Jag skulle nog inte
kalla det medvetande.

Det är bara en väldigt duktig robot!
Det är en robot som kan prata.

Är det nån som har sett en hjärna på
riktigt? Det är ett märkligt objekt.

På Hagströmerbiblioteket i Stockholm
så finns det två glasskålar-

-med Gustaf Retzius och Gustaf
Frödings hjärnor. Dem höll jag i.

Men man inte är säker på vilken
som är vilken. De kan ha förväxlats.

Jag sa att jag har hållit i en hjärna.

Eller i en glasskål med en människas
hjärna i. Har du sett en riktig hjärna?

Ja, på en av mina första lektioner
i neurovetenskap på universitetet.

Vi kom in ett rum med en massa
människohuvuden som var avsågade.

Sex eller sju människohuvuden
som stirrade på en.

Alla var delade i olika vinklar
för att visa olika delar av hjärnan.

Hur kändes det att se det? Knepigt?

Det är rätt svårt för ens hjärna
att förstå sig på ett huvud på ett bord.

Det känns nästan som en vaxfigur.

Det är nästan för svårt att förstå
att huvudet en gång innehöll ett liv.

Åsa, du som är psykiater...

Berättelserna som Helen skriver om,
har du träffat på liknande fall-

-i ditt yrkesliv som psykiater?

Tja, Helen har ju ansträngt sig
för att hitta de mest extrema fallen.

Nej, ingen har förvandlats till en tiger
under ett samtal.

Men det har hänt att människor
har försvunnit under ett samtal.

-Vad menar du med det?
-Att de inte är där mentalt.

Bara en kropp sitter i stolen-

-eftersom personen har stängt av
och förflyttat sig någon annanstans.

Det är intressant.
Man kan få tillbaka dem på olika sätt.

Det roliga med psykiatri är att man
interagerar med en annan hjärna.

Ibland tänker jag på psykoterapi
som två hjärnor som interagerar.

Och våra ögonbottnar
är faktiskt en del av hjärnan.

Det innebär att en del av hjärnan
sticker ut ur skallen-

-så när vi ser på varann
har våra hjärnor direktkontakt.

Visst är det fantastiskt?
Man känner det när man ser på någon.

Man känner en sorts trådlös koppling.

Som psykiater försöker man påverka
någon att återvända, eller stanna kvar-

-beroende på vad det är som sker.

Jag förstår inte hur någon läkare
kan välja ett annat område än psykiatri!

Kan ni föreställa er att ha samma
intresse för eksem eller ryggvärk?

Att tycka att det är mer intressant
än patienter som hallucinerar-

-och upplever saker-

-som beror på något
som sker enbart i deras hjärna.

-Har du mött folk som hallucinerar?
-Många gånger.

Det är ett mycket vanligt symtom.

Det är faktiskt även vanligt
inom "normal" psykologi.

De flesta av er har säkert upplevt
när ni ska somna eller precis vaknar-

-att ni hör något som inte existerar.

Det är vanligt när man sörjer
någon närstående som har gått bort.

Man kan höra deras steg eller höra
dem ropa, och det låter som på riktigt.

Om man tittar på deras hjärna då,
så ser de faktiskt ut att höra saker.

Det området i hjärnan är aktivt.

-Så på sätt och vis hör de verkligen?
-Ja.

Trots att det inte finns något ljud.

Sharon sa att ibland överröstar
hallucinationerna normala samtal.

Det visar hur verkliga de är-

-om man inte kan höra personen
mittemot för att "radion" låter så högt.

Så hallucinationerna stör hennes tal.

Ett av fallen i din bok, Helen,
är Louise som känner sig overklig.

Kan du beskriva det? Jag vill fråga Åsa
om det sen, men beskriv fallet först.

Det är svårt att beskriva. För Louise
också. Det heter depersonalisation.

Hon beskriver det som en känsla av
att man saknar kontakt med världen.

Människor är bara som skådespelare
som uppträder på en scen.

Man ingår inte i deras värld.

Hon säger att hennes minnen
inte känns som hennes egna.

Det är en läskig värld att leva i.

Det känns som om alla runt omkring
är robotar.

Man är bortkopplad från omvärlden.

Man tror att vi vet att det här är vi,
här och nu-

-för att hjärnan slår ihop signaler
inifrån kroppen med signaler utifrån.

Den slår ihop dem och bildar
en känsla av att man existerar.

Hos de med depersonalisation
kopplar den delen av hjärnan inte ihop-

-det yttre och det inre på rätt sätt.

På något sätt blir resultatet en känsla
av att vara helt skild från omvärlden.

-Åsa, har du stött på något liknande?
-Det är ett klassiskt tecken på psykos.

Det är mycket plågsamt för många.

Det finns en variant där man
inte känner igen sig själv i en spegel.

Man vet på ett intellektuellt plan att
det är man själv, men ser det inte.

Du pratade om barnet
som blev tillsagd att inte säga något-

-för att inte tas för en häxa.

Det är så viktigt att vi nu förstår
att det handlar om ett hjärnproblem.

Jag tänker på dem som bränts på bål-

-och på dem som har blivit utstötta
för att folk har trott att de var...

Att demoner hade tagit över dem.

Det är fantastiskt att vi nu kan säga:
"Kommunikationen i hjärnan fallerar."

"Det är ofarligt,
smittar inte och är inte ondska."

Ofta handlar det om
att förstå sin hjärna.

Att förstå vad som händer i ens hjärna
kan vara livsomvälvande.

Vi har ett riktigt bra exempel på det.

Ta bara Joel som har hanterat sin
störning, som låter överväldigande.

Han sa: "Om jag inte var smart nog
eller inte hade folk som stöttade mig"-

-"så hade jag tillbringat livet
på en psykiatrisk avdelning."

Tänk bara om någon sa till dig:
"Jag känner smärta som du upplever"-

-"och alla dina känslor i min kropp."

Om vi inte förstod att det var
en störning och hur den uppkom-

-vad hade vi svarat då?
Jag har ett bra exempel.

Några månader efter att boken hade
kommit ut fick jag mejl från en kvinna:

"Jag läste kapitlet om Joel
och det förklarade hela mitt liv."

"Jag visste inte
att det var en störning."

"Jag förstod inte hur alla andra
kunde leva sina liv"-

-"när det var så svårt för mig
att vara nära andra."

"Jag känner alla deras känslor,
deras smärta, deras beröring."

"Jag kan inte skilja på dem och mig."

Hon hade man och barn,
men hade tigit om det här.

Hon ville ha kontakt med forskarna.
Det här hade tagit över hennes liv.

Hon skrev: "Jag har levt isolerad
för att jag inte orkar vara nära andra."

Då tänker man att det är så tragiskt-

-att hon har levt så i 40 år. Om man
jämför hennes hjärna med Joels...

Om man röntgar hennes hjärna
ser den antagligen ut som Joels.

Båda har samma störning
och ingen av dem har fått behandling-

-men en av dem drar nytta av den
och älskar att leva-

-medan den andra lever isolerad
och påverkas riktigt negativt av den-

-när det enda som skiljer dem åt
är förståelsen för den egna hjärnan-

-och vad som har hänt,
samt stödet från omgivningen.

Den vetskapen borde prägla
hur vi behandlar psykisk ohälsa i stort.

Man kan inte säga att en störning
ska behandlas på ett specifikt sätt-

-för allas hjärnor är olika och unika-

-och vi måste se människan som
helhet, och hur den ser på störningen.

-Och om den ska behandlas eller inte.
-Kan du vrida mikrofonen?

Det här förändrar psykiatrin drastiskt.
I stället för att bara se sjukdomar-

-börjar vi förstå
vikten av sammanhanget.

Som du sa,
om man har en ovanlig aspekt-

-av känslor, förstånd, eller något sånt-

-så kan det antingen berika livet,
eller göra att man får en diagnos.

Det är läskigt. Om man har rabies
eller mässlingen, ja, då har man det.

Men inom psykiatrin har vi inte
diagnoser utan klassificeringar.

Det är inte alls samma sak.
Man riskerar att klassificeras som sjuk-

-när man i själva verket
bara förstår saker på ett annat sätt.

Jag älskar hur du har skrivit boken,
för den kommer nog att vara till hjälp.

Faktiskt finns det en rörelse
som heter Hearing Voices Movement-

-som vägrar se hallucinationer
som ett tecken på psykisk ohälsa.

Den frågan ställs ju: "Hör du röster?"

Om man svarar "ja" ligger man pyrt till,
för då får man diagnosen psykotisk.

Men de människorna säger:
"Rösterna är en del av mig."

"De har en funktion i mitt liv,
så jag behåller dem, tack!"

"Och de ska inte få hindra mig från
att bli läkare eller framgångsrik vd."

Det är fullt möjligt att leva med röster
och att lära sig att be dem hålla tyst.

Om man som psykiater
har en patient med anorexi-

-kan man fråga: "Vad säger din anorexi
om vårt samtal?"

Den frågan ställs normalt inte.
Många patienter säger:

"Min anorexi skriker att jag inte ska
svara, eller att du ska hålla käften".

Så många upplever nog
sina tankar som röster-

-men de är smarta nog att dölja det.

Jag tror att det här öppnar upp och
gör det lättare att prata om hur vi är.

Mina möten lärde mig att det är viktigt
att prata om hur vi uppfattar världen-

-för vi kanske alla ser världen på
olika sätt.

Hälften av de i min bok visste inte
att de upplevde världen annorlunda-

-förrän de var i vuxen ålder.

Det visar hur lite vi pratar om
psykisk hälsa.

Jag tror att jag nämnde
det här exemplet för dig förut-

-med den blå och svarta klänningen?

Googla det, om ni missade det,
för det är häpnadsväckande.

Någon lade upp en bild på en klänning
på nätet-

-som jag tyckte var vit och guld, och
andra blå och svart. Det blev två läger:

"Den är blå och svart." - "Den är vit
och guld, ni är ju inte riktigt kloka!"

Bilden hade tagits på ett visst sätt-

-så att vissa hjärnor tolkade färgerna
på ett sätt, och andra på ett annat.

Det var ett jättebra exempel på
att färger egentligen inte existerar-

-utan att det är en uppfattning
som vår hjärna skapar och påverkar.

Det visar att vi kan se helt olika
färger än personen bredvid oss.

Och om det är möjligt att se helt olika
färger, vad ser vi då mer på olika sätt?

Sen finns det även synestesi där
vissas sinnen är sammankopplade-

-så att man ser siffror i olika färger.

Åsa, har du stött på den varianten?

Ja, och det är nog vanligt. Jag hör det
oftast från vänner och kollegor.

Människor går inte till en psykiater
för att de ser ljud i olika färger.

Sånt berättar de över en middag:
"Måndagar har orange färg för mig."

Så flikar någon annan in:
"Dagar har inte färger!"

-Plötsligt blir det en diskussion.
-Det är ganska vanligt.

Ja, precis, det är inte allt ovanligt.

Tydligen har delfiner
ett helt annat sätt-

-att förena syn- och hörselintryck-

-och de upplever det
genom att tolka ekon.

De använder färger på ett annat sätt.

Det finns ett intressant experiment
om synestesi, om jag nu minns det...

Man har två figurer-

-en har spetsiga vinklar
och en har runda former.

Sen säger man:
"De här heter bouba och kiki."

"Vilken är vilken?"

Nästan alla säger att kiki är
den spetsiga och bouba den runda.

Man kopplar ihop hårt och mjukt uttal
med hårda och mjuka former.

Och det är något som nästan alla gör.

Jag måste fråga en annan sak.
Under de senaste tio åren-

-har det kommit mer och mer
seriös forskning om psykedelia-

-och hur det kan användas för att
behandla depression, ångest o.s.v.

Vad tycker ni om att manipulera
medvetandet och hjärnan-

-med kemiska psykedeliska droger?

Åsa kan börja.

Till att börja med är hjärnan
rätt bra kalibrerad rent evolutionärt.

Vi ser det som vi behöver se
för att överleva.

Om man mixtrar med det
ska man inse-

-att vi troligtvis inte alltid kommer
åstadkommer något som är bättre-

-även om det kan vara spännande
och intressant.

Jag tror att vi måste vara försiktiga
när vi försöker kalibrera om sinnena-

-vilket är vad psykedelia gör.

Men det som är bra med dem
är att de öppnar upp...

Inom psykiatrin
berör vi inte så ofta själsliga frågor:

Vårt behov av kärlek
och av att hitta en mening med livet.

Vissa av de psykedeliska drogerna
påverkar de systemen-

-vilket kan göra psykiatrin
mer öppen för andra värderingar.

Vissa substanser kan göra att man
öppnar upp till empati och känslor.

För vissa typer av psykiska problem-

-kan det enligt forskningen vara
till gagn. - Vad anser du om det?

Du sammanfattade det rätt bra.

Det är intressant att man
kan manipulera medvetandet-

-och att höra om de olika aspekterna
av medvetandet som framkallas-

-med hjälp av hallucinogena droger.

Jag är inte tillräckligt insatt för att
veta om det kan leda till behandlingar.

Då är det jättebra, om det efterfrågas.

Just nu sonderar vi bara terrängen.

Det finns ett intresse för att använda
drogerna för att förstå medvetandet-

-vilket man länge har försökt,
och vi har fortfarande lång väg kvar.

Ja. En sista fråga innan tiden är slut.

Vi pratade om artificiell intelligens.

Tror ni att vi kommer att skapa
maskiner som har ett medvetande?

I framtiden. Vad tror du?

Jag tror faktiskt inte det, inte om
man menar ett medvetande som vårt.

Du är alltså kol-chauvinist, du tror
att bara kolbaserat liv kan ha det?

Jag tror att bara
väldigt sociala individer-

-som har ett intresse av att överleva...

...och av att leva ett liv, kan ha ett
medvetande. Men då gissar jag bara.

Det är tydligen lätt att tillskriva
vad som helst ett medvetande.

Som dockor som vi har,
eller en urna med någons aska i.

Så vi lär antagligen tillskriva
även robotar ett medvetande.

Frågan är hur man bevisar
att någon är medveten?

-Är du medveten? Bevisa det.
-Hur bevisar jag det? Det går inte.

Hur ska en robot, en AI-varelse
kunna bevisa sitt medvetande?

Hur ska vi kunna sätta en gräns för
när man börjar vara medveten?

Det klassiska Turingtestet:

Man har en robot och en människa
åtskilda och kommunicerar med båda.

Om man efter en utfrågning inte vet
vem som är vem, får man acceptera...

Jag skulle nog inte
kalla det medvetande.

Det är bara en väldigt duktig robot!
Det är en robot som kan prata.

Graham i boken var medvetande,
det vet vi, men han såg det inte så.

Så när man har människor
som är medvetande till hälften-

-hur ska man kunna tillskriva det
till något som man har skapat?

Tiden får utvisa det.
Och tiden går väldigt fort.

Jag är rätt säker på att Klas
har några avslutande slutsatser.

Självklart. Jag måste få lite sagt.

Jag måste ställa mig bortom strecket,
så jag går hit. Finns det streck här?

-Det går bra.
-Det är hemlig tejp "on the" golvet.

Jag måste hålla mig där.
Jag har bara några få saker.

Jag tog bara min lilla drogmaskin.

Det är jättebra att kolla
om Annie Lööf har gjort något nytt.

Som funderingskompis här på slutet
är det några saker som jag noterar.

Inte ens färger kan vi vara säkra på
absolut existerar här.

Hon sa ju det! - Jag pratar om
färggrejen med svart och blått.

Det var nytt för mig. Jag ska googla.
Trots att man inte bör använda Google.

Hur ska man veta, när man inte ens
vet om blått och svart är gult och vitt?

Om man inte ens vet det,
hur ska man då ha koll på politik?

Det stärker min hypotes-

-att vi måste klara av
att hantera förvirring.

Ju mer vi lär oss,
desto tydligare blir det.

Joel omfamnade sin störning
och levde ett liv som han uppskattar.

Kvinnan som skickade brevet
har inte omfamnat sin störning.

Vi som är normalstörda behöver också
lära oss att leva med oss själva-

-för vi har oss själva
att ha att göra med.

När vi gör det, då händer
det som står på mitt bröst här.

Några tänkte ju: "Han glömmer det!"
Men det sysslar inte jag med.

Det är det kinesiska tecknet för qi
- livsenergi. Låt vara som metafor.

Men när vi orkar gå ut där-

-med ansatsen att leva innan vi dör-

-och med ansatsen att omfamna
våra egna hjärnor, våra egna sinnen-

-och andras,
då kommer livsenergin att flöda.

Oavsett om vi fattar bra beslut-

-så blir livet ett äventyr
och inte ett projekt.

Då tror jag att vi mår bättre.
Ugh! Jag har talat.

Översättning: Maria Isacsson
www.btistudios.com