För längesen i Indien bodde det två
kungar på varsin sida om ett berg.

De hette kung Vikram och kung Karan.

Kung Vikram var snäll och givmild
och han var mycket älskad av folket.

Kung Karan ville också vara det.

Därför delade han ut guldmynt
till de fattiga utanför slottet.

Det var hundratals mynt i guld.

Hur kunde han ge bort så mycket guld,
och ändå ha mer nästa dag?

Det verkade omöjligt,
åtminstone utan nån sorts magi.

Varje morgon när han vaknade gick
till en koja på berget.

När kung Karan kom dit klev han ner
i en gryta som han tillagades i.

Sen åt enstöringen upp kungen
till frukost.

Han mumlade sen några magiska ord-

-och "poff",
så var kung Karan som ny igen.

Sen tog mannen fram sin magiska hatt
och skakade ut hundratals guldmynt.

Ingen förstod nåt,
för kungen såg likadan ut.

Men inuti hans kropp
hade de kunnat se nåt annorlunda.

Varje gång enstöringen åt upp honom,
så blev kungens hjärta lite mindre.

Även om han såg normal ut utanpå,
så blev kung Karan elakare inuti.

En dag flög två svanar över staden
där kung Karan bodde.

"Prisad vare kung Vikram!" sjöng de.

"Han är den snällaste
och mest givmilda kungen i världen!"

Kung Karan blev arg.

Han sa åt sina soldater att bura in
svanarna, så att ingen hörde sången.

Men en svan tog sig ut
och flög tillbaka till kung Vikram.

"Snälla, hjälp oss!" bad svanen.

"Min man har burats in
av kung Karan!"

Kung Vikram bestämde sig
för att hjälpa svanen.

Han klädde ut sig till tiggare
och reste till kung Karans kungarike.

Där såg han kung Karan
dela ut guldmynt.

"Hmmm..." tänkte kung Vikram.
"Det är nåt lurt med det här."

Före gryningen såg han kung Karan
smyga ut och gå uppför berget.

Kung Vikram blev förvånad
när han såg kung Karan bli uppäten-

-och hur han sen fick alla guldmynt.

Kung Vikram funderade länge
innan han tänkte ut en plan.

Samma dag köpte han goda kryddor.

Nästa morgon gick han till
enstöringens koja före kung Karan.

Där smorde han in kroppen med kryddor
och hoppade ner i grytan.

Enstöringen såg inte bra och förstod
inte att det var en annan kung.

Men han kunde knappt tro
hur gott hans frukost luktade.

Han glufsade i sig kungen.

Sen sa han de magiska orden, och där
var kung Vikram igen, så gott som ny.

"Tyckte du om frukosten i dag, då?"

"Ja, verkligen", svarade enstöringen.

"Jag kan smaka så här gott
varje morgon"-

-"om du ger mig
din magiska hatt i utbyte."

När kung Karan kom
blev han mycket arg-

-över att mannen redan var mätt-

-och att hatten var borta.

Han gick tillbaka till slottet, där
folket väntade på guldutdelningen.

Men den här morgonen
hade han inget att ge dem.

"Ursäkta mig", sa kung Vikram.
"Du letar visst efter den här."

"Vem är du och vad vill du?"

"Jag är kung Vikram. Jag ger dig
mer än gärna den magiska hatten"-

-"men i gengäld vill jag
att du släpper ut min vän."

Kung Karan såg skamsen ut.
"Fåglarna hade rätt", sa han.

"Det var egoistiskt att låta mig ätas
upp för att få guld och bli omtyckt."

"Men du lät dig ätas upp
för att ge mig guldmynten"-

-"och befria en fågel i en bur.
Du är verkligen en generös kung."

Då släppte kung Karan
ut svanen ur buren.

Från den dagen blev de två kungarna
de allra bästa vänner.

Textning: Linda Eriksson
www.btistudios.com