Titta

UR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

UR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Om UR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Problematisk skolfrånvaro eller hemmasittande är ett stort och kostsamt problem. Det påverkar elevens självbild och relationer och kan leda till långvarigt utanförskap. I Sverige uppskattas ungefär 20.000 elever i grundskolan ha en problematisk skolfrånvaro och lika många i gymnasiet. Långvarig skolfrånvaro riskerar att leda till ett livslångt utanförskap som innebär både personligt lidande och stora kostnader för samhället. Här diskuteras den senaste forskningen kring orsaker och arbete med hemmasittande. Inspelat den 11-12 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Till första programmet

UR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare : Två föräldrars erfarenheterDela
  1. Paniken när ens son inte vill gå
    i skolan... Den är viktigast.

  2. Det vet ju alla.

  3. Där vill inte han vara. Han får
    panikattacker inför att ta sig dit.

  4. Vi har suttit här med två perspektiv.
    Det ena är föräldraperspektivet.

  5. Vi har hört om dysfunktionella
    föräldrar och vikten av allianser.

  6. Vi kommer in på det. Vi har också
    ett professionellt perspektiv.

  7. Jag jobbar med skolutveckling.

  8. Under den tidsperiod som vi ska prata
    om var jag ansvarig för grundskolan.

  9. Jag var högst ansvarig
    för den verksamhet-

  10. -som jag tyckte har fungerat sämst
    för min son. Det är jättetrevligt.

  11. Jag heter Maria.
    Jag är förskollärare i grunden.

  12. Jag är specialpedagog.

  13. Jag jobbar numera i skolnärvaroteamet
    i Arvika kommun. Det är nystartat.

  14. Vi ska balansera i 45 minuter-

  15. -på att vara personliga,
    men förhoppningsvis inte privata.

  16. Det är inte så enkelt. Det kan bli
    sliskigt när det blir för privat.

  17. Det är svårt för oss att bedöma.

  18. Vi delar med oss av våra personliga
    upplevelser, ganska jobbiga sådana.

  19. Sen får ni avgöra
    om vi lyckas eller inte.

  20. Det blir ett högt tempo, för tiden
    är knapp och vi har mycket att säga.

  21. Bilder kommer ni att få-

  22. -men vi visar också
    bilder på våra barn.

  23. De bilderna får ni inte, och vi
    vill inte att ni tar kort på dem.

  24. Det är för vår son Villes skull.

  25. Han vet att vi är här
    och delar med oss av vår historia.

  26. Det är helt okej för honom. Han är nu
    på ett hotellrum här i Stockholm.

  27. Han följde inte med hit. Dit har vi
    inte kommit än, men vi jobbar på det.

  28. Det här är Ville. Han är 17 år i dag.

  29. Vi börjar med att visa en bild
    på honom. Så ser han ut.

  30. Ett barn i behov av särskilt stöd
    är det ni ser på bild.

  31. Vi vill visa honom-

  32. -för att i det yrke
    som vi båda har haft, så ser vi-

  33. -att man har en bild av vilken typ
    av ungdomar och barn vi jobbar med.

  34. Det här är hans upplevelse av skolan,
    en bra sammanfattning.

  35. Det är hans "Matrix"-upplevelse, där
    han hoppades att han skulle vakna.

  36. Han hoppades att det inte var
    som han upplevde det.

  37. Det uttryckte han när han gick ut
    årskurs nio för två år sen.

  38. Det var en resa dit,
    och vi ska börja i en annan ände.

  39. Ja.
    Här har vi Ville när han var liten.

  40. Det är Villes lillebror Arvid också.
    Det skiljer två år mellan dem.

  41. Hela Villes uppväxt
    har varit helt underbar.

  42. Allt har fungerat. Han har varit
    en glad, sprallig och pigg kille-

  43. -som har setts som en ledare.

  44. I förskolan fick vi ofta höra
    att han var en ledare.

  45. När han var borta från förskolan,
    så märktes det på gruppen.

  46. Han var ofta den
    som hjälpte kompisar.

  47. Om nån var i bråk,
    så var han där och hjälpte till.

  48. Han har haft en förmåga
    att läsa av gruppen.

  49. Det är nåt
    som har följt med hela vägen.

  50. Han har alltid haft kompisar,
    och han har varit en omtyckt kompis.

  51. Vi fick ofta höra
    att om alla vore som Ville-

  52. -så skulle de aldrig ha problem. Det
    var likadant med lillebror, Arvid.

  53. Det flöt på, helt enkelt.

  54. Sen hoppar vi i tiden.
    Det är oktober 2015.

  55. Vädret är precis som ni ser
    på bilden. De är en onsdag.

  56. Jag går till jobbet.
    Maria är i Stockholm.

  57. Hon läser till specialpedagog
    och är där var fjortonde dag.

  58. Det här var en sån dag.

  59. Jag går till jobbet runt halv åtta
    med en obehaglig känsla inom mig.

  60. Det var en pirrande känsla.
    Jag sa "hej då" till Ville.

  61. Han var kvar, för han skulle gå
    till sin lektion senare.

  62. Brorsan hade redan åkt i väg med buss
    till sin skola. Ville går i åttan.

  63. Det är oktober, det regnar
    och det är ungefär tre grader varmt.

  64. Jag sitter i nåt ledningsgruppsmöte
    för skola och socialtjänst.

  65. Vi pratar om budget,
    ekonomisk uppföljning och styrtal.

  66. Enormt viktiga saker...

  67. Det kändes inte bra-

  68. -så när det är kaffe - det är viktigt
    i kommunal verksamhet - så går vi ut.

  69. Och så messar jag.

  70. Vi brukar ha sms-kontakt.
    "Hur är läget? Lugnt?" Inget svar.

  71. Han brukar svara. Jag messar igen.
    Jag väntar lite och är lite social.

  72. Inget svar.
    Då ringer jag, men han svarar inte.

  73. Det känns inte bra. Jag går in.

  74. För chefer är möten bra. De kan säga:
    "Det dök upp nåt. Jag måste dra."

  75. Och då säger alla: "Okej."
    Då gjorde jag det. Det är skitbra.

  76. Så jag går hem. Vi bor nära jobbet.
    Dörren är öppen.

  77. Jag går in.
    Villes skolväska står kvar.

  78. Men han är inte där.
    Det är tomt i lägenheten.

  79. Jag ringer, men får inget svar.

  80. Jag stressar upp mig. Skolväskan
    står kvar, men han skulle ha idrott.

  81. Sen kom det ett svar. Då står det:

  82. "Jag orkar inte längre."

  83. Då kände jag...

  84. "Var är du? Jag kommer och hämtar
    dig. Hör av dig. Jag tar bilen."

  85. Jag vet inte vart jag ska åka, men
    springer till bilen för att göra nåt.

  86. Jag ringer. "Var är du?"
    Jag skrev några gånger. "I skogen."

  87. I skogen i Värmland.
    Ni kan tänka er...

  88. "Okej, i skogen." Jag börjar köra.
    Planlöst, faktiskt.

  89. Sen fick jag ett svar. "Koppsäng."

  90. Där är jag uppfödd, i den skogen.
    Farmor och farfar har bott där.

  91. Då visste jag på ett ungefär,
    så jag åkte däråt. Det ösregnade.

  92. Jag åker på en grusväg där, och så
    ser jag plötsligt nåt i skogsgläntan.

  93. Där står en kille, 15 år, i blåjeans,
    basketdojor och en vit T-shirt.

  94. Han är helt genomdränkt av regn.

  95. Det är Ville.
    Han kommer fram och går in i bilen.

  96. Jag ska precis fråga: "Hur...?"
    Då ser jag blicken.

  97. Den är kolsvart. Och då vet jag.
    Nej, här frågar inte jag nånting.

  98. Jag bara frågar om han sitter okej.
    "Ja."

  99. Då börjar det här inne:
    "Ska jag åka till akutpsyk?"

  100. Maria var på föreläsning, och dumt
    nog ville jag inte störa henne där.

  101. Jag tänker:
    "Jag är utbildad i sånt här."

  102. Jag är ett proffs. Hur ger man
    första hjälpen vid psykisk ohälsa?

  103. Jag åker hem, ställer honom i duschen
    och ger honom mat. Han pratar inte.

  104. Sen lägger han sig
    och sover i sex timmar.

  105. Då hann jag tänka en del
    och få tag i dig.

  106. Det här var Villes första panik.

  107. Han gick inte tillbaka till skolan
    mer efter denna dag.

  108. Det vi ska försöka göra nu
    är att prata om den resan-

  109. -från förskolan, där allt flöt,
    till den här situationen.

  110. Den var chockartad för oss.

  111. Vi fick panik, både jag och du.

  112. Ursäkta. Jag håller inte på att
    svimma. Jag är på väg över 40.

  113. Jag håller inte på att svimma av
    värmeslag. Det var varmt här uppe.

  114. Vi får dra oss in häråt igen.

  115. Nu har vi panik igen
    - av en annan orsak.

  116. -Det var inte det ämnet vi läste på.
    -Det filmas också. Det blir jättebra.

  117. Paniken när ens son
    inte vill gå i skolan...

  118. Skolan är det viktigaste som finns.
    Det vet alla.

  119. Det är friskfaktorn,
    och den ger socialt umgänge.

  120. Man harmoniseras
    mot en samhällsmedborgare.

  121. Men där vill inte han vara. Han får
    panik inför tanken på att ta sig dit.

  122. Då läser man på. Det gjorde vi.
    Bland annat boken som finns här.

  123. Det står om separationsångest
    och dominanta fäder.

  124. Man får lära sig om underskott
    och överskott av beteenden.

  125. Och givetvis börjar man tänka:
    "Jaha, så funktionella är vi."

  126. Vi har en problematik.
    Vårt barn vill inte gå i skolan-

  127. -och jag sitter i samma ledningsgrupp
    som socialtjänstchefen.

  128. Vi visste att vi behöver hjälp
    och att vi måste köra med öppna kort.

  129. Rektorn som var ansvarig för sonens
    skolgång hade jag lönesamtal med.

  130. Vilken balansgång.

  131. Då är transparens metoden.

  132. Vi bjuder in. Det här är vårt hem.
    Så här tänker vi.

  133. Därför står vi också här i dag. Finns
    det nåt andra kan lära sig av oss?

  134. Det är hela syftet med det här.

  135. Jättekort beskrivet:
    Ville gick på en förskola.

  136. Sen flyttade vi,
    så i förskoleklassen bytte han grupp.

  137. Det är inget konstigt, tänkte vi.
    Barn socialiserar sig med rätt stöd.

  138. Det var ju ändå tidigt, så vi
    tyckte inte att det var nåt problem.

  139. Men han ville inte gå dit.

  140. Vi har sett solskenshistorierna
    där barn i första klass...

  141. De sätter på sig ryggsäcken och
    spritter i väg, för skolan är så kul.

  142. Den känslan har vi aldrig haft. Det
    har varit jobbigt att gå till skolan.

  143. Det märks på kroppsspråket.

  144. Då sa vi det här klassiska:
    "Det blir snart bättre."

  145. "Det blir roligare till slut.
    Ta det lugnt. Slappna av."

  146. Vem var det egentligen
    som skulle slappna av?

  147. Han satt mest i en soffa,
    visade det sig.

  148. Varje rast, och vid överaktivitet,
    satt han i en soffa.

  149. Det kom fram till oss efter ett tag.
    Då frågade vi varför han satt där.

  150. "Det är ingen fara", fick vi
    till svar. "Han är så duktig."

  151. Det är han. Han hade lätt för sig,
    otroligt lätt för sig.

  152. Han var lugn och omtänksam.

  153. Han ställde sig aldrig först
    i ett led, utan sist.

  154. Han var tyst
    och gjorde det han skulle.

  155. Han fick ett lugn runt sig och
    användes lite till att lugna andra-

  156. -och hans klass hade stora behov.

  157. Det innebar att det inte var han som
    hade fokus på sig. Det förstår vi.

  158. Det hade andra,
    och de behövde ha fokus på sig.

  159. Lågstadiet funkade så.
    Han trivdes aldrig, men han var där.

  160. På mellanstadiet blev det bättre.
    Han trivdes bättre.

  161. Det bästa året var årskurs sex.
    Då började han se bra ut, tyckte han.

  162. Det kanske var vi mer som tyckte det.
    Han tyckte om lärarna.

  163. Men han hatade raster och
    friluftsdagar, som man har nämnt här.

  164. Men problemet som vi såg det
    från början var att han var blyg.

  165. Han var introvert som person.

  166. Han får inte energi av andra
    människor. Han tappar energi av dem.

  167. Han läste av det sociala spelet
    och kunde tala om hur alla mådde.

  168. Han analyserade lärarna och visste
    precis hur alla mådde och hade det.

  169. Han var en sån som kunde läsa av
    klimatet i klassen.

  170. När han började sjuan,
    så sa vi till honom:

  171. "Det blir bra i sjuan. Det blir en
    större social kontext." Hör på den.

  172. Du får mer val och kommer att träffa
    fler som är som du.

  173. Där är det högstadiekultur.
    Rena klosterskolan.

  174. 40 minuter - sen bön. Man byter
    klassrum, ämne och korridor.

  175. Det blir
    mycket folk i korridorerna då.

  176. Man har industrialiserat
    högstadiet och lärandet.

  177. Han gick där i hela årskurs sju,
    men han kämpade.

  178. Det gick två månader.
    Sen sa han: "Jag orkar inte."

  179. Vi uttryckte det här.
    Vi uttryckte oro.

  180. Och så fick vi tillbaka: "Det går ju
    så bra för Ville. Han är duktig."

  181. "Ni kan slappna av. Ta det lugnt.
    Ni kanske har höga krav på honom."

  182. "Han kanske inte orkar leva upp till
    de krav han ställer på sig själv."

  183. "Okej. Men han trivs inte."
    - "Det är ingen fara."

  184. Sen när han skulle börja i åttan
    började han vara sjuk.

  185. De dagar när han inte orkade gå
    fick han vara hemma och vila sig.

  186. Det hade jag problem med. Maria
    tyckte att man måste få vila upp sig.

  187. Jag: "Man går i skolan." Här sitter
    Martin Luther. Man gör rätt för sig.

  188. Man stannar inte hemma, för då
    vidmakthålls ett dåligt beteende.

  189. Dessutom ska vi ha det tråkigt hemma,
    så att det är roligare i skolan.

  190. Och eftersom skolan är så tråkig
    måste vi sänka nivån hemma mycket.

  191. Som grundskolechef
    sa jag inte så till andra föräldrar.

  192. Men så satt vi och diskuterade.

  193. Återhämtningsdagarna funkade.
    Han fick energi.

  194. Samtidigt var det alltid en press.
    Det är inte okej...

  195. Bilden här underst
    är skolans bild av Ville.

  196. Bilden av honom som person när han
    började åttan var den ni ser här.

  197. Det där var Ville. Så är han.

  198. Men så var det inte för oss
    som föräldrar.

  199. Nej,
    och framför allt inte från början.

  200. Ville har alltid varit aktiv.
    Han har spelat basket sen fyran.

  201. Han är väldigt duktig på basket.
    Han älskar djur och natur.

  202. Han gillar att resa. Här är
    en bild från vår senaste USA-resa.

  203. Han älskar att åka slalom,
    att vara ute och att åka skidor.

  204. Brorsan har alltid varit en bra...
    De har varit väldigt bra kompisar.

  205. Han är alltid med på ett hörn.

  206. Det var vår bild av Ville. Vi hade
    helt olika bilder, hemmet och skolan.

  207. Det här är nåt som jag pratar mycket
    om i mitt jobb i skolnärvaroteamet.

  208. När jag träffar eleverna
    är det så viktigt-

  209. -att kolla hur de mår i skolan
    och hur mår de bredvid skolan.

  210. Det glömmer vi många gånger.
    Vi ser bara det dåliga.

  211. Men familjen har ofta en annan bild
    - om det inte har gått för långt.

  212. När det har gått längre tid slutar
    man med andra aktiviteter också.

  213. Man mår så dåligt i skolan-

  214. -att man inte orkar med
    de andra aktiviteterna.

  215. När Ville började må sämre och sämre-

  216. -så började vi prata om det.

  217. "Om du sitter i skolan
    eller om du bara går utanför väggen?"

  218. "Då mår jag genast mycket bättre."

  219. Och vi är tydliga med det-

  220. -att det inte handlar om Ville.

  221. Skolmiljön passar inte Ville
    som den ser ut i den skolan.

  222. Men om han skulle byta
    till den andra skolan-

  223. -där det finns bra anpassningar
    för Ville-

  224. -så klarar han skolan
    och mår inte dåligt.

  225. Den är jätteviktig.

  226. Till slut såg vi Ville
    som skolan gjorde också-

  227. -för det bara fortsätter.

  228. Som förälder försöker man... "Du
    måste till skolan." Det är skolplikt.

  229. Pappa är skolchef
    och allt det här som du sa...

  230. Det är så viktigt för måendet.
    Det vet ju alla.

  231. Om man inte går i skolan blir man
    annorlunda, och det mår de dåligt av.

  232. Ville har mått dåligt av det.

  233. Är du inte i den byggnaden, så följer
    du inte normen. Du är annorlunda.

  234. Ja.

  235. Ville hamnade i psykisk ohälsa.

  236. Det började med en panikattack,
    men ångesten hade byggts upp länge.

  237. Vi fick panik när detta hände
    och orkade inte vänta i kön till BUP.

  238. Privat tog vi hjälp.

  239. Vi hade åsikter om BUP
    i våra yrkesroller.

  240. Vi tänkte att där är det kö.
    Det var in. Behandling. Det är KBT.

  241. Det är ångesthierarkier, hemläxor,
    exponeringar och man utsätter sig.

  242. Målet är tydligt:
    Tillbaka till skolan.

  243. Han gick in... Ville var foglig,
    som ni har förstått.

  244. Han tyckte inte om det, men gjorde
    det. Vi åkte sju mil till psykologen.

  245. Vi åkte en gång i veckan.
    Han hade hemläxor, och vi övade.

  246. Han skulle öva på sociala
    situationer. Skolan var längre bort.

  247. Efter några månader fick psykologen,
    som var duktig...

  248. Han ville göra en totalexponering-

  249. -så han tog med sig Ville till skolan
    första dagen på vårterminen i åttan.

  250. Han tar med sig Ville och går dit.
    Ville följer med - och rymmer i väg.

  251. Mitt inne på skolan. Han springer för
    livet och psykologen springer efter.

  252. Han får tag på Ville utanför skolan.
    Där får Ville sin andra ångestattack.

  253. Han får med honom in i skolan igen
    och jobbar med honom i ett rum.

  254. Sen kommer han hem
    och uppmanar oss att ta hjälp av BUP.

  255. Det krävdes för lång behandling
    för att ta det privat. Det kostar ju.

  256. För en ångestattack och en flykt
    från skolan tog de 5 000.

  257. Jag ska inte vara raljant, men när
    det är jobbigt raljerar jag tyvärr.

  258. Vi tog kontakt med BUP
    och det skedde en överlämning.

  259. Han kommer in i de rullorna.

  260. Då drar vi i gång KBT med ångest-
    hierarkier, läxor och exponering.

  261. Vi ska närma oss skolan igen som
    yttersta mål. Vi kör i gång läxan.

  262. Första gången på BUP...
    Det är vi två och Ville.

  263. Ville har fruktansvärt stor
    social oro och stress.

  264. Han har ju hamnat i en jobbig
    självbild. Då kommer vi till BUP.

  265. Då är det en ingång
    och ett trångt väntrum.

  266. Där sitter 6-7 ungdomar, från åldern
    8 år till 17, år med sina föräldrar.

  267. En del är piercade, en del ser ut
    precis som Ville gjorde-

  268. -och en del skrek och hade tics.
    Det var så.

  269. Och så är det ett gäng föräldrar som
    försöker att inte titta på varann.

  270. Man får gå in inför allihop
    och anmäla sig vid en disk.

  271. Sen får man en lapp
    och får gå upp till ett väntrum.

  272. Väntrummet som vi fick var anpassat
    till åttaåringar. Det var små stolar.

  273. Där sitter Ville. Då var han 15 år.
    Jag tittar på honom och runt omkring.

  274. Här är vi och här är han.
    Det här skapar hans självbild.

  275. Sen träffade vi personalen.
    Skitbra möte. De avdramatiserade det.

  276. Kuratorn och ptp-psykologen
    bemötte oss på ett bra sätt.

  277. Det jag vill beskriva är
    den här "heaven and hell"-känslan.

  278. Det kan vara katastrof eller fungera
    jättebra. Man åker berg-och-dalbana.

  279. Det gör ju Ville också.
    Han fattade allt som pågick.

  280. Han gillade inte det här,
    men tänkte: "Det är fel på mig."

  281. "Se på de andra som är här.
    Ser jag ut som de?"

  282. Andra gången var lillebrorsan med.
    Då kom det en och sprang på taket.

  283. Då stannade lillebrorsan kvar i
    bilen, men Ville skulle gå med in.

  284. Vi tycker att det är tragiskt
    att se det här. Folk mår inte bra.

  285. Människor är olika, men man
    blir också placerad i ett fack.

  286. Behandlingen hjälpte inte,
    men Ville hade försökt.

  287. I början av nian sa han att han inte
    orkade hålla på mer med det.

  288. Då var han suicid. "Det är bara krav.
    Vad jag än gör så blir det inte bra."

  289. Han fick tvångs- och suicidtankar.

  290. Då sa vi: "Nu struntar vi i skolan
    och i att vara innanför de väggarna."

  291. Han gjorde klart skolan
    utanför skolan.

  292. Hela läsåret gjorde han
    prov och nationella prov.

  293. Han fick betyg i alla ämnen utom två.

  294. I sitt eget favoritämne idrott
    fick han inte betyg.

  295. I övrigt gick det bra.
    Men det sätter sina spår i honom.

  296. BUP ville utreda honom. De misstänkte
    nån underliggande problematik.

  297. Då kom man fram till att han har drag
    som påminner om autism-

  298. -men det kan inte klargöras,
    för han var under sån stress.

  299. Då tänker jag...

  300. Här sitter jag med vuxna
    som är sjukskrivna för utmattning.

  301. Jag vill låta utreda dem för autism.

  302. Jag tror att nästan alla
    skulle få den diagnosen.

  303. Han hade ju utmattningssymtom.

  304. Han fick gå in i ett rum med
    en psykolog som han aldrig träffat.

  305. Där skulle han sitta och prata
    i 50 minuter.

  306. Han kommer ut därifrån...
    Jag sitter utanför.

  307. Jag vet inte vad de gjorde, för det
    fick varken vi eller Ville veta.

  308. Det var nåt test som hette ADOS,
    tror jag. Jag har kollat upp det.

  309. När han kom ut frågade jag:
    "Gick det bra?" Då flinade han.

  310. "Det var som en psykolog", sa han.

  311. Den humorn tycker jag är befriande
    att se hos honom.

  312. Han kan ändå på nåt sätt
    distansera sig mot det som pågår.

  313. Men han beter sig som om han inte kan
    socialt samspel i en sån situation.

  314. Vi har inte samma bild av honom
    som folk som inte känner honom.

  315. Utredningen gjordes. Hur det har
    hjälpt oss vet vi inte riktigt.

  316. Efter utredningen försvann kontakten
    med BUP. Vi jobbade vidare utan den.

  317. Ja. Men psykisk hälsa är nåt annat.

  318. -Vad du pratar. Vi har en kvart kvar.
    -Ja, jag kände det. Det kan jag.

  319. -Jag har glömt vad jag skulle säga.
    -Nej! Jag kom i gång där.

  320. Den som har hjälpt Ville
    är denna lilla filur.

  321. När Ville mådde som sämst hade vi
    tagit all tillgänglig hjälp.

  322. Vi hade involverat släkt och vänner
    och alla som vi kunde hitta på.

  323. Man måste inte bara använda
    professionen.

  324. Men den här
    har gjort underverk för Ville.

  325. När man blir hemma,
    så finns det inte så mycket att göra.

  326. Brorsan går till skolan och mamma och
    pappa turas om att gå till jobbet.

  327. Men man blir ändå väldigt ensam-

  328. -så den här filuren
    har gjort mycket för Ville.

  329. En hund är aldrig fel.

  330. Skolavslutningen innebar
    den största vändningen för Ville.

  331. Det handlade just om
    att från dagen då skolan slutade-

  332. -så var han som alla andra.

  333. Det tror jag är viktigt
    att vi alltid har med oss.

  334. Alla elever jag jobbar med
    säger samma sak:

  335. Jag vill vara som alla andra,
    men kan inte.

  336. När skolavslutningen var... Han hade
    inte närmat sig skolan på 1,5 år.

  337. Vi bor nära skolan,
    men han ville inte se skolan.

  338. På skolavslutningen hade han
    börjat övningsköra och tog bilen dit.

  339. Jag var med, så klart.
    Och så hämtade han lillebror.

  340. Då kunde jag verkligen se på Ville...

  341. -Färden dit... - Det är 200 meter.
    -Ja.

  342. Men färden dit och att hämta upp
    lillebror och vinka till skolan...

  343. Det var hans skolavslutning.
    Jag blir rörd när jag pratar om det.

  344. Det är så tydligt att när man inte
    passar in eller kan vara i skolan-

  345. Då är man direkt
    så annorlunda mot alla andra.

  346. Efter det var han som alla andra.

  347. Han hade kämpat
    med en hjärtproblematik.

  348. De lyckades också med en
    hjärtablation. - Så heter det, va?

  349. Det var vid samma tid. Det var också
    nåt som fick honom att må bättre.

  350. Dataspelandet.

  351. Som vi har sagt här förut:

  352. Det är mycket negativt runt spelande,
    men jag önskar-

  353. -att Ville själv kunde tala om
    vad det har betytt för honom-

  354. -när han har varit hemma-

  355. -och kanske allra mest det sociala,
    med hjälp av datorn.

  356. Som vi har sagt: Han spelade som mest
    när han mådde som sämst.

  357. Det är självklart,
    och han sa det också.

  358. Vi försökte ju få honom att spela
    en viss tid och sen ta paus.

  359. När han hade mycket ångest fungerade
    dataspelandet bättre än medicinering.

  360. Och det sa han själv flera gånger:
    "Nu kör jag."

  361. Vi märkte när han började må bättre.

  362. Det gjorde han ganska snabbt
    efter skolavslutningen.

  363. Han spelade snabbt mindre och mindre.
    I dag spelar han nästan inte alls.

  364. Den där rädslan-

  365. -för att de ska bli hemma på grund av
    dataspelandet kan vara farlig.

  366. Det kan vara en slags livräddare
    där och då.

  367. Här kommer lillebrorsan upp igen.
    Han står i mitten.

  368. Han är en underhållare
    och en skapare.

  369. Här har han gjort
    sin egen Iron Man... Vad heter det?

  370. -Iron Patriot heter han.
    -Vi var på Comic Con i Stockholm.

  371. Arvid hade tvingat med Ville
    till denna jättemässa av folk-

  372. -för han ville visa upp sig
    i denna dräkt.

  373. Han har betytt mycket för Ville.

  374. Han har underhållit Ville
    i hans sämsta stunder.

  375. Här är de båda två,
    som de ser ut i dag.

  376. Det är två grabbar som är
    starkbegåvade, enligt de flesta.

  377. Den ena fick det kämpigt när han
    började förskoleklass och var blyg.

  378. Arvid har vi inte hunnit komma in på.
    Han höll också på att bli hemma.

  379. När han började sjuan blev det
    mycket stökigare i hans klass-

  380. -och han hade varit understimulerad
    ganska länge i skolan.

  381. Han kom hem och sa att han inte
    orkade längre. Då fick vi panik igen.

  382. Det är mycket panik nu.

  383. Då sa vi till skolan att vi trodde
    att Arvid borde hoppa över en klass.

  384. Vi hade en förstående rektor-

  385. -som direkt sa
    att det skulle kollas upp.

  386. Han fick hoppa över åttan
    och började sen snabbt må bra igen.

  387. Men det är två killar
    som ser tillbaka på skolan med...

  388. -Ja...
    -Både och.

  389. Verkligen både och. De skulle inte
    vilja sätta sin fot på skolan igen.

  390. Ja. Och då är det så att vi som
    föräldrar har en viktig roll i detta.

  391. Vi ska visa vad vi själva har upplevt
    som förälder. Vi växlar roll här.

  392. Vi har gjort så att vi har tagit...
    Det är det vi har mött.

  393. Vi har mött fantastiskt bra människor
    i skolan och inom professionen-

  394. -men andra har inte varit lika bra.

  395. Den här berg-och-dalbanan förstärker
    alltid det negativa hos en.

  396. Det har vi pratat mycket om.

  397. När man inte mår bra ger
    lågvattenmärkena kraftiga reaktioner.

  398. Att göra en skola bättre
    handlar om att höja lägstanivån.

  399. Höj lägstanivån,
    för den förstör mycket.

  400. Här har vi exempel på lägstanivåer:

  401. "Hur får vi föräldrar att förstå
    att skolan är viktig?"

  402. Säg det igen, så kanske jag förstår.

  403. "Hur kan hon lämna barnet
    och åka bort?"

  404. Han var hemma när jag läste i
    Stockholm. Det var vår räddning.

  405. Ingen behövde ta ledigt från jobbet
    för att vara hemma med Ville.

  406. "Elever ska förstå att de ska vara
    i skolan. Där sker undervisningen."

  407. Ja. Tack.

  408. "Ni kanske måste vara tydligare
    och ställa mer krav."

  409. "Hemmasittare är ett arbetsmiljö-
    problem. Vi lärare jobbar i skolan."

  410. "Ni måste göra det
    mycket tråkigare hemma."

  411. Ta sista.

  412. "Hur kan man vara skolchef och inte
    ens få sitt eget barn till skolan?"

  413. Det är ett bemötande som sätter spår.

  414. Det tråkiga är... Nu undrar ni
    var de positiva exemplen är.

  415. Grejen är att det inte kryllar av dem
    på det sättet.

  416. De finns ju oftast
    i människors medkänsla.

  417. Men ibland ser den ut så här:
    "Jag förstår att ni har det jobbigt."

  418. "Nej, det har vi inte."
    - "Jag förstår."

  419. Den är heller inte bra. Den enklaste
    är det horisontella bemötandet.

  420. En del pratar med Ville så här:
    "Ville, hur går det?"

  421. Han är 14-15 år
    och rätt smart här inne. Han...

  422. "Prata inte med mig så." De blir ju
    förminskade. Den är farlig.

  423. Känslor som vi har pratat mycket om
    och som har förföljt oss-

  424. -är det här med vanmakt och ensamhet.
    Vårt barn vill inte gå i skola.

  425. Han vill i de värsta stunderna ta
    bort sig själv. Vi har försökt allt.

  426. Alla vill väl.
    Alla vill hjälpa till, nästan.

  427. Men det hjälper inte. Den vanmakten
    är fruktansvärt slitsam.

  428. Oro, glädje, sorg. När Ville
    hade undervisning i en annan lokal-

  429. -messade jag Maria.
    Det var ett kontrollbehov.

  430. "Kom han i väg i dag?" Och så fick
    jag svar: "Ja, i dag kom han i väg."

  431. Då kunde jag sitta
    och smådansa för mig själv.

  432. Nästa dag kom han inte i väg.
    "Nej..."

  433. Jag åkte
    berg-och-dalbana känslomässigt.

  434. Jag måste släppa kontrollen
    över om han kommer i väg.

  435. Det var svårt.
    Stressen och vardagslogistiken...

  436. Ville kunde inte vara ensam hemma.
    Det var en jättefördel att du läste.

  437. Jag var hemma mycket
    och hade en förstående chef.

  438. Vi känner oss värderade.

  439. Många vill väl, men de värderar.
    Det har nämnts här.

  440. Var värderingsfria,
    för man känner när det inte är det.

  441. Det spelar ingen roll vad som sägs,
    för det känns vad som menas.

  442. Och självrannsakan. En del tänker: Ni
    pratar om BUP och skolan. Men ni, då?

  443. Vi skulle kunna prata länge om oss
    själva, om hur vi har rannsakat oss-

  444. -och om vi är dysfunktionella och så
    vidare. Vi har tagit hjälp med det.

  445. Skolan är jättebra i sin högstanivå,
    men den är för låg i sin lägstanivå-

  446. -vilket innebär att utvecklingsjobbet
    ska göras inom varje skola-

  447. -för nivån
    ser ut så här inom olika skolor.

  448. Maktunderläget har nån pratat om.

  449. När vi klev in i föräldrarollen
    och satt i möten med skolan-

  450. -så hade jag ett maktunderläge, fast
    jag i mitt yrke hade ett överläge.

  451. Det var jättejobbigt att möta
    kollegialitet och profession.

  452. Den känslan bar vi med oss. Vi är
    ett problem, ett arbetsmiljöproblem.

  453. Om inte vår son mådde så här,
    så skulle inte ni ha det så jobbigt.

  454. Det är ju jobbigt när ni måste göra
    anpassningar och en massa åtgärder.

  455. Det är jobbigt. Vi ville inte skapa
    det. Det slitsamt att ställa kraven.

  456. Tacksamheten...
    Så fort nån gjorde ett bra jobb-

  457. -blev vi så tacksamma
    att vi nästan grät.

  458. En lärare gick med Ville på ett kafé.
    Maria ringde och berättade det.

  459. Jag blev så tacksam att jag grät på
    jobbet. "Jag fick nåt i ögat här."

  460. Det blir
    en sjuklig känslofylldhet i det.

  461. Det sista är ilskan.
    Den har vi än i dag stundtals.

  462. "Varför blev det så här?
    Varför funkar det inte bättre?"

  463. Ja. Vad har vi kommit fram till?

  464. Vi har skrivit "än så länge",
    för vi bearbetar det här fortfarande.

  465. Ville pratar mer ju bättre han mår
    och tänker på varför det blev så här.

  466. Vi pratar väldigt mycket hemma-

  467. -kanske för mycket ibland,
    eftersom jag jobbar med det.

  468. Det har varit
    väldigt nyttigt för dem-

  469. -att se sin egen resa
    när de börjar må bättre.

  470. Därför skrev vi "än så länge".
    Han är med i detta.

  471. Vi har nog kommit fram till att Ville
    hamnade i psykisk ohälsa i onödan.

  472. Kanske var det helt i onödan,
    därav en stor del av ilskan.

  473. Vi vet så mycket i dag.

  474. Vi pratar om att det saknas kunskap
    om NPF och hur vi ska anpassa skolan.

  475. Vi vet ju otroligt mycket i dag.

  476. Vi kan göra som eleverna.
    De googlar när de undrar över nåt.

  477. Vet vi inte hur man NPF-anpassar
    ett klassrum, så kan vi googla.

  478. Allt står ju där.

  479. Men vi måste börja på varje skola
    och i varje klassrum, från början.

  480. Då blir de inte annorlunda.

  481. Om vi redan från förskoleklass...
    Jag glömde skärmen.

  482. Har vi skärmar hängande på väggen,
    hörlurar, öronproppar...

  483. Får man ha keps och huva på sig?
    Det borde vara en självklarhet.

  484. Om jag
    som lärare inte klarar av en elev-

  485. -så måste ofta specialpedagog
    och andra hjälpa till.

  486. Det hade hjälpt Ville jättemycket
    med bara en skärm.

  487. -Är du blyg, orolig... Vad heter det?
    -Introvert.

  488. En skärm att sätta framför sig
    kan hjälpa mot allt.

  489. Har jag en dålig dag, så kan jag
    sätta upp den och må mycket bättre.

  490. Det är så självklara saker.

  491. Vi tycker-

  492. -att skolan i vissa fall hjälper till
    att skapa psykisk ohälsa.

  493. Vi gör det på grund av... Nu ska vi
    bara prata Ville här, men...

  494. Jag har följt så många andra elever
    nu. När det krånglar kollar vi på...

  495. Vi kollade bara på Ville.
    Alla kollade på Ville.

  496. Psykolog, BUP, kurator,
    lärare, EHT... Alla kollade på Ville.

  497. Men vem kollar på skolan? Det var ju
    det vi efterfrågade hela tiden.

  498. Han mådde bra överallt,
    utom i skolan.

  499. Men vi kollade bara på Ville,
    utanför. Vi ändrade inget i skolan.

  500. Och det var ju där han mådde dåligt.

  501. Vi måste sluta, som du sa,
    att värdera och döma.

  502. Stressreduceringen var för
    Villes skull det absolut viktigaste.

  503. Om han hade fått den, så hade det
    gjort väldigt stor skillnad.

  504. Och vi tror slutligen...
    Ja, ni hör ju att vi är kritiska.

  505. Vi är kritiska mot oss själva också.

  506. Men ska det bli förändring,
    så krävs det här.

  507. Det finns många människor som har
    insikten. Det är bara att titta här.

  508. Men det krävs ett mod att göra
    annorlunda än man är van att göra.

  509. I klassrummen, i elevhälsoteam...

  510. Det är inte så enkelt att gå ifrån
    det kollegiala. En kultur är stark.

  511. Jag kanske inte ska göra som andra.

  512. Folk gör fel med flit för att passa
    in. Man vill inte vara avvikande.

  513. Det gäller yrkesprofessioner också.

  514. Det krävs mod att tänka annorlunda.
    Det gör många skolor och individer.

  515. Det vill vi sprida.

  516. Prestigen blir viktig - mellan
    professioner och mellan föräldrar.

  517. Föräldrar måste samarbeta och
    skapa allianser. Även vi har ansvar.

  518. Men professionen har maktöverläget.
    Den som har det har störst ansvar.

  519. Som förälder har man lägre ansvar.

  520. -Vi skiter i låten, va?
    -Ja.

  521. Vi tänkte egentligen spela en låt
    för er, men tiden är ute nu.

  522. Vi får avsluta med den här bilden-

  523. -och verkligen fundera över
    utifrån att vi är så snabba att döma.

  524. Det hör jag mycket i mitt jobb
    runt hemmasittare.

  525. Vi dömer faktiskt både elever,
    barnet och familjen väldigt ofta-

  526. -i stället för att se
    vad det egentligen handlar om.

  527. Och hur ser en normal familj ut?

  528. Kanske inte så här. Men det här är vi
    i alla fall. Sen får ni... Ja.

  529. Ja. Tack så mycket.

  530. Textning: Marie Ekenstav
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Bädda in ditt klipp:

Bädda in programmet

Du som arbetar som lärare får bädda in program från UR om programmet ska användas för utbildning. Godkänn användarvillkoren för att fortsätta din inbäddning.

tillbaka

Bädda in programmet

tillbaka

Två föräldrars erfarenheter

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Här berättar föräldrarna Maria och Christian Persman om vad som hände när deras son en dag slutade gå till skolan. De delar med sig av tankar och erfarenheter om den hjälp de fick. Inspelat den 12 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Ämnen:
Pedagogiska frågor
Ämnesord:
Elever som avbryter studierna, Pedagogik, Pedagogisk psykologi, Skolk, Undervisning
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning

Alla program i UR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Vad är problematisk skolfrånvaro?

Psykologen Peter Friberg berättar om några av anledningarna till att vissa barn inte vill gå till skolan och hur det påverkar barnet, familjen, skolan och samhället. Inspelat den 11 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Forskning och behandling för hemmasittare

Psykologen David Heyne har forskat på temat hemmasittande och vilka mekanismer som ligger bakom. Här berättar han om de senaste rönen. Inspelat den 11 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Skolfaktorer bakom hemmasittande

Trude Havik, doktor i specialpedagogik, berättar om vilka skolfaktorer som kan göra det svårt för vissa elever att gå till skolan. Inspelat den 11 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Datorspel - beroende eller intresse

Psykologen Peter Friberg berättar om hur datorspel kan bidra till och förvärra hemmasittande och hur man som förälder, lärare och behandlare kan jobba med problemen. Inspelat den 11 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Frågor och svar om hemmasittande

Forskaren David Heyne, experten Ia Sundberg-Lax och Ann Lindström Gottfridsson, chef Ledviks resursenhet, Lidingö stad, svarar på frågor om hemmasittande och problematisk skolfrånvaro. Inspelat den 11 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Att möta barn med neuropsykologiska diagnoser

För barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan det som för många är enkla vardagssituationer inom skolmiljön verka främmande och svåra. Här berättar psykologen Malin Khoso om hur man som lärare kan möta personer med NPF-diagnoser och hur skolmiljön kan anpassas. Inspelat den 12 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Mobilisera alla krafter kring eleven

Socionomen Erik Koskinen berättar om vikten av att bygga ett stödnätverk runt eleven och familjen för att öka möjligheterna att lyckas återvända till skolan efter en längre tids frånvaro. Inspelat den 12 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Kartläggning och behandling

Anledningarna till att vissa unga vägrar gå i skolan kan skilja sig mycket från en elev till en annan. Det är därför extra viktigt att lägga tid och resurser på att kartlägga varje persons individuella förutsättningar innan man inleder en behandling, säger Ia Sundberg-Lax och Robert Palmér från Magelungens program för hemmasittare. Inspelat den 12 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Råd och rön om problematisk skolfrånvaro och hemmasittare

Två föräldrars erfarenheter

Här berättar föräldrarna Maria och Christian Persman om vad som hände när deras son en dag slutade gå till skolan. De delar med sig av tankar och erfarenheter om den hjälp de fick. Inspelat den 12 oktober 2018 på Nalen i Stockholm. Arrangör: Akademi Magelungen.

Produktionsår:
2018
Utbildningsnivå:
Lärarfortbildning
Beskrivning
Visa fler

Mer lärarfortbildning & pedagogiska frågor

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Bedömning för och av lärande

Förebilder som Dylan Wiliam, John Hattie och Carol Dweck

Läraren och skolutvecklaren Bosse Larsson funderar på hur de senaste rönen kring bedömning skall tolkas och användas praktiskt i våra skolor. Vad betyder egentligen Dylan Wiliams, John Hatties och Carol Dwecks forskningsteorier för den enskilde lärarens undervisningspraktik och hur kan de appliceras i ett svenskt klassrum? Inspelat på Näringslivets hus i Stockholm den 12 februari 2016. Arrangör: Skolporten.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Skolministeriet

Fler lärare behövs för att rädda samiskan

Många vittnar om att intresset för den samiska kulturen och det samiska språket ökar bland unga samer. Om man vill fånga upp den trenden behövs behöriga lärare med kompetens i de samiska språkvarieteterna. Men återväxten av sådana lärare är dålig. En ämneslärarutbildning i samiska startade vid Umeå universitet efter en satsning från regeringen. Utbildningen har för närvarande inga studerande alls. Vad behöver göras för att få fram fler samiska lärare?