Under hela tonåren
tänkte jag att det var fel-

-att jag kände så mycket.
Kan jag inte bara känna lite mindre?

Vi har haft mycket ord i dag.

Ord här framifrån.
Det ska bli ord nu också.

Men det ska bli musik,
ett annat språk.

Nåt som är viktigt,
inte minst här på Sigtunastiftelsen-

-är att med olika språk belysa
den verklighet vi försöker fånga.

Till vår hjälp har vi
en fantastisk ung artist-

-som heter Hannah Harvigsson-

-under artistnamnet Hanutten.

Hon debuterade med ett album
som heter "Säg vad som känns".

Det är musik och texter som
handlar om det vi talat om i dag.

Vi är jätteglada
att hälsa dig välkommen-

-Hannah Harvigsson - Hanutten.
Välkommen!

Du står längst bak i rummet

Temperaturen är ganska ljummen

Du är det konstiga djuret

som vissa vill låsa in i buren

Lite tystare, lite mindre av

Nu sprängs jag snart
av dina dåliga svar

Inte nu, inte sen

När du vill, när du kan

Inte nu, inte sen

Du får klara

klara dig själv

Ni säger att jag skapar förvirring

Kalla mig clown eller good feeling

Men det har aldrig varit viktigt

bara att göra något riktigt

Jag ska aldrig vara tystare

aldrig mindre av

Jag kan hjälpa dig
att förstå alla svar

När du vill, när du kan

Inte nu, inte sen

När du vill, när du kan

Inte nu, inte sen

Du får klara

klara dig själv

Vi är de konstiga djuren

som vissa vill låsa in i buren

Vi är de konstiga djuren

som vissa vill

Men vi ska aldrig vara tystare

aldrig mindre av

Jag kan hjälpa dig
att förstå alla svar

När du vill, när du kan

då tar jag, tar jag

Då tar jag din hand

Då tar jag din hand

Tack så hemskt mycket.

Det har verkligen varit en förmiddag-

-med så himla mycket inspiration
och input.

Jag är faktiskt helt full i huvudet.

Jag hoppas att ni
har fått med er väldigt mycket.

Jag är väldigt glad för att vara här.

Jag heter Hannah Harvigsson
och går under namnet Hanutten.

Jag jobbar som låtskrivare, konstnär-

-och även projektledare
för ett projekt i Malmö-

-som jobbar med känslor och
kreativitet, som ni pratade om förut.

Nästa år ska vi åka ut på en turné
som heter Trasslet.

Det handlar om att det kan vara svårt
att sortera alla känslor-

-och att det kan kännas
som att man fastnar.

Ibland handlar det inte
om att fly från trasslet-

-utan om att våga stanna kvar-

-och att våga använda sig av det.

Jag tänkte läsa några egna ord
som jag har skrivit-

-om hur jag ofta kan känna.

Prova innan du säger nej-

-även om det känns jobbigt,
och du inte ens mår okej.

Ibland kan de enklaste medel
kännas dumt, till och med fel-

-men våga prova och bestäm dig sen.

Att ta steget utanför sin zon-

-då är du modig, allt annat än dum.

Vi lär oss att stänga av,
anpassa oss till situation-

-sudda, sudda, sudda bort
norm och prestation.

Kommunikation. Något jag övat på.

Att visa tydligt hur jag mår.

Jag bestämde mig tidigt för att
jag aldrig mer ska lägga locket på.

Det är det bästa beslutet
jag har tagit.

Men ibland känns det farligt-

-för att andra drar sig ifrån.

Jag känner skammen komma.
Jag tvivlar på mig själv-

-och ifrågasätter det jag tror på.

Lämnar folk på grund av mig-

-eller handlar det om
de själva och deras inre?

Om jag säger för mycket
så kanske jag blir ensam.

För vem orkar lyssna och ta emot?

Vem orkar bära mig
när min livskraft runnit ut?

Jag har börjat förstå
att jag behöver uttrycka mig mer.

Skriva, måla, spela, sjunga
och ventilera det.

Jag blir ofta förlamad
i mina känslor-

-men vill kunna agera
innan jag är fast.

Förlamning leder till självhat. Sen
är det i gång. Det är aldrig rast.

Tankarna börjar snurra, och självmord
känns som en lättare utgång.

Men jag är inte rädd för att dö.

Jag är rädd
för att jag inte orkar stå ut.

När mina impulser går från noll
till hundra, och jag tar steget ut-

-då är livet slut.

Jag ser på min mamma-

-och säger att det nog inte kommer
vara kvar för att fira min 25-årsdag.

Med tårar i ögonen vet jag att hon
inte vill höra det jag precis sa.

Vem vill höra att ens barn, ens vän-

-någon man känner eller någon alls-

-inte vill vara kvar?

Det känns som jag har testat allt,
och shit, vad jag varit på gränsen.

När det är en manisk period,
då behöver jag er.

Jag behöver dig och dig och dig.

Jag kan inte själv stoppa
eller sakta ner utan er.

Och vi är fler - många, många fler.

Se mig även när jag inte kan ropa.

Hör mig även när ni inte ser mig.

Medmänniska, medmänniska,
medmänniska.

Nån gång behöver du mig,
och nån gång behöver jag dig.

Jag trodde länge att vi va'
människor som sa

allt till varann,
men det löftet försvann

och nu är bara minnet kvar

Jag trodde länge på allt du sa

allt du var, det formade mig

att knyta riktigt starka band,
tand för tand

men du lurade mig

Om du hade frågat lite mer

och velat normalisera det

För kroppen stänger av
när smärtan blir för svår

men känslorna finns kvar ändå

Kartongen med små lufthål,
syret som inte räcker till

Som att andas i sugrör

att leva på begränsad tid

Vi måste bryta trenden

och allt som kväver friheten
som gott och ont

Som cirkus på lina,
fördelad vikt på varje sida

Om du hade frågat lite mer

och velat normalisera det

För kroppen stänger av
när smärtan blir för svår

Man känslorna finns kvar ändå

Ja, känslorna finns kvar ändå

Ja, känslorna finns kvar ändå

Men allt som är viktigt
är på gränsen till för mycket

Det var alltid det du sa

och det du tyckte

När någonting blev svårt
och motgång tog sin plats

då vek du ihop din kropp
till ett pappersplan

och flög bort

Om du hade frågat lite mer

och velat normalisera det

För kroppen stänger av
när smärtan blir för svår

Men känslorna finns kvar ändå

Känslorna finns kvar ändå

Känslorna finns kvar ändå

De flesta har säkert tittat i
programmet, eller läst i programmet.

Vid mitt namn står det
"Du är så jävla känslig".

De orden har jag fått höra
väldigt många gånger-

-under min uppväxt.

Men inte som ett hurrande
eller en väldigt bra grej:

"Du är så jävla känslig!", liksom.

Inte på det sättet,
utan mer med den där tonen:

Du är så jävla känslig.

Jag säger det på riktig skånska,
så ni ska förstå vad jag säger.

Nej, jag skojade.

Eller den här: "Du är så jävla
överkänslig. Du överreagerar."

Det är nånting som verkligen
har etsat sig fast i mig länge.

Under hela tonåren
tänkte jag att det var fel-

-att jag kände så mycket. Kunde jag
inte bara känna lite mindre?

Det var så mycket av allt hela tiden.

Det var inte bara
en tonårsperiod som går över-

-utan det var mina känslor.
Jag har fortfarande dem.

Det kunde vara min pappa.
Det kunde vara andra i familjen.

Det kunde vara vänner och lärare
som sa det här till mig-

-gång på gång.

Jag är lite nyfiken.

Är det nån här inne
som nånsin fått höra de orden?

Räck upp en hand.
Att ni är så jävla känsliga.

Okej. Om jag frågar så här, då:

Är det nån här inne som nånsin
har sagt de orden till nån annan?

Om ni är helt ärliga nu.

Ja.

Det är rätt spännande att tänka på.

När vi säger det är det kanske
för att vi tycker att nån är jobbig-

-att nån överreagerar eller liknande.

Jag sa det nån gång när jag inte hade
tillgång till min egen känslobank-

-som jag brukar kalla det.
Till mina egna känslor.

Jag skulle aldrig säga det i dag,
till nån annan.

Jag tror det är väldigt vanligt
att man bara slänger ur sig det-

-utan att man tänker hur mycket
det kan fastna och finnas kvar-

-i en person.

Efter tonåren började jag fatta-

-att det är ganska coolt
att ha så mycket känslor.

Jag kan göra mycket med det
och använda det.

Precis som många pratat om i dag,
och projektet som var här innan...

Jag missade lite,
men det jag hörde var jättefint.

Om kreativitet och att uttrycka sig.

Det är enormt viktigt, och det är
inte bara vissa som kan göra det.

Alla kan göra det.
Det finns inom oss.

Men vi behöver kanske
lite hjälp på vägen.

Vi behöver uppmuntran, helt enkelt.

Nu tänkte jag spela en till låt.

Ingen vet allt, men alla vet ju något

Ta det lite kallt

och våga ställa frågor

Ingen vet allt

men alla kan ju lära och du

kan göra det nu

För vill du så får du

Kom närmre

Kom närmre

Vill du

då får du

Jag lär dig

Du lär mig

Se det som

en tillgång

att bygga på det du redan har

Ge det tid

Förändringar

och vändningar

För vill du

så får du

Kom närmre

Kom närmre

Vill du

då får du

Jag lär dig

Du lär mig

Men det kommer gå över, och hon sa

Låt det komma,
du kommer inte dö i dag

Men du kanske går sönder några gånger
längs vägen

Du kanske tappar modet
och faller ifrån trädet

Men sällan är ju någon
alltid helt stabil

Det är en normativ fantasibild

Och jag har alltid varit den
som är så vågad

Jag har ganska mycket ofta
blivit sårad

Och jag tänker på dig
som aldrig sagt nej

Det är okej

Det är okej

För det kommer gå över, och hon sa

Låt det komma,
du kommer inte dö i dag

Men du kanske går sönder några gånger
längs vägen

Du kanske tappar modet
och faller ifrån trädet

Men aldrig är ju någon
alltid helt stabil

Det är en normativ fantasibild

Men hur håller du emot
när alla säger att du är

dum, dum, dum, dum i huvudet?

Hur håller du dig kvar
när alla ser så uppenbart

dum, dum, dum, dum i huvudet?

Men det kommer gå över, och hon sa

Låt det komma,
du kommer inte dö i dag

Om man vill får man sjunga med.

Men du kanske går sönder några gånger
längs vägen

Du kanske tappar modet
och faller ifrån trädet

Men aldrig är ju någon
alltid helt stabil

Det är en normativ fantasibild

Det kommer gå över, och hon sa

Låt det komma,
du kommer inte dö i dag

Men du kanske går sönder några gånger
längs vägen

Du kanske tappar modet
och faller ifrån trädet

Men aldrig är ju någon
alltid helt stabil

Det är en normativ fantasibild

Textning: Frida Jorlin
www.btistudios.com