

Den är minst beforskad.
Men vi vet hur vanligt det är-

-att barn upplever våld mellan vuxna
hemma.

När man gör enkäter med barn som är
mellan högstadie- och gymnasieålder-

-så beskriver de eller svarar de-

-att 8-10 % av alla barn har upplevt-

-att vuxna som man bor med
misshandlar varandra-

-eller att en utsätts för våld
av den andra.

3-4 % säger att det där händer ofta.

Vi vet mycket
om förekomsten av sexuella övergrepp.

Ungefär 10 % av alla flickor uppger
att de varit utsatta för det.

Knappt 5 % av alla pojkar
berättar samma sak.

Allvarliga sexuella övergrepp,
ofta vid upprepade tillfällen.

När det gäller fysisk barnmisshandel-

-vet vi att 13 % av alla barn
har erfarenheter av det.

3-4 % säger
att det där har hänt mig ofta hemma.

Att nån vuxen
utsätter mig för barnmisshandel.

Ni ser att det finns överlappning
mellan formerna av våld mot barn.

De förekommer tyvärr ganska ofta
samtidigt.

Samma barn kan vara utsatt för-

-flera olika typer av potentiellt
traumatiserande händelser-

-eller flera olika typer
av barnmisshandel.

Den misshandel som vi kanske pratar
minst om är omsorgssvikten.

Det är ofta grunden till
att de andra formerna kan förekomma.

En stor del i omsorgssvikt
är ekonomisk utsatthet.

Ur ekonomisk utsatthet växer ofta
andra former av våld mot barn.

Möter vi föräldrar
i en sån situation-

-så har vi anledning att oroa oss för
hur omsorgen om barnen ser ut.

Också i de här aspekterna.

Vill man läsa på mer om siffror,
förekomst och så där-

-så finns de här rapporterna
som är enkla, bra sammanfattningar.

De kan beställas eller laddas ner
från Allmänna Barnhusets hemsida.

Det är översikter över de senaste
svenska studierna på området.

Man hittar också bra referenser
till internationella studier.

Vi har inte tydliga siffror-

-för förekomst av våld i olika former
mot de yngsta barnen.

Men vi vet att små barn är mer
sårbara för och mer utsatta för-

-olika former av våld
i nära relation.

Vi vet också att de små barnen oftare
är närmare det våldsamma som sker-

-om de är i en våldsam miljö.

Det fungerar så
att om ett litet barn är hemma-

-när en våldsam situation
sätter i gång mellan föräldrarna-

-så kommer ett litet barn,
upp till fem, sex år-

-att reagera framför allt
genom att gå till föräldrarna.

Därför att det är där man förväntar
sig att bli lugnad och tryggad.

De äldre barnen har lärt sig
att det är bättre att gå därifrån-

-när de första signalerna
på läskiga bråk sätter i gång.

Men små barns anknytningsbeteende
dras i gång när de börjar bli rädda.

Då går de till föräldrarna.

På det sättet hamnar de i högre grad
än de äldre barnen mitt i våldet.

Svenska studier visar
att ungefär 80 % av alla små barn-

-som upplever våld mellan vuxna hemma
är i samma rum när våldet sker.

Drygt hälften är i fysisk kontakt
med föräldrarna när våldet sker.

Det betyder-

-dels att de små barnen får
en massiv exponering för våldet.

De upplever det med alla sina sinnen.
De ser, hör och känner.

De ser i sina föräldrars ansikten
att det här är farligt.

De löper också risk att själva fara
illa för att de är mitt i tumultet.

Vi vet också att de små barnen
oftare drabbas av det grova våldet.

De barn som avlider varje år i vårt
land till följd av våld i hemmet...

Det är tack och lov få i Sverige.
Mellan 0 och 3.

Men de barn som avlider är de yngsta.

Det har inte bara att göra med att de
är extra sårbara för att de är sköra.

Det har också att göra med att de
i högre grad drabbas av grövre våld.

Vi har bara i dagarna hört om-

-en treårig pojke som sannolikt blev
misshandlad till döds av styvpappan.

Det är också vanligare att de yngsta
utsätts för våld eller andra trauman-

-i sitt omsorgssystem.

Det är i sig en riskfaktor-

-att de vuxna som borde finnas där
för att skydda är de som utsätter.

Det är en allvarlig riskfaktor.

Som äldre drabbas man av potentiellt
traumatiserande händelser-

-mer utanför omsorgssystemet av jämn-
åriga eller när man rör sig fritt.

Det kan också vara skadligt.

Men det är ännu mer riskfyllt att bli
drabbad av dem som borde skydda en.

Så, för att summera.

Att vara liten är en riskfaktor
för att utveckla traumatisering.

Eller att vara omogen.
Man kan ha en hög biologisk ålder-

-men av nåt skäl
är man utvecklingsförsenad-

-eller har ett funktionshinder så att
man fungerar som ett yngre barn.

Då är det en sårbarhet. Det kan vara
så att man har en egen sårbarhet.

Man kan ha en kronisk sjukdom
eller vara funktionshindrad.

Då löper man högre risk att utsättas
för våld i nära relation-

-och för att ta allvarlig skada
av det.

Det kan vara så
att man har en medfödd sårbarhet för-

-att utveckla en utvecklingsavvikelse
för koncentrationsstörningar-

-och att den triggas i gång
till följd av en påfrestning.

Stress-sårbarhetsmodellen
gäller även här.

Sen betyder det nånting vad man är
med om och hur händelsen går till.

Vi vet att det är behäftat med risk
om man är nära det som sker.

Som små barn ofta är
när det sker våld mellan vuxna hemma.

Om det sker ofta, vilket är vanligt
i utsatthet i nära relation.

Det händer ofta vid upprepade
tillfällen över lång tid.

Det är en risk att vara med om det
jämfört med nån enstaka händelse.

Det har betydelse hur grovt det är.

T.ex. löper barn högre risk
att ta allvarlig skada-

-om man utsätts för
penetrerande sexuella övergrepp-

-jämfört med om de inte är det.

Vi behöver ta reda på vad som hänt
för att lite kunna navigera i-

-hur allvarlig skada
som barnet kan ha tagit.

Och är det så att omsorgssystemet-

-alltså föräldrar eller andra vuxna
som borde stödja ens utveckling...

Om det systemet är källan
till problemet eller inte kan skydda-

-kanske för att man inte vet vad som
sker eller att föräldern är utsatt-

-då är det en extra riskfaktor.
Det krånglar till det.

Anledningen till
att små barn är så extra sårbara-

-har att göra med att de är
så beroende av sitt omsorgssystem-

-och av oss vuxna runt omkring.

Jag har nämnt begreppet reglering,
tror jag.

Det är ett nyckelbegrepp
i traumaförståelsen.

Vi har lånat det av anknytningsteorin
och integrerat det-

-i kunskapen om
hur svåra påfrestningar drabbar barn.

Vi använder det också-

-för att lägga upp stöd och
behandling till traumatiserade barn.

Små barn blir lätt dysreglerade,
som den där figuren på bilden.

Det händer om och om igen,
särskilt i början av livet.

Det är i sig inte skadligt för barn
att vara i ett sånt tillstånd-

-om man får hjälp att bli reglerad.
Om omgivningen uppmärksammar det där-

-försöker förstå
skälet till dysregleringen-

-den här förtvivlan,
det här utbrottet-

-och försöker hjälpa barnet
att stå ut med det och bli lugn igen-

-då ger vi vuxna regleringsstöd,
säger vi på anknytningsspråk.

Då blir det bra. Det är inte skadligt
för barn att bli dysreglerade-

-eller att bli rädda eller oroliga.
Det är de med om hela tiden.

Det viktiga är att man får hjälp
att återhämta sig och lugna sig.

Det kan man inte av egen maskin
när man är så liten.

Får små barn goda erfarenheter av-

-att vara i ett tillstånd där man är
förtvivlad, ledsen eller hungrig-

-och sen blir lugnad, reglerad
och tryggad och det känns bra igen-

-då kommer alla de erfarenheterna
att läggas till varandra.

Och så kommer barnet att lära sig
att själv göra det.

Hur kan jag börja utveckla
självregleringskompetens?

Vi lär inte barn genom att förklara
hur de ska göra när de självreglerar.

Utan det är nånting som barn lär sig
genom att vara med om det.

Då vet man hur det ska kännas. Så
småningom kan man framkalla känslan.

Kanske med nåt hjälpmedel.
En napp eller en nalle.

Barn lär sig inte bara det
genom bra regleringsstöd.

De kommer också att bygga en positiv
förväntan på att omgivningen ser mig.

Det byggs tillit på det sättet,
eller positiva inre arbetsmodeller.

Väldigt bra att ha med sig
när man börjar på förskolan.

Att förvänta sig "folk vill mig väl"
snarare än att vara osäker på det.

Eller att ha erfarenheter av:
"De kanske inte vill mig väl."

Det tror jag
att vi ofta har klart för oss.

Regleringsstöd eller att kunna
lugna sig och att känna sig trygg-

-är bra för den sociala
och emotionella utvecklingen.

Men vi glömmer ibland att det också
betyder mycket för förmågan att lära.

Därför att om vi känner oss trygga
så väcks vårt utforskande beteende.

Då börjar vi lära oss saker. Trygghet
är utgångspunkten för all inlärning.

Det vet alla pedagoger.
Därför håller vi på med invänjning-

-och att barn ska känna sig trygga
i förskola och skola.

Det är dynamiken mellan att känna sig
trygg och att våga lämna tryggheten-

-börja utforska och använda sin
nyfikenhet för att lära sig saker-

-som genererar utveckling
på många sätt.

Trygghetscirkeln försöker visa-

-hur det där är ett sammanhang
som är självmotiverande, så att säga.

Vi tänker ibland
att det där går lite automatiskt.

Vi glömmer ibland bort
hur känsligt det där systemet är.

Det ska inte så mycket till för att
ett barns naturliga nyfikenhet-

-och utforskande beteende
ska hämmas eller stängas av.

Jag ska visa er ett litet filmklipp
som är bara nån minut-

-som visar
hur finstämt det här systemet är.

Det är en experimentsituation.
De vuxna vet vad som ska hända.

Men det vet inte barnet.
Det är bara ett par minuter.

Det ligger nånting i den.
Kan du se vad som ligger i lådan?

Du kan lyfta på locket.

Ligger det nåt i den?

Det ligger en grön kon i den. Kan du
lägga tillbaka den och lägga på locket?

Stäng till den. Kan jag få den?

Tack. Vi ska se vad vi har mer.

ETT "FÖRSÖKSFÖREMÅL"

Titta på det här!

Ser du det här?

Titta på det här!

Så där.

"KÄNSLOUTTRYCKAREN" GÅR IN

–Jag ska läsa en tidning.
–Okej.

Det där är Kelly.
Kelly ska läsa en tidning.

Kelly. Titta på det här.

–Vad irriterande!
–Jag tycker att det är intressant.

Det tycker bara du. Det är hemskt!

BARNET FÅR 20 SEKUNDER PÅ SIG
ATT LEKA

Kan jag få dem? Tack.

–Jag går nu.
–Kelly går nu. Hej då!

Kelly har gått.

Prata med er granne i en minut
om vad ni såg.

Ni har inte så mycket utrymme
att diskutera mer.

Men det här exemplet
är väldigt slående-

-hur kraftfullt ändå
uttryck för irritation-

-kan påverka barns utforskande.

Från att ha varit samarbetsvillig
och nyfiken släcks det helt ner.

Sen kan man inte säga
att han är rädd.

Men han är osäker på vad som skulle
hända om han skulle röra leksaken.

Vad tror ni händer sen? Vi vet inte.

Han börjar nog att leka.
Värre var det inte.

Men är man med om många
såna situationer och värre än så-

-så kommer vi att se
en påverkan på inlärningsförmågan.

Att känna sig otrygg eller att vara
rädd hämmar utforskande beteende-

-som är grunden för inlärning.

Har man erfarenheter av
att omvärlden kan vara farlig-

-så kommer barn att behöva energi
för att läsa av hur farligt det är.

Då kommer det att ta energi på
bekostnad av sånt man skulle behöva-

-för att lära sig spontant
att suga upp information-

-som man gör utan att tänka på det,
för uppmärksamheten blir selektiv.

Barnet kommer mer att skanna av:
"Finns det nåt potentiellt farligt?"

Traumatisering kan ligga till grund
för koncentrationsstörningar.

Då kommer det också att ta kraft
och påverka uthålligheten-

-vilket gör att man har problem
när man står inför nya uppgifter.

Traumatisering, traumaminnen,
påminnelser och reaktioner-

-kan också störa tillgången
till erfarenheter och minnen-

-som man kan behöva när man ska
lära sig, också när man är liten.

Vill vi titta ännu djupare på
det här, kan vi intressera oss för-

-vad som händer
på neurobiologisk nivå.

Det perspektivet är en ganska
stor del av traumafältet i dag.

Både att titta på hur vi påverkas
neurobiologiskt av svåra händelser-

-och hur vi kan använda den
förståelsen för att designa stöd.

Det är det komplicerade stress-
responssystemet som vi arbetar med-

-som handlar om vad som händer
elektrokemiskt och hormonellt...

Framför allt hormoner som oxytocin,
adrenalin och kortisol-

-som Mary nämnde.

Hormoner som påverkar vår aktivitets-
nivå och förmåga att lugna ner oss.

Sen finns det ett beteendesystem
kopplat till det här.

Den här modellen är krånglig.

Jag brukar använda den här förenklade
modellen, som är krånglig nog.

Det är en modell som brukar
kallas för den tredelade hjärnan.

Då består hjärnan
av tre huvudstrukturer.

Den till vänster
kallas för överlevnadshjärnan.

Där styrs funktioner
som har med överlevnad att göra.

Hjärtrytm, kroppstemperatur och
matsmältning. Sånt som måste fungera.

Där finns också kroppens alarmsystem-

-som slår larm när nånting
potentiellt farligt händer.

Höga ljud, snabba rörelser.

Sånt som alarmsystemet upplever
som potentiellt farligt och hotfullt.

Då går det en signal till strukturen
på mitten: känslohjärnan.

Där väcks de emotionella
och beteendemässiga responserna.

Då blir vi rädda eller arga-

-och gör saker för att klara oss ur
den här hotfulla situationen.

Vi kan reagera med kamp, flykt,
"freeze" eller "play dead".

Det finns
olika medfödda responssystem.

Sen går det en signal vidare till den
gröna, högra delen. "Tänkhjärnan".

Cortex. I det här sammanhanget är
prefrontal cortex det mest centrala.

Pannloberna. Där sitter funktioner
som att förstå och planera.

Att förutse konsekvenser
av handlingar.

När pannloberna är aktiverade,
kan vi få tillgång till erfarenheter.

Har vi varit med om nåt liknande
förut?

Så man kan säga att alarmsystemet
och känslohjärnan aktiverar systemet-

-och sätter oss
i en beredskap att klara oss.

Är vi små kanske vi skriker
för att påkalla att vi är rädda.

Tänkhjärnan
är det system som reglerar ner-

-och hjälper oss att förstå och ana-
lysera hur jag ska klara situationen.

Eller det kanske inte var nånting
farligt. Det var falskt alarm.

När vi föds-

-fungerar både överlevnadshjärnan
och känslohjärnan egentligen perfekt.

Det bildas tidigt
när vi ligger i mammas mage.

Vi föds med ett alarmsystem, en över-
levnadshjärna och en känslohjärna.

Det måste vi ha för att överleva. Men
vi har i princip ingen tänkhjärna.

Den utvecklas under de första 25 åren
i våra liv. Då bildas hjärnbarken.

Den bildas framför allt de första sex
åren. I synnerhet de första tre åren.

Då växer den till.

Det betyder att ett litet barn inte
har utrustning för att reglera ner.

Det har inte tillgång till erfarenhet
av hur man har löst problem tidigare.

Man har heller inte utrustningen för
att förstå, tänka eller reglera ner.

Det här är
den neurobiologiska förståelsen av-

-varför vi måste hålla på
att lugna, trösta och reglera.

För på insidan
finns det ingen utrustning för det.

Vi vet att hjärnans strukturer
utvecklas så som de blir stimulerade.

På det viset kan man förenklat säga
att hjärnan är som en muskel.

Så som vi stimulerar den,
så blir den välfungerande.

Det betyder att ett barns hjärna som
får vara med om många situationer-

-när man blir skräckslagen,
är med om hot och inte blir reglerad-

-kommer att få ett alarmsystem-

-som reagerar på minsta lilla hot.

För man har lärt sig
att det är viktigt att slå larm.

Vi kommer att ha lättväckta känslor
och beteenden kopplade till det.

Men vi får mindre stimulans-

-för de funktioner som behöver
träning för att kunna reglera ner-

-och börja lägga grunden
till självreglering.

Det kommer att märkas
när barnet med den hjärnan-

-kommer till en miljö
där man ska lära sig.

Då kommer funktioner programmerade på
att fokusera på potentiella hot-

-att vara mer sensitiva,
aktiva och tränade-

-än de som vi behöver för att kunna
utforska och vara nyfikna.

Jag pratar om funktioner.
Inte hjärnskador.

Funktioner kan vi ändra på.

Har vi ett barn som har varit med om
många svåra erfarenheter-

-och inte har blivit reglerad
och inte fått såna erfarenheter-

-kan vi se till att barnet kommer
i en skyddad miljö-

-och får goda erfarenheter.

Men det kommer att ta tid
att bygga upp de nya strukturerna.

Tittar vi på det i beteendetermer-

-vet vi att ett sånt överstimulerat
eller hypersensitivt nervsystem-

-alltså hjärnan-

-får implikationer
för barnets hela utveckling.

Det kommer att synas väldigt globalt.

I alla domäner för utveckling
ser vi konsekvenser.

Vi kommer att se det hos de yngsta
barnen som regleringssvårigheter.

Pratar vi om det i symtomtermer,
kan vi säga...

De här studierna gäller
förskolebarn och äldre barn.

Men runt hälften kommer att ha-

-så allvarliga konsekvenser av våld-

-att symtomen behöver behandlas
i en specialiserad verksamhet.

Små barns beteendeförändringar
till följd av våld i olika former-

-kommer att visas i sitt
anknytningsbeteende, som otrygghet.

Upplever man sin omsorgsmiljö
som hotfull och inte skyddande-

-triggar det anknytningsbeteendet-

-och så möter vi barn som visar
att de behöver mer reglering.

Ett aktiverat anknytningsbeteende
med ett barn som är krävande-

-svårtröstat och gnälligt.

Om det är ett barn som kanske har en
förälder som själv är traumatiserad-

-kan det bli en negativ spiral.

Om en förälder inte mår bra och inte
har tillgång till föräldraförmågor-

-kanske p.g.a. egen traumatisering-

-väcker ett krävande barn
ofta reaktionen "stöt bort".

Då kommer det att aktivera
barnets anknytningsbeteende ännu mer.

Det kan väldigt lätt bli
en sån destruktiv spiral av det.

Hos de små barnen ser vi också symtom
när det gäller kroppen.

Att vara med om trauman
är väldigt mycket en fysisk reaktion.

Hos små barn uttrycker det sig
i svårigheter med sömn och mat.

Inte komma till ro,
inte sova hela natten.

Ha svårt med att reglera aptit
och äta lagom mycket.

Vad kan vi göra för att hjälpa barn
som har varit med om påfrestningar?

Man skulle önska sig-

-att alla barn
fick känna sig skyddade och tryggade-

-och hjälp att förstå vad som hänt
och vad vuxna tänker att jag behöver.

Och att vi kunde erbjuda stöd och
behandling till dem som behöver det.

I verkligheten är det ganska mycket
huller om buller vem som får vad.

Det är väldigt orättvist organiserat
och spritt över landet-

-var det finns stöd och behandling
för de yngsta som skulle behöva det.

Rädda Barnen har beskrivit
hur orättvis tillgången är-

-på kvalificerat stöd
och behandling för våldsutsatta barn.

Målet när vi behandlar
våldsutsatta barn-

-är att de ska få
ökad tillgång till reglering-

-men också att kunna börja bygga
strategier för självreglering.

Tittar vi på modeller som kan vara
aktuella, har vi en del att välja på.

Åtminstone i teorin finns det en hel
del modeller som är beforskade-

-och ett par stycken som vänder sig
till de lite yngre barnen.

Det har vi inte varit så vana vid,
vi som jobbar i behandlingsvärlden.

Inom socialtjänstverksamhet
rekommenderas Project Support-

-som är lämplig för föräldrar
till barn från tre års ålder.

Det är en föräldrastödsinsats
där man jobbar med föräldraförmågor-

-och försöker hjälpa föräldrarna att
möta beteendestörningar hos barnet-

-och jobba med att ge regleringsstöd.

Inom barn- och ungdomspsykiatrin
börjar modellen CPP att spridas.

Child-Parent Psychotherapy.
Jag ska säga några extra ord om den.

Det är egentligen den enda evidens-
baserade modell vi har för de yngsta.

Därför är det kul att kunna vara
en del i att berätta för er om den-

-och vara med och sprida den.

Det är en modell från USA med gott
forskningsstöd för de yngsta där.

Vi behöver pröva den i Sverige. Det
är gjort en genomförbarhetsstudie-

-som visade positiva resultat. Den
gjordes med stöd av Socialstyrelsen.

Sen har vi gått vidare. Vi utbildar
på Ericastiftelsen i modellen.

Karlstads universitet och Erica-
stiftelsen bedriver en studie om CPP-

-där vi försöker ta reda på om vi får
samma goda effekter med CPP-

-som man har sett i USA.

En CPP-utbildning tar nära två år.

Man kommer bara tre gånger
till Ericastiftelsen.

Resten av utbildningen sköts
via metodkonsultation på nätet.

Jag har lagt några lappar på bordet
där ute vid ingången om kursen-

-om nån skulle vara
intresserad av den.

Det vi jobbar med i CPP...
Det är en dyadisk modell.

Den utgår ifrån samspel och relation.
Vi jobbar med barn och förälder ihop.

Man kan ha individuella samtal
med den vuxna också.

Det kan vara en biologisk förälder
eller nån som tar hand om barnet.

Men det behöver vara en vuxen
som inte har utsatt barnet.

Om det inte är nån som har genomgått
snabbt en stor förändring.

Vi jobbar med
att stärka förälderns förmåga-

-att ge barnet en känsla av:
"Jag kan skydda dig."

Vi jobbar med att stärka
föräldra- och regleringsförmåga.

Vi vill att barnet ska tillbaka
till den tänkta normalutvecklingen.

Så vi jobbar med psykoedukation
och pratar om-

-vad den tänkta normalutvecklingen
är för nånting.

Vi hjälper föräldrar att förstå
vad traumareaktioner är.

Och att man kan se barns beteende
som en kommunikation.

Även om de gör jobbiga saker för oss
vuxna kanske de försöker säga nåt.

Det kan vi vuxna då klura på ihop.

Vi försöker hjälpa barn och föräldrar
att skilja på-

-att det är en sak att återuppleva
svåra minnen, händelser och känslor-

-och en annan sak att minnas.

De dåliga erfarenheterna ska bli som
ett minne som man kan bestämma över-

-så att man inte blir drabbad
av minnesbilder-

-som triggas i gång av nånting
som påminner om det man varit med om.

Vi jobbar med relationen som vägen
för barn att få affektreglering.

Man skapar nästan alltid en slags
berättelse om vad som hänt genom lek.

Eller visa och rita.

Då kommer det att väcka tankar
och känslor på det som har hänt-

-som kanske barn och föräldrar
har varit med om ihop.

Då har man ett väldigt bra tillfälle
att träna på regleringsstrategier.

Hur gör vi när vi blir ledsna eller
rädda av att prata om det som hänt?

Vi kan hitta sätt att göra det
samtidigt.

Tanken med en samspelsbehandling är-

-att gå från
att vara ett förälder-barnpar-

-där man är väldigt tyngd
av sina dåliga erfarenheter-

-och har svårt att mötas kring det-

-och det är svårt för föräldern
att stötta barnet-

-till att hitta andra sätt
att prata och leka om det-

-och gå vidare med erfarenheten
med sig. Den kan vi inte ta bort.

Men vi kan hitta bättre sätt
att handskas med det.

Lek är en väldigt viktig del
i en CPP-behandling.

Eftersom vi jobbar med små barn
är lek det språk vi behöver prata.

Vi pratar svenska eller engelska
verbalt också hela tiden.

Men barns kanske bästa språk är lek
i vid mening.

Vi som har jobbat med små barn länge
vet-

-att lek är ett effektivt sätt
att kommunicera.

Det är viktigt för barn
att få leka för att utvecklas.

Men ibland har det känts
som om det kan bli bortviftat-

-som nåt gulligt men inte viktigt.
Eller kanske lite flummigt.

Nu håller leken på
att få en ordentlig upprättelse-

-också genom det neurobiologiska
perspektivet på traumatisering.

En hel del av de forskare
som intresserar sig för det här-

-har upptäckt att lek är
vår kanske viktigaste traumaterapi.

Då beskriver de lek och lekfullhet
inte som en aktivitet-

-utan som ett mentalt tillstånd.

Det betyder att även vuxna kan leka,
för vi kan känna oss lekfulla.

Om vi tittar på en film eller läser,
kan vi vara i ett lekfullt tillstånd.

När barn är det,
leker de ofta med grejer.

När vi är i ett tillstånd av lek-

-har vi förutsättningar neuro-
biologiskt, emotionellt och socialt-

-att utveckla en massa nya förmågor.

Att tänka nytt, att undersöka
nya känslor, att pröva nya beteenden-

-och att våga pröva
nya sinnesupplevelser.

När vi vågar, tack vare leken,
ge oss in i det där nya-

-kommer det att bildas
nya hjärnceller-

-och nya nätverk mellan hjärnceller.

De nätverk som redan finns
på neural nivå-

-kommer att samarbeta bättre
när vi är i ett sånt där tillstånd.

Hur hänger det där ihop?

När vi känner oss trygga,
väcks vårt utforskande beteende.

Då kommer vi att upptäcka
och lära oss nya saker.

När vi gör det när vi leker och
upptäcker nåt nytt, blir vi glada.

Vi tycker att det är kul att upptäcka
nya saker. Då vill vi göra det igen.

På det viset är lek
ett självmotiverande system.

Får vi fart på leken så kommer
det där att börja sköta sig självt.

Det är också viktigt i behandlingen
att det sker om och om igen.

De repetitiva erfarenheterna är
grunden till att nåt ska förändras.

Det räcker inte med en gång om vi
vill få till en verklig förändring.

Vi måste göra det
kanske tusen gånger-

-för att det ska förändras på neural
nivå och bli en hållbar förändring.

Trygghet är grunden
och lusten är drivkraften.

Bruce Perry, en av de stora
neuropsykiatriska forskarna, säger:

"Hur vet man om det är bra lek som
vi ägnar oss åt i traumabehandling?"

Då säger han: "Om det inte är kul,
är det inte lek."

Det är en bra vägledare.

Många barn som vi möter i
traumabehandling har svårt att leka.

Och det är inte så lätt
att fånga deras uppmärksamhet.

Tänker vi på hur vuxna gör
och använder denna modell-

-tänker jag att vi ofta gör misstaget
att vi vänder oss till tänkhjärnan-

-och försöker prata med barnet om hur
det borde vara. Vi försöker förklara.

Men är de andra delarna av hjärnan
aktiva, om man är otrygg eller rädd-

-och översvämmad av de starka
känslorna, är inte tänkhjärnan aktiv.

Är man liten, har man dessutom
en dåligt utvecklad sån apparat.

Så det vi kan göra är att vända oss
till de nedre delarna av hjärnan-

-jobba uppifrån och ner-

-och försöka skapa förutsättningar
för att reglera systemet.

Sen kanske vi kan börja prata.

Språket i alarmsystemet, överlevnads-
hjärnan och den emotionella hjärnan-

-är inte talat, utan det har ofta
med sensormotorik att göra.

Att få nån stimulans som har med
sinnen och rörelser att göra.

Det kan bryta ett tillstånd av att
känna sig rädd, spänd eller orolig.

Det är ofta de teknikerna vi använder
när vi försöker lugna barn.

Vi jobbar med beröring.
Vi håller och håller i.

Vi använder rytmer och ljud.

Rörelse. Det är jättebra
att försöka göra nåt tillsammans.

Vi kan använda hur vi andas-

-och med det signalera nåt reglerande
eller få nån att andas lugnare.

Så kan man jobba mycket
med föräldrar.

Vi kan tänka på hur våra röster låter
och hur våra blickar landar.

Att ha nåt i munnen
är väldigt reglerande.

Det måste inte vara socker.
Det kan vara att dricka vatten.

Det finns många saker vi kan göra
för att bryta dysreglering-

-som vi kan behöva påminna oss
eller barn och föräldrar om.

I traumabehandling kan teknikerna
se ut på en mängd sätt.

Innan jag slutar ska jag visa
hur vi kan använda lek-

-just för att jobba med att fokusera
på nåt otäckt som har hänt-

-men också ge regleringsstöd.

Man behöver utrustning
som kan signalera skydd och hjälp.

Typ snälla, stora poliser
och staket som kan visa "stopp".

Vi använder lek
också för att få en berättelse-

-genom att visa vad man var med om,
hur det kändes och hur det var.

Här visar en fyraårig flicka vad hon
har varit med om många gånger.

Hon och hennes familj har flytt
från en hotfull, våldsam pappa-

-till boenden och har varit skräck-
slagna för att han ska hitta dem.

När jag lärde känna henne,
lekte hon på det här sättet.

Jag tänkte: "Bra bearbetning.
Hon visar vad hon varit med om."

Men så småningom förstod jag
att det inte var reglerande.

Hon blev inte lugn av att visa mig
det här. Hon förstod ingenting mer.

Hon kände
att jag förstod vad hon hade upplevt.

Men det var ingen hjälp för henne.

Då började jag föreslå
att figurerna kunde få hjälp.

Kunde det komma en polisbil eller
en ambulans och lösa situationen?

Det var hon inte begiven på.
Jag fick förhandla hårt. Men jag sa:

"Om vi ska leka måste jag också
få bestämma. Annars är det inte kul."

Då förstod hon.
Då fick jag vara med och bestämma.

Så småningom fick jag bestämma
mycket. Här har jag blandat mig i-

-och bestämt att de ska ha staket
runt sig och en massa snälla vakter.

Då känner de sig så trygga att de
vågar ligga med nosen ovanför täcket.

Det här tog många terapitillfällen,
men vi bjöd också in hennes mamma-

-och visade hur vi kunde gå
från leken som var traumafokuserad-

-till det regleringsstödjande sättet
att leka.

Det nappade... Mamman förstod vitsen
med det på ett symboliskt plan.

Så ganska så snart började flickan
att utvecklas väldigt positivt.

Då beskrev mamman att hon hade
använt den här idén hemma.

Jag frågade henne: "Hur tänker du
att utvecklingen har vänt positivt?"

"Att det blir så bra?" Då sa hon:
"Jag tror att det är vakterna."

De hade såna vakter hemma.

De hade letat fram alla sina gosedjur
och satt vakter överallt.

Hon sa när jag nog såg nöjd ut: "Vi
förstår att det inte är på riktigt."

Som jag ju trodde... "Men det
spelar ingen roll. För det fungerar."

De fick ett sätt komma loss ur
att vara i en offerposition.

Ibland kan det vara så ordnat.
Ibland ser det ut så där-

-om man är osäker på
vad man har åstadkommit.

Då brukar jag trösta mig
med det här citatet.

Att ha nåt sånt citat som man kan
reglera sig själv med emellanåt-

-kan vara ett bra stöd.

"Folk kommer att glömma vad du sa och
gjorde, men aldrig hur de mådde av det."

Det kan vi försöka ge
till dem vi möter.

Men att reglera sig själv
och ha kännedom om-

-vad jag behöver för att orka eller
lugna mig i stressiga situationer-

-är en viktig kännedom som vi som
jobbar med kontaktyrken behöver ha.

Det behöver inte vara semester
nästa år eller spa om tre månader.

Det kan också vara
en liten paus i det lilla.

Fika är jättebra. Kattklipp
på Youtube. Vad det än nu vara må.

Man kan göra mycket i det lilla
för att reglera sig så att man orkar.

Det hoppas jag att vi gör allihop,
för vi behövs för alla barn.

I synnerhet för de barn som har
många dåliga erfarenheter. Tack!

Textning: Jussi Walles
www.btistudios.com