"Det är bättre att undanhålla
kunskapen, för den kan vara farlig."

Säger vi så i en demokrati?

Tack för att jag får lov
att komma hit-

-för det hedrande uppdraget
att inleda alltihopa-

-och inte minst för att antiken
får lov att inleda alltihopa.

Det ska handla om bildning som
demokratiprojekt i en splittrad tid.

Jag ska prata om bildning,
splittrad tid och demokrati.

Jag ska prata om kulturarv också.
Om bruk och missbruk av det.

Det kommer jag huvudsakligen göra
genom att fokusera på antiken-

-eftersom det är det
jag kan något om.

Det blir prat om Thukydides,
Aischylos, Apollo-

-Dafne, Brutus
och naturligtvis Caesar.

Om Homeros, Ovidius, Hillary Clinton
och Platon.

Leonidas, George Washington,
Frederick Douglass och Medusa.

Jag ska berätta den
fasansfulla historien om en pojke-

-som blir nerkastad från
Trojas murar, till hans mammas fasa-

-och en förvånande berättelse om hur
Barack Obama skarvar med sanningen-

-när han står på Akropolis
och berättar om demokratins historia.

Främst ska jag prata om den äldre
historiens roll i en föränderlig tid-

-och varför kunskaper om förhistoria,
och antiken specifikt-

-har relevans för oss
som individer och samhälle-

-för att vi ska kunna begripa något
om oss själva och vår samtid-

-och kunna förhålla oss till den
och dechiffrera det som sägs.

Jag ska tala en del
om teatern i Athen-

-men också om idén om arenan teatern
som en demokratiplats.

Jag ska prata om skolan-

-den kanske viktigaste arenan
för bildning och kunskap i dag.

Jag ska försöka säga
att antiken är roligt också.

Och så är det.

Så vet ni det innan jag börjar.

Jag tänkte att jag skulle börja
år 2018 efter Kristus.

Då höll jag en föreläsning
för en större grupp gymnasielärare-

-i historia och samhällskunskap
på en onämnbar plats i Sverige.

Jag pratade om antiken.

I stället för
att vara försiktig och...

"Varför ska vi bry oss om antiken?
Det kan vara viktigt."

Jag tänkte:
"Varför försvarar vi oss?"

"De som inte vill ha långa perspektiv
får försvara sig."

"Därför ska vi bry oss om antiken."

Jag tog hjälp av
Konstantin den stores stora finger.

Jag höll ett prat som diskuterade
antikens relevans i dag.

Varför man fattar mer av nutid
om man kan lite om dåtid.

När det var frågor så
räckte en lärare upp handen och sa:

"Jag tycker det är bra att barnen
i dag inte lär sig något om antiken."

Jag kände att jag hade misslyckats.

Konstantins finger
liksom ramlade neråt lite.

Men jag blev också ganska paff
för själva frågan.

Han menade att antiken ger uttryck
för en västerländsk kultur-

-och vita män som skriver om vita män
som skrev om vita män och så vidare-

-i en ouppräkneligt lång linje.

Att det har använts väldigt mycket-

-för att gynna och legitimera
imperialism, till exempel-

-och kan användas av fel sida, så det
är bättre om de inte lär sig alls.

Jag svarade förstås
att det ska vara inkluderande-

-att antiken inte utesluter annat
och sådant som för mig är självklart.

Jag funderade på det efteråt,
med lärare som...

Han fick en del medhåll.

"Det är bättre att undanhålla
kunskapen, för den kan vara farlig."

Säger vi så i en demokrati?

Jag tänkte på detta igen-

-när jag läste en artikel
i Financial Times nyligen.

Den handlade om Gyllene gryning.

Det är ett parti i Grekland-

-som brukar anses vara nazistiskt
och rasistiskt-

-och fick 7 % av rösterna
i senaste valet.

Man går ju till val
på minskad invandring.

Till och med
att uttömma landet på immigranter-

-och ha minor längs gränsen.

Partiet söker sig naturligtvis,
i och med sin nationalism-

-tillbaka till sina egna stora rötter
i storartade perioder.

De beundrar både militärjuntan
och det antika.

Athen, Sparta, Leonidas, Platon
och så vidare.

Flaggan liknar ju en annan flagga-

-men motivet sägs vara meandern, som
är vanlig i klassisk grekisk konst.

Man använder
den så kallade doriska hälsningen.

Har ni sett en massa filmer så vet ni
att det finns en romersk hälsning.

Den tänker jag inte göra här när vi
spelas in, men ni vet vad jag menar.

Det intressanta är
att den egentligen inte är romersk.

Genom populärkulturen, konst
och film-

-förvandlades den till det
och plockades upp av fascismen.

Den blev en hälsning som användes
eftersom den sågs som romersk.

Gyllene gryning går ett steg längre,
förstås, för grekerna var först.

I arsenalen av författare-

-som det här nazistiska
och ultranationalistiska partiet-

-gillar och gärna läser
och använder som bevis för storheten-

-finns två grekiska författare:
Herodotos och Thukydides.

Ni minns dem möjligtvis
från någon undervisning eller senare.

Båda brukar kallas
för historieskrivningens fäder-

-eftersom de skriver historia ur ett
längre perspektiv för första gången.

Anledningen till
deras framskjutna plats-

-är att de skriver om de två stora
krigen i Grekland under 400-talet.

Det ena är de persiska krigen
i början av 400-talet f.Kr.-

-och det andra är det peloponnesiska
kriget i slutet på 400-talet f.Kr.

Man talar specifikt
om de militära dygderna-

-och Greklands succé på slagfältet.

Ett exempel från perserkrigen... Det
persiska riket vill erövra Grekland.

Man stoppas, dels vid Marathon 490-

-vid Thermopyle,
det kända slaget med 300 spartaner-

-och samtidigt vid Salamis,
där athenarna vinner ett sjöslag.

Det här har romantiserats
på olika sätt.

Den förskräckliga filmen "300: Rise
of an Empire" är "300" fast värre.

Jag såg den men fick sluta-

-när Artemisia fick ihop det
med Themistokles.

Hon förvandlades till
en hämndgudinna av sexartat slag.

Hon var en drottning
med stor kompetens-

-som rådde perserna
att inte segla ut mot grekerna.

Det gjorde de ändå.
De lyssnade ju inte på en kvinna.

Det här gillar ju Gyllene gryning.
Här är det en grekisk makt-

-som slår ifrån sig hotet österifrån.

Thermopyle och de andra krigen
har ju använts tidigare-

-som sinnebilden
för västs försvar mot öst-

-men i berättelserna
om hur perserna kom över havet-

-blir det ju en liknelse
till dagens flyktingar.

Man kan använda det för att berätta
att man slår tillbaka barbarerna-

-som ju grekerna kallade alla
som inte pratade grekiska.

Det är det ena kriget. Det andra är
det peloponnesiska kriget mot Sparta.

Det plockar man också gärna fram-

-särskilt den mest kända sekvensen
i Thukydides historia om kriget.

Han är ju känd för annat,
som Thukydides-fällan:

En ny stormakt utmanar alltid en
annan, och det blir till slut krig-

-på grund av hybris, fåfänga,
maktanspråk och så vidare.

Perikles liktal är en klassisk bild
av den grekiska demokratin.

Det handlar om hur ledaren i Athen,
under höjdpunkten, höll ett liktal-

-för de fallna athenarna
varje år efter att man hade krigat.

Han berömmer de krigiska bedrifterna,
det grekiska kynnet och Athen.

Det här är två klassiska texter
som nationalismen har tillägnat sig-

-och använder sig av.

Är det farlig historia?
Om jag går tillbaka till läraren.

Den frågan får ni inte lov
att ställa efteråt.

Ja, det tänker sig...

Syriza,
som är vänsterpartiet i Grekland-

-avskaffade för två år sen,
i skolans curriculum-

-läsning av Herodotos och Thukydides,
just på grund av att de är farliga.

För att det kan användas-

-i syften som främjar nationalism,
fascism och så vidare.

Det blev ett ramaskri.

Det är som att säga att vi inte
ska ha luciatåg i Sverige-

-fast med en nationalistisk grundton
som ger mer politisk sprängkraft.

Man backade, men man fortsätter
att ta bort de klassiska ämnena.

Nu ska latinet bort och sociologi in.

Det här är trender och tendenser
som återkommer.

Man kämpar om historien.
De högerextrema säger: "Den är vår."

"Vi ska ha den, och den legitimerar
hur vi hanterar det här politiskt"-

-"vår överlägsenhet
och vår rätt till vårt land."

Vänsterfalangen säger: "Vi tar bort
det helt. Det är för farligt."

Hur ska man hantera det här?

Man kan ju först fundera
på hur antiken står sig i dag.

De här idéerna om hur...

Att antiken som lärdom och bildning
på något sätt är farlig.

Det har funnits
i tidigare tidsåldrar också-

-men jag ser en ny, stark dimension
i dag.

Jag ser att man diskuterar
om det ska heta "klassiskt".

"Är det det klassiska? Ska vi bara
prata om allmän historia?"

Antiken är specifik.
Man läser ju det som en tidsperiod.

Det är få andra ämnen som är så.
Från de här hållen...

Historiemissbruk är en konfrontation
med eller hot mot antiken.

Talet om att det är farligt
är ett annat.

"Det är onödigt och onyttigt",
har man sagt länge.

Diskussionen
med hobbykurser i humaniora.

"Vad ska du bli då, lille vän?"

Det är ju en klassisk fråga
som man har svårt att svara på.

Mätbarhetssamhället,
som Jonna Bornemark skriver om.

Att allt ska mätas, och det som jag
tycker är kanske mest intressant:

Hur skriver vi upp att vi har läst
fem sidor Platon och tänkt kring det?

Det kan vi inte.

Gör det oss till marionetter
att vi måste skriva ner allt vi gör?

Det som händer på många ställen
och är oroande-

-har att göra med-

-att olika slags regimer
i olika länder-

-stryper tillförseln av pengar
till kultur och bildning.

Är vi marionetter redan från början-

-så har vi inte så stort motstånd
kvar när de här hoten kommer.

Det är ett tecken på att en
livaktig demokrati behöver humaniora-

-att man kan vara kritisk mot makten
oavsett vem som sitter där.

"Mossigt".

Ja...

Fast inte så.

Elitistiskt, kan man säga-

-men jag har slutat förhöra dotterns
kompisar på regentlängden i Rom.

Jag försöker låta bli.

Framtid är kanske... Idén om framtid.
"Vad ska vi med antiken till?"

En sak jag bekymrar mig för är-

-att skolans värld nu
är ganska infiltrerad av...

Marknadsföring är en sak, men det
finns hajpade skolföreläsare som...

It är jättebra,
och ungarna ska lära sig det, men...

Det finns också en aktiv vokabulär-

-som handlar om att lärare inte
är lärare, utan framtidsförutsättare.

På en av de mest
anlitade skolföreläsarnas blogg-

-skrev han om att ta bort historia
för att det bara är hemska saker.

"Framtiden kan vi bestämma över,
och den ska bli bra."

En annan diskussion som oroar mig...

Några andra
framstående skolföreläsare-

-menar att det läggs för mycket tid
på att skriva och läsa-

-för att allt ändå kommer skötas
via poddar och ljud i framtiden.

Det där är ju farligt, om man nu
ska prata om bildning som demokrati.

Det är antidemokratiskt,
vad som än händer i framtiden.

Det är oroväckande, för om allt
det här försvinner blir det tomt.

Då drabbas vi av minnesförlust,
och det är inte bra.

Vi stoppar i stället dit bildning
som minne, vilket återkommer.

Och kanske något jag inte har känt
förrän de senaste åren:

Det blir ett slags motståndshandling
mot det här.

Motstånd mot att historia missbrukas
och anses onyttigt-

-mot mätbarhetssamhället
och det mossiga.

Att göra det gamla aktuellt.

Att inte glömma våra förfäder.

Det gäller ju såväl
den nära historien som den äldre.

Klockan är konstig. Jag behöver en
så jag vet hur länge jag pratar.

Kan någon hjälpa mig?
Den är nu elva.

Nu blev den bra! Tack.

Magic finger.

Tack. Jag blev lite orolig.

Jag har en tendens att prata på,
som vi alla humanister.

Ett sätt som man har löst
den här konflikten...

Konflikten som både kom till uttryck
i frågan jag fick-

-men också kan ses som ett uttryck
för det som händer i det grekiska nu.

Hur ska man hantera nationalismen
när den är inbäddad i historien?

En dramagrupp i Athen
har satt upp Thukydides som teater-

-och drar fulla hus.

Det stod om det
i den här Financial Times-artikeln.

Man ska sätta upp den på nytt,
och det är fulltecknat.

Den har fått stående ovationer.

Vad gör man, då?

Man tar fram Perikles liktal, läser
det på scen och gör det dramatiskt.

Inte genom att hylla,
men genom att berätta-

-för att berättelsen ska fortsätta,
och för att diskussionen-

-och det kritiska samtalet kring den
ska fortsätta.

Man läser vad Thukydides skriver
om Athen.

Om hur de döda unga männen
ska prisas för sina gärningar.

Om hur Athen är så fantastiskt
för att det är en demokrati.

Om att man i Athen älskar det goda
och det sköna...

...samt att varje annan stat
borde ha Athen som förebild-

-och att man aldrig förlorar i krig.

Sen fortsätter man.

Man läser och iscensätter nästa del,
som kommer...

Året efter Perikles tal år 430
kommer det en pest till Athen.

Det sägs att
en tredjedel av befolkningen dör.

Det är en oerhört grym sjukdom,
där Perikles själv dör.

Thukydides drabbas men klarar sig.

Man sätter upp det
som en motpol mot glorifierandet.

"Vart tar den här hybrisen oss
om vi går längre?"

"Vad gör vi i krigets situation?"

Thukydides pratar mycket om vad
kriget och makten gör med människan.

Vad får kriget för konsekvenser?
Det är högaktuella ämnen-

-där man kan inkludera berättelsen
som har skrotats i läroböckerna-

-och tvingas att konfronteras
med den egna historien på scen.

Att det blir en succé säger något
om behovet av de klassikerna.

Jag ska återgå till teatern men först
plocka in en tanke i samma linje.

Det här att kunskap...

Kritisk reflektion
förutsätter kunskap-

-men kunskapen
behöver också det kritiska-

-för att vara en del
av det demokratiska tänkandet.

Det gäller till exempel...
Det är mycket diskussion om statyer.

Det har gått ganska fort.

När jag de första åren tittade på
de här skulpturerna av Bernini och...

Det är två stycken
väldigt välskulpterade... par.

Det ena är Pluto och Proserpina,
eller Hades och Persefone.

Det andra är Apollo och Dafne,
som står i Rom på ett museum.

Man ser ofta det här
hur han håller i midjan på Dafne-

-när hon förvandlas till
ett lagerträd och marmorn får liv.

Efter diskussionerna som har varit
till exempel med metoo-

-ser nog många på dem
på ett annat sätt.

"Vad är detta? Det här
är ju bortförande och våldtäkt."

Vad ska vi göra
med den här beundrade konsten?

Ska vi,
som en artikel faktiskt hävdade i DN-

-vad gäller den offentliga konsten
utanför kungahuset-

-och visar scener med våldtäktstema,
även om det är förskönat...

Det är en anledning
att visa nakna kvinnokroppar etc.

Ska vi ta bort dem?

Statystrider kan bli häftiga.
Det såg vi i Charlottesville.

Ibland är det rätt att ta bort
en staty, men inte för lättvindigt.

Museet är ett skyddat rum -
där ska de stå-

-men där finns ju också diskussioner.

Hur mycket kunskap ska man förutsätta
att besökarna har?

Hur mycket ska besökaren uppfostras?

Besökaren kanske bara ska utbildas
och dra slutsatser själv.

Det är en fin gräns-

-mellan att låta det fortsätta
vara ett vackert utfört hantverk-

-och att sätta in det i sin kontext-

-och diskutera vad det betyder
och hur vi ska förhålla oss.

Allt det måste vara med-

-och bygga på ett förtroende
för den enskilda människan.

Demokratin kräver en viss kunskap
för att kunna hantera svårigheter.

Jag ska inte prata mer om det,
för nu ska jag prata om teatern.

Den är väldigt intressant
ur massor av olika aspekter, men...

Antiken, kulturarv och humaniora
är utsatt från olika håll-

-och hotat av kommersiella
och finansiella intressen-

-och mossighetsaspekten
och farlighetsaspekten.

Men antikt drama sätts upp överallt
världen över.

Alltid. Hela tiden.

Ingen säger att sådana här pjäser
ska vi inte ha längre-

-för de är utdaterade eller mossiga
eller leder ingenvart.

De tycks skyddade från kritiken.
Varför det?

Varför drar "Antigone"
och "Kung Oidipus" fulla hus?

"De skyddssökande" går nu.
En av Aischylos tidiga pjäser.

Den går nu på Kulturhuset.

Visste ni det? Hur många visste...
Nu kommer jag in i lärartaget.

Hur många visste att Aischylos "De
skyddssökande" spelas nu i Stockholm?

Det gör den, och det är intressant.

Det är ett tidigt drama - man har
inte kommit så långt dramaturgiskt-

-om kvinnor som flyr till Argos för
att inte tvingas gifta sig på Kreta.

Vad gör man i Argos?
Man har ett demokratiskt möte.

Man diskuterar om man ska ta emot
dem och enas om att man ska det.

Sen mördar de sina män längre fram,
men det behöver vi inte prata om.

Det är ett oerhört aktuellt ämne
med folk som söker asyl.

"Julius Caesar" är inte grekiskt-

-men jag tycker om Julius Caesar,
inte minst i Shakespeares version.

Det här är från den 15 mars i Rom,
där dramat spelas upp varje år.

Den går också i Stockholm nu.
Visste ni det?

Hur många visste det? Ungefär samma.

Jag tänkte gå på den i morgon,
på Orionteatern.

Den är också aktuell, eftersom
den frågar hur vi ska hantera-

-om en person förstör demokratin
genom att få för mycket makt.

Vänskap handlar den också om, men
republikens eller demokratins fall-

-på grund av stora maktanspråk
och hur vi andra hanterar det-

-är en bärande fråga som är aktuell.

Vad är det då med teatern,
som är en plats som får fortgå-

-och som har ställer de här
allvarliga demokratiska frågorna?

Delvis är frågorna alltid aktuella.

"Antigone", till exempel.

Ska man lyda den världsliga herren
eller sin moraliska ledstjärna?

Det beror på. Det kanske inte finns
ett enkelt svar.

Det är en av poängerna.
Det finns inga självklara svar.

En intressant sak är en tendens att
söka sig till klassiska författare.

De här böckerna, som är
förlängningar, utvikningar, idéer-

-eller inspirerade av "Iliaden" och
"Odysséen" har kommit ut bara i år.

Det är en tydlig återgång
till klassikerna-

-och det attiska dramat
utan färdiga svar.

Sen är det själva
det historiska sammanhanget i Athen-

-som kan få oss att fundera på-

-viken roll teater och bildning
kan ha i demokratin.

Vi kommer in på demokratin i Athen.

I dag pratas det kanske huvudsakligen
om att det inte var fullständig.

Vi vet att slavar inte
hade tillträde till demokratin.

Kvinnor och de runt Athen var inte
medborgare, så det är en liten...

Man säger att 30 % eller 10 %
var medborgare.

30 % kanske är ett rimligt antal.

Man glömmer bort att säga att
demokratin i Athen var revolutionär.

Den handlade inte bara om
rättigheter, utan också skyldigheter.

Medborgare tvingades delta i det
demokratiska samtalet och ha poster-

-inom olika slags juryer
eller andra ämbeten.

Kanske är det...
Det behöver inte inspireras av Athen-

-men idén om att göra
någon form av medborgerlig...

...period som deltagande
mer aktivt demokratiskt-

-i en kommunalrådsförsamling
eller vad som helst-

-är något att fundera på när vi talar
om den hotade demokratin.

Deltagandet gör...

Har du skyldigheter och måste
fatta beslut är du också ansvarig.

Det är en annan sak
än att stå utanför.

En sak som visar hur radikal den här
demokratin var är ostracismen.

Man tog krukskärvor - "ostraka"-

-och skrev namn på den person
som man ansåg behövde skickas i exil.

Här är det Themistokles,
den stora hjälten från Salamis-

-vars namn står där.
"Themistokles, Neokles son"

Folk har skrivit det, och han blev
exilerad, fast han var krigshjälte.

Det tyder på något sätt
på det radikala brott-

-mot tidigare sätt att regera ett
samhälle på som demokratin innebar.

Man kan skoja om att det vore bra med
krukskärvor vid regeringsbildningen-

-men jag kanske inte
ska ta det så långt.

Sen är det teatern. Drama
och demokrati är nära sammankopplade.

Alla athenska medborgare
var tvungna att gå på teatern.

Det var inte bara en rättighet -
det var en skyldighet.

Man ordnade festivaler
en gång om året på Dionysosteatern.

Där diskuterades och lades fram
pjäser som var högeligen aktuella-

-och som ifrågasatte
den egna demokratin.

Ta till exempel detta.

Perserna 472.

Man vinner i Salamis.
Hotet från perserna är borta.

Man firar att man har överlevt.
Det här är den stora segern.

Alla går till teatern i Athen-

-inklusive personer som nästan alla
har förlorat någon i kriget.

Man sätter sig och tvingas se en pjäs
som handlar om slaget vid Salamis-

-men är placerad i Persien - i Susa-

-och berättar om hur den fasansfulla
nyheten når drottningen i Persien.

Den berättar också om hur kriget
tedde sig för den andra sidan.

Det är revolutionerande.

Att ifrågasätta sin egen stora seger
och vända blicken mot den andre.

Eller Euripides "Trojanskorna".

Efter att Athen år 416-

-har angripit ön Melos i arkipelagen
och sagt till dem:

"Ni får vara med eller mot oss.
Är ni inte med oss så dödar vi er."

Det gör man också.

Man har kommit så långt att man
anser sig kunna göra som man vill.

"Makten bestämmer", säger Thukydides.

Året efter
sätter Euripides upp "Trojanskorna".

En pjäs som visar-

-hur det går på en plats som
är intagen genom krigisk invasion-

-och sätter perspektivet
från kvinnornas och barnens sida.

Det är de förlorade kvinnorna
och barnen-

-som berättar hur deras män
har blivit dödade, som på Melos-

-hur de själva ska bli bortslussade
som sexslavar-

-och hur deras barn ska dödas,
som Andromaches son Astyanax.

Euripides skriver: "'Barnet mitt,
du gråter som om du förstod.'"

"'Du håller fast i mina kläder
som en fågelunge och söker skydd.'"

"'Du har ingen far. Hektor stiger
inte upp ur jorden med sin lans.'"

"'Ett fasansfullt fall från Trojas
mur ska knäcka nacken på dig.'"

"'Mitt barn, jag kramar dig.
Det är ljuvligt.'"

"'Huden doftar underbart. Förgäves
har jag ammat och vakat över dig.'"

"'Kyss din mor.
Lägg armarna runt min hals'"-

-"'och läpparna mot min kind
en sista gång.'"

"'Ni greker gör barbariskt grymma
ting. Varför dödar ni ett barn?'"

Året efter att athenarna gjort detta.

Detta är teaterns kraft.

Personen som ledde teatern
och instruerade teatersällskapet-

-var en didaskalos - "lärare".

Enligt Michael Scott är det en lärare
även i demokratiska frågor.

Man tvingas att sitta här-

-och aktivt, både känslomässigt
och med analytisk förmåga-

-bevittna inte bara den egna platsens
goda sidor och segrar-

-utan också dess misslyckanden.

Det är som vi skulle ha gjort filmer
om Dresden efter andra världskriget.

Inte bara
väldigt svartvitt berättade filmer-

-som entydigt pekar ut onda och goda,
där de allierade enbart är goda-

-utan även funderat över
misslyckanden och problematiken.

Det gör vi inte. Vi vet inte ens
att de allierade bombade Pompeji.

Det är utraderat ur historien.

En stabil demokrati
måste våga ifrågasätta sig själv.

Om bildning nu
är ett demokratiprojekt:

Vad gör antiken i detta,
om vi ser allt som en didaskalos?

Den bryter samtidsåsiktsfixeringen.

Den begripliggör människans villkor
i ett långt perspektiv.

Vi ska inte glömma att lärande
är lustfyllt och ger viktiga verktyg.

"Antiken som historisk period" är där
för att den är intressant i sig.

Inte bara för vad den säger nu.

Man måste kunna kritisera missbruk.

Inkludering i de stora berättelserna.

Jag ska ta upp
några sådana här punkter lite snabbt-

-där man kan se hur de långa linjerna
löper från antiken in i vår tid.

Sen ska jag återgå till
att säga ett par ord om bildning.

Homeros.
Jag har redan berättat detta, delvis.

Explosionen av böcker som anspelar
på, eller berättar vidare historier-

-utifrån den homeriska grund-
berättelsen om det trojanska kriget.

Allt från, naturligtvis,
de antika dramerna...

De är fortsättningar
på "Iliaden" och "Odysséen".

"Penelopiaden" av Margaret Atwood.

Den ger för första gången
kvinnan någon röst.

"The Silence of the Girls" handlar
om Briseis som gavs till Akilles.

Den berättas ur hennes perspektiv,
vilket är lämpligt efter metoo-

-och efter fredspriset i år-

-som ju handlar om utnyttjande
av kvinnor som krigsfångar.

Kallifatides bok om Troja
fick goda recensioner-

-eller Nobelpristagaren
Derek Walcotts "Omeros".

Det är viktigt
att lära ungarna något om detta.

Dels är det storartad litteratur
som sätter smärtpunkten-

-i vad som händer
i mänskliga konflikter och krig.

Den talar om vad som händer när man
flyr, när man drabbas efter kriget-

-och när man
tvingas vara på slagfältet.

Det är också viktigt
för att vara en del av det här.

Det ingår i det här med innanförskap
och utanförskap.

Om man i strömmen av nya böcker inte
begriper något så är man utanför.

Man behöver inte kunna allt
om Homeros, men kanske vad det är.

Ovidius är en person
som vi delvis redan har nämnt.

Det kan vara roligt ibland
när man går i Stockholm.

Man undrar lite... Jag fattar
fortfarande inte vad en poet-

-som blev exilerad till Svarta havet
och skrev fantastisk poesi-

-har med bygg och fasad att göra,
men det kanske bara låter...stabilt.

Colosseum är en tandläkare.
Det är ju också lite konstigt.

Förutom det så är det sådant här.

Pieter Brueghel den äldres målning,
där man ser, om man tittar noga...

Allt pågår i ett stort landskap.
Folk plogar, vandrar och fiskar.

Någonstans där säger det splash.

Man ser ett par vita ben
som sticker upp.

Vem är det?

Ikaros.

Ikaros har fallit.
Han flög för nära solen.

Det märkvärdiga är att ingen bryr
sig. Alla fortsätter med sin vardag.

En dikt av Auden berättar om det här.

Det borde vara en stor händelse
att en pojke faller ner i havet-

-men allt bara fortgår.

Linjen går tillbaka
till Ovidius och myten.

Den kan diskuteras på alla sätt: "Vad
händer om man flyger för nära solen?"

Men i dag också naturligtvis: "Vad
gör vi när ännu en pojke drunknar?"

Ibland reagerar vi på en bild.

Ibland säger det splash,
och vi bara fortsätter med vårt.

Det är också långa linjer-

-liksom Perseus, som dyker upp hos
Ovidius och hugger av Medusas huvud.

Medusa är ju ett kul monster-

-tills man får veta att Poseidon
våldtog henne i Athenas tempel.

Athena blev så förgrymmad
att hon straffade Medusa.

I stället för hår fick hon ormar,
och hon kunde förstena folk.

Perseus - "hjälten" -
hugger av huvudet på henne.

I Medusas gestalt kan man stoppa in
alla obehagliga kvinnor-

-som tar makt och plats.

Angela Merkel, suffragetterna
eller Hillary Clinton.

Den här typen av bilder
användes ganska mycket inför valet.

"Life is a bitch,
so don't vote for one."

De säljs till och med kommersiellt,
med Hillary Clinton som Medusa.

Man kan köpa det på Zazzle.
Det är helt otroligt.

Platon - gammal, vit gubbe...

...gillade inte demokratin.

Han ansåg att det var ett mobbvälde,
och dessutom hade de dödat Sokrates.

Hans syn på demokratin var avgörande
långt fram i tiden.

Först på 1800-talet
blir demokratin...

Vi tar den för given, men först
på 1800-talet blir det en ideologi-

-som man tycker är den rimliga.

Det beror bl.a. på
att grundlagsfäderna i USA-

-hade läst Platon
och de andra antika tänkarna.

De såg problemet med demokratin-

-och skrev inte in den
i den amerikanska konstitutionen.

Obama sa på Akropolis:

"The founding fathers visste att
Perikles höll tal här, som jag nu."

"Det går en direkt linje från
oss amerikaner tillbaka till Athen."

Han hade fel.

I USA ägnade man sig åt att försöka
applicera bilder från Rom i stället.

Det är därför det finns
ett Kapitolium, en senat-

-och vita statyer,
som den här av Washington.

Det är ingen vacker bild -
det är själva vinkeln-

-men stubben han lutar sig mot
är en så kallad fasces.

Ett spöknippe.

Alltså den här.

I antikens Rom
var det en symbol för frihet-

-och det passade ju bra med "liberty"
och USA:s republik.

Överallt i USA...
Representanthuset - fasces.

Lincolnstatyn.
Vad håller han i händerna? Fasces.

Fasces är också fascismens symbol.
Ordet kommer därifrån.

Det var ett våldsverktyg,
och man ville återknyta till Rom-

-men det är så mycket mer.

Med kunskap fattar du
varför den här symbolen är-

-både i representanthuset
och på Mussolinis sigill.

Sparta, Leonidas - enligt myten
han med de trehundra spartanerna-

-hindrade perserna från
att ta sig över passet i Thermopyle.

Hjälteförklarad. Varje år håller
Gyllene gryning tal vid hans staty.

"Den här får du inte ha med",
sa min son.

"Det är en gammal meme."

Jag tycker att mina andra bilder
är äldre, men...

"Du kommer inte få några kompisar.
Ingen gillar en gammal meme."

Allt det här
rör egentligen samma sak.

Bilden av väst mot öst,
symboliserat i det spartanska.

Platon gillade Sparta.

En totalitär stat
där man sätter ut missbildade barn.

Där man sysslar med etnisk rensning
och krigar på lek mot sina slavar-

-och har ett totalitärt samhälle.

Det har blivit en storsäljare inom...

Fascistoida ideologier
har alltid gillar Sparta-

-men det är tydligt genom alt-right-
rörelsen att Sparta är högaktuellt.

Det sägs att Steve Bannon-

-har "Sparta" som lösenord på datorn.
Ska alla veta det?

Han kanske har ändrat.
"Sparta 300" är det nu. Ja!

Alternativhögern
uppmärksammas mycket mer-

-för den använder, särskilt på nätet,
det antika.

Det har blivit en stor ökning
i hatbrott o.s.v. den senaste tiden.

Det skrivs böcker och
startas tidskrifter för att mota det-

-eftersom man ser hur både Sparta,
men också Rom...

Richard Spencer
vill starta en etnostat i Europa-

-byggd på det romerska rikets idé.

Naturligtvis ska den vita mannen
försvara det europeiska.

Debatten har blivit upphetsad.

Att de antika skulpturerna var målade
har vi vetat i hundratals år.

Nyligen... Allt ska vara vitt.

När den vita rasen ska leda
måste skulpturerna vara vita-

-utan tillstymmelse till färg.

En kollega skrev om det här
i en artikel och blev mordhotad.

En annan kollega
skrev om ett BBC-klipp-

-där man ser en svart man vid gränsen
i Storbritannien.

Det uppmärksammades av en större
spridare av alt-right-budskapet.

Hon blev också mordhotad.

Hur ställer vi oss till det? Ska vi
låta extremisterna ta över kunskapen?

Det gäller inte bara Athen och Rom,
utan också omkringliggande områden.

Det skulle jag kunna hålla
en hel föreläsning om, men tiden går.

Den här lamassu-figuren-

-var en av de figurer som blev
nermejade av IS i attacken mot Mosul.

Som protest har en konstnär satt upp
en sådan figur på Trafalgar Square-

-gjord av dadeloljsburkar, som en
protest även mot invasionen av Irak-

-och förstörelsen
av museet i Bagdad 2003.

Där förstördes både
dadelpalmsodlingen och industrin-

-men det försvann även
stora mängder föremål.

Så har européer också gjort tidigare,
så hotet kommer från många håll.

Ska antiken vara inkluderande-

-bör vi även titta på andra områden
än det grekisk-romerska.

Jättesnabbt om bildning nu.

"Man blir inte god", säger en del.
"Vad ska vi då med bildning till?"

Nej, det blir man inte.
Men man blir fri.

Frederick Douglass visste det.

Han var slav, lärde sig,
utbildade sig-

-och drev utbildningsfrågor som de
viktigaste för kampen mot slaveriet.

Inkludering. Att vara en del av
samtalsämnet och inte vara utanför.

Att vara en medborgare som både...

Att demokratin innebär
att bildning ska vara all till del-

-inte bara dem
med kulturellt kapital-

-men att det också krävs en viss
bildning för att ta avgörande beslut.

Bildning för kritisk tanke och
motstånd, och nu kommer sista bilden.

Jag slutar med skolan.

Det finns mycket att prata om
och några oroväckande tendenser.

Bara 0,8 % söker sig
till det humanistiska programmet.

Det gör det svårt
att tillfredsställa behovet-

-av personer som kan antika språk
i nästa generation.

Mer problematisk
är skolsegregationen.

Vi har tagit demokratin för given.
Har vi tagit bildningen för given?

Är det inte så
att vi måste kämpa - igen-

-för att alla ska få tillgång
till samma typ av bildning?

Har universitetet en uppgift här?
Den fjärde, i så fall.

Mina antikvetarkollegor i England
driver ett antal projekt-

-för att bryta klasskillnaderna och
komma ut till olika typer av skolor-

-för att den historiska och klassiska
bildningen ska vara där för alla.

Jag slutar med det.

Antiken är en linje bakåt,
men det är forwards vi ska gå.

Forwards with classics.

Tack så mycket.

Tack så otroligt mycket, Ida.
Spännande.

-Varför hade jag inte två timmar?
-Eller hur? Nästa gång.

Jag vill välkomna Henrik Berggren
och Carl Heath.

Vi fortsätter samtalet-

-utifrån det du har inspirerat oss
att reflektera vidare kring.

Vi kan samlas här,
så står vi nära varandra.

Ja. Här.

-Ska Ida stå ensam? Nej, kom med.
-Ja.

Jag börjar
med att introducera herrarna.

Henrik Berggren känner vi till
som historiker och författare.

Din senast publicerade bok-

-är "Landet utanför:
Sverige och kriget 1939-1940".

Den har blivit omtalad redan. Kul.

Carl Heath är här i egenskap av-

-regeringens särskilda utredare för
att värna det demokratiska samtalet.

-Ja.
-Jag börjar med en fråga till dig.

Det här låter jättespännande. Vill du
berätta vad det uppdraget handlar om?

Absolut.

Uppdraget är ett särskilt
utredningsuppdrag som jag har fått.

Det handlar om en nationell satsning
på medie- och informationskunnighet.

Det är en tvåårig utredning
som grovt yxat syftar till tre saker.

Man vill öka demokratisk resiliens
och medie- och informationskunnighet-

-med fokus på desinformation,
propaganda och näthat.

Det handlar om att förstå vad vi gör-

-lägga fram förslag på saker som
det offentliga och andra borde göra-

-och jobba folkbildande.

-När får vi ta del av resultatet?
-Arbetet sker löpande, i hög grad.

Det är inte tanken att jag är tyst
i två år och sen lägger fram en SOU.

En stor del av arbetet handlar om
att jobba successivt och interagera-

-och träffa, möta, interagera, förstå
och skapa bättre förutsättningar.

Tack. En fråga till till dig.

Du jobbar ju med dagsaktuella frågor.

Hur ser du på förutsättningarna för
att tala om de långa perspektiven?

Kan vi göra det i balans
med att tala om det aktuella-

-eller behöver vi fokusera mer
på här och nu?

Jag ser ingen skillnad där.
Det går inte att särskilja.

När jag lyssnade blev jag så glad.

Jag har ägnat kanske 60 timmar den
sista månaden i Athen - men digitalt.

För en månad sen släppte Ubisoft
spelet "Assassin's Creed Odyssey".

Jag vet.

Det har sålt i 10 miljoner exemplar
på en månad.

Det är det bästa släppet för Ubisoft
på tio år.

I det här spelet
hängde jag häromdagen med Herodotos.

Jag blev lite... I spelet säger han
att han föddes på Samos.

-Det tror inte jag stämmer.
-Nej.

-Han kom ju någon annanstans ifrån.
-Mindre Asien - Halikarnassos.

Det är ett typexempel
på medie- och informationskunnighet.

10 miljoner primärt unga personer-

-tar del av hela Athens värld i dag
just nu.

Det är enormt fascinerande.
Jag kan rekommendera det-

-men kunskapen om historia medieras i
det här fallet av en spelutvecklare-

-som naturligtvis har ansträngt sig
för att skapa en god representation-

-men det syftar ju till
att göra ett bra spel.

För mig är det inte en fråga om då
och nu. Det vävs ihop i vår samtid.

Medie- och informationskunnighet
i dag är så mycket-

-och kräver, som du var inne på,
en relation till både dået och nuet.

-Det är en utmaning.
-Tack.

Henrik - dået och nuet.
Du är ju historiker.

Jag vill dels be dig reflektera
över det som Ida just har sagt-

-men det sägs att den som kan sin
historia också känner framtiden bra.

Jag tänkte be dig vara oraklet i
Delfi och sia om demokratins framtid.

-Först ett historiskt perspektiv.
-Det senare kanske jag tvivlar på.

Jag kan bara instämma och göra vågen.

Idas föreläsning är exemplarisk i att
gestalta hur man hanterar historien.

Vi kanske inte kan lära av historien
i form av enkla sanningar-

-men vi kan tänka med historien
och använda den för att reflektera.

Det finns, tror jag...

Jag kanske bara skär kakan
på lite annat sätt än Ida-

-men filosofen Nietzsche-

-gjorde en indelning
med olika sorters historia.

Han hade tre kategorier:

Monumental historia, emancipatorisk
historia och antikvarisk historia.

De var för sig fångar de olika sätt
vi förhåller oss till historien på.

Man kan uppfatta det monumentala
som förljuget och heroiserande-

-men jag tänker att det handlar
om det existentiella och moraliska.

Vi tittar på vad personer har gjort
i likartade situationer-

-och reflekterar oss i dem.

De står för det förflutna som något
slags exempel - både dåliga och goda.

Det emancipatoriska fångar något som
kommer till uttryck i lärarens fråga.

Han säger att historien
är en blodig likhög.

"Varför ska vi syssla med den?"

"Vi måste ordna upp det
för människorna som lever nu."

Det är rimligt på många sätt,
men som Nietzsche skulle säga-

-kräver det emancipatoriska
att man vet vad man är på väg ifrån.

Det finns en dröm
om frihet från historien-

-och det är långa perspektiv
i ett annat...

Inte i meningen att antiken
är en färdig period där bakom-

-utan en del av en lång process
som leder framåt.

Vi kan diskutera om historien har
en rörelse, men vi måste reflektera.

Slutligen har vi det antikvariska.

Det kan för många människor
låta lite dammigt och torrt-

-men det är de dödas demokrati.

De som inte finns längre
måste få en röst.

Jag tänker att jag som historiker har
en uppgift att påminna de nu levande-

-om att det har funnits andra
människor som trott sig leva i nuet.

Först då kan vi
använda historien förnuftigt.

När vi reducerar historien
till färdiga små lärdomar-

-typ "Invaderar vi inte Irak
blir det som München 1938"...

Det var otroligt förekommande.

Gav man efter för Saddam Hussein
var det precis som med nazismen.

Det förledde en hel generation
beslutsfattare i USA.

Om de kanske hade läst Machiavelli-

-och vad han säger
om att hantera en ockuperad nation...

"Man ska döda alla, för människor
gillar inte att bli ockuperade."

Man hade kanske kunnat ha
en diskussion-

-men problemet är att detta kräver
en tät kunskap om historien.

Där har vi ett problem.

Jag är modernhistoriker men står helt
bakom att stärka antikens ställning-

-men det krävs mycket kunskap för att
inte bara plocka russinen ur kakan.

Det krävs en person som Ida,
som verkligen kan göra det komplext.

-Där har vi en jättestor uppgift.
-Tack.

Konsten att använda historien
förnuftigt.

Var ska det bildande
och kritiska samtalet pågå?

Behöver vi fler teatrar eller ska vi
utöka samtalet till fler arenor?

Vill Carl kommentera?

Jag tror inte
att det handlar om många arenor.

Det handlar om spelvillkoren
på de arenor vi har.

Hur ser villkoren ut där
vårt demokratiska samtal äger rum?

Bara de sista fem, sju, tio åren
har vi sett en stor förskjutning.

Både teatern i det fysiska rummet
och samtalet på gatan och torget-

-är omgärdade av en svensk
yttrande- och åsiktsfrihetstradition-

-som har flera hundra år på nacken.

Den blir gränssättande
för vårt samtal-

-men på ganska kort tid har vi skapat
ganska många nya, digitala arenor.

Där äger mycket av samtalet rum-

-men spelvillkoren sätts inte
självklart av svensk lagstiftning-

-utan av ägaren till den plattform
vi väljer att kommunicera på.

Det gör att våra spelregler för vem
som säger vad och när kompliceras.

Ett tydligt exempel:
Hur många här är på Facebook?

Hand upp. Det är några.

Vilka har läst användarvillkoren?
Några.

Kan någon användarkapitlet 4.6?

Facebook talar om att har du begått
sexualbrott så får du inte vara med.

Även om du är friad i domstol-

-så får du inte ha ett Facebook-konto
med den bakgrunden.

Det är en annan syn
på yttrandefrihet.

När det kommer till ytan på vilken
det offentliga rummet går till-

-så har vi väldigt många frågor
att ställa och väldigt få svar.

-Vill du kommentera snabbt?
-Jag är nog inne lite på...

Jag tror att universitetet...

Den här fjärde uppgiften Ida pratade
om är viktig, just därför att...

Det är tacksamt
att vara populärhistoriker i dag.

Det finns ett enormt intresse.

Det kommer ut
fantastiska populärhistoriska verk-

-men intresset beror ju på att folk
inte vet så mycket om historia.

Det är ju bra marknadsmässigt
för oss som jobbar med det här-

-men det är också oroväckande.

Problemet är att universitetet
har blivit så specialinriktat.

Inte minst har systemen som premierar
vad man ska ägna sig åt-

-gjort att man har blivit sämre
på att sprida kunskap i samhället.

Inte minst gällande lärarutbildningar
och att få ner det i skolan.

Historien har blivit tillbakaträngd,
precis av det här som Ida beskriver.

Det är så mycket nutid som ska in,
och det är lite bedrägligt.

Man får uppfinna saker på nytt.

Bokstäverna du hade där...

Lite historieundervisning
så vet du att världen är föränderlig.

Du behöver inga nya ord för det
om människor har grepp om historien.

Problemet är alla charlataner
som verkar i den här branschen-

-från Jordan B. Peterson
till vem det nu är.

Vi har ett behov av självreflektion
i ett historiskt perspektiv-

-men många utnyttjar det
på ett felaktigt sätt.

Tack. Vi ska snart släppa in ett par
publikfrågor, men en sista fråga.

Carl, hur det står till bland dagens
unga i inställning till demokratin?

Skiljer den sig från hur den
äldre generationen ser på demokrati?

Det finns tecken på att yngre i dag,
eller äldre för den delen...

Backar man bandet så är en yngre
generation i dag mindre angelägen-

-om att värna demokratin som den
statsskicksform man tycker är bäst.

Frågar man en britt eller amerikan
vad det bästa statsskicket är-

-så kan man i högre grad tycka
att en stark man är en bra grej.

Där kan man dra mycket reflektioner
kring kopplingen till historien.

"Vad vet vi om vad som hände?"

"Hur ser mitt liv och min bakgrund ut
i relation till mina slutsatser?"

Det är beklämmande och utmanande
för skolan och samhället.

En stor utmaning. Tack.
- Nadia.

-Har vi någon publikfråga?
-Ja.

Ni har lyckats vara simultana
och både lyssna och skriva.

Frågorna har strömmat in, och
vi har en till Ida som lyder så här:

"Kan du se en fara på grund av
antikens historiebildning"-

-"att man lyfter fram just antiken
framför andra perioder och kulturer?"

Frågan ställs av Daniel Sahlen
till dig.

Det var lite det jag började med,
på ett sätt.

Problemet är...

I ett svenskt sammanhang är antiken
inte framlyft över huvud taget.

Vi studerar knappt antiken i skolan,
så bristen på kunskap...

Vad studerar vi i skolan?

Andra världskriget,
och det kan vi ändå inte.

Förlåt. Nu lät jag verkligen krass.

Om vi hade studerat antiken
på andra perioders bekostnad-

-så hade frågan varit rimlig att
diskutera i det svenska perspektivet.

Jag ser att det pågår
stora diskussioner just nu-

-särskilt i England och USA-

-där man särskilt i det brittiska
har mycket större klasshierarkier.

Att gå på Eton
innebär ett politiskt ämbete-

-och Boris Johnson rabblar "Iliaden"
från scenen.

Det gör honom inte
till en bättre politiker-

-men det ger ett företräde
framför andra.

I det sammanhanget
är de frågorna ytterst relevanta.

Jag tror inte på exkludering.

Det finns ingen anledning
att slänga ut barnet med badvattnet.

Studera den äldre historien.
Vi är väldigt präglade av den.

Den antika historien och inte minst-

-hur andra perioder däremellan
har sett på antiken.

Det handlar inte om att gilla det
eller inte, utan om förståelse.

Att begripliggöra nuet
genom de här olika trådarna-

-som löper väldigt långt.

Om jag får koppla ihop det
med det du var inne på-

-så tror jag dels att man ska ha...

Det offentliga samtalet i form av
debatter är väldigt nutidsfixerat.

Pratar man om valet i USA-

-så är det ett antal journalister
med samma expertkunskap om USA.

De går tillbaka kanske 20 år, högst.

Det längre perspektivet är intressant
i de här sammanhangen-

-och kan ge ett djup.

Ta de ohyggliga dåden i Pittsburgh-

-och antisemitismen,
som är på framväxt.

Vi har en tendens
att bara se andra världskriget-

-och de fasansfulla utrotningarna,
men bilden är komplex.

Trådarna löper tillbaka.

Dreyfusaffären och Babij Jar
borde vi prata mer om.

Vi kan backa till Titusbågen och hur
judar behandlades under romersk tid.

Det handlar om
att motverka förenklingarna-

-som är så lätta att göra populism
och åsiktspolarisering av.

Man ska heja på ena sidan.
Oftast är det inte så.

En sak som vi...

-Hur länge får jag prata?
-Det är egentligen lunch nu.

En sak som vi som
håller på med historia är duktiga på-

-och måste prata mer om offentligen-

-är att inte bara prata
om "fake history" och "fake news".

Det handlar om frågan som har ställts
nyligen: "Hur vet vi det?"

Det handlar om akribi -
ett vackert grekiskt ord.

Man ska göra fotnoter, i princip.

"Det här vet jag,
och jag har på fötterna."

"Vill du motsäga mig
får du använda samma källor"-

-"och se om jag har gjort fel."

Jag svarade blandat
på frågan och ingenting.

Tack, Ida.

Bildning stillar viss hunger, men...
Vi hinner en fråga till-

-och sen ska ni få mer fysisk näring
där utanför där vi minglade.

En fråga har kommit till dig, Carl.
Den ställs så här:

"Hur får historien plats
i ditt regeringsuppdrag?"

Vilken bra fråga.

På jättemånga sätt.
Det ligger i mitt uppdrag-

-att möta myndigheter, institutioner,
civilsamhälle och aktörer-

-som jobbar med de frågeställningar
som mitt uppdrag handlar om.

En stor del ligger inom ramen för
historiskt orienterade institutioner.

På rak arm kan man säga att det är
en öppen inbjudan till er allihopa.

Ta kontakt,
så tar vi diskussionen vidare.

Jag är jätteangelägen
om ett historiskt perspektiv.

Textning: Per Lundgren
www.btistudios.com