Ju mer min omvärld växte-

-desto mer växte min känsla av att
inte förstå och inte bli förstådd.

Ju mer den känslan växte,
desto mer krympte jag.

Först måste jag bara säga
att det är mäktigt att få vara här-

-bland ganska kända människor.

Min syster sa: "Wow! Svenny Kopp
ska föreläsa!" Inte att jag ska det.

Jag heter Anna PG.

Förr i tiden var det ganska populärt
att dela in barn i A- och B-barn.

A-barn ansågs vara ett bra exemplar,
ett barn att vara stolt över.

I dag gör vi inte det längre.
Det ska vi vara riktigt glada för.

Men för ett par år sen var jag
övertygad om att jag var ett B-barn.

Jag tyckte att
jag var besvärlig och besynnerlig.

Jag var en bluff och en besvikelse.
För det var precis vad jag kände.

I dag vet jag att jag är ett A-barn.

För det första heter jag Anna.
Jag kommer alltid att vara ett A.

Jag är augusti-barn,
AIK-anhängare, ganska ambitiös-

-ganska akademiskt sinnad
och också av adlig avelse.

Men sen har jag också autism, adhd-

-och en aningen atypisk anorexi.

Det absolut viktigaste A:et
i mitt A-märkta liv-

-är ändå min önskan om att få bli
accepterad precis som jag är.

Det är mycket det jag strävar efter.

Och anledningen till
att jag kände mig som ett B-barn-

-var just min autism och adhd.

Eller snarare avsaknaden av dem, för
jag fick mina diagnoser sent i livet.

Jag hann gå klart skolan innan
jag fick mina diagnoser fastställda.

Känslan av att vara
så här besvärlig och besynnerlig-

-den är jättesvår. Och det är
jättesvårt att leva i en värld-

-där man inte blir förstådd
och inte förstår nånting-

-fast man bara försöker.

Förstår vi varann? Vi talar faktiskt
samma språk, men förstår inte varann

Fastän jag förklarar
så gott jag bara kan

Antingen lyssnar ingen
eller tror jag hittar på

Vad är det då för mening
med att få andra att förstå?

Varför ska jag göra
precis som andra vill

fast det ändå alltid känns
som om jag aldrig räcker till

Ingen ser det kaos som råder inuti

Är det nåt man inte ser,
är det nåt man struntar i

Vad bra det skulle vara
om det syntes utanpå

Då slipper jag förklara,
då skulle ni förstå

Jag har världens bästa familj
som förstår mig.

I början, när man är liten, behöver
man inte så mycket mer än sin familj.

Men ju mer man växer,
desto mer växer omvärlden.

Då räcker inte familjen till längre.

Ju mer min omvärld växte-

-desto mer växte min känsla av att
inte förstå och inte bli förstådd.

Ju mer den känslan växte,
desto mer krympte jag.

I min frustration att inte förstå
slutade jag att äta.

Vad skulle jag göra?
Jag hade ingen annan kontroll.

Till slut kom den där dagen...
Jag vägde 28 kilo.

Jag var på sjukhuset. Mitt hjärta
höll på att sluta slå den dagen.

Det sa de inte då, men jag var
bara några timmar från att dö.

Mitt hjärta höll på att sluta slå.
Men varför skulle jag leva?

Varför ska jag leva i en värld där
jag inte förstår eller blir förstådd?

Jag sa: "Varför ska ni rädda mig?
Varför? Jag bryr mig inte."

Det var vad min hjärna sa till mig.
Jag visste inte bättre.

Då kände jag mig som att jag var där,
jag var en vit strumpa-

-som låg i en tvättmaskin
full med röda kläder.

Ni vet hur det går
om man tvättar vitt med rött.

Alla köper vita strumpor
för att de vill ha vita strumpor.

Som en vit liten strumpa
i en klädhög med rött

känner jag mig udda
och ibland utstött

Riskerar att färgas, att helt byta om
bara för att vara precis som dom

Men jag vill att de röda ska se
att jag är vit

Att de ska se och känna
att jag också hör hit

För jag ser på världen
på mitt egna sätt

och ingen ska säga
att det är fel eller rätt

För hur ska mitt rätta jag
komma fram och ta form

om det alltid ska styras
av det som är norm?

Så låt mig få vara precis den jag är

Det är inte mycket,
men det är allt jag begär

I dag slår mitt hjärta
starkare än någonsin.

Det kämpar och slår
för att få mig att bli accepterad-

-och alla andra i min situation
att bli accepterade.

Det slår som sagt starkare i dag,
men vägen dit har varit väldigt tuff.

Och på grund av mina val i livet och
då mitt hjärta nästan slutade slå-

-blev jag skickad till en avdelning
för Sveriges sjukaste patienter.

Nu, här i dag, kan jag säga
tack vare mina val i livet-

-så hamnade jag på en avdelning
där de började se vem jag var.

För det var först där
jag fick mina diagnoser.

Jag var där över ett år.
Efter nio månader satt jag där-

-hos läkaren som skulle berätta
vad det var för fel på mig.

Jag var övertygad om
att det var fel på mig.

Jag har hela livet känt "jag är inte
lämpad att leva". Så nåt fel är det.

Efter den här utredningen fick jag
veta att mina besvär hade ett namn.

Jag hade autism och adhd.
Man kan tycka vad man vill-

-om att du nästan måste dö för att få
den hjälp och det stöd du behöver.

Jag kände mig som en flipperkula.
Bild var inte mitt bästa skolämne.

Jag är den där lilla kulan som bara
flippades runt, lite hit och dit.

Det enda som såg till att jag,
som är bollen, inte försvann-

-var min familj.

Men hur länge
orkar en familj slå bort kulan?

Och hur länge
orkar jag bli runtflippad?

Fram till idag har jag varit placerad
på elva olika ställen.

När jag var
på det här anorexicentret-

-hade jag en kontaktperson.

Jag pratade inte med dem i början
för jag orkade inte prata.

Det fanns inte energi
till att använda det talade ordet.

Jag hade en jättebra kontaktperson
som tidigt insåg vem jag var.

Hon hade själv en dotter med autism.

Hon uppmuntrade mig. När jag
inte pratade så skrev jag i stället.

Hon uppmuntrade mig.
"Du måste ge ut en bok!"

Jag sa: "Seriöst?
Vet du hur lång tid det tar?"

Tiden gick. Jag flyttade till en nytt
ställe och fick en ny kontaktperson.

Och... Robban är ashäftig.

Alldeles för tajta byxor.
Han är ascool.

Han uppmuntrade mig "Du måste berätta
din historia". Jag: "Jag vill inte."

Men till slut ville jag berätta.

Jag vill inte att fler som jag nästan
ska behöva dö för att få hjälp.

Han sa: "Det är jätteviktigt att ha
en bok i ryggen när man föreläser."

Jag tar saker ganska bildligt-

-så jag såg hur han kastade
en kaststjärna med en bok i ryggen.

Men lydig som jag är
så har jag en bok i ryggen.

Det är faktiskt min egen bok,
som jag faktiskt har gett ut.

Och...

Den här boken är inte mina memoarer.

Man kan inte skriva en memoar innan
man fyllt trettio och har långt kvar.

Jag tänkte: Jag skriver en trottoar.

Den här boken
är en bok om vad jag tror om livet-

-vad jag har trott om livet
och min tro på livet - en trottoar.

Det var faktiskt
så jäkla häftigt att ge ut en bok-

-så jag har precis skrivit kontrakt
för min andra bok som kommer snart.

Båda de här böckerna,
både den här och min kommande bok-

-ska belysa allt det fina med
att ha diagnoser, allt det positiva.

Det jävligt ibland,
det ska man inte smyga med.

Det är inte alltid en superkraft.

Men jag vill visa folk
att jag är så mycket mer än bara ord.

Alla dess ord i denna tjocka bok

skiljer agnarna från vetet
och en vanlig från en tok

De klassar ett beteende
som oftast inte förstås

Sen matchas man med orden
som säger "du har en diagnos"

Men alla dessa ord
och negativa adjektiv

ska inte få styra
hur ni ser på mig och på mitt liv

För om ni stannar upp
och verkligen tar er tid

kommer ni lära känna
en alldeles egen individ

För bortom all text
och innanför mitt skal

finns så mycket mer
än en diagnosmanual

För även om jag har adhd
och blivit klassad som autist

kan jag ha många fördelar,
det behöver inte vara en brist

Jag kan klara mycket,
jag är inte helt invalid

Jag kommer bara behöva
er förståelse och tid

Jag är faktiskt väldigt mycket mer
än bara orden som diagnosboken säger.

För de är ganska negativa.

Jag är så mycket mer.
Jag är en kompis. Jag är en dotter.

Jag är en enäggstvilling.
Det är jag...

...till höger! Så är det.

Min andra halva sitter där.

Jag insåg i dag när vi kom
att vi såg lite för lika ut.

Jag sa i början att jag är
ett A-barn. Det stämmer såklart.

Men ni ska veta
att jag är ett helt alfabet.

Om ni kan ert alfabet hänger ni med.

Jag heter Anna och är Bra som jag är

Jag är Chef i mitt liv,
en Dotter som hålls kär

Jag är Enäggstvilling,
vi är lika som bär

Jag är också Författare,
vilket ni kan höra här

Jag är Glasögonbärare
och Hungrig på livet

Ganska Intelligent
och att jag är Jennys syster är givet

Jag är Karlstad-född
och Lego-älskare av stora mått

Jag älskar Mönstrade strumpor
och Nojar för stort och smått

Jag är Ordkonstnär och Pärlplattenörd

Jag är Queen i mitt liv
och Rimmare för att bli hörd

Numera är jag Stockholmsbo
och Teateraktiv

Jag är lite Underfundig och
Värmlänning i början av mitt liv

Wordfeud är ett spel jag behöver
men X måste vi hoppa över

Jag är Youtube-junkie
med många kanaler att titta på

Ett Z på kant är ett N
så jag är lite normbrytare ändå

Jag är ganska Åskrädd
höga ljud är inget att ha

Men jag vet att jag är Älskad
och det känns så himla bra

Jag är full av Överraskningar,
så mycket ni inte vet

Jag är inte bara ett A,
jag är ett helt alfabet

Hur svårt livet än varit fram till
att jag faktiskt står här i dag...

Från att inte vilja leva-

-till att vilja leva så mycket att
jag inte vet hur jag ska hinna allt.

Det var tufft, men jag var tuffare.

Men kanske det viktigaste är att
min familj har varit väldigt tuff.

De har kämpat för mig så mycket.

"Tough times don't last,
tough people do." Det lever vi efter.

Min familj säger
"Man jäklas inte med en PG".

Vare sig handläggare, sjukvård, stora
elektronikföretag eller livet i sig-

-jäklas med en PG. Det är vårt motto
som vi har fått kämpa för.

När man har svårigheter
måste man kämpa så extremt mycket.

Man måste hela tiden
försvara sin egen världsbild.

"Så är det inte i verkliga livet."
"Näha, så jag bor i Narnia?"

Och... Den här resan
som jag har gjort fram till i dag-

-den vägen har varit ganska lång-

-ganska krokig,
vissa stunder ganska rak.

Jag har mött massor av personer
på vägen. Vissa jag inte velat möta-

-vissa som jag är fruktansvärt glad
att jag har i mitt liv i dag.

Det har varit ganska mycket hinder.

Jag måste kliva över saker
andra anser vara fullt rimligt-

-men som jag nästan snubblar över
för att folk knuffar mig över.

Jag har trillat
så otroligt många gånger.

Men jag har alltid rest mig upp igen.

Trillar jag åtta gånger reser jag mig
nio. Att ge upp är inget alternativ.

Det har jag kämpat
oerhört mycket för.

En sak ska man komma ihåg: Medan man
går på sin väg, alla går på sin väg-

-finns det ingen mening
att glida genom livet-

-när man kan samla material
till sina memoarer.

I dag...

Det är skithäftigt att jag har med
min syster här. Jag brukar inte det.

Hon har givetvis
gått med mig på vägen.

Jag har min väg stakad framför mig
och jag vet att jag är på väg nu.

Det blir inte alltid som
man tänkt sig eller ens som man vill

Man står mest och trampar
och livet tycks stå still

Men för varje steg och för varje kliv

kommer jag framåt
på vägen av mitt liv

Jag stegar mot framtiden,
mot den jag ska bli

Jag ska inte gå tillbaka
Jag ska kämpa och vara fri

Jag ska hitta min inre styrka
och finna min balans

Se att allt det svåra
har blivit min chans

Jag vet vad jag vill
och jag vet vad jag kan

Jag gick en match mot livet
och det var jag som vann

Textning: Maria Taubert
www.btistudios.com