Så är det, men nu är det bara sex
timmar kvar tills man får gå hem.

Fy fan, vad det här smakar äckligt.
Är det bra med dig, då?

Hej, och tack
för att jag får en liten stund här-

-för att prata om arbetsglädje.
Ibland när jag ska prata om det-

-så kan det vara lite uppförsbacke,
för jag kommer till en ort nånstans-

-och så tänker de: "Ska en 08:a säga
att vi ska vara glada hela dagarna?"

Ni är ju här frivilligt,
men när det är obligatorisk närvaro-

-så kan det vara lite motstånd.

När jag pratar om glädje så pratar
jag inte om att vi ska skratta-

-24 timmar om dygnet -
såna liv finns inte.

Det handlar inte om positivt tänk-
ande. Det har vi snurrat in oss i.

Man resonerar
som att "foten i kläm, jajamän"-

-eller "vad bra
att jag bara bröt ett ben".

"Då blir det bubbel i kväll."

Det har gett oss lite problem.

Det handlar om vilken attityd
jag ska ha till saker och ting.

Om jag ska ha en positiv attityd
eller om jag ska måla allt nattsvart.

Vissa grupper räknar ner till helgen.
Är det nån som gör det här?

Börjar ni på måndag?
Då kör man "play och stop"-liv.

Det ska inte vara en lyx att må bra
och känna en glädje på jobbet.

Det ska vi kunna klara allihopa.
Vi har ungefär 29 000 dagar på oss.

Om vi lever tills vi blir 80.
Men en tredjedel sover vi bort-

-och en fjärdedel är vi så små
eller gamla att vi inte begriper nåt.

Då har vi ungefär 14 000 dagar kvar.
Ni är inte särskilt unga-

-så vi har ungefär 7 000 dagar kvar.

Då börjar det bli lite krispigt. "Det
får fan vara fint väder på Mallis."

"Annars är det 6 993 dagar..."
Ni fattar. Det ska vi prata om.

Det handlar om att ta ansvar
för hur vi mår på jobbet.

När vi pratar om glädje på jobbet-

-så är det för mig motsatsen
till att vara uppgiven.

Det är en form av mental krockkudde
för skiten i livet.

Alla här inne
vet vad skiten i livet är.

Jag ska prata om arbetsglädje,
men först lite om hur vi fungerar.

Är det nån som vet
vad hjärnans viktigaste uppgift är?

Sortera? Nej.

Hitta faror? Nej.

Ni går runt med en hjärna,
men ingen jävel vet vad den gör.

Lite förenklat vill hjärnan att vi
ska överleva. Det är det viktigaste.

När uppgraderades den senast?

Va? För ungefär 100 000 år sen.
Precis. Då uppgraderades den.

Så den är där,
och den vill att vi överlever.

De som kommer först i en stor lokal-

-sätter sig därför längst bak.
Man styrs av sin gamla hjärna-

-som tänker: "Man vet aldrig
vad som händer på första raden."

Är det nån som vet
hur mycket hjärnan väger?

400 gram, hjärtat? Det var lite. Nej.

Nej, den är lite större.
1,2 gram. Nej, 1,2 kilo.

Du var lite modest.
På ett annat ställe-

-var det en kvinna
som trodde på sex kilo.

Men du kan vara lugn. Du har en
mycket större hjärna än 400 gram.

Det här måste vi prata lite om
när vi pratar om glädje.

Det är också så att hjärnan har
ett så kallat "negativity bias".

Uppgiften är
att se allt så svart som möjligt-

-och måla fan på väggen
så ofta det går.

Det sätter också käppar i hjulet
när vi ska prata om glädje.

När jag var ung
visste jag att jag skulle bli glad.

Jag hade inte så höga krav.
Jag skulle ha en familj.

Jag hade inte höga krav på mannen.
Snäll, smart och snygg.

Och det hittade jag. Jag ska prata
om hur tanken påverkar kroppen.

Låter det provocerande har man glömt
hur det är att vara nyförälskad.

Är det nån som kommer ihåg det?

Nej. Är det nån som är det i dag?

Nej. - Jaha, du är det?
Hur länge har du varit nyförälskad?

"Några månader".
Då är du nyförälskad.

Man kan testa om man är nyförälskad
genom att stanna vid ett rödljus.

Då tänker man: "Åh, kärlekens färg!"
Annars är man inte nyförälskad.

Men tanken påverkar kroppen
i hög utsträckning.

Jag flyttar med mitt livs
största kärlek och min bästa vän-

-till Stockholm,
och flyttar in i hans herrgård.

Han hade en sån.
48 kvadratmeter, mitt i stan.

Där gick jag genom salarna,
och solen lyste varje dag.

1991 kommer Karin
och 1993 kommer Sara.

Vi flyttar utanför stan,
för barn dör av asfalt.

Vi kommer till området
där jag tänker att jag hör hemma.

Jag planerade för hur det skulle bli
när mina barn kom tillbaka.

Gula hus
med vita knutar runt en lekplats.

"En dag kommer de tillbaka med
sina barn, och så ska vi fira jul."

Allt enligt de traditioner som jag
började operera ner i deras dna.

I ett sånt område förstår man snabbt
att man kan bli ännu lyckligare-

-om man bara renoverar. Under själva
renoveringen är man inte lycklig-

-men när grannarna berömmer en
förstår man vad riktig lycka är.

Ljust och fräscht, öppen planlösning,
helkaklat badrum, köksö.

Det kan låta banalt,
men det var i mitten av 90-talet.

Min man var lycklig vartannat år,
för då bytte han tjänstebil.

Jag var lycklig hela tiden, för jag
ansvarade för hemmets uppgradering.

Man byter gardiner och köper kuddar
som det står "Hemma" på.

Temakalas för barnen och de
hade tretton aktiviteter i veckan.

Och jag var oumbärlig på jobbet.
Så vi var aslyckliga.

Sen blir det året då Karin
fyller tretton och Sara fyller elva.

Min man kommer hem från en konferens,
och så fikar vi allihop.

Vi sitter vid köksbordet,
som faktiskt var handgjort.

Vi sitter där, och så säger han:

"Nu måste jag gå vidare i mitt liv."
Och så gick han.

Jag ska inte prata om hur vi hanterar
oss själva eller andra i kris.

Ni kan sånt här.
Men när jag är ute och pratar-

-så brukar jag stanna vid det. För
det är vår medmänskliga skyldighet-

-att vara hos varandra vid en kris.
Många viker undan-

-när man har nån i närheten som är i
kris. Man vet inte vad man ska säga.

Då rekommenderar jag 4H-metoden. Håll
om, Håll ut, Häll i och Håll käften.

Visst är den bra? Den räcker.
Några här inne har varit i kris.

Andra har inte varit det, men
oroa er inte för det, för det kommer.

Det är ju så
att livet är en svår period.

Alla får minst en kris per liv.

När jag kommer upp ur gropen tänker
jag... Det är det här jag menar.

Motsatsen till
att när man kliver upp ur sängen-

-känna "inte en dag till". Att dra
sig igenom veckan lite grand.

Det är farligt för oss. Alla behöver
ha ett syfte med sina arbetsdagar-

-och finns det en arbetsgrupp
med ett högre syfte än ni?

De på akuten, kanske.
Men ni har ett enormt syfte-

-när ni kliver upp ur sängen.
Ni ska vara en bidragande anledning-

-till att människors liv blir bättre.

När lärare kliver upp ur sängen
så borde deras syfte vara...

"Mitt syfte är att se till
så att det blir ordning på ungarna."

En försäkringsmäklares syfte är att
folk ska kunna sova tryggt på natten.

Det är viktigt, och jag kände,
när jag satte fötterna i golvet...

Jag tänkte, lite förenklat:
"Inte en dag till. Jag orkar inte."

Det har tagit ett år att få ordning
på mig. Jag får hjälp snabbt.

Jag tappar bort mig. Får klippkort
på öppenpsyk. Nån som har varit där?

Gå elva gånger, betala för tio.
Det borde alla göra.

Köpa i julklapp.
Ni har väl personalrabatt?

Karin och Sara bodde kvar med mig
under resten av sin tid.

Ända tills de kom på
att de skulle skapa sina egna liv.

Men det var jobbigt för dem också,
så jag tänkte "inte en dag till".

Jag hade hängt upp min förmåga
att må bra-

-och känna mig glad,
på saker som jag inte kunde påverka.

Och vem gör det?
För det är ju rätt riskabelt.

Jag hade sagt:
"Jag är glad om jag får det här."

Och sen sa livet:
"Ja, fast det skiter vi i."

Så det var nånting...
Jag googlade "Hur blir man glad"?

Första förslaget var "Skaffa dig
en man", men det hade jag provat.

Springa i skogen var för jobbigt,
meditera var för långsamt.

Yoga funkade tills det lade sig
en 20-årig sak bredvid mig-

-och började böja sig åt
alla möjliga håll. Då gick jag hem.

Ni som måste yoga och är under 30 kan
ju göra det i ett rum utan fönster.

Det fick mig att leta lite mer-

-och när jag hittade materialet
som jag har skrivit tre böcker om...

Den här heter "Skapa arbetsglädje".

Jag tänkte ge bort den till nån
som gissar rätt på en fråga.

Den boken började skriva
när jag hittade det här materialet.

Det jag hittade var... Hjärnan
uppgraderades för 200 000 år sen-

-men instruktionsboken har vi
börjat få de senaste 10-15 åren.

I varenda tidning står det nåt om hur
hjärnan påverkas av det eller det.

Det tyckte jag var spännande. Jag
hörde talas om en studie i Uppsala.

Man skulle se hur hjärnan fungerar
när man skrämmer skiten ur folk.

De ska sätta elektroder på hjärnan
hos frivilliga-

-och så ska man
skrämma vettet ur dem.

Jag hittar ett stort material
där man pratar om-

-hur långt forskningen har nått,
för att förstå hur vi kan må bättre-

-i stället för att rädda människor
från att må sämre. Vad man menar-

-är att glädje är en förmåga,
och inte en egenskap.

Det är inte ett resultat
av sånt som händer i livet.

Den här mentala krockkudden
som vi alla behöver...

När jag pratar om er arbetsroll.
Vi behöver en mental krockkudde.

Ingen går hem och säger:
"Nu ska vi ut och åka på motorvägen."

"Ingen får ha bälte på sig."

"Vi ska köra 120 km/h mot trafiken."

"Och så håller alla tummarna."

Ofta gör vi så med livet.
Vi säger: "Hoppas det går bra."

Annars kan man skylla på nån annan.
Fast det finns ju ingen annan.

Jag ska hantera det här själv.

Av 100 % glädje i kroppen
så kommer 50 %...

Tänk om det är fel penna. Nej.

50 % av mitt välmående
kommer från arv, gener och miljö.

Sen har vi en skiva på 10 %
och ett block på 40 %.

Det här är arv, gener och miljö.
Det ligger som en bas för mig.

När vi tittar på de här 40 procenten
kan man undra vad de beror på.

Det är det här som är så spännande.
40 % beror på-

-vad jag går runt och harvar
här uppe-

-och hur mina nära relationer är.

Vad jag går runt och ältar.
För tanken påverkar kroppen.

40 % av det jag går runt och ältar
påverkar mitt välmående.

Och de 10 procenten? Det är här det
kittlar när man får löneförhöjning.

Vad roligt det blev! Eller när man
åker på semestern man sparade till.

Herregud, vad roligt!
Eller när man köper en ny bil-

-eller köper ett nytt hus eller
nånting. De här tio procenten-

-är de som påverkas
av yttre omständigheter.

Resten påverkas
av det som jag går runt och harvar.

Man brukar säga
att vi har en fix punkt.

Av 100 procent glädje... Man säger
att vi har en fix glädjenivå.

Här är man jätteglad,
och här är man inte alls så glad.

Ni får mitt träningsprogram i slutet.
Det är för att ni ska sitta kvar.

Jag ligger kanske här och harvar.

Jag köper nya skor och blir jätte-
glad, får skoskav och blir ledsen-

-och så hamnar jag här i alla fall.
Sen vinner jag pengar. "Vad roligt!"

Sen hamnar jag här i alla fall. En
löneförhöjning varar i fem veckor.

Sen är man lika sur igen. Om vi
tittar på hur det ser ut i livet-

-så är det så att vi har...
Man pratar om en livskurva.

Man pratade med människor
som var 25, 45 och 65 år-

-och frågade hur glada de var.
Och fick svar på det.

Jag tänkte kolla hur glada ni är.
Är det nån som är ung? Inte många.

28 år eller yngre? Vilka är det?

Ja, det är några stycken.

De som är 28 år eller yngre
är de enda som är fräscha.

Hjärnan är färdig vid 23 års ålder,
och neuronerna börjar ruttna vid 28.

Ni är fönstret, och är jätteglada.

Vid 25 års ålder är man asglad. Var
har vi er som är mellan 25 och 45?

Det är det man känner.
Det är lite deppigt.

Det är vid 45 som man kraschar.
Och det finns förklaringar till det.

Här är livet underbart,
och så träffar man en partner-

-och det
kan ju...vara roligt för en del.

Sen får vi barn, och här
är alla lyckoforskare eniga.

Vi blir inte lyckligare av barn.
Man blir lyckligast av en kanin.

Men de säger de inte på mödravårds-
centralen. Då får man ettan.

"Älskling, ska vi inte ha en till?"
Det är då skiten träffar fläkten.

Men då är det för sent.

Sen får man löss,
och sen ska ungen ner i galonbyxor.

Friluftsdag utan matsäck, lucialinne
som inte passar. Trauman på det?

"Du är lika fin i lakan, älskling.
Skönhet kommer inifrån."

Här ska man glömma nattvandringen och
bli sjuk när klassombud ska väljas.

Här ska man lära sig vad fulsprit är-

-och här slutar man dricka själv,
för man ska köra ungarna överallt.

Här börjar förhållandet gå åt skogen.
"Vi dricker varannan vecka"-

-"och så har vi sex på julafton."

Det var en man i Karlskrona som sa:
"Tänk om man hade haft det så bra."

När man kommer hit och tänker: "Halva
livet har gått! Vad har jag gjort?"

Inte ett skit. Det här är fritt fall.

Man har ingen aning om vad som
händer här. Rena Bermudatriangeln.

"Jag har bara halva livet kvar.
Nu måste jag uppfylla alla drömmar."

Jag hade en kompis,
som inte är min kompis längre...

Han fyllde 45 för några år sen.
"Christina, jag har fyllt 45."

"Jag är mitt i livet."
Och då sa jag: "Hur fan vet du det?

"Du kanske är i slutet."

"Du kanske var mitt i livet när du
var 25. Då har du bara fem år kvar."

Visst är det spännande att vi tror
att vi har all tid i världen?

Vem kan säga att man är mitt i livet?
Ingen.

Jag är förmodligen inte mitt i livet.

Han har inte hört av sig sen dess.
Men här tänker många-

-att de har en kris, och männen
har hittat fina strategier för det.

De drar på sig tights och cyklar
Tour de France. De cyklar fort.

Med racerskor,
racerbyxor och racerglasögon.

Fort ska det gå, och arga är de.
Eller så gör man en Ironman.

Man simmar i Vansbrosjön eller besti-
ger Kebnekaise med en bil på ryggen.

Här blir man vegan och gör smoothies
med gurkmeja och grönkål-

-och instagrammar dem och skriver
"Mums, vad det smakar gott".

Här brukar man träffa nån i soffan-

-och fråga "Vem fan är du?".
Så det är många separationer här.

Sen har vi de som är
mellan 45 och 65. Var har vi dem?

Då är vi tillbaka här. Så ni ungdomar
ska bara ner och vända där.

Eller köp en kanin.
Så här är det i alla fall.

Ingrid Bergman sa: "Att åldras
är som att klättra upp för ett berg."

Hon lär ha sagt så.
"Man blir lite svettig"-

-"men när man kommer upp
får man bättre utsikt.

Då ska vi titta
på det här med glädje på jobbet-

-för arbetsglädje är ett spännande
ord. Det ordet finns egentligen inte.

Om man ber Google översätta det
till engelska så får man upp "Job".

"Arbetsglädje" finns i Sverige,
Norge och Danmark.

Estland anser sig ha ett ord
för arbetsglädje.

Jag kommer inte att kunna uttala det.
Jag var på ett företag i Finland-

-och frågade om de hade ett ord
för arbetsglädje. Då säger vd:n:

"Nej, det heter
fortfarande Koskenkorva här."

Så arbetsglädje,
har ni det på jobbet?

Vad är det då?

Nä, exakt. Det här är
som att göra en hisspitch.

Man ska förklara
nåt stort och komplicerat-

-på max tre minuter. Då blir det
svårt att förklara glädje på jobbet.

Men arbetsglädje är när man känner
en glädje att gå till jobbet.

Det blir roligare och roligare
ju närmare jobbet man kommer.

Glädjen fyller en, och när man kommer
dit säger alla: "Hurra, hon är här!"

Sen gör man allt roligt med
kollegorna, och alla arbetsuppgifter-

-är glädjande. Glädjen man känner-

-är nästan större
än den man kände hemma.

Man sjunger på jobbet. Man vill inte
gå hem. Det är väl så vi har det här?

"Arbetsglädje
är när man trivs på jobbet."

"När jobbet är roligt." Jobb är jobb.

Det är därför vi har betalt.
Det är ingen hobby.

Men det beror lite på ens attityd.

När man skrattar
så händer det rätt mycket i oss.

De som skrattar mest,
enligt en studie-

-är de som jobbar med vård
och omsorg. De som skrattar minst-

-är de som jobbar med personalfrågor.

Men skrattet är otroligt viktigt.

Nu har man tydliga bevis på
att det gör att vi mår bättre.

Vi blir mer motiverade, lite piggare.

Vi blir lite mer engagerade.

Vi skapar snabbare kontakt med andra
människor. Har ni kontakt med andra?

Det sänker oro och ångest
om jag möter nån med ett leende.

Om jag får ett leende tillbaka
när jag möter nån-

-så har jag redan skapat
snabbare kontakt med den individen.

Med en sur jävel
är det inte lika lätt.

Ingen söker upp
en gnällspik på jobbet.

Ingen säger:
"Vi vill jobba med Christina"-

-"för hon klagar på allt. Det vore
fint att ha Christina i teamet"-

-"för hon är så fruktansvärt negativ.
Vi har alldeles för kul."

Det gör vi ju inte. Vi dras
till de som har en positiv attityd.

När vi pratar om vad som händer
i kroppen när vi skrattar-

-så frigörs endorfiner, och de
går inte att kombinera med kortisol.

Så skrattet är för mig
en direkt återhämtning på stress.

Stress är inte farligt. Bara
om jag inte får en återhämtning.

Jag gick in i väggen på 90-talet,
och visste inte vem jag var-

-eller vart jag skulle.
Så där måste jag ta ansvar.

Jag skrattar
minst fem gånger om dagen.

Nån sa "Jag har inget att skratta
åt". "Vem fan har det?", sa jag.

Du kan inte vakna och säga: "Hoppas
man får nåt att skratta åt i dag."

"Hoppas det blir kul i dag."
Man får hitta på saker.

Ni vet väl vad Youtube är?

Man kan hitta klipp med katter
som ramlar, och då skrattar men lite.

Skicka dem till varandra.
Ni behöver det-

-för att sänka oro och ångest
i kroppen. För att rensa ut.

Jag har en god vän som är psykolog-

-och där har de ett rum
där de går in och bara skrattar.

Han vet att han måste försöka
rensa ut det som de får i knäet.

Så titta på Youtube,
skicka klipp till varandra.

Eller om ni har Siri. Har ni Siri?

Hon är en källa till mycket glädje.
Prata med henne.

Fråga "Vad säger räven?".
Hur många har gjort det?

Och vad kul
ni andra kommer att få i kväll.

Vad säger Siri? Ställ frågan minst
tre gånger, tills hon blir förbannad.

Det handlar mycket om vad jag kommer
in med för attityd på jobbet.

Humöret jag kommer in med
avgör oftast resten av dagen.

Om vi tittar på hur vi fungerar
så säger man att våra hjärnor-

-ska ha ungefär 25 % av vår energi.

Det ska räcka hela dagen.
Och då lägger man in en eco-växel.

Man säger: "Ta det lugnt,
för det här ska räcka hela degen."

"Gör inte saker som kräver för mycket
energi, för då sätter jag stopp."

Det finns tre saker
som hjärnan har koll på.

Tre saker som sparar väldigt mycket,
som är...

Favoritdealen, kan man säga.

Ett: rör inte på dig.
Två: ät socker och fett.

Tre: gör bara roliga saker.
Lätta, enkla saker.

Inte konstigt att man ligger i soffan
och tittar på Netflix.

Sitt still, ät socker och fett
och gör bara lätta, enkla saker.

Har ni hört att det är viktigt
att röra på sig 30 minuter per dag?

Har det uppgraderats på hjärnan?
Nej, den är kvar där-

-och den säger: "Nu sitter vi stilla.
Ta inte trapporna."

"Åk hissen. För du vet
vad vi måste göra i kväll."

Vad är det vi måste göra i kväll
som kräver så mycket energi och ork?

Som gör att vi är programmerade
att inte röra på oss.

Vad måste vi göra i kväll?

Vem sa det? Gå ut och...?
Gå ut och jaga mat.

Här framme sitter de och briljerar.
Det viktiga är att spara energi-

-för att kunna gå ut och jaga mat.

Då får man springa till Bålsta,
hitta en ko-

-brotta ner den på pendeln, och alla
frågar vad man gör. Jättejobbigt.

Det är klart
att hjärnan sparar energi till sånt.

Vill du ha en bok? En gång när jag
frågade så tackade han nej.

Har ni hört att det är opraktiskt
att äta socker och fett hela dagen?

Den här hjärnan vill göra det - det
kanske tar slut på kossor i Bålsta.

Då får vi springa till Uppsala.

Så att vi har alla de här sakerna.
Vi pratar om sockerskatt och sånt.

Vi har program
för att se till att vi rör på oss-

-och att vi inte äter
för mycket socker och fett.

Men våra hjärnor
är dragna åt det hållet.

Sen vill hjärnan
bara göra saker som den redan kan.

Det som inte kräver så mycket.

Det är ju så att
det vi tränar på blir vi bra på-

-och det vi är bra på
tycker vi är kul. Är ni med på det?

Jag föreläste
för ungar i sjuan och åttan-

-och jag frågade vad de var bra på.
Jag fick en del förslag-

-men en kille
kom fram efteråt och sa:

"Jag är inte bra på nåt,
säger morsan och farsan."

De möter ni ibland. Då vill man göra
förbjudna saker med föräldrarna.

Man får tänka på
vad man kan göra där och då. Jag sa:

"Du är bra på det som du tycker
är kul. Det är samma sak."

"Jag gillar att skejta." Då sa jag:
"Du är nog bäst i stan på det."

"Asgrym på att skejta."
Så det vi tränar på blir vi bra på.

Det vi är bra på tycker vi är kul,
och det tycker vi mest om att göra.

Så den är lite lat.

Den tar den vägen jag har tränat
mest på. Och vi vill ha rutiner-

-för det sparar energi.
Hur många har morgonrutiner?

Hur många tar samma väg till jobbet?
Har nån en egen plats i bussen?

Ja, och sitter det nån annan där
så är hela dagen förstörd.

Är det nån som dricker kaffe
ur samma kopp hela tiden?

Den vill undvika hot,
och den söker trygghet hela tiden.

Om jag sa åt er
att ta en runda i receptionen...

Det får ni inte, men när ni kommer in
sätter sig alla på samma plats.

Vi styrs så mycket
av den här saken här uppe-

-som väger lite mer än fyra hekto.

Nu kommer vi
till det som är så spännande.

Vår största utmaning. Har ni läst
Hans Roslings bok "Factfulness"?

Resten går hem och köper den-

-för den är obligatorisk.

För mig så var den ögonöppnare som
jag inte har varit med om på ett tag.

Han hade blivit beskylld
för att vara optimist-

-och han säger: "Det är lika naivt
att vara optimist som pessimist."

Han ville vara "possibilist" -
att se det som är gott-

-och välja att hoppas på det goda.
Lite förenklat.

Men vi har nåt som kallas
för "negativity bias".

Ett större område hanterar
det negativa än det positiva.

Det negativa har större betydelse för
oss. Inget förenar en personalgrupp-

-som nånting negativt.
Och det kan handla om små saker.

Då larmar de där uppe och säger:
"Nu kan det gå åt helvete."

En dörr som slår, ett element
som knäpper, trasig ventilation-

-kaffe som smakar otrevligt
när man sitter och jobbar över.

Det kan vara små, små saker. Man
pratar om det i personalgruppen-

-och diskuterar det. Man skickar sms
till varandra - "Nu hände det igen".

Man hann inte prata klart, så man tar
en after work för att prata vidare.

40 % av vårt välmående beror på
vad vi fokuserar på-

-och ser man på hur det negativa
och det positiva fastnar i hjärnan-

-så fastnar det negativa
som en Wettexduk suger upp vatten.

Det sitter direkt. Och det
är också såna saker som att...

Om man hör nånting...
"Nu hörde jag nåt."

"Jag såg
att nån gick ut genom den dörren."

Då börjar hjärnan spekulera.

Man kan måla upp alla möjliga saker,
och oftast är det negativt.

Det positiva hanteras som en
köttbulle fastnar i en teflonpanna.

Vi blir bra på det vi tränar på.

Och vilket av de där två alternativen
är det som vi ältar?

Va? Ja, och 40 %
av mitt totala välmående-

-beror på vad jag fokuserar på.
Känns det bra?

Det här är nånting som jag
kan påverka och göra nånting åt.

Det är min makt och min frihet
att göra nånting åt.

Det är det här som ställer till det
när vi pratar om förändring.

Är det nån som tycker om förändring?
Upp med en hand.

Det här betyder "om det är nåt kul".

"Ändra ni,
bara det inte drabbar mig."

Det är viktigt, för det är inte
så lätt att vara glad på jobbet-

-när man är utsatt för förändringar.
Det kräver otroligt mycket energi-

-och då säger hjärnan nej till det.

Om man ska bli bra på förändring
så är det smart att träna på det.

Att göra nånting nytt varje dag.
Jag rekommenderar-

-att ni gör en ny sak varje dag.
Annars blir det jobbigt.

Och då slår det negativa till igen.

Det går inte att komma undan
förändring. Den är konstant.

Det finns inget yrke,
ingen landsdel som inte förändras.

Så träna på en ny sak varje dag,
för att uppgradera hjärnan.

Vänj den vid att det inte är farligt.
Inga stora saker.

Inte hämta andras barn på förskolan,
utan små saker.

Man kan ändra i morgonrutinen.
Man kan ta en annan väg till jobbet.

Kan ni göra det?
Man kan duscha med andra handen. Nej?

Det känns som att ha
nån annan i duschen.

Man kan dricka kaffe ur en annan
kaffekopp. Hade nån en egen kopp?

Kan du byta kaffekopp i morgon?

Det kommer hon inte att göra.
Nu larmar hennes hjärna.

"Du tar för mycket energi. Dessutom
befinner du dig i en ny miljö."

Man skulle kunna...
- Du kan byta plats på bussen.

Det kommer hon inte att göra,
men roligt att ni är så pigga.

Man kan kliva upp på andra sidan
väggen. Kan ni göra det?

Nej. Varför inte?

Då måste du ta kompledigt.
Det är lite långt, eller?

Att kliva upp på andra sidan sängen
är förenat med stora problem.

Där slår det negativa till direkt.
"Det gör vi inte."

Jag får många olika förklaringar
till varför man inte kan göra det.

En kvinna sa: "Nej, det kan jag inte,
för det ligger nåt där."

Jag vet inte om det var en brödrost
eller en man. Eller en kvinna.

En man var ju trevlig. Han sa:
"Nej, det går inte."

"Då kommer jag för sent.
Där ligger min fru."

Vilken attityd ska vi ha till saker
och ting? Det är så jag tänker.

Sen har vi kvinnan från Marks kommun.
Har vi nån från Mark här? Nej.

Var du från Mark? Va?

Du jobbar i Marks kommun.
Henne hade jag på en föreläsning.

Hon var lika gammal som jag då,
och är väl det fortfarande.

"Kan du kliva upp på andra sidan?"
"Nej, då går jag in i väggen."

"Det är ju opraktiskt, men om du vill
träna förändring och ha variation-"

-"så kan du sova upp och ner."
"Jag behöver inte variation", sa hon.

"Jag sover i olika sängar
varje natt."

Jag vet inte vad ni gör
i Marks kommun. Nåt kul är det.

Så arbetsglädje är viktigt.
Glädje på jobbet skulle jag säga.

Arbetsglädje kan få vissa att tro
att det är arbetsgivarens ansvar.

Och det är bara de tio procenten
som arbetsgivaren kan påverka.

Sen ska man ha lön, och syfte med
verksamheten, så ni vet vad ni gör.

Det är viktigt.
Annars får man fråga en kollega.

"Vad gör jag här?"
Ibland kanske man behöver göra det.

Jag sa det på Försvarsmakten en gång.
Då räckte en major upp handen.

"Då får vi inte svara.
Det är hemligt."

Men sen måste man veta
varför man har blivit anställd.

Vad är min uppgift?
Vad ska jag bidra med?

Vad ska jag göra här?
Är jag anställd på de grunderna?

Har jag kompetens,
utbildning, talang, personlighet?

Vad ska jag bidra med? Ingen är väl
anställd bara för att se snygg ut?

Även om ni ser snygg ut.
En man räckte upp handen...

Det är nästan alltid män
som räcker upp handen då.

"Jag är anställd
för att se snygg ut."

Då reser sig personalchefen och
säger: "Det är en felrekrytering."

Då blev det kul.

Vi måste se vad man har för ansvar
när man kommer till jobbet.

Vad har jag för ansvar?
Säg att jag träffar er på jobbet.

Ni har väl nåt personalrum?
Ett kafferum.

I kafferummet står jag-

-och så frågar nån
hur läget är i dag.

Och då säger jag som det är,
för det är ju högt i tak här.

Jag är så jävla trött på det här.
Tjata hela tiden.

Folk kan väl gå
på nåt självhjälpsprogram-

-så man slipper ha dem här
hela tiden. "Läs en broschyr."

"Gör dina övningar. Läs en bok"
Det är så jag känner.

Jag ger och ger, men får inget
tillbaka. Jag är alltid glad-

-men det är det ingen annan som är.
Ulla röker flera gånger per dag.

Jag skulle ha
en veckas extra semester-

-eller så får jag börja röka.
Men jag får ingen ersättning för det.

Ska jag börja röka? Ska jag dö här?

Sen har jag dåligt med D-vitaminer,
för jag är gräsallergiker-

-så jag var inomhus hela sommaren.

Jag är helt benskör.

Nu är det löv på gatorna, och ingen
sopar upp dem. Vilken jävla skit.

Jag kommer bryta lårbenshalsen
och bli sjukskriven-

-och så får ni hitta en vikarie, en
ingen vill ha det här jävla jobbet.

Så är det.
Men nu är det bara sex timmar kvar.

Fy fan, vad det här smakar äckligt.
Är det bra med dig, då?

Det är ju lite...

Har ni hört sånt? Då kan man
sluta prata om arbetsglädje.

Om ni har sånt på jobbet är det inte
läge att prata om arbetsglädje.

Det här är... Har ni nolltolerans mot
sexuella trakasserier och mobbning?

Har ni det? Ja.
Men varför tillåter vi gnäll?

Att gnälla är som att gunga - man
kommer ingenstans. Man får bestämma-

-om man ska lysa upp rummet
när man kommer eller när man går.

I det här fallet lyser jag inte
upp rummet, och ni har tuffa jobb.

Eller? Ja, så i personalrummet-

-så måste ni kunna hämta kraft där,
inte bli av med kraft.

Så lägg ner snacket om arbetsglädje,
för det är bara en fasad-

-om man har gnäll på jobbet.
Nu kommer vi till forskning igen.

Den jag står och gnäller på
kommer att smittas av mitt tillstånd-

-för tillstånd smittar. Så nu
kommer du att smitta tre personer.

Tre personer...
Har ni med människor att göra?

Så det är bra om ni är härliga.
Pratar ni om virkbeskrivningar?

Eller är det tuffa samtal? Eller?

Ni måste ju
vara beredda när ni kommer dit.

Och har ni blivit av med energi
på jobbet, inne på personalrummet-

-så är det svårare
att hitta glädjen i samtalet-

-och möta den personen
där ni behöver möta den.

Jag har smittat ner den personen-

-och det finns studier som visar
att det räcker med en enda.

Om ni är tjugo personer
så skulle jag behöva en dg.

Sen garanterar jag
att sju personer sjukskriver sig.

Jag vet vad jag ska trycka på.
Hjärnan gillar det negativa-

-så jag kan börja veva runt igen.
"Vi får ingen semester i jul."

"En procents nedskärning på lönen.
Hon sa det på mötet."

"Det hörde inte ni.
Eller om det var elva procent."

Och så börjar jag sprida rykten.
Så lägg ned snacket om arbetsglädje-

-om det är nån som gnäller.

Att gnälla och klaga är olika saker.
Om jag klagar-

-då vill jag ha en lösning,
och då ber jag om en lösning.

Vi måste klaga
för att saker ska bli bättre.

Saker blir bättre
för att vi påpekar det.

Vad är mina drivkrafter
när jag gnäller?

Jo, jag vill få makt,
jag vill ha uppmärksamhet-

-jag vill dölja en dålig insats
eller jag vill göra nån avundsjuk.

Det är dessa drivkrafter ni har
om det är nån som går och gnäller.

Jag blir väldigt konkret, för det
är vansinnigt att vi tillåter det.

Skriv ner det i en bok eller gnäll
på ungarna. De flyttar fortare då.

Men inte på jobbet.

Ingen är anställd
bara för att glida runt.

Och ingen är anställd
för att sprida en dålig arbetsmiljö.

Om ni klämmer på varandra på jobbet,
och luktar lite...

Det kanske är för sent för det.
Men titta på den ni har bredvid er-

-för ni är varandras arbetsmiljö.

Ingen skulle tolerera
om jag kom in till ert arbetsrum-

-och drog en sax över skärmen så här.

Men det är samma sabotage,
för ni är viktiga.

Ni måste vara
det viktigaste verktyget-

-och då måste man ta hand
om sig själv. Vad kan jag då svara-

-när nån frågar "Hur är det?",
när jag är på jobbet?

Jag har lön,
jag har ett syfte med verksamheten-

-det är ett viktigt jobb. Vad ska jag
svara när nån frågar hur det är?

"Det är bra."

Jag känner ingen här inne,
men varenda en-

-har minst en sak som är fantastisk.

För våra gamla hjärnor är det
så jobbigt att ta upp det först.

Men man skulle kunna säga det.
"Vet du..."

"I går åkte jag tåg i två timmar.
Jag drack kaffe"-

-"och tittade på en serie.
Det var så skönt."

Är inte det ett roligare samtal?

Att ta upp det som är bra först.
Jag brukar rekommendera-

-att man inför gnällfria zoner.

Gnällfria zoner.
Ni har väl nån tejp på jobbet?

Tejpa på tröskeln till personal-
rummet. "Här är det gnällfritt."

Men försök att ta ansvar
för det som går att påverka.

Flera har gjort gnällfritt. I Värnamo
hade en undersköterska på ett ställe-

-gjort gnällfritt på personalrummet,
och samma på ett företag i Stockholm.

Jag fick komma och hälsa på,
och de hade gjort en avgränsning-

-framför sin långa kaffevägg.

När jag kom dit så sa de:
"Här står vi och inte gnäller!"

Men de hade inget att prata om först.

Det är lite spännande.
Så det måste jag ta ett ansvar för.

VD:n står utanför
och väger på fötterna.

"Varför går inte du in?"
"Jag är på dåligt humör i dag."

Jag har ett större ansvar på jobbet
än att gå runt och vara mig själv.

Särskilt när det kommer till er.
Kollegorna är ingen slasktratt.

Välj att tala om det som är bra
i stället för det som är dåligt.

Vet nån vad en fylking är? Inte Gert.

Ingen? Kom igen.
- En fågel? Fel, men du får boken.

Vad har du gjort med benet, gumman?

Du har ramlat. Ja, men vad bra.
- Hon har ramlat på en möbel.

En fylking är den här gåsaplogen.

Den liknar jag vid medarbetarskapet.
De har ett tydligt syfte.

De ska söder om Sahara,
och de vet att allihop behövs.

Ingen ligger och säger:
"Jag vill inte flyga i nåt jävla V."

"Jag vill göra åttor i mitten."

Jag är ansvarig
för att ligga i fylkingen.

Jag ligger efter en annan
för att spara energi.

Och de skiter inte på varandra.

De ligger och tutar. En forskare sa:
"Det kanske är för att ledarfågeln"-

-"ska veta att alla är med."
Väl framme i Afrika - ingen där!

Men de gnäller inte.
"Vad tråkigt med Afrika!"

"Jag vill flyga till Thailand
i stället." Det gör de inte.

När en fågel blir sjuk
så stannar två andra fåglar med den-

-tills den dör eller kan lyfta igen.

Det är medarbetarskap för mig.

Jag måste ha förståelse för att jag
jobbar med andra. Tillstånd smittar.

Nu ska ni få mitt träningsprogram.
Nej, vi tar den här först.

När vi kommer till nån som gnäller
så kan det vara att man har fastnat.

Det här är ni experter på,
men jag tar det ändå.

Jag kan ha fastnat mellan de här två.
Det här är mina valmöjligheter.

Om man skrev en bok om livet
skulle underrubriken vara-

-"Acceptera eller påverka",
för det är det enda jag kan göra.

Att acceptera
är inte att tycka att det är okej.

Du behöver inte ens förstå.
Men sluta kriga.

Jag går med de här knapparna
varje dag. Min terapeut sa en gång-

-under min behandlingstid: "Nu får
du acceptera att det här har hänt."

Och Gud, jag... Man får bete sig
konstigt på öppenpsyk, men...

Jag frågade
om hon hade nån utbildning.

"Hur kan du begära
att jag ska acceptera det här?"

"Vad är det för skit?"

Det här har vi att välja på. Det jag
inte kan påverka måste jag acceptera.

Att acceptera är inte att gilla
läget. Du behöver inte ens förstå.

Men sluta slåss.

Annars hamnar jag här,
och här börjar jag gnälla och älta.

Det som jag
försökte illustrera med gnället-

-leder till att jag blir sjuk,
deprimerad eller bitter.

Ingen vill dricka kaffe med nån som
är bitter. En kompis skrev den boken.

Vill du ta kort?
En kompis skrev den boken.

Han ramlade ner för ett berg
och bröt ryggen.

Han lever med ständig kronisk smärta.
Han heter Christian-

-och han skrev "Ingen vill dricka
kaffe med någon som är bitter".

Han pratar mycket om det här.

Här blir kallas jag till årsmöte
i Offerkoftornas riksförbund.

Vi pratar om hur orättvist livet är.

Här är det lätt att fastna. Jag
pratar om en person i min podd...

Är det nån som lyssnar på den? - Hej!

Gud, nu vet ni allt.
Men jag har en i min omgivning-

-som har varit där i 40 år.
Det är spännande.

Att acceptera
är inte att gilla läget.

Du behöver inte ens förstå.
Men sluta kriga.

Anna Kåver
har skrivit en bok om acceptans.

"Att leva ett liv,
inte vinna ett krig." Den bästa!

Jag ger aldrig bort den.
Jag återkommer till den hela tiden.

Sen finns det en annan viktig bok
i sammanhanget.

Den är skriven av Viktor Frankl.

Han var neurolog och psykiater
och satt i koncentrationsläger.

Han kom till Auschwitz och till
Dachau. Han skriver senare en bok-

-som heter "Livet måste ha mening".

Den är svart, tunn och ovärderlig.

Den första halvan handlar
om hans tid där. Han inser snabbt-

-att han måste ha ett syfte
med sina dagar.

Hans syfte blir att se till
så att minst en människa ler.

Han bestämmer sig för det.
Sen säger han på ett ställe:

"Allt kan man ta ifrån människan,
utom friheten"-

-"att välja förhållningssätt
till det som livet för med sig."

Det är vad vi har att jobba med.
Och allt börjar och slutar hos mig.

Är jag arg för nånting
så är det nåt som är hotat hos mig.

Är jag förbannad på en idiot
så är det nånting hos mig.

"Va, ska man göra allt själv?" Ja,
det är det som är grejen med livet.

Tur att man inte förstod det vid
födseln. Då hade man krupit in igen.

Jag har ett träningsprogram,
som jag har skrivit om i böckerna-

-och som jag inte har
hittat på själv. Absolut inte.

Det har jag tagit från forskare
som jag får lov att följa-

-i England, USA och Tyskland.

Det här är det
som är viktigt för mig.

Det är lite som en radiostation.

Man vaknar upp och vet...
"Jag lever så här"-

-"för att jag
ska kunna klara av min skit."

Jag tror inte
att nån har ett frikort för det.

Att ta reda på vilka drivkrafter
jag har är viktigt för mig.

Nån form av självledarskap
behöver jag ha-

-och då behöver jag veta vad jag
drivs av. Vad har du för drivkrafter?

Det finns olika sätt att ta reda på
det. Om man gjorde en film om dig-

-vad skulle den handla om? Om du fick
en miljon kronor av mig i dag-

-och var tvungen att ge den till ett
välgörande ändamål, vilket väljer du?

Om du måste bli forskare,
vad skulle du forska i då?

Att försöka hitta sina drivkrafter.
Det blir lite som en metallbåge-

-som man passerar på flygplatserna.

När du fattar beslut som strider
mot dina drivkrafter så piper det.

Det är viktigt med drivkrafter,
att hitta ett syfte med sina dagar.

Att formulera det för sig själv.

Att förstå att det är det som gör att
vi orkar. Och inte bara till helgen.

Då missar vi de här dagarna, som
faktiskt är större delen av tiden.

De flesta dagarna är vi ju på jobbet.

För att träna upp min mentala
krockkudde så gör jag bl.a. det.

Jag har tagit reda på mina
drivkrafter, på vad jag är bra på-

-och jag försöker jobba med det.

För att hitta dina styrkor
kan du göra så-

-att du värderar
det du gör på jobbet.

Mycket tycker man inte om att göra.

Man kan bryta ner
allt man gör på jobbet-

-och komma fram till vad man får
mest respektive minst energi av.

Och se om det är nånting där som
man kan... Allt för att på nåt sätt-

-skapa en mental krockkudde
som klarar av skiten i livet.

Själv är jag noga med att jobba med
att ge nån en komplimang.

När jag tycker att nåt är bra-

-så vill jag försöka framföra det.
Inte bara gå förbi.

Jag kan säga "Tack för hjälpen"
eller "Vad bra att du gjorde så"-

-eller "Vilket samtal du hade
- det blev jag imponerad av".

Att aldrig glömma bort det här.
Vi har trott att vi är speciella-

-men vi är inte så unika.
Det här är sånt som är viktigt.

Som den föregående talaren sa
så är vi "wired to connect".

Vi behöver varandra.
Vi sitter alla i samma båt.

Jobba gärna med tacksamhet.
Jag läser just nu en stor studie-

-och det här
är en av de viktigaste sakerna-

-för att bygga
en känsla av välmående-

-och tillfredsställelse i kroppen.
Hur många skriver ner varje dag-

-vad du är tacksam för?

Det här är hårdträning. Det är
lite som... Om man ska ha magrutor-

-så måste man göra situps, och det
hjälper inte att man gjorde dem 1982.

Man ska tydligen göra det varje dag.
Lite jobbigt, men så funkar det.

Det är samma sak här. Ett personligt
ledarskap måste hela tiden fyllas på.

Det här är ett enkelt sätt att
göra det på. Jag finns kvar efteråt-

-om nån vill fråga mer om det.

Sen är det viktigt för mig
att alltid vara generös.

Att vara generös med det jag kan
och det jag kan vara generös med.

Det handlar inte om... Nån sa:
"Ska jag dela ut en massa pengar?"

Nej, det kan handla om
att hålla upp en dörr-

-för nån som är tre meter därifrån.
Prova det, det är jätteroligt.

Man kan säga hej
till den som kör bussen.

Jag är förvånad att vi går förbi
alla som är så viktiga för samhället.

Det kan vara att man inte pratar i
mobilen när man ska betala i kassan.

Utan att titta på personen,
och kanske byta ett par ord.

Och de här sociala interaktionerna-

-sänker blodtrycket
och minskar ångest och oro.

När det kommer till såna här saker
så behöver vi varandra.

Det viktigaste jag kan göra
när jag känner mig stressad-

-är att ringa en vän.

Det är många saker som hänger ihop
med att vi behöver varandra.

På jobbet ska man se till
att man har en gnällfri zon.

Eller ha gnällrutor.

"Sonja, jag är så gnällig nu.
Orkar du lyssna?"

"Nu kan vi stå här och gnälla.
Jag är så trött på novembervädret."

Och så kommer man ut sen.
Men begränsa gnället.

Och ha klart för er vilka drivkrafter
som ligger bakom gnället.

Se till att ha en komplimangvägg.

En vägg
med komplimanger till varandra.

När man går förbi ler man lite.

Det skapar en förutsättning för
att hantera nästa samtal bättre.

Med Post-it lappar
blir det en jättefin, färgglad vägg.

Se till att jobba
med tacksamhetsprincipen.

Många företag
använder "Attitude of gratitude".

Börja mötet med att fråga alla
vad de är tacksamma för.

Och se sen när det kommer till empati
hur mycket lättare det är-

-att samarbeta och lyssna. I stället
för att inleda med allt det negativa.

Allt det här kan vi påverka,
men vi måste börja hos oss själva.

Nu måste jag sluta,
men jag vill be er att ni tänker...

Blunda lite.

Jag kan skriva upp min hemsida,
så att ni kan fotografera av den.

Men blunda lite och tänk
på de sex viktigaste personerna-

-som du har i livet i dag.
De som betyder allra mest.

Är ni klara?

Här är hemsidan och podden.

Hur många hade med sig själva
som en av de sex?

Exakt. Sju personer. Det här
har jag pratat om i en timme-

-men det var sju som lyssnade.
Tack så hemskt mycket.

Tusen tack!

Text: Mattias R. Andersson
www.broadcasttext.com